Arkiv för john talabot

Ge Hit Popaganda 2014

amarbajric —  1 september, 2014 — Lämna en kommentar

 

P1020831

För andra året i rad gick jag runt på Eriksdalsbadet i Stockholm bland skäggiga snubbar och långa kappor från Monki. Skillnaden mot förra året var att jag bjöds på ordentliga förseningar så efter den kissnödiga färden genom rusningstrafiken in i Stockholm och efter att ha fyllt på depåerna igen på vandrarhemmet började årets Popaganda först framåt kvällen på fredagen.

Kelis gjorde sin grej med mjölkskaket medan folk stod i klungor framför scenen och runt oljetunnorna och solstolarna som bredde ut sig framför barerna.

The Pains Of Being Pure At Heart fick min kväll att starta med poppig pop som var lika söt som churrosdoften som spred sig över området. Det skulle vara en lögn att säga att människor sprang mot scenerna under dessa två dagar. De utställda borden var oftast fulla av halvfulla ungdomar som doppade pommes frites i aioli och njöt av musiken på avstånd. Något jag också kan erkänna mig skyldig till. Det blev en helt annan stämning när regnet under dagen gjort gräsmattan blöt och regnkapporna fladdrade i kvällsvinden som en gardering mot framtida skurar som hotade att förstöra frisyren.

The Pains Of Being Pure At Heart lyckades i alla fall underhålla publiken när de från lilla scenen slängde ut sin väl sammansatta och inövade ljud- och ljusshow. Trots att gyttjan här och var höll på att ta sig hela vägen upp till ungdomarnas uppvikta byxor lyckades stämningen rakt framför scenen stundtals vara euforisk. Dansandet utbyttes mot applåder när sångaren öste komplimanger över publikhavet. ”You’re all a very sexy nation…” Jag tackade innan det hela avslutas med den vackra ”Belong”.

När det var dags att beställa ännu en liten plastflaska med öl för 60 kronor tog bartendern vänligt emot kortet i sin kortläsare från lilleputtlandet medan hon dansade till Kelis och Maggio som strömmade ur stereon i baren. Visserligen var det happy hour under eftermiddagarna men det var också då vi som inte fick glittertatueringar i Monkitältet befann oss vid hamnen bakom området. För att de bänkarna var mysigare att sitta på än det blöta gräset eller betongen mellan bassängerna.

Lily Allen insåg antagligen antagligen att det var för kallt och fuktigt för att publiken skulle njuta fullt ut och att det var perfekt perfekt förutsättningar för dans och fest om Popagandas besökare var svampar. Spelningen började med ”LDN” för att få igång publiken och från avstånd uppfattades läget som ganska festligt. Någon får gärna informera mig om hur bra det var, jag tröttnade på Lily Allen för några år sedan och var mitt uppe i någon mer relevant diskussion på en kall och blöt bänk medan en fotograf framför mig drack vin som om det vore blandsaft.

Medan Lily Allen höll på med sin stundtals barnsliga och stundtals arga pop begav vi oss hemåt förbi människorna som stod uppradade i väntan på att bruka bajamajorna.

Lördagen började bättre och varmare. I alla fall vädermässigt, på stan var det nazister som ville prata på torget och visa oss varför människor kan vara äckel. I stället för motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti tog vi t-banan vi till området vid den lilla hamnen bakom scenerna. Där hade vi en picknick bland alla de andra ungdomarna medan Little Jinders sinnesstämning och vassa ljud spred sig en bra bit utanför festivalstängslet. Där var det gemenskapen och kärleken som segrade, folk satt på bryggan i en cirkel och tog bilder på varandra medan kassarna från Systembolaget blev så tomma att de ville lätta från marken. Här hällde ett kompisgäng på bänken bredvid oss upp en flaska mousserande vin i plastglas och skålade till Little Jinders ord om att ”do whatever we want”.

Vi hann höra Vit Päls tidstypiska svenska popmusik med texter att dö för innan hotet om att happy hour snart är slut på området blev verkligt. Precis som deras låt kändes livet underbart men för att slippa betala 60 kronor för en Norrlands Guld i plastflaska vallfärdade vi till den heliga platsen med miniatyrkortläsarna för att hinna med det sista av glada timmen.

AlunaGeorge spelade på scenen vid strandbaren, vi höll krampaktigt i våra öl och log som idioter åt tanken på att vi hunnit beställa två för 60 kronor. Trots att det var upplagt för succé så infann sig aldrig stämningen. Inte för att Aluna eller George saknar så mycket på scen, som duo var de underhållande och gav allt från hjärtat. Ljudet hade dock problem att ta sig runt och förbi alla blöta kullar som angränsar till betongdjungeln. En sådan här spelning gör sig bäst inomhus, på ett varmt och intimt ställe där AlunaGeorge inte skulle behöva anstränga sig för att samla publiken runt sin varma lägereld. Precis som med vädret så infann sig inte mycket av värmen, till skillnad från vädret så ansträngde sig duon med bandet riktigt hårt och förtjänar pluspoäng för det. Det blir faktiskt bäst när publiken känner igen låtarna direkt och skriker till när ”Attracting Flies” eller ”Your Drums, Your Love” flyger fram mot dem. Det skulle bli så mycket bättre om förutsättningarna för dem att upptäcka resten också fanns.

Hurula verkar ha insett vikten av att slåss mot vädret och det fortfarande blöta gräset. Medan vi letade efter en tallrik med pommes frites så ekade den uppkäftigaste rösten jag hört på länge över området och för ett ögonblick eller två brann faktiskt Stockholm.

Icona Pop är för mig so last year, eller var det året innan det? Jag såg dem i Malmö för länge sedan, innan jag ens visste varför de älskade det eller körde sin bil in i en bro. Men sedan dess har jag tröttnat på att höra om det och allt det andra som som skapar tuggummit som förlorar smaken och förvandlas till ett smaklöst gummiband av upprepningar efter några minuter. Däremot var de perfekta för festivalstämningen för det finns fortfarande människor som inte blivit bittra av kylan, tuggandet och barpriserna. Människor som inte kräver mer av sin musik än det Icona Pop bjuder på. Dessa festivalbesökare verkade ha kul. Antagligen hade de sparat ihop pengar för att kunna få i sig tillräckligt många 60-kronorsöl.

Och nej, jag gillar inte First Aid Kit så mycket heller så jag antar att någon annan får åka till Popaganda nästa år och skriva om allt som inte föll mig i smaken. Det borde inte vara svårt att hitta folk till det, den stora massan av besökare framför scenen verkade nöjd. Innan First Aid Kit spelar får jag ett fyllecitat slängt mot mig: ”Ser man dubbelt på den här festivalen så ser man fyrdubbelt eftersom alla är likadana”.

Det bästa som hände på Popaganda 2014 var utan tvekan Kindness. Jag anser personligen att Adam Bainbridge har gjort den bästa covern på The Replacements ”Swingin’ Party”. Förutom att spelningen bjöd på en perfekt avslutning på mitt Popaganda så fanns här också ett band som utmanade med allt från funkiga soulvibes till Michael Jacksons skarpa beats, från Kristian Anttilas lekfullhet till The Nationals mogenhet, från en hård ravefest till vaggande mjuka toner. När Adam tar i blir det nästan övermänskligt, hans röst och synten leker och lever ett eget liv, när hela bandet lyser upp den dansande massan framför scenen blir det stundtals riktigt jävla vackert. Mellan applåderna och publiken som dansar långsamt mellan det blöta gräset och falafeldoften hörde jag flera personer skrika ut till sina vänner. ”Fan vad det svänger!”

När spelningen avslutats gav vi oss ut på stan med ett leende på läpparna. På vägen ut frågde två unga tjejer om de kunde få våra armband för att kunna se Veronica Maggio, planer som vi gav upp för något vi trodde skulle vara större större: John Talabot skulle nämligen dra igång ett DJ-set på Debaser Medis senare på natten.

Men någonstans mellan kylan och det vackra, mellan de små 60-kronorsölen och de första drinkarna på Medis faller det platt och sängen kallar. Jag hoppas att John Talabot förlåter oss. Jag kan aldrig förlåta mig själv för de små plastflaskorna som blev många och kortet som alltför ofta kastades in i gapet på de små kortläsarna.

Text/foto: Amar Bajric

artworks-000083783872-dt8jwl-t500x500

Mannen bakom Night Envelopes heter Niclas Ericsson. Han huserar i Stockholm och har sedan två år tillbaka släppt musik på Soundcloud med låtar som influerats av minimalistisk elektronika och lite ambient. Nu är han tillbaka med singeln ”Nowhere”– en låt som låter minst lika illvarslande som sin titel. Det är en mörk och melankolisk plats han tar oss till här, och det låter precis som att det inte finns någonstans att ta vägen, som att protagonisten gett upp, som att hopplösheten har satt sina spår i hen.

Det är inte inte många artister som lyckas fånga känslor och matcha dessa med låttitlar, men jag tycker att Niclas har lyckats suveränt här. Att han råkar gilla artister som John Talabot, Purity Ring, Tycho, Washed Out och Tape gör inte det hela sämre direkt. Låt oss hoppas på att han återvänder med nytt material inom kort!

Mattias El Mansouri 

IMG_1978

Jag är 25 år gammal och har aldrig varit på Hultsfred förr. Jag missade alltså festivalens storhetstid och har fått höra många vänner berätta om alla band de såg och alla galna upptåg som skedde när Hultsfredsfestivalen faktiskt låg i Hultsfred. Men under några dagar i mitten av juni var jag 25 år ung, upplevde gemenskapen och musiken, smutsen och kärleken. Och så levde jag rövare också.

Bussarna på centralstationen fungerade ganska smidigt på onsdagen, de lastades fulla med festivalbesökare och efter att ha lyssnat på småflickorna bakom mig (som pratar om Oskar Linnros som att han vore självaste Bob Dylan) tar jag en ofrivillig tupplur. Väl framme tar det en liten stund att få pressackrediteringen för de ansvariga har bestämt sig för att ha ett möte när utlämningsstället öppnar.

När vi valt en tältplats så är det naturligtvis en hårfin balans mellan att få i sig vuxendricka och få upp tältet. Prioriteringen blir fifty fifty och när vi är klara och sitter på solstolarna så inser vi hur mycket ungt folk det är här. Indiepojkar och flickor i hotpants hälsar på varandra, skrattar och det luktar nästan sexuell upphetsning vart man än vänder näsan. Vi blir medbjudna till campgrannarnas stora partytält och där kan vi än en gång konstatera att vi hör till den övre ålderskategorin på Hultsfred i år.Dock ska det tilläggas att det fanns en del mysiga äldre par och en del familjer med barnvagnar. Och att jag fortfarande kände mig 25 år ung!

Det kryllar av flygplan som flyger över våra huvuden till flygfältet i närheten. Dock så stör de aldrig musiken under spelningarna, de inger snarare en känsla av att drömma sig bort och fly när man sitter och dricker på campingen.Det kommer fram folk och frågar om knark, det kommer fram folk och varnar för poliser som har knarkhundar. Arrangörerna verkar ha lyckats med att skrämma livet ur kidsen för det cirkulerar poliser på området och det finns gott om vakter. Folk verkar sugna på mer men är skrämda och ser antagligen bara kissprov framför sig när någon drar upp ämnet.

Jag vet faktiskt inte hur liberalt det var när det gällde olagliga substanser på Hultan förr men min bild av Hultsfredsfestivalen 2013 är att det faktiskt verkar vara otroligt lite magiska Marlboro och andra substanser. Detta medför naturligtvis att kidsen i tältet bredvid är dyngraka mest hela tiden, har vulgära vad som ”den som ligger under Knife Party vinner” och väcker oss otroligt tidigt på morgonen med sina hesa skrik.

Och går man upp tidigt och festar på campingen så tar man en tupplur och missar när Mew spelar. Crap! Imagine Dragons spelar några timmar senare så vi lyckas se deras pigga spelning tillsammans med en massa ungdomar som antagligen tror att de ser det mest indieaktiga som finns.

IMG_1994

I ett tält fyllt med pojkar och flickor som svänger på höfterna spelar Nordpolen. Förutom två DJ:s har Pelle Hellström med sig en kille med ett dragspel på scenen, och på andra sidan av scenen en galen dansare som verkar ha kickat koffein hela dagen. Det blir en kontrast till Pelles ibland återhållsamma stil och mjuka pianoplingande. När det är återhållsamt så lyckas musiken nå långt in i oss och värma, när det lutas åt det elektroniska danshållet med dunkande bas och ljusshow så dansar folk nästan som den där dansaren på scenen. Bara nästan.

Och det enda mellansnacket blir ett återhållsamt ”Ni är skittrevliga”. Sedan utnyttjas dragspelet och folket fortsätter att dansa i ett tempo som påminner om nattklubbar. Lagom till den avslutande ”När mitt blod pumpar i dig” har vi gett Pelle så mycket positiv respons att han sträcker upp händerna och för en stund dansar in den tidiga torsdagskvällen med oss.

Under början av Two Door Cinema Clubs framträdande står jag och beställer öl i öltältet. Folk rycks med av popmelodierna, beställer dricka samtidigt som de sjunger med, skrattar och skakar på höfterna. Dock får man bara beställa två glas åt gången, inga laget runt här alltså.

Two Door Cinema Clubs scennärvaro är det inget fel på, stämningen är halvvägs till himlen i publiken och tjejerna i halvgenomskinliga kläder verkar inte visa något tecken på att frysa när de skakar loss till den lättdansade musiken.

John Talabot, lite av en förhandsfavorit, spelar framför en alltför tom scen. När jag såg grabbarna som förband åt The xx i Lisebergshallen sent förra året så var det ren magi. Nu lyckas inte all energi och eufori nå ut till folket i den svala sommarkvällen. Det här är ju musik som kan få igång ett dansgolv till extas och samtidigt vara undertäcketchill, så det är nog snarare en arrangörsmiss än dålig publik.

IMG_2018

Hästpojken hade fått en speltid kl 14.30 på fredagen. Detta innebar två saker: man var tvungen att uppleva deras underbara dekadenta göteborgspop i dagsljus. Och man var tvungen att vara lite underbart dekadent full klockan halv tre på dagen. Det andra var inget problem och tack vare Hästpojkens underbara melodier och texter så var det inget problem alls att förflyttas till Göteborg och uppnå den där magiska känslan som bara dekadent västkustpop kan frambringa.

Jag kommer på mig själv med att tänka att Martin Elisson verkar förvånansvärt nykter, att man når ut hela vägen om man bara spelar med hjärtat och att mellansnack är lika trevligt som en göteborgare. Händer sträcks i luften, folk sjunger med, jag skriker med. Det handlar inte om perfektion men det har å andra sidan aldrig varit bandets signum. Istället är det ett skitigt ös till ”Shane MacGowan” och för undertecknad väldigt nära till tårarna när ”Brinner” når fram.

För oss insatta är det här guld, jag har lyssnat på Hästpojken ända sedan första skivan och fått äran att recensera deras senaste skiva. För alla andra innebär spelningen en jävla allsång, lite extra värme i bröstet och en extra omgång i smutsen. Och jag spillde ut halva min öl under spelningen. Det säger väl mycket positivt om spelningen.

Jag recenserade YASTs debutalbum tidigare i år och kallade den för en tidig vårförälskelse, så det fanns ingen tvekan om att jag ville uppleva en nytändning live när de nu spelade på Hultan. Tyvärr spelade alkoholen i en lite starkare liga än jag och den halva ölen jag hade spillt ut under Hästpojkens spelning hade snart ersatts med en helt ny, men jag kan faktiskt säga att det var en sammanhållen spelning med fina popmelodier och att bandets kläder var en frisk färgklick på scenen. Under några låtar blev det väldigt intimt, synd bara att publiken saknades. De kunde ju ha blivit förälskade, precis som jag blev efter debutskivan. Och ja, jag gick därifrån med en nytändning och sagan fick ett lyckligt slut.

Efter all dekadens, skit och kärlek så satte vi oss ner i gräset för bli ännu mer dekadenta (jag beställde nog en öl till), gräsfläckiga och framförallt för att uppleva allt det mysiga som Kings Of Convenience hade att bjuda på. Det var parkhängskänsla i solen till kungarnas vackra lågmälda pop, fina mellansnack och inte att förglömma måstet ”I Don´t Know What I Can Save You From”.

Det var som början på en underbar fredagkväll, med stora applåder från publiken och en fin parkhängsfylla. Och någonstans här så måste jag tacka min vän Erika för att hon höll sig nära mig under spelningarna och gav mig feedback på musiken, folket och festivalen, även om hon stundtals störde sig på mina alkoholvanor.

En stund senare bjöd Frightened Rabbit på en spelning med massor av ös. De var samspelta och trummisen var en urkraft från ovan. Som avslut tackas publiken med ett ”Thank you for giving a shit!”

IMG_2025

Jag har spelat sönder Postiljonens skiva på några dagar, jag har recenserat den och varit lyrisk. Men jag kunde inte föreställa mig att de skulle stå i ett tält och göra en så underbar spelning att man faktiskt glömmer att man befinner sig på Hultsfred, att man flyger bort i tankarna och upplever en total eufori. Det är så medryckande, folk hånglar i publiken och tre personer på scenen får hela tältet att lyfta.

Att man kunde värma hjärtan med ett par laptops och en kvinnlig röst från första tonen har jag fortfarande svårt att förstå. Jag skulle kunna dansa till det här hela natten lång och ändå ha mer energi ju längre in i natten vi kommer. Framträdanden som man önskar aldrig tog slut är speciella framträdanden och Postiljonens set på Hultsfred 2013 är ett av festivalens vackraste. Innan sista låten tackar de för sig och de ska ha tusen tack från publiken!

När vi går ut från tältet är vi fortfarande i total eufori och helt ärligt så känns Trentemöller inte alls så sevärd som innan Postiljonen spelade. Vi är fortfarande uppe i det blå och efter några minuters plingplongande håller vi alla med om att Trentemöller inte har någonting att sätta emot Postiljonen.

Arctic Monkeys drog en stor mängd folk. Denna spelning var antagligen ett måste för många och även om det var medryckande till hundra procent så infann sig stundtals en ganska dansbandsaktig känsla hos gänget. Så pass dansbandsaktig att vi ibland dansade dansbandsaktigt till musiken. Om det var våra förväntningar på att få höra gammal hederlig brittisk indierock eller vår oförmåga att förstå att band mognar i rampljuset låter jag vara osagt. Det bästa är ändå när alla klassiker från de två första skivorna spelas och publiken hoppar, skriker och dansar som galningar.

IMG_2027

Ett av årets måsten på festivalen var enligt mig och många andra The Flaming Lips. Jag föreställde mig att det skulle vara underbart, känslosamt och psykedeliskt. Med en sjuk scenuppbyggnad och en galen ljusshow bjöd spelningen på något som kan liknas vid en syratripp. Wayne Coyne står på ett podium med en babydocka, ljuset pulserar, musikslingorna avlöser varandra och även om det är ganska minimalistiskt så uppfyller det mina förväntningar. Jag fnissar för mig själv och jag kan äntligen säga att jag har sett The Flaming Lips live.

Bandet har hållit på i några år och kan stoltsera med många låtar, därför är det naturligtvis svårt att få höra just alla favoriter under ett och samma set. Men det gör ingenting, för musiken exploderar i natten. Scenshowen lämnar ingen oberörd och inte ens knarkhundarna kan skrämma bort euforin.

IMG_2029

Vi springer på toa snabbt, av förklarliga anledningar, och när vi går ut hör jag ”Do You Realize” spelas. Vi springer fram, jag skuttar, hoppar, sjunger, skrattar, tittar upp mot stjärnorna och fram mot scenen. Jag orkar inte ens tränga mig fram, jag vill bara njuta av stunden, musiken, gemenskapen och kärleken. Jag hade hört att The Flaming Lips skulle vara underbara live. Detta var inte bara en spelning, detta var en uppvisning inom alla de sköna konsterna.

Sista dagen inleds tidigt i ett tält där Wintergatan spelar. På scenen står det så många instrument att de ser mer ut som scenrekvisita än en del av setet. Förutom de klassiska instrumenten finns där dragspel, harpa, xylofon och en theremin. Allt detta under en scendekor bestående av stjärnor, som ”mamma har knåpat ihop”.

IMG_2037

Hur det låter? Så väl sammansvetsat, så spännande, så nytt, så uppfriskande, så mycket ljud i perfekt symbios, så mycket applåder från publiken och så blygsamt mellansnack att man nästan blir tårögd. Jag och sällskapet tittar på varandra under spelningen och skriker ut ”så jävla bra!” ett bra antal gånger.

Bandet bjuder på sig själva, byter instrument hela tiden, ber publiken att filma spelningen och skicka in filmerna så att de kan göra en musikvideo av det. Det, tillsammans med mammans scendekor och pappas träd som fällts till ett av instrumenten, skapar en gemytlig och väldigt jordnära känsla.

En papperslapp med hål i vevas genom ett träinstrument så att det uppstår ljud, det är helt tyst och alla lyssnar. Sedan applåder, långa utdragna applåder.Datorgenererad musik i all ära men när några personer kommer med hemmabyggda instrument, udda instrument och får det att låta som en stor orkester så kan man inte annat än tacka för en av festivalens bästa spelningar. Mjukt blandas med hårt, lugnet urartar i ett rockigt ös, alla instrument används flitigt och allt framförs så perfekt att man till slut tycker synd om alla stackare som missade Wintergatan på Hultsfred 2013. När vi kommer tillbaka till campingen säger en kille att han grät under spelningen. Behöver jag säga mer?

Efter Shout Out Louds spelning, som avnjöts från en gräsplätt och bjöd på ett fint låtval och smittsam energi från scenen gick vi och satte oss åter igen. Denna gång i gräset framför Tegan & Sara. Till en början är folkmassan ganska liten men folk springer fram under spelningen och fyller ut gräsplätten alltmer. En tjej i fullaste hippiemundering står och dansar till en spelning som växlar mellan gittarbaserad folkmusik och klubbmusik. Men det är alltid melodiöst, lätt att ta till sig och publiken välkomnar bandet fint.

IMG_2056

Jag har påmint mitt gäng att vi måste se MF/MB/. Att jag har recenserat deras skiva och att bandet har blivit en favorit gör spelningen till ett måste för mig. Så jag drar med mig folket till det förvånansvärt tomma tältet. Där står två trumset med varsin trummis bakom. Där står bandet med en sångare som snart skulle visa sig vara helt jävla galen!

För när musiken drar igång så sparas det inte på krutet och när sångaren studsar fram, hoppar upp och ner på knä, skriker och ger allt så får man plötsligt en ny referenspunkt för hur en vild spelning ska gå till. Jag har i min recension av bandets senaste skiva skrivit att jag vill se dem live på något skitigt sunkhak. Den här spelningen är så underbart skitig att mitt sällskap efteråt också är helt lyriska.

Det hinkas bärs på scen, glöden slocknar aldrig och ibland bryts de hårda gitarrerna av med sångerskans mjuka röst. Precis som jag förväntade mig att det skulle vara när jag satt hemma med MF/MB/ i högtalarna och tänkte att jag måste se dem. De presenterar ”Casualties” som sin sommarhit och jag hoppas verkligen att denna lättsmälta men ändå hårda låt ska få alla i tältet att upptäcka ett av världens mest uppkäftiga band. Och som allt annat gott i livet så tar spelningen slut för snabbt.

Festivalens sista spelning för min del blir Band Of Horses. Efter några år, allt sämre skivor och färre originalmedlemmar i bandet är mina förväntningar inte så höga. Jag ville gråta till några låtar, jag ville höra några vackra melodier och bli berörd. Och visst, stundtals är det lysande men oftast infinner sig en avvaktande känsla, jag blir rastlös. Vet inte om detta beror på utmattningen efter veckans hårda festivalliv, den sista onödiga ölen eller så har jag kanske svårt att se ett band som nästan blivit lite för stora på det dåliga sättet. Jag hade förväntat mig något intimt men istället uppstår en förfeststämning under en av festivalens sista spelningar. Publiken klappas igång några gånger, sångaren skriker ut ”You guys are fantastic” på ett sätt som känns fejkat, allt känns helt ärligt ganska platt.

IMG_2062

Men allt är inte så illa, de få låtarna som jag sparat i mitt huvud och hjärta genom åren framförs fint och en varm känsla infinner sig ändå. ”No One´s Gonna Love You” får det att bubbla i mig, får mina händer högt upp i luften.

Den halvdåliga stämningen i samband med en påtaglig påverkan och en kompis som gått på upptäcksfärrd i lördagsnatten får oss att bege oss tillbaka mot campet innan bandet ens slutat spela. Trötta efter helgens bravader lägger vi oss och säger att vi ska upp om en stund för att se Fatboy Slim. Detta är ett löfte till oss själva som vi inte kommer att kunna hålla. Genom tälttyget hör jag en stund senare hur Band Of Horses ”The Funeral” spelas. Det är så vackert. Och trots allt en underbar avslutning på en underbar festival med underbart folk.

 Amar Bajric

artworks-000036211986-tio407-t500x500

Idag skrev jag om ett av mina favoritalbum från i år, The xxs Coexist, och nu om en remix som John Talabot och Pional gjort på ”Chained”. En dränkande pianovamp växer fram från dunklet och försvinner lika snabbt, tomhet till klarhet till ingenting för att tillslut explodera tillsammans med Oliver Sims hjärtekrossade textrad ”I watched you breathe in / And I wished you’d stop”. De lyckas precis som med ”I belong in your arms” att förvandla ”Chained” till en dansant hit som funkar på alla dansgolv.

Aleksandar Buntic


best albums 2012

Här är vår lista över 2012s tio bästa album.

10. Grimes – Visions

grimes visions

Ja, jag erkänner. Jag är en av dem som föll stenhårt för Claire Boucher. Jag såg en tjej med uppenbar social fobi tvinga sig själv in i hela indievärldens spotlight och bli en ikon för den nya hipsterismen.  I intervjuerna var hon bedårande och kändes äkta. Många såg henne som en produkt av den ”postinternet”-tiden och som ett exempel på ”allt som är fel med dagens ungdom”. Jag såg en modig tjej men väldigt blyg tjej, med en energi som hon knappt själv kan hantera (hon har producerat sjukt mycket innan hon blev pitchforkkändis), plötsligt hamna i rampljuset. Och, det visade sig, att det är precis där hon hör hemma. Hon sa  i en intervju att hon känner sig mäktig när hon spelar sin musik live. Och det är denna kontrast, så uppenbar Visions, som får mig att bli kär i henne och hennes musik.

Bojan Buntic

9. Voices From The Lake – Voices From The Lake

voices from the lake

Det har varit ett skrikigt år inom den elektroniska dansmusiken. Varje ny liten subgrenre har vevat armarna efter uppmärksamhet. Trap har visslat oss rätt i öronen som en liten unge med en visselpipa och fokuseringsproblem. Poststep har lekt med pophits for kids. UK Bass har återuppfunnit sig själv så många gånger att till och med Machinehead tappat vägen. Scuba dunkar ut house och techno och ändrar riktning för britterna. Någonstans är det en UK garage-revival. Någon pumpar ny pianohouse på högsta volym, en annan vill att ravemusiken aldrig ska ta slut, ett galet pianoriff i taget tar man tillbaka UK Garage. Varje subgenre vill bli den nya grejen. Och vad Villalobos sysslar med undrar vi alla.
Men det har funnits en oas mitt i allt detta. En fristad vid en liten sjö där två italienare står bakom turntablen med varsitt glas tequila i handen och spelar musik som får t.om. träden att slappna av.

Bojan Buntic

8. El-P – Cancer 4 Cure

el p cancer 4 cure

Även om Kendrick Lamar gjort ett utmärkt jobb i år, har det definitivt hänt annat på hiphopscenen. El-P, en av de i mitt tycke bästa rapparna modern tid har att erbjuda, släppte Cancer 4 Cure i maj. Cancer 4 Cure är en bylta stenhård rytmik i kalla, mörka gränder. Vad Lamars good kid, m.A.A.d city hade i värme, har Cancer 4 Cure i ren kyla. Sedan är det ju en ren personlig fröjd att Interpols Paul Banks finns med på spåret ”Works Every Time”. För dig som tröttnat på direkt mainstream-rap – jag hatar uttrycket, bra är väl bra och dåligt är väl dåligt – som good kid, m.A.A.d city kanske kan liknas vid, plöj då igenom Cancer 4 Cure. Dock en förvarning. Med tanke på hur himla bra det här är, så finns det nog chans att även detta förr eller senare kommer bli mainstream, din hipster.

Vito Gogola

7. Holy Other – Held

holy other held

Holy Others fantastiska debutalbum är tillsammans med Oneohtrix Point Nevers ”I Only Have Eyes For You” årets vackraste experiment med den mänskliga rösten. Den digitala teknologins möjligheter för röstmanipulation, ned- och upppitchande, förvrängning av stämbanden, klipp och glitches, orddistortion, och allt vad man kan göra, blir ett redskap för popmusiken. Om det vi ej kan tala, måste vi tiga, sa Wittgenstein, men om det vi ej kan tala kan vi också sjunga. Och Holy Other har, precis som Burial, visat att sången har uttrycksmöjligheter vi inte ens kunde ana. Allt vi behövde göra var att sluta tala och sjunga själva, och låta datorerna göra det åt oss.

Bojan Buntic

6. John Talabot – fIN

John Talabot Fin

John Talabot började sitt liv som producent under en glansperiod i Barcelonas klubbliv. Under ett annat alias skapade han balearisk house i Barcelona-periodens hetaste sol. När scenens produktivitet stelnade vände han sig bort, inåt, blev en garderobsproducent, och uppfann sin helt egna musikvärld. Hans debutalbum är fullt av solbrända syntar, melankoliska stämningar, soliga melodier, extatiska Philly-stråkar och rullande housebasar; lika mycket öken som oas, lika mycket törst som porlande bäckar. Musik för både de stora scenerna och de intimaste dansgolven. Det är både ravemusik och mysa-i-soffan-hemma-musiken.

Bojan Buntic

5. Sigur Ros – Valtari

valtari

Valtari är inte bara ett album, Valtari är ett koncept. En historia, en berättelse om allt. Den är sublim, den är dunkel. Harmoniken får stå tillbaka för de tusentals metaforer som Sigur Ros visar oss. Förstår vi egentligen någonting av det här? Kanske inte, men ändå lyckas molnen av ljud omforma oss. Hålla om oss precis så hårt de behöver för att göra avtryck utan att skada. Valtari är ett fantastiskt bra album, för det är bräckligt men samtidigt enormt. Jag hör Edmund Burkes gamla tankar om det sublima viska från ett annat sekel. Hur vi blir rädda för det stora, hur vi blir faschinerade av det lilla. Och det är det Sigur Rós fångar, de fångar det där vi inte kan förstå genom att få oss att tvivla på oss själva och vad det innebär att lyssna på musik.

Zeth Isaksson

4. The XX – Coexist

the xx coexist

Hösten 2012 kommer för alltid vara de söndriga hjärtans höst. De flesta av mina vänner, inklusive mig, har fått ett krossat hjärta och fått kämpa för att komma tillbaka. Med musiken kom jag tillbaka och det var ett album från i år som varit ett starkt ljus för mig. Det var min höst inspelat på skiva. The XXs fantastiska kärleksplatta Coexist kommer alltid ha en stor plats i min musiksamling.

Romy Madley Croft och Oliver Sim skriver på ett avskalat och tydligt sätt och textrader som ”It felt like you really knew me / Now it feels like you see through me” kommer alltid att pulsera i min kropp. Nu är hösten 2012 över och vissa av oss har tack vare musiken, kanske även andra genom låtar som ”Sunset”,” Angels”, ”Missing” och ”Our Song”, lärt sig stå upp igen.

Aleksandar Buntic

3. Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city

good kid maad city cover

Få ord behöver egentligen sägas om Kendrick Lamar och hans nya skiva. Oavsett om du tycker att han är fullkomligt fenomenal eller bara överhajpad, råder ingen tvivel om att Lamar är ett av de främsta namnen på hiphopscenen i år. Lamar har lyckats göra något så mäktigt som att kombinera trallvänliga melodi med bitskt filosofi. Men ”trallvänlig” i detta sammanhang är verkligen inte alls negativt. Att Lamar lyckas rycka med en i låtar som fungerar i såväl föreläsningssyfte om läran om livet, som på ett dansgolv dränkt i het svett och åtrå, det är om något ganska duktigt gjort. good kid, m.A.A.d city är inte bara ett av årets främsta hiphopalbum; det är ett av årets främsta album i allmänhet. Häng med i Comptons betongdjungel, på ett manér som aldrig känts så underhållande sedan N.W.A.

Vito Gogola

2. Japandroids – Celebration Rock
celebration rock

Mina ord darrade förr av längtan att berätta. Inte längre. De är det tomma worddokkumentets dammtussar — enkla att blåsa bort. Så fort jag ser dem vill jag aldrig mer se dem. Helst av allt vill jag trycka delete på alltihopa, allt jag någonsin skrivit, och börja om. Jag är långt ifrån den celebrerande rockens tid. Nu sitter jag och ändrar typsnitt för att se ifall allt blir bättre. Det är en relativt dum verksamhet. Jag bestämmer mig för Times New Roman.

Men en gång var jag full av inspiration och levde i skrivandets stora glädje. Min recension av Japandroids Celebration Rock blev till på en kvart och en kopp kaffe. Albumets livsbejakelsepunk var min livsextas, mitt Ja. Musiken gick genom hjärnsubstanserna rakt ned i word, inget damm, bara neonblänk. Jag gick runt med blixtar i blicken; mina händer var flammande gitarrslingor flygande genom luften, slag på slag på slag av positivitet, jag var ostoppbar, jag var ett JA som skrek JA som ville JA, som vägrade allt förutom JA JA JA. Jag instämde med Matt i The National, ”I Won’t Be No Runaway”. Och, japp: jag har vägrat fly skrivandet, hur svårt det än är, hur dött och stelt orden än känns. Det är så många ser på det som hänt av rockmusiken idag. De stora albumens tid är förbi. Glöden, slut. Ingen eld i ögonen. Men: Japandroids tittade på detta, utan någon skepticism, och gjorde sitt eget ‘Baba O’ Riley” — precis då när alla andra trodde det var över. I det döda finns det alltid potential till liv, och vårens blommande smärtor leder alltid till en sommar som goes on and on and on, singing out loud, yea yea yea yea yea, like continuous thunder. Det gäller bara att någon är dum nog att försöka ändra typsnitt när alla andra alternativ blåst bort. Det gäller bara att tänka att även det minsta lilla skiftet kan göra all skillnad i världen. Japandroids Celebration Rock är en celebration av alla som vägrat fly när det blivit för tufft, som fortsatt försöka när allt känns hopplöst, en celebration av allt som blåser liv i orden, musiken, livet, istället för att blåsa bort det när det är som ömkligast.

Bojan Buntic

1. Burial – Kindred + Truant

Kindred EP

Burial skriver sin musik på natten. Hans favoritljud är en tändare som vägrar få eld. Det kan man säga är en metafor för hela hans verksamhet. Han försöker få eld, och ibland ser man gnistorna, och i det omslukande mörkret är de någonting stort, någonting oförglömligt, en kontrast som kan få en till tårar. Förr så använde han soundforge och plockade ur ett oändligt samplebibliotek. Jag vet inte hur han gör det längre, men han vet hur man tänder eld på mörkret och röker nattluft som om det vore cigaretter. Allting är sömnlöshet ”Rough Sleep” och månljus eller orangea, kaustiska natthimlar, eller blekt morgonljus och gråa moln; eller stadens lyktor, klubbars neonljus, bilarnas blinkande ögon. Damm som virvlar upp, blixtar. Paranoia bakom gatuhörnen.

Burial sa i en intervju att han gillar musik som man kan gå vilse i eller musik som känns vilsen. Hans favoritexempel är Ruffige Crus ”Beachdrifta”. Det är musiken inuti huvudet på den som tagit en för många MDMA i veckan. Fucked up musik för den som är fucked up in the head. Musik för de vilsna. Ja, över tiden har hans egen musik blivit mer och mer vilsen. Det är en lång väg ifrån hans debutalbum och mästerverket Untrue till de nya episka jättelabyrinterna till låtar, där man varken hittar in eller ut. I år är han lika långt ifrån klubbvärlden som den ”intelligenta” dansmusiken. Mallarmé ville skriva en bok som man kan öppna på måfå och vart man än hamnar så kommer man kunna läsa den utan att behöva resten av sammanhanget, och man kommer aldrig mer behöva eller vilja läsa något annat. Burials Kindred och Truant är det närmaste denna vision jag stött på. Du kan börja var som helst och det kommer att gripa dig. Vart du än börjar är musiken lika vilsen som du. Men du vill inte hitta rätt.

burial one two

När man lyssnar på Burial är det himmelskt att vara borta. Hitta aldrig tillbaka. Man brukar säga att den nya svenska musiken är ”drömsk”. Ja, den är drömsk, men inte som en dröm. Det är susackord och jävligt mycket reverb. Sköna ljud liksom. Men den är lika strukturerad som vardagslivet. Truant är precis som en dröm, ologisk, ständigt skiftande, obegriplig, på väg åt något håll för att sedan helt skifta, för att plötsligt, när man minst vill det, försvinna i tystnad och komma tillbaka. Du var i en dröm med din älskade, nu letar du efter ljus i underjorden med grus i ögonen. Och helt plötsligt lyfter du! Det är inte längre några tak, du svävar mot himmelen, du svävar och svävar och blir lycklig, molnen kysser dig, — och så faller du. Du är i en djungel nu.

När du lyssnat igenom dessa två eps kommer du ändå inte känna att de har tagit slut. För du kommer minnas så lite att du måste lyssna igen. Och igen, och igen. Men när du lyssnar kommer du vilja att det aldrig tar slut. Men det är inte någon snäll musik. Det är mörkt, kallt, plågat. Burial lurar dig ständigt. Som i en farlig romans, du tror att du äntligen kommer att vara älskad, men precis när du närmar dig vänder hon ryggen. Men ibland kommer solljuset fram, och det är alltid när du minst anar. Du har gått ensam hem från klubben, du har slarvat bort din favoritskjorta, du är bakfull och du har tagit smällarna från knarket, musiken är fortfarande i ditt huvud som en tvångstanke, och himlen är täckt av sotiga moln — men plötsligt! En solstråle från ingenstans, några till, och så står du mitt i skenet, det blir oförklarligt varmt, musiken blir stilla. ”I want you…” du blir tårögd och vet att det snart tar slut ”we used to belong”. Det är en bit kvar till lägenheten. ”No, no no no no no no”.

Burials nattmusik är en hyllning till ljuset. Dess nästan fullständiga frånvaro gör dess värde bara mer påtagligt. Som när Sean Penn säger i slutet på Den tunna röda linjen: ”If I do not meet her in this life, then let me feel the lack.” Burial gör musik av den saknaden.

Bojan Buntic