Arkiv för hybris

Print

Artist: Azure Blue
Album: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris Recordings
Betyg: 9.4/10

”En frustande framåtrörelse för svensk indie som vägrar ge upp!
Tio år utan kompromiss!”

Favoritsysselsättning som barn: vem är jag (i framtiden)? Jag ska sitta i en lyxig soffa och ett gäng överentusiastiska journalister ska fråga ut mig, superstjärnan Bojan Buntic som skulle vara stor på något vis, men inte fan visste jag på vilket sätt. Ibland: författare. Aldrig kapitalist men ibland riktigt fattig, med ett bröd som smulas sönder i min hand, och så lite salt att doppa det i. Flytande på en halvkass flotte ute på havet. Ensam. Helst med en person som jag fantiserade ihop, någon som älskade mig trots att jag bara hade ett torftigt bröd att erbjuda.

Hur som helst, jag hade livlig fantasi. Jag skulle bli fett viktig, det visste jag. Ibland ville jag vara rockstjärna, jag plockade upp gitarren under högstadiet och alla, absolut alla skulle fatta att jag egentligen var cool. De hade bara inte sett mig med en gitarr än. Så jag låste in mig i några somrar och kom tillbaka med äckligt långt hår och ett par gitarrsolos direkt ur någon sliskig instruktionsvideo med Yngwie Malmsteen. Egentligen ville jag bara bli sedd, och jag trodde väl aldrig jag skulle bli älskad.

Jag är överambitiös, det är vad jag vill ha sagt. Och när jag började med detta korståg till recension tänkte jag att det skulle ta mig trettio minuter, men trettio minuter blev tre veckor och en och en halv vecka overdue. Men så tänkte Tobias Isaksson också, tre veckor i studion och så skulle trilogin äntligen få sig ett avslut. Sätta spiken i kistan, sätta ner kistan i graven. Ett litet ömkligt kors ovan, nedanför kullen, precis där man kan känna lukten av havet. Tre veckor blev sju månader under ytan.

Att göra allt själv, att vara överambitiös. Han skulle ta produktionsprocessen i egna händer helt och hållet för första gången – i sin alldeles egna, nyförvärvade studio. Det blev han tvungen till. Och för en sådan procedur behöver man två redskap: ett par rejält stora lungor med kapacitet att alstra sin egen luft, man måste kunna leva under vattnet, och en massa vänner, för annars blir det outhärdligt att vara eremit. Så, en introvert saga avslutas med en kommunal flerstämmig popkoral. På Beneath The Hill I Smell The Sea liknar feat.-listan ett samtida amerikansk hiphop-mixtape. Amanda Mair, César Vidal (är med på nära nog hälften av låtarna!!!), Charly A, The Land Below och Sportsman, är med och sätter stjärnstoft på den sista glittrande drömmen i Azure Blues transdimensionella, Nabokovskt galet intertextuella kärlekstrilogi.

Isaksson har korats till New Wave-prins av The Fader, han är den svenska Alan McGee enligt Sonic Magazine, och nyligen fick han epitetet Varbergs Johnny Jewel i TT. Västkustsonen har aldrig riktigt slipat bort sin Göteborgska, men bor numera i Stockholm, där han är den hårdast slitande arbetaren i musikbranschen. När han inte är i studion driver han skivbolag, dj:ar genreöverskridande på finklubbar, eller svävar omkring på turné någonstans mellan Moskva och New York. För många skulle detta innebära att leva i greppet av en kronisk panikattack, men min bild av Tobias är ett fullständigt lugn, i havsbrisen, i ett par Adidas-sneakers, shorts, och en anspråkslös tisha, precis där bredvid vattnet (med en lekande katt i bakgrunden): ”I Don’t Care”, hör man honom säga till vinden, men vinden vet hur mycket han bryr sig. Och det vet vi som lyssnat på hans musik.

Detta lugn, en slags varm humor reserverad åt de mest soniskt språkbegåvade författare, genomsyrar hela trilogin, glättig på Rule Of Thirds, tårdränkt och grubblande i Beyond Dreams There’s Infinite Doubt, resolut och reflekterande i Beneath The Hill.

”Jag har lyssnat på den här i lurar på väg hem från studion mitt i natten och tänkt att det här är soundtracket till jordens undergång. Det är något väldigt skevt i det enkla. Jag tycker om det. Som att wind chimesen och gitarrerna är rostiga. Som drömpopens sista dans.”

Ett barns extravaganta, oändligt ambitiösa och outtrötteliga fantasi — ni vet, den där fantasin som slänger upp diverse föremål i en förälders ansikte och ropar: TITTA! TITTA SÅ GRYM JAG ÄR! — har växt upp för att hantera vuxenlivets utmaningar. Istället för att skriva av sig i memoarer, essäer, dikter, noveller och romaner om det svåra det stött på i livet, har det lärt sig att sjunga. Vad, om inte ett barns vuxna fantasi hade kunnat komma på en så extraordinär grej som ”Every Ending Story” – en låttitel som assonansrimmar med den kusligt vuxna barnfilmen Neverending Story? Låten handlar om den intergalaktiska resan Azure Blue har tagit med sin skapare på, turnéerna, sidospåren, äventyren, och vägen från det instrumentella sidoprojektet Nite Flites till senaste skivan. Här sjunger Isaksson med ett elegant flow om berättelser och avslut och transcendens på skivans hittigaste spår, ett ovanligt djup för en ”radiolåt”: Livet är som ett Spike Jonze-mirakel till film och de enklaste av historier kan möta det gudomliga om man har ögon att se med.

”Jag skrev raderna på flyget till New York så språket är färgat av New York-hybrisen. Det var också lite sista utposten för mig. Jag hade alltid varit lite rädd för New York. Men när jag väl kom dit var det inte så speciellt. Jag trivs bäst på Manhattan. Där känns det mest exotiskt. Brooklyn är som Göteborg.”

Tobias är inte bara besatt av det textuella, han är fullständigt förhäxad av det soniska. Redan på öppningsspåret ”A Town Like Alice” möts vi av ett analogt, skimrande ljud som måste vara drömpopens variant av orgasmisk transcendental black metal. Jag vågar inte ge mig på försöket att koppla detta med The Jams ”A Town Called Malice”, men om man känner Azuren rätt så vet man att det är värt ett försök (man skulle behöva en appendix med förklaringar för att förstå alla referenser och allusioner i hans magnum opus.) Låten är en duett med popsångerskan Amanda Mair, om att växa upp i en småstad, om att berätta om en uppväxt, om att berätta för någon som inte bryr sig, kanske någon gång, men inte längre.

Man ryser till av det vackra ljudet, man måste hämta andan de fem första sekunderna av varje ballad på albumet. Ett annat exempel är ”Reflections of Light”. Också en sådan låt vars djup man inte riktigt kan ana förrän man har det där appendixet:

And the Willows will bend and the bridges will burn
And you’ll find yourself reaching for the lessons you’ve learned.
Those few moments of clarity.
The reflections of light.
All the faces you’ve loved illuminate in the night.
All the fights all the kisses. All the eyes that you miss.
All the shivers and fevers coming down like a dream.
Cause it’s something so sad and so true.
To be loved.

Dessa vackra rader, några av de vackraste jag hört på en popskiva, pekar tillbaka på Rule Of Thirds: ”‘The years pass. We get older. The seasons make us colder. And the world might change a bit. But we don’t forget those eyes. The eyes that shook our grounds.” Samma ord idag, fast filtrerade genom triologins mångfärgade mosaikfönster.

Nästa låt är också en ballad. Det där resoluta lugnet jag pratade om, det märks i valet av form: det finns inget som låter som den intellektuella smältningsprocessen av tunga erfarenheter så som en 80talsballad. Och valet av form passar även genren. Detta är ett breakupalbum skrivet av vinden i sanden, ett av de bästa vid sidan av Becks Sea Change, Björks Vulnicura, och Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space – och, som ni kanske vet, så är större delen av spåren på dessa enastående album också ballader. ”There Was A Time” är min favorit från skivan. Det är här jag blir tårögd för första gången, av den sublima kontrapunkten mellan Tobias röst och Charly A:s stämma. Den avslutas med ett citat från en kultfilm från slutet på 80-talet, Hal Hartleys Trust, en cynisk men fullständigt briljant film om kärlek och tillit. Detta sinne för detaljer utmärker sällan låtskrivare, men är ett grunddrag hos de bästa av författare. Beneath The Hill är romanen Isaksson aldrig har skrivit, det bästa underlaget för en Wes Andersson-regisserad film om antihjälten och hens krossade kärleksbrev.

Azure Blues popmusik, som ni kan förstå, är motsatsen till slackerns limluktande gitarrriff från garaget och tonårsskrammel. Det är inget för Gaffa-skribenten som tror att äkthet handlar om att smutsa ner sina fula jävla second hand chic hipsterskjortor över en kopp kallnat, slaskbrunt kaffe, kritikern med ena örat i recensionsobjektet och det andra i nån mp3-fil fylld med bleeps och blops, från deep web med ett obskyrt franskt namn. Det är finpop a la Bryan Ferry, själen rakt framför en och inte dold bakom illa spelade trumkomp och artificiella Lou Reed-ismer. Nu har Azuren äntligen lämnat reverbdimmorna och trätt fram i solskenet. Hans röst har aldrig varit så central.

Och där den är som mest central är den också vackrast. En gammal demo inspelad med bl.a. Slowgolds Amanda Werne förvandlas på Beneath The Hill till en softrockballad för en underjordisk FM-radio i ett alternativt sjuttiotal. ”Baby You Are A Star” är den mest lyriskt avskalade låten på albumet, med versrader som ”Hope that you’re not alone / hope that you’re not as alone as I am / sinking just like a stone, wish I could make it on my own”, men därför också en av de mest hjärtskärande. Här finns det inget för intellektet att hämta, det är bara ett pumpande hjärtas blues. Jag ryser varje gång jag hör refrängen och dess aforistiska fraser: vad mer behöver egentligen sägas om kärleken?

Egentligen en massa, och Azuren har orden, hämtade från hans många resor över haven. Titelspåret öppnar med ett tropiskt beat från någon av de många stränder han besökt, och ett spoken word-parti han egentligen var för nojig att läsa upp själv (”Kanske borde jag ha kontaktat Lorentz?”). Detta är skivans, och trilogins, hela strålcentrum, men skatten är väl dold och glimmar till för Azurens ideallyssnare: den vuxna som aldrig tappat barnets sinne för upptäcktsfärder.

”Tragedy And Changes” är en av Azure Blues stora höjder som låtskrivare. Det är en molnslingrande farkost över ett drömlandskap, virvlande runt, och runt, i vackra melodier och ordspråk som faller av som fjädrar under färden. Och sen när man minst anar det börjar virveln snurra vildare. Händerna har lämnat gitarren och färdats till skruvarna på en acid synth, och vi slungas in i ett avslutande parti av badass technoblues, en nattlig flykt över ett kargt industrilandskap, en R’n’B-fantasts dröm om Detroits underjord.

De sista tre spåren på albumet är början på loopen som leder tillbaka till början, eller mitten, eller tillbaka till slutet. Albumet avslutas med gråtdansen i slutet på det där DJ-setet man lika gärna kan dö efter, en hybrid mellan samtida hiphop och en av våra vackraste psalmer. En instrumentell yttring av det där lugnet som jag pratade om, den där varma, gudomliga humorn som genomsyrar hela trilogin, och ett perfekt avslut, eller början på något nytt.

”Och grejen är att jag har tusen olika berättelser.”

Bojan Buntic

Foto:Binniam Eskender
Foto: Binniam Eskender

Artist: Azure Blue
Album: Every Ending Story EP
Skivetikett: Hybris
Betyg: 8/10

Att lyssna på Azure Blue (Tobias Isaksson) känns ibland som att bli bortförd av en flygande matta ifrån det negativa som en gång var, till en nystart någonstans bortom de böljande horisonterna, där solen alltid lyser men aldrig ger hudcancer och ständigt ger dig heads ups för om ditt solbrända anlete börjar se lika orange ut som Björn Ranelids. Här svajar alltid palmerna, med eller utan vind, brustna hjärtan är bara ett minne blott och historier om olyckliga tider återberättas som sagor för de yngre, för allt det negativa är så avlägset. Ja, paradisiska ljudlandskap är något som Tobias Isaksson målar upp med en hantverkares skicklighet, men han ackompanjerar även sin musik med djup och vacker poplyrik:

”You gave it all to me but I lost it again. It was a dream in a dream and the dawn of our downfall. The Milky Way son got a moon full of dust. And The satellite child got a room full of deep space.” 

Att Azure Blue är en av Sveriges mest lyriskt och musikaliskt intressantaste artister råder det ingen tvekan om. I Tobias fall tror jag bland annat att det har att göra med hans ålder. Även om Azuren är tidlös, så är Tobias inte det. Han är 38 och vid den åldern har man hunnit skaffa sig livserfarenhet, lära sig av sina misstag och inkorporera dem i sitt vardagliga liv, men inte minst i sina konstnärliga alster och i Tobias fall: hans musicerande. Det är något som jag tycker (och tror) att  många av de nya unga popartisterna inte hunnit göra än då de fortfarande försöker hitta sig själva. Jag tror att musiken de gör är en undermedveten reflektion av deras pågående ungdomsblomstring, men inte i Azurens fall, han är vuxen och skriver sin musik i efterdyningen av det som kallas livet.

(Värt att tilläga är att jag är att jag bara är 18 år gammal och att jag endast utgår ifrån mig själv som musiker när jag generaliserar unga popmakare. )

På EP:n Every Ending Story har han återigen tagit hjälp av The Land Below och César Vidal, som han gjorde på förrförra månadens badskumsromantiska popsingel Tragedy And Changes, både på remixerna och de två första spåren, något som resulterat i drömska och sinnesutvdigande remixer och låtar som ljuder av slow-motiondykningar ner i kristallklart vatten. Om det är detta som komma skall på fullängdaren Beneath The Hill I Smell The Sea (13:e maj via Hybris) så kommer jag gå loco!

Mattias El Mansouri 

iberia glide

Man vet att ett band är ett internationellt fenomen när den första premiärspelningen är låst, några timmar före oss andra dödliga, till en hemsida någonstans långt ifrån Göteborg, där medlemmarna till duon Iberia har växt upp. Men det kanske är bäst så. Kanske inte tillräckligt många bryr sig om det här fenomenet här omkring? Deras musik är knappast en inhemsk vara. Den känns internationell, global, aktuell, samtida, och väldigt långt ifrån Majas indiepop med Makthaverskan. Och så är det ju så att de huserar i Berlin, och inte i Sverige.

Men musiken är jävligt bra. Och vi är stolta över att de kommer ifrån Göteborg. Och vi är ännu stoltare över att de har blivit så stora, och bara kommer att bli större. Det kommer deras stora talanger att garantera. ”Glide” är första smakprovet från debutalbumet som kommer ut nästa månad via Hybris. Det låter lite mörkare än tidigare, lite skevare, deppigare. Det är något av det mest spännande vi kommer att skriva om på Ge Hit Musiken, och det är någonting som vi har väntat på sjukt länge.

Bojan Buntic

wild at heart saving all my tears

Nu har jag lyssnat på Wild At Hearts superba singel och de medföljande remixarna i en vecka nu sedan premiären på PSL. Duons återkomst har verkligen förtjänat sin Hybris Quality-stämpel. Bandnamnet är med all sannolikhet inspirerat av en av världens bästa filmer, David Lynch Wild At Heart från början av 90-talet. Singeln är dock långt ifrån Nicolas Cages mordiska blick i den legendariska introscenenErik Lindestad och Li Stanley ger oss istället kärlekstrånande blickar upp mot månen och hypermelodisk syntpop som snarare hade passat till ett samtida tonårsdrama i OCs efterföljd än tlll en skruvad Lynch-road movie.

Singeln är fantastisk, och remixarna från Azure BlueTRiFELiFE och Starflux är världsklass. Men jag har förälskat mig i 1987s remix och det är framför allt den som varit på repeat här hemma. Remixen emanerar som Holy Others underkudden-musik, men istället för sorg strålar den av ren glädje – vilket kan göra en lite känslosam, med tanke på det hjärtkrossande temat. Victor vet hur man förvandlar verklighet till dröm, och hur man tar ut 100% feels ur vilken låt som helst.

Bojan Buntic

NIVA FOREST VIEW

För mig är Christian Niva talangen bakom en av de bästa remixarna av svensk pop någonsin, Jonathan Johanssons ”Blommorna”. Ni känner nog till honom som en av frontfiguerna i den så kallade drömpopgenren, som Hybris och dess artister nu regerar över. Nu när regnet faller och vintern närmar sig så kan det vara skönt att känna av lite av sommarens vattenfall – och den där värmen får ni i Nivas nya låt ”Forest View”. Lyssna nedan och ta semester från den fruktansvärda kylan som sveper över Sverige. Och titta gärna på videon också, om ni gillar valar (vem fan gör inte?).

Bojan Buntic

Niva – Forest View from din kompis kompis on Vimeo.

time is on our side music video azure blue

En av mina favoritspår, ”Time Is On Our Side”, på Azure Blues andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt har fått sig en underbar pastoral video. Den är drömsk, sensuell, nostalgisk och får en att längta till den där sommaren då tiden var på ens sida, någonstans för längesen, någonstans snart. Videon premiärspelades på Andy Warhols prestigefyllda Interview Magazine men har nu blivit fri att visas också av oss mer dödliga. Titta nedan och dröm dig bort.

Bojan Buntic



azure blue beyond the dreams theres infinite doubt

Artist: Azure Blue
Album: Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt
Skivetikett: Hybris
Betyg: 9.3 / 10

När man läser om genren ‘svensk drömpop’ i bloggosfären kan man lätt tro att det handlar om något i stil med:

svensk drömpop

Och visst, när man tänker på Styles ”Du och jag” kan man ju känna av drömmarnas mjuka underströmmar glida in i verkligheten. Och att lyssna på svenska drömpopbandet Postiljonen, är det inte lite som att glida omkring på en flygande monsterhunds rygg ovanför världen i den parallella verkligheten Fantastica? I min jakt på potentiella föregångare till genren, och särskilt Azure Blue, har jag gått från M83 och bakåt — och genom popmaskhål hamnade jag hos Harold Faltermeyer, ”Axel F” och smöriga 80talsballader, och via soundtracket till Flashdance på något sätt till Limahls ”Neverending Story” (producerat av den nu totalt avdankade syntpionjären Giorgio Moroder) som titelspåret till just den där färden över Fantastica på hundrygg: jakten på prinsessan i molnen, i drömmen. Precis som i Terry Gilliams Brazil blir dessa barndomsfantasier till jakten i ditt liv på den rätte. Från tysk fantasy till din innersta dröm och flykt ifrån verklighetens banalitet, ondska, kyla, ångest och den annalkande mardrömmen. Det där temat som allt i världen runtomkring dig säger är det viktigaste av allt, jakten på kärleken.

Man kan säga att Azurens dröm, hans andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt, utspelar sig under täcket efter allt det där. Om New Wave och New Romantic valde andra vägar för syntpopen — vägen bort ifrån heart on the sleeve-feels och uppenbara ballader till kallare, mer ironiska atmosfärer, texter och ljudlandskap. Olika slags masker, murar och krigsstrategier på popmarknaden, bort ifrån kommersialismens Disneys-teman och mer åt punk, kraftwerk, hat, samhällskritik, och teknologisk distans. Ja, ni vet, det är viktigt att vara seriös och viktigt att inte avslöja sig själv.

New Order tog ibland en annan riktning dock. Titta på ”Your Silent Face”, från mästerverket Power, Corruption & Lies, till exempel. Rena, ohämmade känslor, stora synthlandskap och ett hjärta som pulserar på riktigt. Det är inte så konstigt att just Tobias Isaksson valde att göra en Summer Of No Love-edit av den låten åt oss för två månader sen. Om han öppnade sitt hjärta för oss på Rule Of Thirds, debutalbumet, så gömde han sig ändå bakom popreferenser precis som vilken poptrickster som helst, men på Beyond The Dreams… går han fullt ut med både hjärta och synth.

Albumet börjar med ”Time Is On Our Side”, i dåsigheten efter en dröm vid uppvaknandet, det där tillståndet då allt för en stund kan kännas som om allt det värsta som kan hända inte har hänt än och man är i famnen på den kärlek man förlorade: ”Sweet dreams arise and take control / enjoy the ride don’t fake it / I can still believe in feelings / but I still want to feel and believe in / time is on our side”. Vad har Isaksson drömt om? Kanske en vidsträckt resa genom America? Öppningen pekar på Jack kerouac On The Road och Dean Moriartys zenaktiga tillstånd mitt i kaoset, i en bil i full hastighet, svängande mellan andra bilister, berg, stup och den där försäkringen om att tiden är på vår sida, det är lugnt, det är lugnt. Aldrig riktigt förstått vad Kicks-filosofen menade men jag tror det handlar om att man kan vara lugn i de värsta av situationer.

Till exempel när kärleken går åt helvete och hjärtat är krossat. Tobias berättade att det är det mest personliga albumet han har gjort, att det handlar om kärleken och hur den när som helst kan ta slut, och vad som händer när den gör det: sjunkandet i havet som en sten (”Willows and Pines”), virvlarna av ilska och den kommande totala natt (som Dylan sjöng om i ”Not Dark Yet”) i ”Sunset” och det bittra och heliga slutet på allt i ”The Bitter End”.

Det är en bedrift att skapa ett riktigt kärleksalbum som samtidigt är en modern hitkavalkad, utan att falla tillbaka på lallande och superlånga interludier av känsla och solos, något som självaste Per Gessle hade avundats. Jag minns att när jag först hörde ”By Your Sade” så tänkte jag inte ens på att det var en Sade-cover. Covern, som han gjort till en väns bröllop, hade främmandegjort originalet för mig och jag trodde det var en ny ballad, skriven av Azuren själv. Men självklart visste jag innerst inne att jag hört det förut. Och man kan se detta som ett uttryck för hur Isaksson har behandlat både ”drömpop”-genren och det där största av alla teman, på sitt alldeles egna underbara sätt – det är något man hört förut men ändå inte.

Det är ett enhetligt album som följer en strikt form, och på det sättet skiljer det sig från våra drömmar. Analoga syntar, vars ljud har förfinats i besatthet tillsammans med Claes Björklund, pumpar frenetiskt som om det fanns en popriktning av Detroit-techno med Robert Hood i spetsen. Det är lätt hänt att kritiker missar storheten i detta album, för det är skapat med en sådan elegans att varje låt framstår som en självklarhet. Som en vanlig poplåt. Men det är inte vilka slags poplåtar som helst, utan en perfekt syntes av den bästa syntmusiken som produceras idag.

Vår barndoms drömmar om kärlek är viktiga för oss, men vi kanske borde söka oss bortom Disney och Neverending Story och mot en mer vuxen horisont, för tillsammans har vi under de senaste decennium av pop växt, och växt. Och vi är redo att möta kärlekens bittra eftersmak med värdighet, inga mer svarta tårar från myspace, och vi är inte längre barn av Styles mellanstadieromanser — och vad är det egentligen som kommer efter förkrosselsen? Kreativ energi, en jävla massa kreativ energi, och en helt ny azurblå färg på himmelen. Ta det från den hårdast arbetande popartisten i vår samtid:

”Sedan är jag stolt över den producent jag blivit under arbetet med Azure Blue. Nu gör jag färdiga produktioner hela vägen fram till mastering själv. Det kommer massa mer musik från mig framöver.”

Det kan bara komma bättre och bättre musik från en av våra absolut bästa popskapare. Så lämna tvivlet på andra sidan drömmarna åt andra, för någonstans, i en annan ny dröm, i ny pop, finns det fortfarande ett ställe där kärleken är ren och sann.

Bojan Buntic


 

all that we had is lost 1987 remix postiljonen

Den nya, hajpade svenska rnb-stjärnan 1987 gör en mörk, rå, arg tolkning av Postiljonens Whitney Houston-cover ”All That We Had Is Lost” och får mig att känna sån stor jävla förhoppning om att det är just här i Sverige allting händer, att vår pop ligger och kommer ligga i framkant, att den tiden jag väntat på nu är här, att anledningen att jag började blogga äntligen uppfyllts – och platsen är på Hybris.

På 1987s remix kommer ännu ett stadium i sorgearbetet fram, den växande ilskan, den man måste ta sig igenom frustande med klorna före, riva, riva, och viska i sin inre ekokammare. Victor Holmberg visar här att han är en av våra just nu grymmaste producenter. Postiljonens nostalgiska, bitterljuva dröm får ett understråk av pulserande smärta som sakta, men aldrig fullt ut övergår till ett vrål. Skriket är under ytan, och mardrömmen stundar.

Bojan Buntic

Azure Blue Sunset 2

Mitt fabbospår på Azure Blues nya skiva Beyond The Dream’s There’s Infinite Doubt (via Hybris i oktober) är också det mörkaste, det som givetvis också är mest techno. En isig solnedgång över en relation som gått åt helvete, i havets mörkaste blå, i neonet, i natten, på den ensligaste stadsgata någonstans på andra sidan Atlanten. Min kärlek till denna enastående singel delas av Claes Björklund från iamamiwhoami, som är medproducent. 

På PSL skriver Tobias Isaksson om bakgrunden till låten:

Det är en sorgsen text som handlar om ett komplext breakup. Om två människor som inte längre bor ihop och som nu träffas och ska avgöra om de är tillsammans eller inte. Den pessimistiska titeln ”Sunset” pekar lite åt vilket håll det är på väg. Hela skivan handlar om en kamp för kärleken och hur det till slut blir ett misslyckande.

Låten lyckas fånga den obeveklighet som finns i ett förhållande som är på väg åt det hållet, den där kylan kryper in och går in i märgen. Isaksson har valt att gestalta denna sida av kärleken med kalla, kalla syntar och ljudatmosfärer från detroit-techno och The Knifes arktiska ljudlandskap. Så lite vild djungelfunk på 80talsbeatet så får du en frenetisk resa mot slutet av ett förhållande.

Tungt som in i helvete och långt ifrån etablerade drömpop-schabloner. Lyssna nedan på ett popsymfoniskt vrål.
(lyssna även på den exklusiva mixen Tobias gjorde för Ge Hit Musikens mixserie Ge Hit Mixen, samt en Azure Blue-edit på New Orders ”Your Silent Face”)

Bojan Buntic

1987 Ocean

1987, den hemlighetsfulla nya akten på Hybris, gör på debutsingeln ”Ocean” en svensk tolkning av den amerikanska rnb-genren. De ljudvärldar som dyker upp i svensk samtida rnb, Lorentz & Sakarias hiphop, i Fayes popmöter DrakeThe Weekend, Frank Ocean, och How To Dress Well vid ett hav på Österlen.  Popkonstnären bakom aliaset är Victor Holmberg, den ena hälften av producentduon Montauk, som förutom nämnda redan nämnda Faye gjort musik åt Sportsman och Marlene.

Victor har redan hunnit hamna på Radar Magazine, och interjuvats av PSL. Lyssna på singeln nedan.

Bojan Buntic