Arkiv för jamie xx

Pional
Plats: Dungen
Betyg: 6/10

Det var med trötta steg jag stressade mig fram till Way Out Wests nya musikscen Dungen. Till min stora förvåning möttes jag av en gles och tråkig publik. Några få hade ställt sig längst fram, ett par i mitten och resten hade ställt sig längre bak uppför krönet, samtalandes med sina vänner. En sådan duktig producent som Pional trodde jag skulle fylla området, men jag hade fel. Han kör igång och genast märker jag att volymen är aningen för låg och basen alldeles för svag. Han spelar i en timme, sjunger ovanligt bra på ett par låtar och har en felfri mixing och låtval i sitt set, men det hela faller när publiken inte gensvarar på musiken och när ljudet inte gör den rättvisa. Elektronisk dansmusik ska kännas i bröstkorgen, få byxorna att fladdra och lämna ett avtryck hos en. Det gör den tyvärr inte här.

Jamie XX
Plats: Dungen
Betyg: 8/10

Att Jamie xx skulle dra en stor publik var det ingen frågan om. Han är en betydligt mer etablerad dj och producent än vad Pional är. Mestadels på grund av att han råkar vara medlem i trion The xx. När klockan börjar närma sig 15 och Pional kör sin senaste låt har det strömmat till mer folk och när Jamie går upp på scen drar sig folkmassorna mot scenen, liksom flugor till bajs. Av någon anledning var ljudet felfritt. Allt var perfekt. Jag börjar nästan ifrågasätta om Pional hade haft otur och fått en dålig ljudtekniker, för både volymen och basen är snäppet högre och vassare vilket påverkar responsen hos alla på området som står och ser honom. Han kör ett grymt set som är varvat med gamla discoklassiker, tung tech-house, ett par the xx-låtar och de egna låtarna Sleep Sound och Girl varav de sistnämnda dränker oss i vackra ljudlandskap och tunga beats. Vädret är vackert, solen skiner, alla dansar. Även jag. Det är ren eufori.

Mattias El Mansouri

jamie-xx-sleep-sound

Jamie xx behöver ingen djupgående förklaring. Han heter egentligen Jamie Smith, är en London-baserad producent och Dj, men är mest känd för att vara medlem i den brittiska indiepop-trion The xx. Det har varit ganska tyst på musikfronten sedan 2011 då han och Gil Scott-Heron släppte remixalbumet We’re New Here, men för några veckor sedan dök det upp en ny låt: ”Sleep Sound”– som snabbt blev en snackis på musikrelaterade bloggar och hemsidor. Nu är det dags för en ny låt och den heter ”Girl”. Till skillnad från Upp-tempo-låten ”Sleep Sound” så låter Jamie här sänka BPM:et. Resultat blir här en bastung chillwave-låt som för tankarna till att surfa på havets vågor i solnedgången på en avlägsen ö. De förvridna och perfekt manipulerade röst-samplingarna bidrar till en ännu större atmosfär och befinner sig precis i vår samtida elektroniska musik där artister som Burial, Holy Other med flera-fått skulptera tonerna till. Kanske bryter jag lite mot vår kodex här på Ge Hit Musiken med att bara uppmärksamma oetablerad musik, då jag uppmärksammar Jamie xx-en väldigt etablerad producent. Men det kliar i fingrarna på mig och det här ä seriöst  för bra för att undgå era öron.

Mattias El Mansouri 

Med tre månader kvar av musikåret 2012 har två, ganska starka, trender märkts av på min radar. Bägge tillägnas så vitt skilda (men ändå lika) artister som James Blake och Frank Ocean. Jag pratar givetvis om brittisk post-dubstep och amerikansk indie-R&B. Båda mer pop än vad deras anhängare vill erkänna. Låt mig förklara.


Bon Iver

Bon Iver. Vänta lite nu, tänker du. Vad har en grupp skäggrockare med någonting att göra? Allt och inget på samma gång. Betänk följande: Bon Ivers orkesterledare Justin Vernon stängde in sig och sina bandmedlemmar i en stuga i Wisconsin för att spela in hela sitt debutalbum For Emma, Forever Ago. Detta var 2007, ett år då flanell, ensamhet och skägg var en dygd. Spola fram fyra år och du hittar en ny, uppfriskad, Vernon.  Denna gång tog han en hel del uppmärksammade sidospår. Ni minns säkert ”Fall Creek Boys Choir” han gjorde med, just det, James Blake. Han gjorde även en låt med Kanye West och en del liveframträdanden med Frank Ocean (bägge hade pannband på sig).

Som ni säkert redan förstått är Bon Iver min analogi för hur popvärlden ser ut och beter sig i dag. Det är förlegat att prata om genres men om man envisas (det är enklast så) skapar man nya genres anpassade för artisten i fråga och inte tvärtom.  Därför har vi de senaste månaderna kunnat läsa som glitchwave, post-dubstep, indie-r&b, neo-noir, post-internet och, min personliga favorit, hipster-techno. Rockjournalister som hängt med länge måste sova ganska dåligt om nätterna – hur ska man hålla reda på allt? Särskilt när artister hela tiden gör genreöverskridande samarbeten. Mitt enkla råd är: ta det lugnt, ingen bryr sig, så länge en bra låt är en bra låt.

Givetvis skall jag försöka guida dessa gamla rävar in i framtidens musik. Vi har redan pratat om James Blake, Bon Iver och Frank Ocean. Låt oss fördjupa oss i den brittiska post-dubstep vågen genom en liten lista:

Koreless

Seams

Jamie xx

Jacques Greene (dock från Kanada)

Mount Kimbie

Zomby

Rustie

Andre Crom

Liten men ändock viktig. Många av dessa har förvisso ett förflutet som dubstepartister, och många skulle säkert säga att de fortfarande är det, men nyckelordet här är framåtrörelse. De har tagit en ny genre och utvecklat den till att bli någonting annat. Ofta genom att inkorporera alltifrån hiphopens släpiga beats till chillwavens luftiga röstsamplingar. Musiken går inte i 320 bpm längre men det betyder inte att det inte går att dansa till. Kanske att du får överge dina stureplansnävar till förmån för sensuella höftrullningar.


AlunaGeorge

Sensualitet men främst ångande het sex är nyckelordet i indie-R&B. Listan kan göras mycket längre men en bra introduktion är följande artister:

JMSN

AlunaGeorge

Solice

How To Dress Well

Machinedrum

Kastle

Kuhrye-oo

Disclosure

Kännetecknet för dessa musikskapare är fusionen mellan den svarta musikens traditionellt rytmiska toner och den vita popmusikens elektroniska inslag samt att falsatten eller den ljusa kvinnostämman är att föredra. En lyckad hybrid mellan fjolårets musikelement, skrev jag redan i vintras. Det finns till och med en Tumblr som heter just Indie R&B . Om denna nya musikstil har någonting gemensamt med förlagan från 60- och 70-talet rythm and blues är svaret nej. Det är snarare en påbyggnad, en reaktion på, 90-talets taffliga försök till en mer modern R&B som i ärlighetens namn endast ett fåtal artister (Aaliyah främst) lyckades bemästra. DJ- och remixkulturen har boostad genren i en ny och, i mitt tyckte, bättre och fylligare riktning. Röstsamplingar, synthar, drops och längre låtlängd gör att den nya versionen återigen blir aktuell för dansgolv.

Esau Alcona – bloggar dagligen på esau.se

Nästa gång: Arvet efter Robyn – 2012 års musikdrottningar.