Arkiv för islands & shores

Cover_The Big Sleep
Artist:
Deportees
Album: The Big Sleep
Skivetikett: Stranded/Universal
Betyg: 9,5/10

I min lärobok läser jag att ett inslag som framhålls i den nordiska litteraturen är en ”besynnerlig tendens till svårmod eller ångest”. Att det inte går att komma ifrån att nordbornas kamp mot en barsk och nyckfull natur historiskt sett har spelat en viktig roll i deras liv. Och att man kan förmoda att den här kampen skulle ha satt djupa spår i nordbornas mentalitet och konstnärliga skapande.
Det nordiska svårmodet är ett tidlöst fenomen, och när det appliceras på tidstypisk popmusik så har det potential att nå ut till de som behöver få höra att de inte är ensamma om att känna det.

Umeåbandet Deportees förra skiva Islands & Shores, den som gjorde att jag upptäckte dem, var en sådan som nådde ut och nådde in, som hade trösten i tystnaden mellan orden och i refrängerna som lyste upp mitt bosnisk-nordiska mörker.

The Big Sleep är en helt naturlig fortsättning på den stora känslan som dess föregångare förmedlade. Deportees har alltid lekt och svävat med rotlösheten som arv och flykten som vapen. Nu när tiden flytt, när fyra år har gått mellan då och nu, så inser jag att tiden inte är något sett i relation till den tidlöshet, det nordiska svårmodet om ni så vill, som återspeglas i Deportees musik.

The Big Sleep behöver inte ses i relation till något annat för att berömmas och framförallt njutas av. Det är en fördel om lyssnaren har ouppklarade affärer med sig själv eller världen, kärleken eller svårmodet. Det finns poplyrik av sorten som löser upp knuten i magen, det finns gitarrer och syntar som kan vina, grina och darra på en och samma gång. Det finns något mänskligt och bräckligt i Deportees musik. Det finns något subtilt i ansatserna som blir explosionsartat i slutsatserna. Något smakfullt i snickrandet av melodier och något skrämmande ärligt i de svarta skuggorna som målas upp. Det finns något som är till lika stor del uppgivet som hoppingivande här.

Framförallt är The Big Sleep befriad från stora och pampiga utsvävningar, här är det bara personliga tankar som framställs med en otrolig klarhet, om än stundtals svårtolkade. Som sagt, personliga. Det är mellan mig och dem. Den här gnagande känslan, den är mellan oss.

Stundtals är det upplyftande och stundtals kräver musiken mer, får mig att släppa allt och ta plats framför högtalarna på golvet, släppa världen och byta bort allt mot en låtlängds magi. Även om skivan kan mätas i poptermer, i tyngden guld per låt, är det inte förrän helheten omger en som den når sin fulla potential.

I ”Dark Horse” är skillnaden mellan Islands & Shores och The Big Sleep som mest uppenbar: det som var sockerdricka är nu sirap. Det är ännu mindre utrymme ovanför huvudet, ännu mindre utrymme att finnas till. Samtidigt blir det stundtals lite väl raffinerat, ljudkonstruktionerna är lite väl syntetiska och udden, som det okontrollerbara ger, är borta.
Jag vet att sådant här har en tendens att komma fram under livespelningar, med lyssnande hjärtan och dansande kroppar som är riktade mot scenen.

Inte ens 80-talsvibbarna som frestar likt alla färgglada skor på stan, konsekvensen av att bli influerad av samtiden år 2015, kan skrämma bort allvaret i att Deportees som band tar sig över den välbevakade gränsen och landar mjukt med sina geniala ordlekar.
Det finns en desperation som stundtals kommer fram under skivans speltid, en kvävande känsla som med syntslingorna som viner drömmande framåt och längtande bakåt, ger kusliga vibbar – någonstans mellan Joy Division och det färgglada 80-talets popmusik, någonstans mellan tiden efter industrisemestern och tiden fram till nästa.
Lyssna bara på trummorna och syntarna i ”Love Me Like I’m Gone” och addera det enkla men uppradade, det ärliga som vissa inte ens vågar dela med sig själva.

There’s a couple of things that I’m scared of / One is dying alone in my sleep
There’s a couple of things that I’m scared of / One is being alone with myself

Visst är det stundtals lätt att visdomen tappas bort i tempoväxlingar, till och med i de snyggt utmejslade melodierna som går i pophastighet. Det är ibland så renodlat att det förlorar den där osäkerheten som Islands & Shores hade. Överkompenserat för att vara på den säkra sidan. I The Big Sleep söker ordpoesin mer än den hittar, men den tappar aldrig tappar bort sig själv. Framförallt finns berättarlusten fortfarande kvar.

Det är fördragna gardiner och solljuset som skär igenom, förberedelser på vintern under täcket och det nordiska mörkret som väntar på industrisemestern. Det är hulkande och accepterande av nederlag, men aldrig några romantiserande eller glorifierande drag. Musik som dras igång för att dra bort den grå kulissen, leken som dödar tristessen och döms till livstid. Framförallt är det vinet en vardagskväll och en dröm om fredagsmys för två, någon att anförtro sig åt.

”A Shelter And A Storm”
är det organiserade kaoset som hålls ihop av vardagstristessen, den trötta blicken som följer röda baklyktor bort från kvarteret och drömmer om evigheten utan ensamheten varje natt.

Skivans sista spår ”Terror är en mörk och kvävande historia som dröjer sig kvar länge efter att skivan slutat snurra. Den sätter allt på sin spets, flykten, tiden mellan drömmens slut och uppvaknandet, när insikten kommer om att det är omöjligt att försvinna och samtidigt omöjligt att finnas till.

Deportees musik handlar om det där som finns mellan människor. Det som manifesteras i form av en blick, som inte gör någon åverkan förutom den osynliga djupt där inne, som löser upp en knut och lovar solsken, om än på obestämd tid. Osäkerheten märks inte på framförandet, den bara lyser igenom i ärligheten. Den trötta, sänkta blicken som skriker att vi är på flykt, vilse och tröstlösa, fast ingen hör. Den som stirrat i marken och byggt murar mot skyn och allt för sent inser att solen skymts. Eller så för den bara en kamp mot människans barska och nyckfulla natur.

There’s a million ways to lock a door / Not as many ways to open one

Amar Bajric

Annonser
Foto: Press/Elin Berge

Foto: Press/Elin Berge

Peder Stenberg, sångare och låtskrivare i Deportees tipsar om en bra låt och svarar på några snabba frågor om nya skivan, kreativitet, sitt bands och musikindustrins framtid.
Deportees nya album The Big Sleep släpps fredagen den 9 oktober och bandet ger sig ut på Sverigeturné i vinter.

Vad är skillnaden på Islands & Shores och The Big Sleep?
Tematiken känns nog igen och en del av ljudbilden också men The Big Sleep är lite vassare, lite mera dynamisk samt att de rytmiska och perkussiva elementen har en mer framskjuten position. Vi ville öppna upp ljudbilden lite grann. Ha lite färre färger i paletten. Vår producent Måns tycker The Big Sleep är mer ”refrängig” medan Islands & Shores är mer versorienterad. Men det säger nog inte så mycket givet att vi ändå alltid har sjukt mycket vers.

Hur såg den kreativa processen ut inför The Big Sleep?
På många sätt var processen densamma som inför tidigare skivor. Ineffektiv, noggrann och pendlandes mellan glädje och tvivel. Jag och Anders gör en lägereldsversion med hitte-på-engelska i hans soffa, sedan repar vi den med Thomas och Mattias tills vi hittat en fungerande version som alla gillar. Efter det skriver jag text och vi repar ännu mera. Håller den fortfarande tar vi den till studion där vi inser att en del av det som lät bra i replokalen inte låter bra nog i studion så vi arbetar om den. Den största skillnaden är nog att den här processen tog ännu längre tid den här gången.

Var är ni som ett band nu jämfört med när förra skivan släpptes?
På ett generellt plan är vi nog på samma plats. Vi gör musik för att vi vill, för att det är vårt kall och för att vi är bra på det.

Betyder det mer att få beröm för att vara en talangfull poet eller en talangfull kompositör?
Även om det tar emot så kommer jag att ge ett tråkigt svar på en rolig fråga. Texterna är ju enbart mina medan musiken är kollektiv, men det spelar ingen roll, berömmet är ett och detsamma. Jag skiljer inte på de två aspekterna av komponerandet på det sättet. Musiken är inte ett verktyg för att få fram mina texter och texterna finns inte där bara för musikens skull.

Kommer det att ta flera år innan nästa skiva kommer?
Antagligen. Men förhoppningsvis inte!

Föds musik som når in i lyssnaren genom smärta, isolering, ensamhet? Måste det finnas någon friktion för att den ska nå in till de ömma punkterna i lyssnaren?
Jag tillhör inte puristerna som tycker att all bra konst måste vara biografisk men i mitt fall har det verkligen underlättat att berättelserna och känslorna bottnar i mig själv. Vissa saker är svåra att förstå om man inte levt dem.

Vad händer framöver? Kommer hösten att bli lång eller gå snabbt?
Turnéer tenderar att gå snabbt!

Hur ser musikindustrins framtid ut?
Vad gäller den affärsmässiga sidan av musikindustrin så vet jag inte, men när det kommer till människors behov av rytm, melodi och poesi i samspel så tror jag den är evig. Musik kommer alltid att finnas.

Om du fick välja att släppa en skiva i endast ett format, vilket skulle det vara?
Album. Inget format passar oss bättre. Även om vi gjort ett par fungerande singlar så är en av våra styrkor som band att spår åtta är lika bra som spår två.

Ge mig ett bra musiktips som kommer att golva mig. Ett tips. Shoot!
Tommy James & The Shondells – Crimson and Clover.
Den måste funka.

Om Deportees vore en drink, vilken skulle det vara?
Jag kan på riktigt inget om drinkar, dricker alltid vin. Men jag antar att det skulle vara något med många ingredienser. Singapore Sling?

Slutligen vill jag meddela att min vän, som var lite väl onykter och pratglad när ni spelade på Kulturbolaget i Malmö i maj 2012, ber om ursäkt för att han försökte föra en dialog med er på scenen när ni ville spela musik för publiken. Har du något att säga till honom?
Hälsa din kompis att han får chansen att revanschera sig den 6/11 på Kulturbolaget!

Intervju: Amar Bajric