Arkiv för knarrholmen

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last

Skål för ett lyckat Knarrholmen 2012! Nu börjar berättelsen. Den är lite ryckig, spontan och oförutsägbar. Lite som en bra festival. (Varning: läs ej om du söker något politiskt korrekt eller barnvänligt.)

*

Intro. Skärgården. Vi sitter på stenhällar i skymningsljus, vi är på en ö och det har bildats ögrupper av människor runt omkring mig, min bror och mina nyfunna vänner. Segelbåtar åker förbi, havet glimmar fortfarande, ljuset, jag måste nämna det igen för det är så vackert, ljuset faller på oss vid tiden då världen är övermogen, tiden precis innan något vackert tar slut. Det är lite sorgsamt att vara i ögonblicket. Du känner hur det sipprar ur dig och ner i gyttjan, de som du träffat nyss, kommer ni nånsin dela något sånt här igen? Livet är ett lådvin med hål i. Man finner varandra i en isolerad tid, och sen bryter vardagslivet igenom — och varje drömmare går och sover igen tills nästa gång, och man vet aldrig om det blir ett nästa gång, men man vet att man drömmer om det, en verklig vänskap och gemenskap. Knarrholmenfestivalen är en bild av våra gemensamma drömmar, man kan inte titta kallt på den, man kan inte stå vid sidan, man måste fantisera, delta och skapa själv. Dina vackraste ögonblick står där och väntar på dig i solskenet vid varje individuell ö av människor.

Jag försökte få med alla på en allsång, ja, jag är galningen som började sjunga på ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” mitt i stenlandskapet. Även fast väldigt få vågade sjunga med så visste jag att alla på sitt eget vis lade till en stämma på insidan, och det räcker för mig, i alla fall denna gången, man kan inte få allt som man vill, och strävan efter perfektion kan man lämna bakom sig, vi vill alla mer väl, vi vill alla ha mer än vad vi är kapabla till. Nästa gång hoppas jag dock att vi alla ställer oss upp, och, ja, varför inte, stirrar ut i havet och sjunger ”Shoreline”?

Denna lilla händelse utspelade sig mot slutet av min vistelse på ön, jag vill betona att det var solnedgång, och snart skulle Jens Lekman spela på den stora scenen. Jag tycker mycket om Samtidigt som, det är ett fantastiskt band, men jag är glad att jag missade deras spelning på lilla scenen, jag är glad att jag bestämde mig för att ta tid och faktiskt bara samtala med folk. Jag träffade en väldigt trevlig tjej och kille, ännu en liten ö, och hade ett djupt samtal om kärlek och sånt där. Men jag är gladast över att jag fick lära känna Måns och Nadja bättre. Härligare, ärligare, mer levande människor kan man knappast träffa. Ni frågar, mina kära läsare, hur vi träffades?

**

Dagen innan hade Alice B en fin intim spelning på den lilla scenen — ja det blir verkligen intimt när man sjunger kärlekssånger och tjejen man älskar är nånstans i publiken. Besvikna över att ingen dansade, att publiken var så stel, gick Nadja och Måns fram till oss längst fram och dansade en pardans de uppfunnit själva, en dans Nadja spontant döpte till rörödansen och som hon sedan försökte lära mig. Inte för att skryta, men jag lyckades nästan få till den medan den nya göteborgspoppoetet sjöng om lekande barn. Nånstans i klungan dansade även min vän Michael, väldigt trevligt att se honom, också en beundrare av tjejen med lika mycket rock’ n’ roll som serenader i hjärtat.

Alice Boetius är både en förebild för lesbiska tjejer och en fantastisk låtskriverska, hon besitter en röst som är både kraftfull och öm på samma gång, en darkwavediva med ett känsligt inre. Jag ångrar enormt att jag försummat hennes enastående, självbetitlade debutskiva i år, särskillt nu när jag hör ”Stanna, det stannar” — en kärleksförklaring som är lika enkel som en blyg, skakig kyss, och lika säker och osäker som att stå så nära, nära, öga mot öga för första gången med någon ny. Den handlar dock inte om detta, utan om kärlek som levt länge, kärlek som gått igenom problem och växt och skakat sönder allt. Som växer och växer som den bara kan göra när man får sitt hjärta krossat. Det är så konstigt när man älskat någon så länge, så helt plötsligt går hjärtat sönder. Det kan stanna, fastän allt egentligen är väl. Då vet man att man älskar. Jag är berörd, och hade jag varit fullare, så hade ni sett mig störtlipa framför scenen. Jag önskar en idiot som mig kunde skriva något så här fint till en idiot som dig. Det kommer krävas någonting lika odödligt som det här för alla förlåt mig jag kommer vara tvungen att leverera i mitt liv.

Men nu beger vi oss till nästa scen i denna saga, jag måste arbeta snabbt innan inspiration och minne flyr undan. Så, ja, på tal om krossade hjärtan, nu beger vi oss vidare till den stora scenen där ett band som kom till efter en breakup välter stadium. Det är inte den där Charli XCXkomponerade basen i ”I Love It” — den som rullar över oss som en lavin — det är inte den som knuffar runt oss, nej det är de hyperaktiva tjejerna Aino Jawo och Caroline Hjelt som skakar upp staket, den fysiska gränsen mellan publik och artist, och varenda vildhjärta i folkvimlet. Det är inte ofta syntpop är så punkigt att det bildas en moshpit. Och samtidigt som vi gör gammal hederlig knuffdans och försöker hålla huvet över ytan av människor, sjunger vi för full hals med i refrängerna, både på den nämnda låten och på den lika medryckande ”Top Rated”. Det var här — märkligt nog — en snubbe sa till mig, mitt i kaoset, att det inte uppskattas att man knuffas. Det var här jag i en fem sekunders meditation mitt i världen av händer som flyger i luften, armbågar och diffusa ansiktet jag såg att femtjugo.se twittrade att Icona Pop överarbetar sin musik. Jag tittar mig omkring och undrar var-i-helvete-är-ni. Vart stod ni? Bakom bajjamajorna? Vi andra hade i alla fall en fantastisk konsertupplevelse, det var så grymt att man bara ville hoppa över och kyssa dem och tacka stort för årets grymmaste poplåt och knarrholmens livligaste spelning. Nästa gång, grabbar, kan jag lära er musikjournalism den hårda vägen.

Noonie Bao inledde festivalen, modigt och blygsamt och ödmjukt, tänk att ha den uppgiften, att lyfta i starten på en festival, och fastän det var tunt med folk hade hon en charmerande scennärvaro, både skakig, nervös, och samtidigt mån om att bjuda på sig själv så mycket som möjligt. Hon stod helt blottad med det enda framför sig en bräcklig låt om sitt hjärta och ett trumkomp som ibland försvann i tystnaden. Hennes snirklar och arabesker till vokalmelodier genljudande i tomheten mellan festivalbesökarna. Hon är en av de minsta namnen på spelschemat, men hennes framträdande visar oss en artist som håller på hitta sig själv på scenen, och som vågar försöka. Vi ser fram emot hennes debutskiva.

Och från ett av de minsta går vi till ett av de största namnen i den nya göteborgspopens historia. De har fått äran att avsluta fredagen, och förväntningarna är höga, de är igång med en ny skiva sägs det, och man kan ju tro att det kan ske magi på scen, som man alltid vill tro, men riktigt så blir det inte. Helt ärligt, även om det förtjänar spöstraff, så vill jag säga: The Embassy borde vara förband åt Icona Pop. Tjejerna får den mytomspunna duon, killarna som uppfann den elektroniska göteborgssommaren, som gick i religiöst krig med The Sounds, som är ett av våra stoltaste exportvaror i indievärlden, ja, Icona Pop får The Embassy att te sig som höstmusik. De har som vanligt en härlig, tillbakalutad attityd, och det är skönt att höra musiken som jag älskat så mycket på skiva live för en gångs skull. Men det är ingen enastående konsertupplevelse, och hade det inte varit för att djkollektivet Not Like Others ger oss chansen att dansa vidare till morgonen, så hade jag varit besviken.

***

Interlud. Jag möter morgonen med sömnlösa ögon, en tjej kvider i tältet bredvid, i något annat försöker en sorglig typ trotsa sin bitterhet och faktiskt somna, långt borta ljuder fortfarande en boombox och folk sjunger bort sin bakfylla, och jag känner mig extra långt ifrån dig just då, och det blir extra kallt, stackars stackars pojke. Mina vänner på festivalen pratade om att vi skulle se soluppgången tillsammans, men jag är den enda av oss som får uppleva den, jag får se den stora solen och jag får se en kämpe som spyr, och det är vackert som ”Brännö Serenad”. Sova kan man göra när man dör. När min bror har vaknat spenderar vi morgonen nära havet, och vi hör tjut och ”jag fryser bröstvårtorna av mig”, vi ser folk fantastiskt galna nog att hoppa i och bada, och det plaskas omkring hela morgonen medan vi blir matade och omhändertagna av underbara Nadja och Måns, medan jag läser en dansk klassiker och snackar svensk punk, den nya vågen av pop i kanada och sinnessjukdomar med en cool Mikael. Han har aspbergers, och är en av de pratgladaste och trevligaste människorna jag träffat. Hoppas vi ses på någon annan festival och lycka till i Roskilde! När vi druckit upp Nadjas hemmagjorda smoothiegroggar drar vi mot scenerna för att leva ut dagens drömmar. (Btw, jag hoppas ni läser detta, Nadja och Måns, för jag minns inte era efternamn, haha.)

****

Dagens spelningar karakteriseras av tårar, tårar, tårar och ömhet. Det börjar med att jag råkar få syn på Alice B och hennes flickvän i gräset medan Idiot Wind sjunger ut över festivalområdet på stora scenen. Jag vet inte vad som händer men något griper tag i mig och jag får torka mig och skyla ansiktet som om jag vore förkyld i ögonen. Allt är väldigt fint där jag ligger i gyttjegräset och tänker på kärlek och sånt. Vilken enastående röst den här kvinnliga Bob Dylan har (hon har hatt och hela köret) och jag förstår inte varför, jag brukar faktiskt inte lipa såhär, det brukar vara max en tår nerför kinden, om jag inte skrattar och gråter med dig, jag förstår inte varför det går så djupt. Stämmorna, stämningen, och ett hjärta som genljuder två hundra meter runt omkring oss. Detta var festivalens störta överaskning, för min del, för andra var det att Den Stora Vilan förde bort dem, med rymdskepp och tidsmaskiner av improvisationer, till 70talet när deras älskade Säkert! egentligen skulle spela enligt spelschemat. Och nu ska jag göra ett liknande trick, hah hah, och hoppa över Annika Norlin till senare.


Fotografi: Julle Sandberg.

Detta är väldigt oprofessionellt, men jag minns inte Jens Lekmans spelning så väl, jag blev fascinerad av en helt annan sak och fastän jag var i publikhavet, fastän folk försökte få mig att ”vara tyst och lyssna på musiken” (min replik: ”men herregud, det är ju festival!”) var jag i mitt eget universum. Detta är en del av historien ni helt enkelt inte får höra. Det sägs att det var en underbar spelning, och om jag kan lita på röran av intryck som lämnats kvar kan jag nog hålla med. Nej, men nu minns jag mer. Jag sjöng ju med i två av mina favoritlåtar ”Black Cab” och ”Opposite of Hallelujah” — för full hals! — men jag var samtidigt nån annanstans. Jag hörde Jens sjunga om sin tid i Melbourne, om Elizabeth Street, om att ha en diskussion med sig själv, men som dunkla ljud i periferin av en allt klarare dröm. Jag har hört honom spela en ackustisk session av ”A Promise” på den nya skivan An Argument With Myself, som inte fanns då, om sin vän Emanuel, ja jag hörde den på enliten spelning på Kontiki för längesen, och den var säkert hundra gånger bättre nu. Jag vet inte, och jag ropar åt mitt minne att vakna för gäves. Men han gjorde även en duett med säkert, och den spelningen minns jag mycket tydligare.

Åter igen, något rycker djupt i mig, Annika ser så självsäker och stark ut, men hon sjunger så rörande, osäkra, superromantiska texter, och när man möter hennes blick så vet man att hennes ögon kan tala, för de säger det kommer ordna sig, stackars lilla människa, jag är som du, allt kommer ordna sig. Jag tittar på Nadja bredvid mig, vi är så klart längst fram, hon är den största fan jag sett, och hon gråter så fint — hur fan skulle jag kunna hålla mig från tårar? Mina batterier till mobilen tar slut — jag har inte min fantastiska fotograf Emma Karlsmark Elfstrand med mig, hon som också ansvarar för designen på sidan — och jag frågar tårögd tjejen på vänster sida om mig, om hon kan ta några bilder åt mig med sin mobil, och hon är snäll och lika tårögd som jag och tar några förträffliga foton. Vi lipar allihopa tillsammans längst fram medan Annika lottar fram låtar hon skrivit på små lappar. ”Det här är vad dom säger” — kan man hjälpa att man gråter? ”Det här kommer bara leda till något ont” ödets slumpmässiga val av låtar vill oss illa, vill knäcka oss! Jag måste medge, jag gråter mest för att allt är så fint, jag är inte ledsen i hjärtat eller nått. Jag berörs till och med av en låt jag stört mig på på skiva, den om hur vackert det är att betala skatt. Lägg på två fina duetter med Jens Lekman på alla tårar och leenden och du har dig en oförglömlig konsert.

*****

Titelspåret. Vi har tyvärr inga bilder från jjs spelning. Det är det enda bandet som fått spela på den nu två år gamla festivalen två gånger. Som ni vet tenderar Joakim Benon och Elin Kastlander att vara ungefär lika mystiska som maskerade fotografer och häxor. Vi har inte valt att radera alla våra bilder, nej, vi fick helt enkelt slut på batterier av allt instagramande och twittrande, och vi var så inne i musiken att vi glömde alla tankar på sociala medier. Andra tankar som for igenom mig: ”Jag är utmattad. Jag är glad. Jag är ledsen. Elin ser ut som en drottning. Vad i helvete gör Joakim nu? Sjunger folk Loreens bidrag till melodifestivalen? Göteborgshäcklandet har nått en ny nivå.” Det är alltid en märlig spänning när jj spelar, även om det är ömsinta nostalgiska ballader som ”Things Will Never Be The Same” eller dubbelsidiga hyllningar till mirakeldrogen i ”Ecstasy”. Det är alltid en känsla av vad-som-helst-kan-hända. Det spelar ingen roll om de faktiskt överaskar — så elektrifierande är deras närvaro. Jag vet inte om Joakim är full, går på medecin, eller om han bara har scenskräck, men hur som helst så är han fängslande, och det är fint när han kysser Elin på kinden. Jag är så trött att jag knappt längre vet skillnaden på mina fantasier om jjs spelning och vad som verkligen hände, men det är nog rätt så, för deras framträdanden är som en märklig dröm, och deras musik är som ett minne av något man aldrig har upplevt. Det sista som händer är, tror jag, att djn sätter på Nordpolens nya låt. Benon dansar utan sans. När han lämnar scenen skriker någon idiot efter Broder Daniel (jag).

******

Epilog. Just nu sitter jag klockan 4 på natten Dagen Efter och lyssnar på The Honeydrips ”Hejdå Karolin” — en bra kandidat till nästa års festival –och försöker avsluta den här artikeln, inte trodde jag den skulle få sitt eget liv och bli en episk berättelse. Jag tänker inte sätta svärdet i den med nån slags poäng. Jag är så trött och jag hoppas Makthaverskan ursäktar mig för att det inte står något om dem här. De får i alla fall äran att vara sista fotografiet! Man får gå till kulturbloggen.com där jag skrev en mer saklig artikel om fredagens spelningar, den publiceras på morgonen. Jag är trött, förlåt Makthaverskan, jag ska skriva något fint om er på Ge Hit Musiken en annan dag. Jag minns den här överväldigande tröttheten från nattens väntan på färjan hem, fast nu sitter den inte i benen utan i hjärnan. Nu med miljoner koppar kaffe i mitt system är jag lite osäker på om jag kommer somna alls, men det gör ingenting, jag är belåten och lite tillfredställd till och med, jag har överlevt en av våra finaste festivaler, och jag hoppas att få hänka på och överleva den nästa år också. Jag tackar alla som har gjort så att Knarrholmen 2012 blev till, särskillt Elin Hedman och Rasmus Hansén, och jag gratulerar festivalen på två-årsdagen. Många fler lyckliga minnen! Skål! (kamomillte + honung). /Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK, för mer festival- och konsertrecensioner, låttips, och allmänt om sveriges musikliv.

Bonuslåt. Ett axplock av andra odödliga ögonblick:

1) Jag och brorsan hjälper en full mullvad till färjan klockan två på natten, och vi diskuterar performance art och en idé om en dokumentär: en snubbe är så beroende av att bygga staket att han bygger in sig själv till slut, trots att han har klaustrofobi. Vi garvar som om vi rökt på.

2) Jag och Måns är de enda som dansar till The Tapes spelning. Vi dansar som om vi tappat en skruv. Bandet blir glada, och vi blir dubbelt så glada.

3) Jag får äntligen träffa Truls Mårtensson som skriver för Festivalrykten.se och som recenserade Hagaliden åt oss.

4) Vi får träffa Dennis Hansén, hans ep var det första vi recenserade, vi bjuds på cigg och vi skålar för musiken!

5) Vi träffar en före detta elithockeyspelare som tycker hockey är löjligt, och som har festivalens bästa livsfilosofi.

Dolt spår. Hej Mellepelle. Du är förra årets, detta årets, och alla kommande års bästa låt, du är min bästa vän. Du är Eva i Håkans låtar (fast mycket coolare och snällare). Du är typ lika bra som ”Unchained Melody”.