Arkiv för jj

11846568_700858106724190_2255804380124430510_n

Med en #breakup-hashtag laddade JJ nyss upp månadens förmodligen deppigaste låt. Den låter typiskt JJ med släpande trummaskiner, grumliga ljudlandskap och regnmoln till reverb. Jag behöver inte säga mer, för texten talar om allt; den är direkt och simpel, men förstärks paradoxalt nog av den Yung Lean-stöpta auto-tuningen som lyfter hela låten till ett skevt, droginducerat breakup-stycke. Där sade jag egentligen för mycket.

I wish I could hate you.
I wish I could say that I deserve more, but I really don’t.

Mattias El Mansouri

Annonser

Live: JJ på Pustervik

amarbajric —  13 september, 2014 — Lämna en kommentar

När ridån framför Pusterviks scen äntligen rör på sig och ger oss en skymt av Elin Kastlander och Joakim Benon har rökmaskinen gått varm ett bra tag. Kastlander står på ett podium medan Benon blåser upp sitt ego genom att självsäkert gå runt på scenen som att han ville markera bandets säregna scenstil eller det faktum att han var född mellan spegel och grammofon.

Sedan kommer ljudet, syntetiskt som något som strömmat ur högtalarna på förfesterna denna kväll. Inget fel med det, speciellt när Kastlanders ljuva stämma ger lokalen en extra dos värme, som om inte svetten redan droppade nere på golvet bland tomglas som hotar att stuka våra fötter.

Duons samspel påminner om ett möte mellan ängeln och djävulen och förstärks ytterligare när Benon slänger av sig tröjan med… just det, en pressbild på JJ. Även om det lyfter när Lil’ Waynes ”Lollipop” samplas eller ”Dean & Me” försöker få publiken att hänge sig åt eskapismen och dekadensen så saknas den enligt mig viktigaste grundbulten: att låta musiken sväva över våra huvuden och få oss att försvinna. Istället blir det för ofta en lek med beats som lurar publiken till dansstämning. Och så Benons förkroppsligande av amerikanska drömmen: alltid mer, oavsett reaktionen. Att gå av scen efter halva av den korta speltiden för att komma tillbaka igen och lattja, som Benon gör, vittnar om ett för stort självförtroende. Så stort att det ibland spräcker bubblan som är JJ.

Publiken går igång när basen får flaskorna på golvet att vibrera, applåderna haglar visserligen men jag tror inte att jag är den enda som önskar att JJ hade kunnat få oss in i en ännu större trans. Att ta oss dit de är, eller vill vara. Det är visserligen stundtals en orgie i välljud, varför Benon då väljer att ta av sig gitarren cirka tio gånger under spelningen bara för att en stund senare sätta på sig den är för mig oklart. Att han inte bidrar med särskilt mycket än med att ge publiken frågetecken i ansiktsuttrycken är en sak. Det är väl hans sätt att få utlopp för sin rastlöshet och något som vi får leva med, han har redan bestämt sig för att det är så det ska gå till. Elin står kvar på sitt podium, fixar till håret mellan låtarna och framstår som mänsklig, även om hennes röst gör henne övermänsklig.

Stundtals lyfter det verkligen, när våra hjärnor och hjärtan kan vara i samspel med människorna bakom rökridån. När två ballonger på vänster sida framför scenen svävar i luften och ”Let Go” får oss att sväva över golvet, då finns det inte mycket att anmärka på.

Om målet med JJ:s spelning på Pustervik var att skapa en jävla masshysteri så skulle vi följt efter Joakims hopp och skutt. Tyvärr infinner sig ofta känslan av att konsekvensen var att publiken missbedömdes, att halva av Elins stillsamhet borde gå till hennes bandpartner och att halva av hans rock ’n’ rolldrömmar borde gå åt till att läsa av publiken. Inte till att leda den in i ett limbo av förundran med förhoppningar om beundran. Känslan förstärks när han hoppar fram på scenen innan extranumren och verkar håna publikens applåder eller när han gör ett ”L” med fingrarna och låter det förvandlas från ”Love” till ”Loser”.

Jag trodde att jag ville gå på efterfest med Sveriges vackraste röst och den djupa poeten. Istället blev det för svårt att engagera sig på grund av att poeten spelade narr. Jag trodde att ängelns motspelare kunde matcha hennes stämma med en liten dos attityd. Istället blev det obefogad galenskap.

Trots några riktigt fina ögonblick undrar jag i efterhand vad som gick fel? Vi infann oss med förväntningar men den konstnärliga frihetens vackra bubbla brast rakt ovanför våra huvuden.

Amar Bajric

Jag ställde några snabba frågor till fåordiga Joakim Benon från JJ inför deras spelning på Pustervik i kväll. JJ är aktuella med nya skivan ”V”

Varför har det dröjt fyra år tills ”V” släpptes? Vad har ni gjort sedan senaste släppet?
Tiden gick. Vi sprang.
Vet inte vad som räknas
som senaste släppet.
Vad vi gjort i vårt liv är samma som alltid. Gråtit, skrattat, spelat in skiten.

Det finns ett drag av desperation i ”V” som inte återfinns i de äldre skivorna. Har ni blivit lite äldre och klokare? Reflekterar ni mer över konsekvenserna av handlingarna nu?
Ja, äldre och klokare.
Vi reflekterar mindre
men handlar godare.

Vad är det i era liv som återspeglas i dekadensen i er musik?
Allt i våra liv kan beskrivas som uppgång och förfall. Om och om och om och om igen. Hårdare, svagare, starkare, vi blir mer och mindre, lättare och tyngre. Som att gunga, snabbare och snabbare mellan svart och vitt, upp och ner. Sedan börjar vi snurra runt gungställningen snabbare och snabbare.
Sedan flyger vi av, ut i rymden.
Lär oss flyga.

Vad tycker ni om Sveriges drogpolitik? Hur påverkar den er?
Jag vet vad frihet är
och jag vet vad det inte är.

Finns det något under er uppväxt som har format musiken ni gör i dag?
Ja. Allt. Böckerna, filmerna, musiken etc kommer med återspeglingar av favomoments!

Vad är det i era fans feedback som gör att ni gör musik och spelar live?
Det där som inte går att ta på.
Det som känns i hjärtat.
Det som syns i ögon.
Det som hörs i andning.
Det som vet och förstår triljjoner gånger mer om vad vi gör än vi.
Det som bara ger för det fått.

Hur stor konstnärlig frihet har ni på Sincerely Yours/Secretly Canadian?
Total.

Vad tycker era föräldrar om er musik?
Olika former av xtc.

Vilken tid på dygnet är ni mest produktiva?
Looked at the clock
and it said right now.

Vilken är världens bästa musikstad? Varför?
Ingen särskild.

Skulle ni kunna tänka er att göra en vallåt till ett politiskt parti? Vilket parti i så fall?
Nejj.

Görs det bättre musik 2014 än 1994?
Ja. Ja. Jj.

Vad är det bästa botemedlet mot ett krossat hjärta?
Ett till.

Vad är den värsta pizzatoppingen?
Allt mördat.

Varför börjar jag gråta när jag hör er cover på The-Dreams ”Right Side Of My Brain”?
För meningen med livet
syns bättre genom tårar.

Intervju: Amar Bajric

jj outfield cover your love

Först ut var Bon Iver med sin fantastiska tolkning. Nu gör jj en ännu finare, ackustisk cover på The Outfields”Your Love” som är så underbar att man får rysningar av kärlek. Elin Kastlander sjunger så fint. Tänk vad mycket guld man kan hitta i en tabubelagd genre som hårrocken.

Bojan Buntic

Adrian Lux Wild Child Feat JJ

Här får ni Adrian Lux nya singel ”Wildchild” ett samarbete med DJn och producenten Marcus Schossow och jj. Låten är så klart ett typiskt exempel på vad man utrikes kallar för ”Swedish House”.

Bojan Buntic


jj glad midsommar fågelsången

Ännu en gång önskar oss jj en glad midsommar med ny musik.

Idag föll den första snön. Över borås. Knappast sommarsnö men det är en märklig dag — och i mig virvlar flingorna friskt.

Vi vet ju att jj är besatta av hiphop. Lyssna bara på vad de gjort med Dr. Dre och Snoop Dogs klassiker. Den lyssnade jag sönder med världens grymmaste ficktjuv i gatulyktornas oranga ljus mitt i natten, i gränderna där vi dansade och målade svarta hjärtan med ciggaska. Har regnet suddat ut dem nu? Snart faller snön mot tegelväggarna.

I detta samarbete mellan Lorentz & Sakarias och jj står Joakim och Elin för det vemodiga, rymddjupa beatet. Och rappduon från Södermalm levererar snötyngda verser i det stjärntindrande mörkret.

Refräng:

Till dagen du bärs ut, men fuck it jag är här nu,
ooooooh, wasup eh, wasup, eh ehh

Vers:

sensommarnatt i mitten utav juli
regnblanka gator som om någon varit tjurig
har det regnat som om himlen gråter ut
och det påminde mig om någonting från förut
och jag är full av hopp nu
som när vi var små
den där stunden är ett ögonblick
vi kommer se tillbaka på
i flera år fram
som dom kan säga vad dom vill nu
för mina tusen ord säger mer än en bild nu
yea, yea, klubben är helt vild nu
se dom gå från människor till vilddjur
och det känns uti pulsådern
men de lugnt vi kan skylla det på fullmånen
eller basen, lasern eller glasen
vi är här och jag vet inte vart vi ska sen
inte midnatt än men jag är full redan
glömt bort vad som hände för en sekund sedan
yea, allt går i slowmotion,
400k sålda vi kan kalla det för gulderan
inne på nån klubb nånstans i Stockholm
och jag skyndar mig igenom den som om jag bråttom
men har all tid i världen, all tid i världen men
jag låter dom blinkande ljusen visa vägen hem
vill va där om fem men inte ens nära än
ska ta itu med mitt förändra resten utav världen sen

Bojan Buntic

Hej och glad midsommar! JJ och Sincerely Yours vill också önska er en fantastisk midsommar (”summer’s here and we on, i can tell you what’s good:”) med en gratis ep ni kan ladda ned här: http://www.sincerelyyours.se/yours0184.php

Provlyssna här, helt jävla underbart.

I think you know my name I think I know that I think I know your game I think I know We do what we need, get high of this weed Then we fly over beats We fly over seas And you say drive slow We say how fast can we go? Baby, what you thinking about? They callin’ you crazy, you should have me by your side And everybody is talkin’ Keep runnin’ their mouth. You should get out tonight, get up, get high. And if anyone should ask you I can tell them what it’s all about And I I don’t buy records, I make them And I set records and break them This is all a young girl know, I wonder what them other young girls know What they know about that, cuz I, I know all about that Big hearts, big dreams We are all about that And maybe I fucked up Yeah baby, I fucked up But maybe you fucked up too What the hell am I supposed to do? So if you ever get it confused I’m the one you should come to. 

Skål för ett lyckat Knarrholmen 2012! Nu börjar berättelsen. Den är lite ryckig, spontan och oförutsägbar. Lite som en bra festival. (Varning: läs ej om du söker något politiskt korrekt eller barnvänligt.)

*

Intro. Skärgården. Vi sitter på stenhällar i skymningsljus, vi är på en ö och det har bildats ögrupper av människor runt omkring mig, min bror och mina nyfunna vänner. Segelbåtar åker förbi, havet glimmar fortfarande, ljuset, jag måste nämna det igen för det är så vackert, ljuset faller på oss vid tiden då världen är övermogen, tiden precis innan något vackert tar slut. Det är lite sorgsamt att vara i ögonblicket. Du känner hur det sipprar ur dig och ner i gyttjan, de som du träffat nyss, kommer ni nånsin dela något sånt här igen? Livet är ett lådvin med hål i. Man finner varandra i en isolerad tid, och sen bryter vardagslivet igenom — och varje drömmare går och sover igen tills nästa gång, och man vet aldrig om det blir ett nästa gång, men man vet att man drömmer om det, en verklig vänskap och gemenskap. Knarrholmenfestivalen är en bild av våra gemensamma drömmar, man kan inte titta kallt på den, man kan inte stå vid sidan, man måste fantisera, delta och skapa själv. Dina vackraste ögonblick står där och väntar på dig i solskenet vid varje individuell ö av människor.

Jag försökte få med alla på en allsång, ja, jag är galningen som började sjunga på ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” mitt i stenlandskapet. Även fast väldigt få vågade sjunga med så visste jag att alla på sitt eget vis lade till en stämma på insidan, och det räcker för mig, i alla fall denna gången, man kan inte få allt som man vill, och strävan efter perfektion kan man lämna bakom sig, vi vill alla mer väl, vi vill alla ha mer än vad vi är kapabla till. Nästa gång hoppas jag dock att vi alla ställer oss upp, och, ja, varför inte, stirrar ut i havet och sjunger ”Shoreline”?

Denna lilla händelse utspelade sig mot slutet av min vistelse på ön, jag vill betona att det var solnedgång, och snart skulle Jens Lekman spela på den stora scenen. Jag tycker mycket om Samtidigt som, det är ett fantastiskt band, men jag är glad att jag missade deras spelning på lilla scenen, jag är glad att jag bestämde mig för att ta tid och faktiskt bara samtala med folk. Jag träffade en väldigt trevlig tjej och kille, ännu en liten ö, och hade ett djupt samtal om kärlek och sånt där. Men jag är gladast över att jag fick lära känna Måns och Nadja bättre. Härligare, ärligare, mer levande människor kan man knappast träffa. Ni frågar, mina kära läsare, hur vi träffades?

**

Dagen innan hade Alice B en fin intim spelning på den lilla scenen — ja det blir verkligen intimt när man sjunger kärlekssånger och tjejen man älskar är nånstans i publiken. Besvikna över att ingen dansade, att publiken var så stel, gick Nadja och Måns fram till oss längst fram och dansade en pardans de uppfunnit själva, en dans Nadja spontant döpte till rörödansen och som hon sedan försökte lära mig. Inte för att skryta, men jag lyckades nästan få till den medan den nya göteborgspoppoetet sjöng om lekande barn. Nånstans i klungan dansade även min vän Michael, väldigt trevligt att se honom, också en beundrare av tjejen med lika mycket rock’ n’ roll som serenader i hjärtat.

Alice Boetius är både en förebild för lesbiska tjejer och en fantastisk låtskriverska, hon besitter en röst som är både kraftfull och öm på samma gång, en darkwavediva med ett känsligt inre. Jag ångrar enormt att jag försummat hennes enastående, självbetitlade debutskiva i år, särskillt nu när jag hör ”Stanna, det stannar” — en kärleksförklaring som är lika enkel som en blyg, skakig kyss, och lika säker och osäker som att stå så nära, nära, öga mot öga för första gången med någon ny. Den handlar dock inte om detta, utan om kärlek som levt länge, kärlek som gått igenom problem och växt och skakat sönder allt. Som växer och växer som den bara kan göra när man får sitt hjärta krossat. Det är så konstigt när man älskat någon så länge, så helt plötsligt går hjärtat sönder. Det kan stanna, fastän allt egentligen är väl. Då vet man att man älskar. Jag är berörd, och hade jag varit fullare, så hade ni sett mig störtlipa framför scenen. Jag önskar en idiot som mig kunde skriva något så här fint till en idiot som dig. Det kommer krävas någonting lika odödligt som det här för alla förlåt mig jag kommer vara tvungen att leverera i mitt liv.

Men nu beger vi oss till nästa scen i denna saga, jag måste arbeta snabbt innan inspiration och minne flyr undan. Så, ja, på tal om krossade hjärtan, nu beger vi oss vidare till den stora scenen där ett band som kom till efter en breakup välter stadium. Det är inte den där Charli XCXkomponerade basen i ”I Love It” — den som rullar över oss som en lavin — det är inte den som knuffar runt oss, nej det är de hyperaktiva tjejerna Aino Jawo och Caroline Hjelt som skakar upp staket, den fysiska gränsen mellan publik och artist, och varenda vildhjärta i folkvimlet. Det är inte ofta syntpop är så punkigt att det bildas en moshpit. Och samtidigt som vi gör gammal hederlig knuffdans och försöker hålla huvet över ytan av människor, sjunger vi för full hals med i refrängerna, både på den nämnda låten och på den lika medryckande ”Top Rated”. Det var här — märkligt nog — en snubbe sa till mig, mitt i kaoset, att det inte uppskattas att man knuffas. Det var här jag i en fem sekunders meditation mitt i världen av händer som flyger i luften, armbågar och diffusa ansiktet jag såg att femtjugo.se twittrade att Icona Pop överarbetar sin musik. Jag tittar mig omkring och undrar var-i-helvete-är-ni. Vart stod ni? Bakom bajjamajorna? Vi andra hade i alla fall en fantastisk konsertupplevelse, det var så grymt att man bara ville hoppa över och kyssa dem och tacka stort för årets grymmaste poplåt och knarrholmens livligaste spelning. Nästa gång, grabbar, kan jag lära er musikjournalism den hårda vägen.

Noonie Bao inledde festivalen, modigt och blygsamt och ödmjukt, tänk att ha den uppgiften, att lyfta i starten på en festival, och fastän det var tunt med folk hade hon en charmerande scennärvaro, både skakig, nervös, och samtidigt mån om att bjuda på sig själv så mycket som möjligt. Hon stod helt blottad med det enda framför sig en bräcklig låt om sitt hjärta och ett trumkomp som ibland försvann i tystnaden. Hennes snirklar och arabesker till vokalmelodier genljudande i tomheten mellan festivalbesökarna. Hon är en av de minsta namnen på spelschemat, men hennes framträdande visar oss en artist som håller på hitta sig själv på scenen, och som vågar försöka. Vi ser fram emot hennes debutskiva.

Och från ett av de minsta går vi till ett av de största namnen i den nya göteborgspopens historia. De har fått äran att avsluta fredagen, och förväntningarna är höga, de är igång med en ny skiva sägs det, och man kan ju tro att det kan ske magi på scen, som man alltid vill tro, men riktigt så blir det inte. Helt ärligt, även om det förtjänar spöstraff, så vill jag säga: The Embassy borde vara förband åt Icona Pop. Tjejerna får den mytomspunna duon, killarna som uppfann den elektroniska göteborgssommaren, som gick i religiöst krig med The Sounds, som är ett av våra stoltaste exportvaror i indievärlden, ja, Icona Pop får The Embassy att te sig som höstmusik. De har som vanligt en härlig, tillbakalutad attityd, och det är skönt att höra musiken som jag älskat så mycket på skiva live för en gångs skull. Men det är ingen enastående konsertupplevelse, och hade det inte varit för att djkollektivet Not Like Others ger oss chansen att dansa vidare till morgonen, så hade jag varit besviken.

***

Interlud. Jag möter morgonen med sömnlösa ögon, en tjej kvider i tältet bredvid, i något annat försöker en sorglig typ trotsa sin bitterhet och faktiskt somna, långt borta ljuder fortfarande en boombox och folk sjunger bort sin bakfylla, och jag känner mig extra långt ifrån dig just då, och det blir extra kallt, stackars stackars pojke. Mina vänner på festivalen pratade om att vi skulle se soluppgången tillsammans, men jag är den enda av oss som får uppleva den, jag får se den stora solen och jag får se en kämpe som spyr, och det är vackert som ”Brännö Serenad”. Sova kan man göra när man dör. När min bror har vaknat spenderar vi morgonen nära havet, och vi hör tjut och ”jag fryser bröstvårtorna av mig”, vi ser folk fantastiskt galna nog att hoppa i och bada, och det plaskas omkring hela morgonen medan vi blir matade och omhändertagna av underbara Nadja och Måns, medan jag läser en dansk klassiker och snackar svensk punk, den nya vågen av pop i kanada och sinnessjukdomar med en cool Mikael. Han har aspbergers, och är en av de pratgladaste och trevligaste människorna jag träffat. Hoppas vi ses på någon annan festival och lycka till i Roskilde! När vi druckit upp Nadjas hemmagjorda smoothiegroggar drar vi mot scenerna för att leva ut dagens drömmar. (Btw, jag hoppas ni läser detta, Nadja och Måns, för jag minns inte era efternamn, haha.)

****

Dagens spelningar karakteriseras av tårar, tårar, tårar och ömhet. Det börjar med att jag råkar få syn på Alice B och hennes flickvän i gräset medan Idiot Wind sjunger ut över festivalområdet på stora scenen. Jag vet inte vad som händer men något griper tag i mig och jag får torka mig och skyla ansiktet som om jag vore förkyld i ögonen. Allt är väldigt fint där jag ligger i gyttjegräset och tänker på kärlek och sånt. Vilken enastående röst den här kvinnliga Bob Dylan har (hon har hatt och hela köret) och jag förstår inte varför, jag brukar faktiskt inte lipa såhär, det brukar vara max en tår nerför kinden, om jag inte skrattar och gråter med dig, jag förstår inte varför det går så djupt. Stämmorna, stämningen, och ett hjärta som genljuder två hundra meter runt omkring oss. Detta var festivalens störta överaskning, för min del, för andra var det att Den Stora Vilan förde bort dem, med rymdskepp och tidsmaskiner av improvisationer, till 70talet när deras älskade Säkert! egentligen skulle spela enligt spelschemat. Och nu ska jag göra ett liknande trick, hah hah, och hoppa över Annika Norlin till senare.


Fotografi: Julle Sandberg.

Detta är väldigt oprofessionellt, men jag minns inte Jens Lekmans spelning så väl, jag blev fascinerad av en helt annan sak och fastän jag var i publikhavet, fastän folk försökte få mig att ”vara tyst och lyssna på musiken” (min replik: ”men herregud, det är ju festival!”) var jag i mitt eget universum. Detta är en del av historien ni helt enkelt inte får höra. Det sägs att det var en underbar spelning, och om jag kan lita på röran av intryck som lämnats kvar kan jag nog hålla med. Nej, men nu minns jag mer. Jag sjöng ju med i två av mina favoritlåtar ”Black Cab” och ”Opposite of Hallelujah” — för full hals! — men jag var samtidigt nån annanstans. Jag hörde Jens sjunga om sin tid i Melbourne, om Elizabeth Street, om att ha en diskussion med sig själv, men som dunkla ljud i periferin av en allt klarare dröm. Jag har hört honom spela en ackustisk session av ”A Promise” på den nya skivan An Argument With Myself, som inte fanns då, om sin vän Emanuel, ja jag hörde den på enliten spelning på Kontiki för längesen, och den var säkert hundra gånger bättre nu. Jag vet inte, och jag ropar åt mitt minne att vakna för gäves. Men han gjorde även en duett med säkert, och den spelningen minns jag mycket tydligare.

Åter igen, något rycker djupt i mig, Annika ser så självsäker och stark ut, men hon sjunger så rörande, osäkra, superromantiska texter, och när man möter hennes blick så vet man att hennes ögon kan tala, för de säger det kommer ordna sig, stackars lilla människa, jag är som du, allt kommer ordna sig. Jag tittar på Nadja bredvid mig, vi är så klart längst fram, hon är den största fan jag sett, och hon gråter så fint — hur fan skulle jag kunna hålla mig från tårar? Mina batterier till mobilen tar slut — jag har inte min fantastiska fotograf Emma Karlsmark Elfstrand med mig, hon som också ansvarar för designen på sidan — och jag frågar tårögd tjejen på vänster sida om mig, om hon kan ta några bilder åt mig med sin mobil, och hon är snäll och lika tårögd som jag och tar några förträffliga foton. Vi lipar allihopa tillsammans längst fram medan Annika lottar fram låtar hon skrivit på små lappar. ”Det här är vad dom säger” — kan man hjälpa att man gråter? ”Det här kommer bara leda till något ont” ödets slumpmässiga val av låtar vill oss illa, vill knäcka oss! Jag måste medge, jag gråter mest för att allt är så fint, jag är inte ledsen i hjärtat eller nått. Jag berörs till och med av en låt jag stört mig på på skiva, den om hur vackert det är att betala skatt. Lägg på två fina duetter med Jens Lekman på alla tårar och leenden och du har dig en oförglömlig konsert.

*****

Titelspåret. Vi har tyvärr inga bilder från jjs spelning. Det är det enda bandet som fått spela på den nu två år gamla festivalen två gånger. Som ni vet tenderar Joakim Benon och Elin Kastlander att vara ungefär lika mystiska som maskerade fotografer och häxor. Vi har inte valt att radera alla våra bilder, nej, vi fick helt enkelt slut på batterier av allt instagramande och twittrande, och vi var så inne i musiken att vi glömde alla tankar på sociala medier. Andra tankar som for igenom mig: ”Jag är utmattad. Jag är glad. Jag är ledsen. Elin ser ut som en drottning. Vad i helvete gör Joakim nu? Sjunger folk Loreens bidrag till melodifestivalen? Göteborgshäcklandet har nått en ny nivå.” Det är alltid en märlig spänning när jj spelar, även om det är ömsinta nostalgiska ballader som ”Things Will Never Be The Same” eller dubbelsidiga hyllningar till mirakeldrogen i ”Ecstasy”. Det är alltid en känsla av vad-som-helst-kan-hända. Det spelar ingen roll om de faktiskt överaskar — så elektrifierande är deras närvaro. Jag vet inte om Joakim är full, går på medecin, eller om han bara har scenskräck, men hur som helst så är han fängslande, och det är fint när han kysser Elin på kinden. Jag är så trött att jag knappt längre vet skillnaden på mina fantasier om jjs spelning och vad som verkligen hände, men det är nog rätt så, för deras framträdanden är som en märklig dröm, och deras musik är som ett minne av något man aldrig har upplevt. Det sista som händer är, tror jag, att djn sätter på Nordpolens nya låt. Benon dansar utan sans. När han lämnar scenen skriker någon idiot efter Broder Daniel (jag).

******

Epilog. Just nu sitter jag klockan 4 på natten Dagen Efter och lyssnar på The Honeydrips ”Hejdå Karolin” — en bra kandidat till nästa års festival –och försöker avsluta den här artikeln, inte trodde jag den skulle få sitt eget liv och bli en episk berättelse. Jag tänker inte sätta svärdet i den med nån slags poäng. Jag är så trött och jag hoppas Makthaverskan ursäktar mig för att det inte står något om dem här. De får i alla fall äran att vara sista fotografiet! Man får gå till kulturbloggen.com där jag skrev en mer saklig artikel om fredagens spelningar, den publiceras på morgonen. Jag är trött, förlåt Makthaverskan, jag ska skriva något fint om er på Ge Hit Musiken en annan dag. Jag minns den här överväldigande tröttheten från nattens väntan på färjan hem, fast nu sitter den inte i benen utan i hjärnan. Nu med miljoner koppar kaffe i mitt system är jag lite osäker på om jag kommer somna alls, men det gör ingenting, jag är belåten och lite tillfredställd till och med, jag har överlevt en av våra finaste festivaler, och jag hoppas att få hänka på och överleva den nästa år också. Jag tackar alla som har gjort så att Knarrholmen 2012 blev till, särskillt Elin Hedman och Rasmus Hansén, och jag gratulerar festivalen på två-årsdagen. Många fler lyckliga minnen! Skål! (kamomillte + honung). /Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK, för mer festival- och konsertrecensioner, låttips, och allmänt om sveriges musikliv.

Bonuslåt. Ett axplock av andra odödliga ögonblick:

1) Jag och brorsan hjälper en full mullvad till färjan klockan två på natten, och vi diskuterar performance art och en idé om en dokumentär: en snubbe är så beroende av att bygga staket att han bygger in sig själv till slut, trots att han har klaustrofobi. Vi garvar som om vi rökt på.

2) Jag och Måns är de enda som dansar till The Tapes spelning. Vi dansar som om vi tappat en skruv. Bandet blir glada, och vi blir dubbelt så glada.

3) Jag får äntligen träffa Truls Mårtensson som skriver för Festivalrykten.se och som recenserade Hagaliden åt oss.

4) Vi får träffa Dennis Hansén, hans ep var det första vi recenserade, vi bjuds på cigg och vi skålar för musiken!

5) Vi träffar en före detta elithockeyspelare som tycker hockey är löjligt, och som har festivalens bästa livsfilosofi.

Dolt spår. Hej Mellepelle. Du är förra årets, detta årets, och alla kommande års bästa låt, du är min bästa vän. Du är Eva i Håkans låtar (fast mycket coolare och snällare). Du är typ lika bra som ”Unchained Melody”.


På fredag den 25 maj stiger vi på minifärjan vid Saltholmen och åker över till en liten ö i Göteborgs skärgård — idyll! — för att uppleva Knarrholmen 2012 tillsammans med 1000+ entusiastiska musikälskare — fest! För en vecka sen var vi där och satte upp staket, och njöt av gott sällskap, öl, och en förträfflig linssoppa. Jag var snorig och halvsjuk — eller helsjuk, vetefan längre — men på bra humör, och platsen är bedårande även i mulet väder. Tänk då på festivalen, det sägs ju att det ska skimra fint! Vi på Ge Hit Musiken kommer att skriva ett repotage om vår upplevelse där, som ni kommer få ta del av på söndagen. Så när ni ligger och sover ut för första gången sen festligheterna började, sitter vi och skriver om vad det var vi alla egentligen tog del av. Grymt, va? Vad ser vi då fram emot på årets Knarrholmen? Vad ser vi fram emot att se innan kometen slår ned? Här kommer våra fem mest älskade akter:

Icona Pop: ”I Love It”:

Konkurrent om Årets Sommarplåga. En hyperkraftfull syntpoplåt komponerad av Charli XCX. Best New Track av Pitchfork.com, publikvältarbas, två livsfarliga vokalissor, en efter-breakupexplosion av FUCK YOU BITCH, JAG SKA HA KUL. Och kul, det ska vi ha. Oh shit checka iiiin:

Jens Lekman: ”Your Arms Around Me”

Den här låten kommer föralltid påminna mig om första gången jag kände att den här kärleken kommer aldrig ta slut. Det kan den ej! Folk undrar varför jag sjunger på gatan! Det var mitt eget At Last-moment. Det vill säga, jag var lycklig, allt kunde bara bli bättre från och med nu, Så Fantastiskt Att Leva! Allt det där, ni vet, det osannolika i att bli älskad, man hade aldrig trott det, cynikern man är, att man kommer bli älskad, och så är man det! Men, men, tiden talar på sitt eget sätt, och det som brinner blir till aska, och så lär man sig konsten att tända eld på sin aska åter och åter igen. ”What’s broken can always be fixed / and what’s fixed will always be broken: you put your arms around me.” Det vill säga, man lär sig att älska. Och det är vad ”Your Arms Around Me” handlar om, vad som än händer, stannar jag. Och mina armar med.

jj: ”Things Will Never Be The Same Again”

När göteborgsduon släppte sitt debutalbum 2009 spelade vi denna danshymn till mirakeldrogen på repeat, en trånsjuk, dåsig drömsk hyllning, fast utan att glömma drogbrukets mörka undersida, i en melankolisk trans dansar den fram, som om den sabbat sin egen serotoninproduktion, men inte utan att inspirera till egen slödans. De håller på med en ny skiva, och kommer nog spela från den på Knarrholmen 2012. Ni kan få ett smakprov här: ”Beautiful Life”.

Säkert!: ”Tyst Nu”

Kan du inte va tyst nu?

The Embassy: ”Stage Persona”

Göteborgsduon Embassy uppfann den svenska sommaren. Sen kom andra band och tog del av solskenet, och efter många år hade det spridit sig ända över Atlanten, den svenska sommaren blev en trend. Nu har vi chansen att uppleva den första soluppgången tillsammans på Knarrholmen, så vi får be till Håkan Hellström att le över festivalen och ge oss solsken och dans.

Medan ni förbereder er för årets intimaste konsertupplevelse tycker jag att ni ska lyssna på vår Knarrholmen 2012 playlist, eller nu när vädret är så jävla fint, köp jjs N°2 och lägg låtarna på ipoden, gå till Saltholmen för en lång promenad, käka en pirog, och njut. Det har jag tänkt att göra idag. /Bojan Buntic

Följ med på vår upplevelse av Knarrholmen, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK.