Arkiv för i know what love isn’t

Igår inledde vi våra årslistor med de 50 bästa låtarna från Sverige 2012. Idag fortsätter vi med de 30 bästa albumen. 2012 har varit ett helt fantastiskt år, kan inte upprepa det nog. Detta är en helt personlig lista. Ni kanske märker att ert favoritalbum fallit utanför (Slangbella, Sameblod, Det Stora Monstret, Nått Punkband Med Grymma Politiska Texter Ifrån Borlänge, Ett Band I Umeå Som Gör Abstrakta Collage Av Feministlyrik, Nått Obskyrt Album Din Systers Pojkvän Spelat In Som Du Lyssnar På I Smyg För Att Du Är Hemligt Kär I Honom – Som Jag Borde Känna Till) — men så är det. Jag kan inte täcka allt. Detta är Ge Hit Musikens egen lista, välkommen att diskutera hierarkin på vår facebook-sida eller hata / älska mig på twitter! Eller skicka ett anonymt kärleks/hatbrev till Gehitmusiken@gmail.com. Jag älskar er, ha det bra och njut av dessa enastående album! (Nästa vecka kommer årsbästa med allt som faller utanför vårt kära Sverige).

1High Hats And then came cancer

Med sådär två dagar kvar till slutförandet av denna listan gav jag mig äntligen på att lyssna på detta album ifrån min mapp av Musik Till Bloggen. Jag har knappt haft tid att gå igenom den förrän nu. Och jävlar vilken överraskning. Där fanns nämligen årets mest självklara Årets Album. Det har varit ett fantastiskt år för punk. Westkust, Vånna Inget, Holograms, Bäddat För Trubbel osv. Men detta omkullvälte alla de andra och påminde mig åter igen hur ett perfekt punkalbum ska se ut. Varenda låt är ett självklart alternativ till årets låt. Det är helt sjukt jävla bra. Detta är årets svenska Japandroids-platta. Jag blir tårögd över hur bra det är. Det är fan bättre än 90% av alla skivor från den gyllene eran 1977. Egentligen måste jag till biblioteket för att plugga, men det är omöjligt att sluta lyssna på detta och dansa omkring som en idiot. Snart kan jag sjunga med från början till slut.

2. Kristian Anttila Djur & Människor

”Det skulle bli en arg punkplatta. Ilskan skulle ut, och den skulle ut fort. Det skulle vara skitigt och brutalt. Så punk att bara ett cykelrum skulle duga till studio. Men cykelrummet förvandlades till enkyrka i Dalsland. Allt spelades in på två och ett halvt dygn. Ni förstår nog att det istället resulterade i en nära nog religiös upplevelse, med orglar och änglakörer och trumpeter.”

3. Magnus Ekelund & Stålet Det Definitiva Drevet

”Den berör på samma sätt som andra märkliga popplattor vi identifierar oss med — kanske utan att kunna förklara varför — alltifrån The Smiths dunkla, drömmystiska Strangeways, Here I Come till ceos livsfilosofiska mysteriumWhite Magic. Vi ser samma värld utifrån andra ögon. Den största kvalité albumet besitter är att det involverar mig, får mig att använda min fantasi. Varje ny leksak gjorde mig besatt, jag var ett barn och ville lära känna dem in och ut. Ja, ibland plockade jag till och med isär mina stackars leksaker, gjorde om dem till mina egna. Detta är vad Magnus Ekelund & Stålets senaste platta ger mig, en leksak för en vuxen man, och jag tar det lika allvarligt som jag tog lego när jag var 8.”

4. Jonas Lundqvist Så e de med de

5. Jens Lekman I Know What Love Isn’t

”Jens Lekman
 – Göteborgs käraste crooner – är en mästare på popsymfonier i miniatyr. Han är en popmusikens trollkarl: i den svarta väskan finns varje instrument i leksaksform, i briljant technicolor, och med en trollstavsviftning börjar de dansa och sjunga. Hans musik är en disneyfilm med ett mänskligt hjärtas djup, och rötterna sträcker sig ända tillbaka till Tin Pan Alley och den första glansåldern, en tid då komponister ansåg den högsta strävan vara jakten på den odödliga melodin. Det finns några exemplar av detta på I Know What Love Isn’t.”

6. Holograms Holograms

”Och popkvalité är det första som slår mig när jag lyssnar på Holograms självbetitlade debutalbum. Det låter riktigt KUL. Det är en dröm för alla please kill me-romantiker därute, något som borde röra Legs McNeils hjärta till en blödig tår. De nya punkarna åker tillbaka i tiden, inte för att lära sig härma 50talsrock’ n’ roll eller alienera, utan för att sno åt sig den där råa kraft som fanns hos protopunkarna The Stooges och MC5 och musik-är-fan-kul-attityden vi finner hos The New York Dolls, The Dead Boys, The Ramones, The Dictators och andra CBGBbesökare. Sen färdas de tillbaka — genom all den där postpunk jag talade om, genom dissonantvass amerikansk HC — och filtrerar de smilande 70talsglädje/ilska-och-adrenalinkickarna genom 30 år av tung erfarenhet — upplevd under en kort koncentrerad tid, de nya punkarna är fortfarande småglin. Ändå lyckas de komma ut ur denna tunnel levande, fortfarande fulla och till och med leende! De placerar sig på vilken scen som helst som om den frekventeras av Dee Dee Ramone, Iggy Pop, Tom Verlaine och Patti Smith.”

7. Ikons Life Rhythm

”Vi hör en kombination av melodisk krautrock, shoegazepop ala Jesus & The Mary Chain (nej, det är inte bara Westkust som kör sånt i Sverige) och svärmisk sväva-bland-molnen postrock. Många av deras låttitlar har träffande beskrivningar men jag tror den bästa är polaroidkokain.”

8. MF/BF Colossus Premixed

9. Happy Hands Club Parking Lot

Parking Lot är inget nytt Lesser Matters — där The Radio Dept i ett något slöare tempo utforskar liknande stämningar — och Happy Hands Club är inte Sveriges motsvarighet till gigantbandet Broken Social Scene, de är inte lika utforskande och experimentella, även om de delar popsensibilitet och grandiositet. Det finns ingen oförglömlighet som ”I wanna be adored” eller”She Bangs The Drums” på skivan, men The Stone Roses och madchesterscenen, eller till och med New Order, kommer på tankarna när jag hör ”A Green Dress”.”

10. Westkust Junk EP

”Det är ett av sommarens popupplevelser, en fyra-öl-av-fem-skiva, ett koncentrat av ungdomskänslor perfekt utblandat med instrumentell skönhet, och jag hoppas alla flickor och pojkar med en BDbag eller ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt”-tröja köper den och laddar ipoden för promenader i slottskogen.”

11. Alina Devecerski Maraton

”Självklart skulle årets sommarplåga följas upp med ett av årets popskivor. Eller, det var inte så självklart, men nu är Maraton här, fullspäckad med hits och bra lyrics, till hatarna och till älskarna. Jag svär, detta är lika mycket en skiva att facka ur till som att ligga i sängen med blicken mot en prick i taket och kontemplera sommarens skit och Sommarens Stora Kärlek. Från en vacker, sjukt beroendeframkallande kärleksförklaring ”Jag Svär” till en hjärtkrossande Bob Dylan-allusion på ”Det är dark nu” (Dylans ”Not Dark Yet” var för övrigt min mest upprepade låt under augusti) – vi har att göra med en skiva med lyriskt djup, variationsrikedom och bredd.”

12. Simon Emanuel Om vi överlever sommaren

13. Vånna Inget Jag Ska Fly Tills Jag Hittar Hem EP

”Siesta-aktuella punkkvartetten Vånna Ingets signum är Karolina Engdahls skräniga, tillsnörda röst, hennes ångestladdade, upproriska, tonårsromantiska texter, de skramlande elgitarrerna och de subtila, melodiska riffen. Men framförallt står Vånna Inget för klockrena punkhits.”

14. Alice BAlice B

Från Knarrholmen:Alice Boetius är både en förebild för lesbiska tjejer och en fantastisk låtskriverska, hon besitter en röst som är både kraftfull och öm på samma gång, en darkwavediva med ett känsligt inre. Jag ångrar enormt att jag försummat hennes enastående, självbetitlade debutskiva i år, särskillt nu när jag hör ”Stanna, det stannar” — en kärleksförklaring som är lika enkel som en blyg, skakig kyss, och lika säker och osäker som att stå så nära, nära, öga mot öga för första gången med någon ny. Den handlar dock inte om detta, utan om kärlek som levt länge, kärlek som gått igenom problem och växt och skakat sönder allt. Som växer och växer som den bara kan göra när man får sitt hjärta krossat. Det är så konstigt när man älskat någon så länge, så helt plötsligt går hjärtat sönder. Det kan stanna, fastän allt egentligen är väl. Då vet man att man älskar. Jag är berörd, och hade jag varit fullare, så hade ni sett mig störtlipa framför scenen. Jag önskar en idiot som mig kunde skriva något så här fint till en idiot som dig.”

15. Lorentz & Sakarias Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast

16. Sans Inte ens natten

””vill du hjälpa hjälp dig själv / allt du säger har du stulit från Jocke Berg” — ja, vi har att göra med lyriskt begåvad, Kent-influerad, lo-fi shoegaze(drömpop)postrock på svenska. Med andra ord: svinbra, känslosam popmusik i världsklass. När jag hörde ”Regn” började jag nästan böla. Jag vill citera allt på en gång. Jag vill återge de stämningsfulla, hjärndomnande, hjärtlisande interludierna i lika vackra ord.”

17. The Tallest Man On Earth There’s No Leaving Now

18. Erik De Vahl Spring 2012

”Erik De Vahl är en riktig skatt ifrån Göteborgs underjord. Med de simplaste arrangemang, och en röst elegant och naturlig som vinden, ger han oss våren vi aldrig fick. Våren är en paradox: den väcker till liv, men det som vaknar vaknar till livets smärtor; våren är skrämmande vacker, som en födelse. Varför skriker inte växterna? Om barnet visste hur livet smakar skulle det inte skrika, det skulle vara tyst med tåriga ögon av vördnad, som en ros i duggregnet. Det är sällan jag tar till med uttryck som innerlig, men om något förtjänar det adjektivet så är det låtar som ”Den Svenska Avundsjukan” och ”Ur Dina Händer.” Ett album som i sin helhet rör en kall stenhård sten till tårar.”

19. Ditt Inre En Värld I Brand EP

Ditt Inre är den senaste pitchforkhajpade drömpopduon från Sverige, inte från Göteborg denna gången, utan från Stockholm. Inatt dricker jag månljuste (vaniljte med honung och mjölk) vid mitt fönster och samtalar med den gamle gode vännen i natthimlen. Han säger att han också känner saknad, stackars klot. Det artificiella månljuset, strålar av syntneon, i ”Månljus (Saknad)” (från den nya EPn En Värld I Brand) tröstar honom. En dag kanske han också kommer att få bli människa igen — vetenskapen har kommit långt — och träffa flickan som tågens avstånd tog ifrån honom.”

20. Skansros Rekviem till en dröm

”När som helst kan låten falla ihop, en dröm övertäcka en annan, som om vi inträtt en annan dimension: här får musiken ta sig friheter och följa sina nyck. Det är okonventionella strukturer på låtarna och man vet aldrig var man kommer att hamna på denna resa genom Felix inre. Det är ett verkligt, associationsrikt drömlandskap. Minnen är ju oförutsägbara: plötsligt kan ett minne om en hund som en gång bet dig glida in i ett minne om den hundägande kvinnan du en gång älskade och hur det luktade i hennes lägenhet. Och på tal om minnen och drömmar, titeln till albumet avslöjar vad det handlar om: det handlar om drömmar som dör.”

21. De Montevert Vänner & Ovänner / Friends & Enemies

De Montevert (Ellinor Nilsson) släppte 2011 ”Skyll På Mig”, en sansad popsingel med ett lugn som en hiss med fönster ut mot världen. Det var en okomplicerad sång om kärlek, med ett charmtroll till basslinga, en sångerska säker som luft och ett arrangemang med ljud direkt ur leksaksaffären. Videon är lika förträfflig, Göteborg ler yrvaket, cykelfärder, spårvagnsfärder, parisarhjul och hjärtan i inre konflikt.”

22. Diskoteket Det ska se ut som slutet

23. El Perro Del Mar Pale Fire

El Perro Del Mar ”Walk On By” behandlar den sista fasen i en relation, tiden då man besöker varandras städer men går förbi varandra eller inte ens råkar stöta ihop. Den liknar den klassiska Burt Bacharach-komponerade Dionne Warwick-låten med samma namn (och jag hör till och med ekot av Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart”). Fastän stockholmerskan är mer åt 90talets triphop än sextiotalspop, och fastän texterna skiljer sig åt i detalj spelar jag dem mot varandra, och de möts och gråter (eller undviker att gråta) tillsammans. Jag älskar när pophistorien väver nya mönster med gamla trådar, när man hittar vänner i det förflutna, när man vet att någon kommer ta ens hand i framtiden. Bara man skriver vidare.”

24. Theo Berndt F.E.A.R.S

”Powerpopbandet Theo Berndt är i mångt och mycket Sveriges nya lyckopiller. Med albumet F.E.A.R.S har man skapat ett slags virrvarr av glada harmonier, euforiska utrop, snabba takter och en allmän festivalyra som troligtvis kommer falla många i smaken under sommaren som kommer. Däremot är albumet F.E.A.R.S, enligt Theo Berndt själva, inte riktigt den lyckliga nöjesattraktion som man kanske kan tro vid en första lyssning på albumet.” Vito Gogola

25. Natten Evela EP

”Hela Evela EPn är värd att ta med ut på så kallade nattvandringar, särskilt om du lider av sångmösyndromet eller liknande romantiskers låtsassjukdomar. Eller så kan du sätta in den i mitten av ett brölande DJ-set som en liten andhämtning mellan två dunkadunkalåtar. Det måste ju vara sexigt på klubbar också, inte bara enormt och yolo och allt vad det heter.”

26. Bam Spacey Land EP

””Taigan”
 låter som den privata tiden efter klubbens stängningstid, en atmosfär som härstammar från New York Garage-eran och låtar som After Hours ”Waterfalls (3 a.m mix)”, fast utan den vassakänslan av exklusivitet — ja, malmöproducentens klubbljus är milt som chill-out, ambient techno och balearic house — nej, ingen hård V.I.P exklusivitet, det är istället känslan av tillhörighet, du är medlem på en av de första ecstasyklubbarna i London — om det hade varit på en svartklubb i Göteborg vid tiden för The Embassy och TTA — , och du sitter i en soffa med tjejen för kvällen och käkar mango, djn har slutat spela acid house och drar på en mix han gjort av klassisk italo disco (han berättade förut att han vänt rymd-och-glädjediscon ut och in, gjort den känslig) och mixen tänker han, ska förhöja stämningen. För en utomstående låter den högst sorgsamt, men för dig, för dig kysser den bort glädjetårarna. Och hon ger dig miljoner kramar.”

27. Vädret Löven dansar balett därute EP

”Aldrig förr har musik fått mig att känna som jag gjorde när jag sjöng ”Imse Vimse Spindel” som barn. På den vänligaste, kärleksfullaste, gladaste, mest uppfinningsrika instrumentella skivan jag hört på flera år, med det magiska, ytterst träffande namnet Löven Dansar Balett Där Ute finns en av de vackraste nykomponerade gonattvisor jag hört ”Natten Är Eran”. Den fick alla ångestmoln att skingra sig. Då kommer imse-vimse-spindelkänslan till mig, och jag blir lite tårögd, för jag känner sångarens omtänksamhet. Detta är godhet, så som det låter i musik. Räkna med att jag kommer skriva mer om Vädret. Jag är förtrollad.”

28. Hagaliden Dansa blodet EP

Dansa Blodet pekar på något större i horisonten. Jag undrar om jag vill att Hagaliden ska ta sig dit, deras subtila vardagspop är ju så fin som den är. Man gör något nytt av något beprövat och det känns förvånansvärt ärligt. Ja, våran stora musiktradition är viktig för den åttamansorkestern, som sätter lika mycket värde på det nya som det allra äldstra. På albumets releasefest ska de spela en låt av vår stora visförfattare Dan Andersson. Som de själva sa: ”För vår del pratar vi mer om de stora dragen som att om trummorna låter 70-tal, sången 60-tal och känslan 1600-tal så hamnar man på en ganska spännande plats”.” – Truls Mårtensson

29. Daniel Savio Daniel Savio 

Daniel Savioen beatmaker ifrån Stockholmär grundaren till genren Skweee. Det är det mest säregna som kommit ifrån Sverige inom den elektroniska dansmusiken på evigheter, om nånsin. Även om det inte är särskilt populärt än så är det cutting-edge aktuellt, och det finns en del utövare redan, både inrikes (LimoniousRigas Den AndreJoxaren) och utrikes (BeemBoss Kite).”

30. Taken By Trees Other Worlds

Tack för att ni läst, hoppas det varit en trevlig resa. För att visa support, följ oss på

Twitter
Facebook
Hypem

Varje ny gillamarkering ger oss mer liv! Tack!

Bojan Buntic och resten av GHM-crewet.

 

Artist: Jens Lekman
Album: I Know What Love Isn’t
Betyg: 8.4/10
Etikett: Service / Secretely Canadian

På sistone har jag inbillat mig se Jens Lekman på gatorna, jag har drömt om honom. Jag har nämnt honom på facebook i samband med potatisar. Det finns en viss koppling mellan våra öden, antar jag, och nu när jag hört hans senaste album, vet jag vad.

Jag känner mig snäll och givmild idag — nej, nej, idag bits jag inte! — kanske beror det på att den vackra musiken gjort mig sentimental. Vad det än är, så dras jag varken ner av regnet som smattrar mot fönstret, där jag står och glor upp mot en ond, svart himmel — jag skulle kunna vifta näven mot den, sur, bitter, men nej, nej! — eller min gräsliga förkylning (ciggen tänd, vinden blåser in, regndropparna försöker moderligt släcka elden) och allt annat som vill äta upp mitt hjärta och hjärna! Jag låter det bita i mig, och jag klappar det, säger att det är okej, något måste väl bekymmer ha att bita i, och det är ju ändå höst. Man får vara schysst mot sina bekymmer.

Ja, allt känns så annorlunda nu när jag dykt ner och tittat på korallreven i ”She Just Don’t Want To Be With You Anymore”; jag har sett något glittra där nere, något ordlöst som hjälpt mig acceptera saker jag stretat emot allt för länge. Du har ingen kontroll i kärlek, var lycklig när du har den, och försök vara lycklig när du ser tillbaka på den i efterhand. Det är inte mer än så. Den stora tyngd jag bärt på de senaste månaderna börjar släppa, en statusuppdatering på facebook i taget, och jag hör några ord från Leonard Cohen viskas i texturerna på I Know What Love Isn’t.

*

Jens Lekman – Göteborgs käraste crooner – är en mästare på popsymfonier i miniatyr. Han är en popmusikens trollkarl: i den svarta väskan finns varje instrument i leksaksform, i briljant technicolor, och med en trollstavsviftning börjar de dansa och sjunga. Hans musik är en disneyfilm med ett mänskligt hjärtas djup, och rötterna sträcker sig ända tillbaka till Tin Pan Alley och den första glansåldern, en tid då komponister ansåg den högsta strävan vara jakten på den odödliga melodin. Det finns några exemplar av detta på I Know What Love Isn’t.

Lekman har med mycket enkla medel skapat ett stort, översvällande popalbum. Det är inte så konstigt, redan med 2004s When I Said I Wanted To Be Your Dog fick vi inträde i hans värld, då under konstruktion, och vi har fått se hur han har övat, experimenterat och finslipat, allt för att en dag kunna ge oss denna gåva, en stor och klar diamant som återspeglar de himlar han levt under de senaste åren.

I Know What Love Isn’t — enligt Jens egna ord, hans riktiga debutalbum — är ett mästarprov på konsten att rycka upp sig själv med glada toner och varm humor — att behandla sig själv som en vän, utan att för den skull vara oärlig, utan några plattityder — och det visar hur man bär ett krossat hjärta med värdighet. Om det finns ett enhetligt tema så är det just det. Hur går man vidare? Hur gör man när världen bara går vidare av sig själv, vare sig man vill eller inte, utan en enda tanke på allt man lider? ”The World Moves On” är det näst bästa svaret jag har hört i popmusik, bara Frank Sinatras ”Cycles” kommer högre. Det är en episk låt på 6 fullspäckade minuter, vi får allt ifrån de mest meningslösa observationer, ackompanjerade av trötta fingerknäppningar, till den djupt insiktsfulla aforismen omringad av all blomstrande symfonisk prakt, som bildar skivans bästa refräng och strålcentrum.

Innan vi ens kommer till refrängen har vi varit på en lång vindlande resa, genom alla ett krossat hjärtas exotiska och dystra hållplatser, och vi får tacka Jens Lekman för hans intelligenta, öppenhjärtade och alltid broderliga vägledning, hans ord gör det lätt att behålla tålamodet, och när vi kommer till sticket ”and the sun rose over the city, the wind swept through the walley” och vi hör de där smäktande stråkarna, de där flöjtarabeskerna, så inser vi, med en rysning av igenkännande, att ett krossat hjärta är en mäktig och stor sak att bära på! Något att vara stolt över! Och detta är bara en poplåt.

Nu undrar ni säkert om det finns någon klassiker i ny skepnad här. Visst finns det det, ”Become Someone Else’s” är den nya, äldre Jens Lekmans ”Black Cab”. Kan något låta gladare än såhär? En bedårande pianomelodi klingar och klangar sig fram, trippande över sig själv; ett par toner förvandlas till en lekfull, charmant men lite dum katt ur en Studio Ghiblifilm — hur skulle du någonsin kunna tröttna på dess påhitt? Varje gång den återkommer, som till exempel när den tävlar om uppmärksamhet med Jens i den bitterljuva refrängen (”titta på mig, titta på mig, strunt i att han sjunger sorgsamheter!”) varje gång så smittar den av sig med sin löjliga glädje.

Inte ens när han tar med oss ned i den djupaste förkrosselsen släpper han vår hand. Värmen är alltid närvarande, i en eller annan form. Om den glada lilla melodin saknas, om ackompanjemanget inte rockar loss, om ackorden går i moll, så är åtminståne humorn kvar. Om han sjunger en sorglig gonattvisa Every Little Hair Knows Your Name”, så finns den lisande ackustiska gitarren där. En liten vaggvisa för flyktbenägna. Ni vet, den store Napoleon har yttrat dessa ord om kärlek: ”I kärlek finns det ingen annan seger än flykt”. Jag tycker inte man skall fly. Och här kan ni få höra, i detaljrika texter och speglande musik, vad som händer när man stannar kvar, och vad som stannar kvar när man förlorat.

**

Ett krossat hjärta är inte slutet på världen, världens undergång är större än kärleken — vetu, kometen slår ner på oss alla! Dina vinylsamlingar, din Sinatra, din Håkan, Strindbergs samlade verk i din farfars bokhylla, den vackraste förljugna tavla som någonsin hängts upp på en vägg, allt, allt skall krossas. Kom, kom, atombomb! Tills dess ska jag dricka te med honung i, tills dess ska jag bli lycklig.

Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.


Titelspåret från Jens Lekmans kommande album, I Know What Love Isn’t är en lättsam affär — ackustisk gitarr, stråkar, flöjt (den får sig ett eget parti), piano och en fjompig elbas. Den bärs upp av sin intelligenta, vitsiga text, och den varma humorn som har kommit att karakterisera Göteborgs fyndigaste crooner. Det är ett väldigt enkelt, minimalt arrangemang som ändå når någon slags graciös mäktighet, en liten leksakssymfoni.

Enligt verserna verkar det handla om att gifta sig med en vän för att få medborgarskap i ett land, men den medryckande och briljant formulerade refrängen ”I don’t know what love is, but I know what love isn’t” visar, trots avsaknaden av bitterhet och cynism, ett sårat hjärta. Jens Lekman har berättat i interjuer att han förlorat i kärlek, fått sitt hjärta krossat, och har admirabelt yttrat sig i ämnet: ”You don’t get over a broken heart/ You just learn to carry it gracefully”. Låten handlar om vänskapens lisande kraft, och trösten som finns i ett gott skratt.

Albumet, som Jens Lekman kallar för sitt officiella ”debutalbum”, kommer ut på Service den 3e september. Om ni gillar denna låt, lyssna gärna på ”Erica America” också.

Bojan Buntic

http://youtu.be/jQErekXV9Qc

Jag vet vad kärlek inte är. Så kan det kännas när det tar slut. Också, jag önskar att jag inte hade träffat dig. Jens Lekman sjunger om förlorad kärlek sentimentalt som en storbandsångare från sextiotalet. ”Erica America”: spansk gitarr, duettstämmor från Sophie Brous, en sångerska från Melbourne, smöriga saxofonsolos, och allt vad man kan tänka sig från ett gammalt hederligt krossat hjärta, ett historiskt hjärta. Göteborgaren (bor han fortfarande i Melbourne?) var nyligen på Knarrholmenfestivalen, där vi också var, och vi tog nästan del av en fantastisk konsertupplevelse. Nu är han igång med ett breakupalbum, (i traditionen av Becks Sea Change, Spiritualizeds Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space), en ny fullängdare, den första på fem år, som så klart heter I know what love isn’t. Det släpps här i Skandinavien på Service den 3 september. /Bojan Buntic