Arkiv för klubb instant

zhala

 

Ikväll håller Pusterviks bästa popklubb, Klubb Instant, sin 8:e marsfest. Idag slår Göteborg rekord med fester för den Internationella Kvinnodagen: cirka 8 officiella, tror jag. På Instant djar Cake och Emmy & Mirja. Och Zhala, Robyns nya signering, ersätter Little Jinder och spelar live. Kommer bli en av kvällens grymmaste fester. (Ni kan se alla andra på Nöjesguiden)

Hur känns det att ha släppt din första ep nu i dagarna?
Det känns kul och skönt att min musik kan få ett nytt liv nu.
 
Vilka artister eller genrer skulle du säga är dina största influenser?
Det går i perioder, jag har haft så många olika faser med musik. Så jag svarar en blandning av Tirudel Zenebe, Techno, Tiny Tim, Whitney Houston och allt där emellan. 
 
Hur upplever du steget att ha blivit signad av Robyns eget skivbolag? Och hur kom du i kontakt med henne första gången? Berätta historien!
Det är en process, något som hela tiden växer och utvecklas. Jag tror att vi träffades genom gemensamma vänner. Sen efter att jag släppte ”Slippin Around” så började vi prata mer om musik och olika sätt att släppa musik på och sen har det bara fortsatt.  
 
Du är medlem i en mycket välrenommerad gospelkör, kommer vi få se gospelinfluenser i din musik i framtiden?
Jag sjöng i gospelkören när jag var 13-17 år. Jag vet inte om man hör det så mycket i min musik som jag ska släppa framöver, men kanske att det kommer tillbaks någon gång i framtiden.
 
Vad händer härnäst för artisten Zhala?
Jag släpper mer musik och en musikvideo väldigt snart.
Intervju: Leyla Ekelund

little children by your side

Stockholmsbaserade Little Children släpper singeln ”By Your Side”. Det är ett smakprov från albumet Walk Within som släpps i maj.

Introt på dryga halvminuten bjuder upp till dans. Det är indie, det är pop, det är snyggt, det är tralligt, det är bra. När Linus Lutti börjar sjunga påminner det vagt om indieveteranerna Shout Out Louds, samtidigt som jag får flashbacks från när jag så intensivt lyssnade på This Is Head.

Den lugna indiepopen skulle tveklöst platsa på Pusterviks Klubb instant. En värld av poesi och trasigt hjärta möter moves på ett dansgolv med ett vinglas i handen. ”Then your long lost love left a whole in your heart, that you tried to fill. You drown in a sea of memories, try to find a way out”. Tillsammans med den melodiska perfektionen träffar texten min musiksjäl likt en käftsmäll.

Om jag var kall innan, så blev jag varm.

Var jag ledsen, blev jag glad.

Om jag var död, så återuppstod jag.

”By Your Side” är något att sätta på repeat, eller en låt att starra på Spotify. Introt är fenominalt och groovet är catchy. Dynamiken har en röd tråd som inte tycks brinna ut. By Your Side är februaris musikaliska mästerverk. By Your Side bjöd upp mig till dans. Får jag bjuda upp er?

Jennifer Last

tiger lou 1

Tiger Lou Jag vill börja med att vrida tillbaka klockan. Inte bara en timme, utan ett par år. Min mentala tidsmaskin tar mig till år 2009. Jag har relativt nyligen skaffat Spotify, något jag idag inte skulle klara en dag utan. Jag har alldeles snart gått ut första året på gymnasiet. Det finns en skitsnygg kille på skolan. Han går två år över mig och har den perfekta musiksmaken. Lite i smyg börjar jag följa en av hans spellistor. Jag är hungrig på ny musik, och vill bli matad av någon som förstår sig på genren jag är insnöad i. Jag upptäcker Tiger Lou.

Under de resterande två åren som finns kvar av min tid på gymnasiet blir detta fantastiska band med Rasmus Kellerman som frontfigur något som inte bara kom att prägla valet av musik i min iPod, utan mig som person. Tiger Lou hjälper mig igenom tuffa dagar såväl som tunga uppsatser. Tiger Lou får mig att bli en indiebrud som lyssnar Shout Out Louds, Hästpojken, Timo Räisänen och Markus Krunegård. Tiger Lou blir början på något av det som jag kan allra bäst idag.

Det var en lång historia nedkortat till 1000 tecken. Nu vill jag vrida tillbaka klockan igen. Hela vägen från sommaren 2009, med mellanlandningar 2010 och 2011, till den 28:e november 2013. Från De la Gardiegymnasiet i Lidköping till Pustervik och Klubb Instant i Göteborg.

Klubb Instantarna känner så väl igen mig vid det här laget. Det är mysigt när tjejen i kassan utbrister ”ja, hej, Jennifer! Ska du skriva nu igen?” Hon känner nog igen mig från karaoken också, men det är en helt annan historia. Trots att jag är sen känns allt perfekt tajmat, för så fort jag kliver in till Stora Klubben går bandet på. En konsertdröm är på väg att gå i uppfyllelse. Efter att Tiger Lou slutade med musiken år 2009 har mitt hopp om att se dem live legat längst ner på botten. Och så nu, nu äntligen, har det där hoppet förvandlats till den högsta av förväntningar. Jag och ett näst intill fullt Pustervik är som barn på julafton och Tiger Lou är tomten med klapparna.

 

tiger lou 2

De flesta verkar uppskatta julklapparna som levereras under cirka en timmes tid. Jag däremot blir aningen besviken när jag klapp efter klapp, låt efter låt, inte riktigt får det jag vill ha. Det är som att få kläder i fel storlek, eller en teknisk produkt i fel färg. Som att få en hund när jag så gärna ville ha en katt, eller som att få The Smiths tredje skiva när jag egentligen ville ha den andra. Det är bra grejer, och det uppskattas, men jag hade velat ha något annat liiiite, lite mer.

Men såklart finns det höjdpunkter som är svårslagna. När The Loyal eller The Less You Have To Carry spelas. Eller Oh Horatio. Då är det riktigt bra. Då finns det en känsla i atmosfären som jag inte upplever i vardagen. Då är Tiger Lou tillbaka på riktigt, som om uppehållet de senaste fyra åren aldrig existerade. Att äntligen ha sett Tiger Lou bockar av en punkt på listan över band jag MÅSTE se innan jag dör. Något som tar mig ett steg närmare ett komplett liv som musikskribent. Och det är band som dessa som stegvis tar mig dit jag vill komma. Band som dessa jag har att tacka. Så ja, kort och gott: Tack.

Jennifer Last

small black

Dags för Klubb Instant igen. På en onsdag. Va? Ja, på en onsdag. Jag var lika förvånad som ni. Jag fick ett mail av Instants Elin Hedman som så förväntansfullt frågade om jag ville intervjua Brooklynbandet Small Black inför deras höstspelning på Pustervik. Bandnamnet lät inte bekant men givetvis tog jag på mig detta uppdrag (läs här), och blev jävligt taggad på att se dem när jag omedelbart lyssnade igenom deras senaste platta Limits of Desire. Det här skulle bli så himla bra.

Jag går in genom Pusterviks portar lite innan sju, dörrarna till lilla scenen öppnar om en kvart. En barstol står tom vid fönstret där jag tar mig friheten att vänta in spelningen. Jag läser ett par sidor i Mons Kallentofts Food junkie samtidigt som jag spanar in folket i min omgivning. Indiepopare. Shocker.

Biljettbruden känner igen mig vid det här laget. Jag är en hängiven stammis hos Klubb Instant.
  ”Tyvärr, vi öppnar inte än. Small Black fick punktering på vägen. Vi släppte precis in dem och de börjar med soundcheck nu. Dörrarna öppnar om en timme eller så.”
En timme. Jotjena. Vad roligt! Perfekt! Jag hänger gärna på Pustervik i en timme. Ensam! Small Black väntas nu gå på lite efter nio, istället för 20.15. Jag återgår till den tomma barstolen och till Mons Kallentofts matvärld. Tittar på klockan varannan minut. Pratar lite med Roenik-Jonas som så fint tar hand om disken på Pustervik även ikväll. Snattar lite kaffe av vakten, som jag gång på gång klår i Wordfeud (ja, alla som jobbar på Pustervik är min familj nu).

90 minuter senare går förbandet på. Jag fattar iiiiiingenting. På scen står en grabb, en nära vän till huvudakten, med en dator och sjunger själv lite stämsång emellanåt. Det är en DJ, förjävla mycket dunkadunka, som skulle platsa in på Summerburst snarare än på Pusterviks lilla scen med 50 pers i publiken. Det blir en konstig stämning. Väääldigt stelt och väääääldigt awkward. Jag går tillbaka ut i foajébaren efter två låtar. Tar lite luft på uteserveringen. Ställer mig framför scenen igen ett par minuter senare. Vill inte vara där. Fortfarande obekväm stämning. Jag skrattar nästan, för att musiken inte alls går hem här på en tidig onsdagskväll när folket fortfarande är inne på första glaset. Applåderar när snubben går av.

Min klocka är 21.17 när amerikanarna stormar in. På tiden, faktiskt, även om jag givetvis har förståelse för att punktering skapar förseningar. Stackars. Inte ens mat har de hunnit få i sig. Tomma magar hindrar dock inte bandet från att bjuda på fullt ös (eller så ösigt det går på en scen med väldigt begränsat utrymme). Ljudet är lite tråkigt och många av de helt fantastiska bas-och gitarrslingorna verkar försvinna ut i tomma intet. Jag känner igen långt ifrån alla låtar. Därför blir jag lite extra glad när mina två favoritlåtar, ”Free At Dawn” och ”Breathless” från nya skivan, spelas och får stor entusiasm från publiken. En publik som annars är relativt tillbakadragen och stel. Det är som att folk vill dansa, men inte vågar. Varför vågar ni inte? Sluta nu. Men då och då är det ett par som rör lite på höfterna, klappar lite med händer och ger ifrån sig ett litet ”wiiii”. Jag bara ler.

small black 2

Men musiken är så mitt i prick. Hur kan Small Black inte vara större här?
Göteborg – musikstaden.
Göteborg – indiestaden.
Älskade Göteborg.
Small Black är som en blandning av, HÅLL I ER NU, The Mary Onettes, This Is Head och Division of Laura Lee (tre svenska band som alla har gästat Klubb Instant tidigare i år). Jag vet faktiskt inte om det ens är möjligt att det kan bli bättre än så. Som en perfekt liten blandning av regnbågens alla färger. En lagom dos av allt. Lagom. Det där är vi ju bra på.
Small Black också tydligen.
*Väldigt* bra.

Jennifer Last

 

Intervju: Small Black

Gehitmusiken —  30 september, 2013 — 1 kommentar

smallblack4

Klubb Instant gör det igen. På onsdag intar Brooklynbandet Small Black Pustervik. De är aktuella med deras andra album Limits of Desire som släpptes tidigare i år. Jag intervjuade sångaren Josh Hayden Kolenik inför Göteborgsspelningen. Och ja, gillar ni indiepop med inslag av synth så ska ni definitivt inte missa detta!

Your new album Limits of Desire was released earlier this year. For how long did you work on that album, and was it a long process to have it finished?

We spent about a year on the record through the demo-ing and recording process. A big part of this record was discovering a new production aesthetic through experimentation, and then whittling it down to a cohesive sound.

How would you describe Limits of Desire as an album?

A huge step forward for the band. A look at love from the both the bottom and the top of the thing. A smart pop record in a world of dumbed down ones.

If you would describe Limits of Desire with a color, what color would that be and why?

White. I like to think a blank slate is white and not black. White for a sort of clarity in our ever-more confusing world.  We made the vinyl white also, well, because it LOOKS TOO COOL.

You’ve played in Gothenburg once before. Do you have any expectations now that you’re coming back?

Yes, we played Gothenburg a few years ago. It was a Sunday in December and freezing for some NY boys. The show was a blast though. I want to get Yung Lean to come out to the show. #SADBOYS

And what can the crowd expect from your concert at Pustervik?

The better question is what can we expect from the crowd? We’d like to dance and we hope that you will too.

What is the hardest thing about being in a band?
And the best thing?

Spending excessive amounts of time in the van with the same 4 people and coordinating is the worst part about being in a band. The best thing is collaborating with my best friends and getting to meet people all over the world that have stumbled onto and enjoyed this music.

Do you have a song from Limits of Desire that you are more proud of, than the rest of the tracks?

I love SHOOK LOVES. Its a smokey ballad, and i love those sorts of tracks.. Part of the song is based on a passage from a book called All the Kings Men by Robert Penn Warren where the main character walks down the long street of his life, looking in the windows and thinking about how everyone else has it so much better than he does. I love the trumpet parts that our friend Aaron Rockers played on it as well. Really adds a NYC feel

Do you have any plans for the future? Recording/writing/touring etc.

We’ve got a lot of songs finished already. Just working on how to give them to the world. We’ll be touring a lot next week and hopefully will be back over in Sweden for one the festivals next summer.

JENNIFER LAST

 

DSC_3044_

Jag borde inte gå på spelningen på Pustervik på fredagskvällen. Just hemkommen från två veckor i Italien och är både ”tillbaka i Sverige”-deprimerad och sjuk. Men jag känner mig själv väldigt bra. Jag kan inte missa en spelning jag vill gå på. Det är ju dessutom Klubb Instant – som bara råkar vara bästa klubben vad gäller konserter. Och såklart tar jag mig ut i den olidliga kylan och äntrar Pustervik när förbandet har kört ett par låtar.

DSC_3056_

Killers Walk Among Us har jag aldrig hört talas om förut. Tydligen ett Göteborgsbaserat band som enligt mina öron kör något i stil med indiepop innehållande alternativa rockslingor. Jag känner igen basisten, som även är sångare i Hunt som jag såg här för ett par veckor sedan. Men jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig av Killers Walk Among Us.

Hur, ja, alltså HUR, kan jag inte ha upptäckt dessa innan?! Jag känner mig paralyserad. Kan inte röra mig. Applåderar knappt mellan låtarna. Glömmer att fota. Ja, så bra är det. Jag öppnar genast min Spotify-app, klickar mig in på bandet och trycker på ”starred”. Det här kommer att spelas om och om igen i min annars ganska tråkiga tillvaro (ja, jag nämnde ju det här med Sverige-deppen). Jag blir imponerad av sångaren. En stilig kille som enkelt hade kunnat platsa på en scen i London. Han har stilen, rösten och karisman för att slå stort i en av världens bästa musikstäder. Men de kan ju börja i Göteborg, som trots allt är Lilla London. Good enough.

Jag har tråkigt i pausen mellan Killers Walk Among Us och huvudakten Division of Laura Lee. Dricker en cola och hostar högre än vad DJ:n spelar musik. Jag vill hem och sova. Kan inte räkna på fingrarna hur många timmars sömn back jag ligger efter resan. Men nej, kämpa. Jag har velat se Division of Laura Lee så himla länge, och har missat dem, av olika anledningar, alldeles för många gånger för att det ska vara okej. Kämpa, kämpa, kämpa.

De går äntligen på scen. Strax efter midnatt. De berättar att de är från Vänersborg och jag blir ytterst förvånad då jag faktiskt bodde där under ett års tid. Vad har hänt med mig? Varför är det så många saker den här kvällen som jag inte vet? Skärpning, Jennifer! Skärpning för fan.

DSC_3097_DSC_3085_

För första gången på flera år känner jag att förbandet är bättre än huvudakten. För första gången, kanske någonsin, känner jag också att de låter bättre på skiva än vad de gör live. Jag blir lite besviken men tänker att de säkert kommer igång. Jag lyckas inte undvika känslan av att Division of Laura Lee är aningen stela och kanske efter tio års tid i musikbranschen har växt ifrån förmågan att förmedla känslan och budskapet. Det är absolut inte dåligt. Nej, nej. Verkligen inte. Det är riktigt bra. Jag tror egentligen att det helt enkelt är så att förbandet satte en så hög ribba att det i stort sett blir omöjligt för Division att hoppa över den.

 

De spelar låt efter låt och jag förflyttar mig allt längre bak i lokalen. Min feber stiger i takt till musiken. För så är det… Musiken växer. Dynamiken i setlisten är påtaglig. De spelar min favoritlåt. Rudderless från nya skivan Tree som släpptes i våras – en av årets bästa plattor, utan tvekan. Jag blir glad. Känner för att dansa, men orkar inte. Orkar inte vara bland folk, orkar inte ta till mig musiken, orkar inte stå upp. Efter drygt halva spelningen bestämmer jag mig för att svika allt jag står för… Med tunga steg går jag ut från Pustervik och tar första bästa vagn hem. Käraste Division of Laura Lee, jag ska få min revansch och se er igen. Jag lovar.

Jennifer Last 

Anton Kristiansson Pustervik 1

 

Anton Kristiansson. Grabben som blandar rap och indiepop, och som dessutom får det att gå ihop. Jag ser honom live för fjärde gången, denna gång hans sista spelning för i år: Klubb Instant Pustervik. Det här är mitt place. Och tydligen också Antons. Rappen är tightare än tidigare och tempot en aning ösigare. Hans texter är nästan obehagligt ärliga. I ”Leka Leva”, första singeln från andragivet Fred på jorden, berättar han om hur alla kan få dig men ingen kan ha dig, hur han hoppas att vi brinner ut innan vi rinner ut och hur han vill att livet för alltid ska förbli så här – en lek. Och när jag står där längst fram, med ett dussintal packade människor bakom mig, känns det faktiskt lite som en lek. Speciellt för dem som inte kommer att komma ihåg någonting nästkommande dag.

Vilken jävla lek, men en förbannat bra sådan. För livat och lekfullt är det minsann i publiken. De dansar som när ett barn ser årets första snö, eller som majoriteten av befolkningen gör när lönen är inne på kontot. De håller tydligen med Mr. Kristiansson: Ett liv är för kort för att inte dansa. Words to live by. Martin Elisson (Hästpojken) och Niklas Von Arnold gästar kvällens spelning. Inte riktigt lika intressant som när Maja Milner från Makthaverskan och Iberia kör en feature på Tänk På Döden”, men close enough. Innan den obligatoriska encoren, som består av den Broder Daniel-inspirerade hiten ”Lilla London”, avslutar Anton med att säga att vi ses om ett år eller två. Jag hoppas innerligt att det inte dröjer så länge. För som även Anton själv så fint uttrycker sig: Du är knark, jag behöver mer.

 

JENNIFER LAST

(www.jenniferlast.se)


Anton Kristiansson Pustervik 2

anton kristiansson pustervik 3

Hunt_bild2

Jag kliver in i Pusterviks foajébar, där jag har varit så många gånger förut, när klockan närmar sig halv sex. Mina favoritvakter är inte här (såklart, klockan är bara barnet) och jag känner inte heller igen någon bakom bardisken. Om en halvtimme ska jag träffa samtliga medlemmar i bandet Hunt.

En halvtimme drygar ut sig till över en timme, men så är det ju. Håller soundchecken någonsin tiderna? Vi går upp på ovanvåningen där bandet ska käka. Det bjuds på någon typ av chiligryta. Om fem timmar drar releasefesten för singeln ”I Left” igång. Det har varit en lång process för dem att komma hit. Hur lång?

– 200 år! Mannen bakom trummorna, Jakob Enlund, drar till med en överdrift och skrattar.

– Ja, kanske 200 år. Men i alla fall någonstans mellan två och tre år skulle jag säga. Vi har spelat in allt själva så det har tagit sin lilla tid. Vi har spelat in på olika platser. Både i replokalen och hyrt in oss i en studio. Sen har vi gjort pålägg i evigheter, säger Susanna Brandin, sångare i bandet.

Hillevi, Susanna, Johanna, Jakob, samt deras vän och fixare Aron försöker att äta så tyst som möjligt under intervjuns gång. Jag hotade retsamt med att ha med ljudeffekterna i texten om det lät för mycket.  Maten verkar god, om än aningen stark. Vi fokuserar på att prata om singeln och diverse saker kring den. De kommer överens om att låten beskriven med en färg skulle bli mörkblå. Absolut inte röd, gul eller orange. Kanske har det med den djupa känslan att göra. Kanske med omslaget.

Hunt_bild1

Men om ni skulle höra låten i en TV-serie eller film då? Hur skulle scenen se ut?

– Lite lugn. Den har ju en lugn början, säger basisten i bandet, Hillevi Duus.

– Men det är ju en kärleksscen, är det inte det?, flikar gitarristen Johanna Hellqvist in.

Jakob reflekterar och utbrister:

– Tårfylld! Ångestfylld, melankolisk. En mörk kärleksscen. I regnet!

Och Susanna summerar:

– I en stad. I ett regn. Olycklig människa.

Susanna och Johanna berättar att de är de enda som har varit med i bandet från början. Här gör de en high-five som symboliserar en rätt schysst girlpower. Hillevi och Jakob, som numera bor i Stockholm, har kommit in längs vägen. Men hur fungerar det då? Två i huvudstaden och två i lilla London? Och tröttnar de någonsin på varandra?

– Om man inte är trött på någon som man har suttit i samma bil som i tre veckor, då passar man ganska bra ihop. Man kan bli lite trött på att umgås efter turnéerna. I alla fall jag. Då vill jag bara sitta i ett rum själv och stirra in i väggen. Då spelar det ingen roll vem man träffar. Det är ju inget personligt, säger Jakob samtidigt som han gör en gest om att chiligrytan blir starkare och starkare för varje tugga.

– Ja, och det bästa är ju att vi har lyckats ändå. Trots att vi bor på olika ställen, fortsätter Susanna.

Även om omslaget och känslan på den nya singeln är mörkblå, så är framtiden allt annat än mörk. Skivsläpp planerat i november, och en Tysklandsturné i samma veva. Det nalkas även en video och förhoppningsvis en del andra spelningar innan 2013 når sitt slut. Något som tar slut är dock min intervju med bandet och jag lämnar dem i en icke-nervös miljö. De verkar ha koll på läget inför releasespelningen.

Några timmar går och klockan hinner bli halv tolv innan Pusterviks portar öppnar för mig igen. Jag ser fram emot Hunts spelning, och har velat se dem live sedan jag hörde talas om dem i höstas. Det är roligt att se resultat från ett band som man vet har jobbat sig uppåt. Jag blir varm inombords när de går på scenen. Det är en så himla skön stämning inne på Pustervik (ja, Pustervik. Hörde ni? Pustervik. Jag har inte skrivit det tillräckligt, eller?). Mer folk än vad jag hade väntat mig. Det låter bättre än på skiva. Eller ja, än på Spotify och Soundcloud. En fysisk skiva väntar jag fortfarande på.

Jag står och lyssnar på det där vemodiga och ångestfyllda som Jakob nämnde tidigare. Gåshud. Instrumenten badar i effektbassänger som ger ljudet en hjärtkrossande klang. Gåshud igen. Genren hamnar i ett mellanmjölksland. Det är inte solklar indiepop, men tillhör inte riktigt någon av rockens alla grenar heller. Någonstans mitt emellan. Och det är väl bra det? Vi svenskar tenderar att gilla det där som är lagom och i mitten. Men visst finns det gitarrslingor och textrader som skulle passa i vilken popdänga som helst.

Många instrumentala partier. Dynamiken rör sig framåt i takt till musiken. Typiska ”sitta på ett tåg, titta ut genom fönstret och tänka på livet”- låtar. Publiken verkar gilla det lika mycket som jag. De står där så fint, likt hundar som snällt väntar på att få godis, och rör sig lite försiktigt till Hunts gåshudsfyllda sound. Efter spelningen springer jag på Susanna vid garderoben och hinner lite snabbt fråga om hon var nöjd med konserten.

– Ja, herregud! Det slog alla våra förväntningar. Tänk att det kom så många!

JENNIFER LAST (Jenniferlast.se)

This Is Head Pustervik

Fyrmannabandet från Malmö visade på Pustervik var skåpet ska stå. Med en bra scenkänsla och ett högt självförtroende levererade de en spelning som räddade torsdagskvällen.

Det bådar musikaliskt gott redan när förbandet MF/MB intar scenen, en given öppning på kvällen. Det stora felet ligger hos publiken, som inte alls känns speciellt laddad. Man kan näst intill vifta med armarna fritt utan att slå till någon. Ja, lite glest med folk är det allt ikväll på Klubb Instant. Och en gnutta oengagemang svävar i atmosfären. Det blir inte bättre av att This Is Head entrar scenen en halvtimme senare än vad schemat utlovade från början.

Bandet har en hög ribba att leva upp till. Inte nog med att debutturnén de gav sig ut på 2010 har gett dem ett utomordentligt rykte. De tog dessutom hem priset för bästa liveband på Manifestgalan förra året. Med deras nysläppta album The Album ID i ryggen visar de att de är förtjänta av ovan nämnda responser. En rättvis bild gentemot förväntningarna.

This Is Head växer på scenen allt efter kvällens gång, och publiken med dem. Musiken verkar anpassningsbar och blir oberoende av publikkontakten. Att det är glest är irrelevant. Det går hem, oavsett om man är hardcore-fan eller förstagångslyssnare.

Jennifer Last

THis is head the worst dream
Malmös MF/MB har släppt en av årets grymmaste album. Colossus blev recenserades här på GHM av Amar Bajric och blev Bästa Nya Album: ”Det här är skrivet, producerat och framfört med stor skicklighet. Och det låter som att ingen av de nämnda stegen var särskilt svåra, som att bandet bara drack några öl och gjorde en grym skiva.

Nu har bandet släppt sin andra singel ”The Worst Dream” via Adrian Recordings med en medföljande video av Nils Axman (som även designat omslaget). Titta nedan! Om ni diggar kan ni se bandet (och fantastiska This Is Head) på Klubb Instant på Pustervik torsdagen den 25:e april.

Bojan Buntic