Archives For joakim benon

Live: JJ på Pustervik

amarbajric —  13 september, 2014 — Lämna en kommentar

När ridån framför Pusterviks scen äntligen rör på sig och ger oss en skymt av Elin Kastlander och Joakim Benon har rökmaskinen gått varm ett bra tag. Kastlander står på ett podium medan Benon blåser upp sitt ego genom att självsäkert gå runt på scenen som att han ville markera bandets säregna scenstil eller det faktum att han var född mellan spegel och grammofon.

Sedan kommer ljudet, syntetiskt som något som strömmat ur högtalarna på förfesterna denna kväll. Inget fel med det, speciellt när Kastlanders ljuva stämma ger lokalen en extra dos värme, som om inte svetten redan droppade nere på golvet bland tomglas som hotar att stuka våra fötter.

Duons samspel påminner om ett möte mellan ängeln och djävulen och förstärks ytterligare när Benon slänger av sig tröjan med… just det, en pressbild på JJ. Även om det lyfter när Lil’ Waynes ”Lollipop” samplas eller ”Dean & Me” försöker få publiken att hänge sig åt eskapismen och dekadensen så saknas den enligt mig viktigaste grundbulten: att låta musiken sväva över våra huvuden och få oss att försvinna. Istället blir det för ofta en lek med beats som lurar publiken till dansstämning. Och så Benons förkroppsligande av amerikanska drömmen: alltid mer, oavsett reaktionen. Att gå av scen efter halva av den korta speltiden för att komma tillbaka igen och lattja, som Benon gör, vittnar om ett för stort självförtroende. Så stort att det ibland spräcker bubblan som är JJ.

Publiken går igång när basen får flaskorna på golvet att vibrera, applåderna haglar visserligen men jag tror inte att jag är den enda som önskar att JJ hade kunnat få oss in i en ännu större trans. Att ta oss dit de är, eller vill vara. Det är visserligen stundtals en orgie i välljud, varför Benon då väljer att ta av sig gitarren cirka tio gånger under spelningen bara för att en stund senare sätta på sig den är för mig oklart. Att han inte bidrar med särskilt mycket än med att ge publiken frågetecken i ansiktsuttrycken är en sak. Det är väl hans sätt att få utlopp för sin rastlöshet och något som vi får leva med, han har redan bestämt sig för att det är så det ska gå till. Elin står kvar på sitt podium, fixar till håret mellan låtarna och framstår som mänsklig, även om hennes röst gör henne övermänsklig.

Stundtals lyfter det verkligen, när våra hjärnor och hjärtan kan vara i samspel med människorna bakom rökridån. När två ballonger på vänster sida framför scenen svävar i luften och ”Let Go” får oss att sväva över golvet, då finns det inte mycket att anmärka på.

Om målet med JJ:s spelning på Pustervik var att skapa en jävla masshysteri så skulle vi följt efter Joakims hopp och skutt. Tyvärr infinner sig ofta känslan av att konsekvensen var att publiken missbedömdes, att halva av Elins stillsamhet borde gå till hennes bandpartner och att halva av hans rock ’n’ rolldrömmar borde gå åt till att läsa av publiken. Inte till att leda den in i ett limbo av förundran med förhoppningar om beundran. Känslan förstärks när han hoppar fram på scenen innan extranumren och verkar håna publikens applåder eller när han gör ett ”L” med fingrarna och låter det förvandlas från ”Love” till ”Loser”.

Jag trodde att jag ville gå på efterfest med Sveriges vackraste röst och den djupa poeten. Istället blev det för svårt att engagera sig på grund av att poeten spelade narr. Jag trodde att ängelns motspelare kunde matcha hennes stämma med en liten dos attityd. Istället blev det obefogad galenskap.

Trots några riktigt fina ögonblick undrar jag i efterhand vad som gick fel? Vi infann oss med förväntningar men den konstnärliga frihetens vackra bubbla brast rakt ovanför våra huvuden.

Amar Bajric

Annonser

Jag ställde några snabba frågor till fåordiga Joakim Benon från JJ inför deras spelning på Pustervik i kväll. JJ är aktuella med nya skivan ”V”

Varför har det dröjt fyra år tills ”V” släpptes? Vad har ni gjort sedan senaste släppet?
Tiden gick. Vi sprang.
Vet inte vad som räknas
som senaste släppet.
Vad vi gjort i vårt liv är samma som alltid. Gråtit, skrattat, spelat in skiten.

Det finns ett drag av desperation i ”V” som inte återfinns i de äldre skivorna. Har ni blivit lite äldre och klokare? Reflekterar ni mer över konsekvenserna av handlingarna nu?
Ja, äldre och klokare.
Vi reflekterar mindre
men handlar godare.

Vad är det i era liv som återspeglas i dekadensen i er musik?
Allt i våra liv kan beskrivas som uppgång och förfall. Om och om och om och om igen. Hårdare, svagare, starkare, vi blir mer och mindre, lättare och tyngre. Som att gunga, snabbare och snabbare mellan svart och vitt, upp och ner. Sedan börjar vi snurra runt gungställningen snabbare och snabbare.
Sedan flyger vi av, ut i rymden.
Lär oss flyga.

Vad tycker ni om Sveriges drogpolitik? Hur påverkar den er?
Jag vet vad frihet är
och jag vet vad det inte är.

Finns det något under er uppväxt som har format musiken ni gör i dag?
Ja. Allt. Böckerna, filmerna, musiken etc kommer med återspeglingar av favomoments!

Vad är det i era fans feedback som gör att ni gör musik och spelar live?
Det där som inte går att ta på.
Det som känns i hjärtat.
Det som syns i ögon.
Det som hörs i andning.
Det som vet och förstår triljjoner gånger mer om vad vi gör än vi.
Det som bara ger för det fått.

Hur stor konstnärlig frihet har ni på Sincerely Yours/Secretly Canadian?
Total.

Vad tycker era föräldrar om er musik?
Olika former av xtc.

Vilken tid på dygnet är ni mest produktiva?
Looked at the clock
and it said right now.

Vilken är världens bästa musikstad? Varför?
Ingen särskild.

Skulle ni kunna tänka er att göra en vallåt till ett politiskt parti? Vilket parti i så fall?
Nejj.

Görs det bättre musik 2014 än 1994?
Ja. Ja. Jj.

Vad är det bästa botemedlet mot ett krossat hjärta?
Ett till.

Vad är den värsta pizzatoppingen?
Allt mördat.

Varför börjar jag gråta när jag hör er cover på The-Dreams ”Right Side Of My Brain”?
För meningen med livet
syns bättre genom tårar.

Intervju: Amar Bajric