Arkiv för knarrholmen 2013

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last

knarrholmen 2012 e

Idag drar den växande indiefestivalen i gång. Cirka 2000 människor förväntas inta Knarrholmen i helgen. En av arrangörerna, Johan Schmeling, hade idén att anordna en musikfestival på ön redan två år innan första festivalen ägde rum, 2011. Enligt honom var det nästan för bra för att vara sant: Ön, stugbyn, restaurangen, dansbanan, ängen vid stranden och dessutom hela skärgården som utsikt. Nu är det dags för tredje året i rad och Johan har svarat på några frågor inför helgens stora kalas.

Hur ser festivalen ut i år? Har ni utvecklat något från tidigare år?

Ja, det är mycket som har hänt sen 2012. Dels har vi en till scen på stora området och nästan dubbelt så många artister bokade. Vi har tagit in två mataktörer till för att erbjuda ett bredare utbud av mat och i olika prisklasser. I år kan man även välja att resa och bo på Göta Kanal-båten M/S Juno som går tur och retur från Packhuskajen-Knarrholmen. Samt att vi har tätare båtturer hem nattetid.

Finns det några potentiella motgångar? Vad kan gå fel?

Det här är tredje året som vi arrangerar festivalen och vi känner att vi har lärt oss väldigt mycket av de två första åren. Att arrangera en musikfestival på en ö är en stor utmaning. Man kan planera allt i minsta detalj, men vissa saker går inte att planera för. Som i dag fastnade en stor ölleverans i gräset mitt framför en av de stora scenerna. Det tog oss två timmar att få loss den med en truck, traktor och fyrhjuling. Allt brukar faktiskt lösa sig även om det inte blev riktigt som man hade tänkt sig.

Förra året tog maten slut. Kan ni försäkra er om att det inte händer i år?

Svar: JA!

Vad är ni mest stolta med vad gäller årets upplaga av Knarrholmen?

Personligen är jag mest stolt över att arbetet bakom festivalen har flutit på så bra den här gången och att vi nu är ett riktigt bra team.

Intervju: Jennifer Last

Knarrholmen 2013 El Perro Del Mar

Vi var på många olika festivaler i år men i mitt hjärta är Knarrholmen fortfarande min vackraste festivalupplevelse. Vi hade en galen tid! Läs min långa och något urflippade krönika. Som ni förstår så är det på en ö i Göteborgs skärgård, och det är den enda festivalen som man kan kalla mysig utan att ta i.

Nu är det så att under december så öppnar festivalen luckor med artistbokningar. Än så länge har vi fått två Ge Hit Musiken-favoriter, först Lorentz & Sakarias, vars Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast hamnade på årslistan över de 30 bästa svenska albumen. Där hamnade också Pale Fire, El Perro Del Mars senaste. Och japp, bakom den andra luckan fanns El Perro Del Mar! Hennes musik passar lika bra på dansgolv som festivalscener. Det ska bli fett kul.

Vad kan jag säga? Ses på stenhällarna! Om ni undrar vem jag är så är jag galningen som sjunger Håkan Hellström.

Bojan Buntic

http://youtu.be/9Sej6c-CqsE