Arkiv för koloni

echodeck

Echodeck är en trio (Björn Klarström, Pontus Torstensson and Sara Lännerström) ifrån Göteborg som gör instrumentell, experimentell, audiovisuell postrock. De har sedan 2006 varit delaktiga i Göteborgs Koloni, och har växt i atmosfären av nyskapande. Resultatet av denna utveckling är albumet Flying Machine På dess 8 låtar förekommer ändlöst vackra, moderna ljudlandskap, glitchar, noise flyter samman med ljuvliga effekttyngda instrumentella partier och skillnaden mellan atonalt och tonalt löses upp i soniska flämtningar av ren skönhet.

Som exempel har jag valt ut den meditativa ”Deep Magnetic Fields” som på ett utomordentligt sätt sammanfattar tendensen. Det är musik som man i en lugn stund kan bli fullständigt betagen av, den masserar sinnet och tillfredsställer en längtan att komma bort ifrån det moderna samhällets brus och hets.

Den 29e juni kommer bandets trumgeni Pontus Torstensson och snurrar lite plattor på vår klubb på Jazzhuset. Ses där!

Bojan Buntic

Annonser

Nånstans på nån spårvagn sjunger den fula halvmånen Joy Division för nån stackars pojk. Det är inte jag denna gången som råkar få höra snyfthistorier från en Oskar Linnrosfrilla + Mustasch (”hon gjorde slut med honom, på Valborg!”) och se de lyckliga hålla hand, eller, varför inte, nått snäppet vassare. På väg hemåt (”jag känner mig ensam”) blev jag övertalad att vända tillbaka — med lite lådvin och gott sällskap. Trummisen i kvällens första band Kors och hennes väninna. Kul samtal! Så: in i nummer 54, förbi en djungel av dekorativa svarta band och djungelfolk, och längst fram till den primitiva scenen. Nu skulle vi lyssna på lite gammal hederlig cabbage.

The Kurws lirade krautrock som in i helvete. Eller, beroende på er sinnesstämning, surkålsrock till surkålskorven. Fast det vore ju fel att stanna där. Det är mer än kraut och surkål i de sinnessjuka basgångarna, de rubbade improvisationerna och den totalt nonsenseartade sången som det ibland faller polackerna in att sjunga. Gitarristen berättar för mig att bandet kom till efter en pingpongsession, de bara bestämde sig för att börja lira ihop. Det är ett dansant hopkok av kraut, postpunk, garagerock och det som rymdvarelser lyssnar på. Men det enda sättet det går att dansa till ”Danz mit Kommune 1” är vansinnigt. Men dansa, det gjorde vi. I explosiva spasmer. Det var omöjligt att inte göra det. När föreställningen var över upprepades de knäppa riffen som tvångstankar. Det är inte så konstigt, de spelades tills man var i trans. Trummisen frågade under en paus från all galenskap, ”var är elden”? Han har hört talas om hur vi svenskar firar Valborgsmässoafton, vad det nu är för nått. Valborgsbrasan var i den röda lilla ballongen på scenen. Så enkelt var det. Det var en grym avslutning på kvällens spelningar — vi applåderade och skrek och ropade efter mer musik. De återkom och avslutade med en vacker kärleksballad. Nu var det dags för folk att bege sig in i gruvschakten för lite Guerrilla Deco disco.


Foto: Johan Sjöberg

På tal om ballongen så har den en historia. Det började för många många år sen, när någon nånstans i ett bortglömt land blåste upp den för rituella syften. Det blev en tradition att ta fram den just när turnerande electroduos med svåruttalade bandnamn (”Ay-you”) lirar en euforisk rockraga. Trummisen står ovan oss på nån vinglig grej (kanske PA-systemet? Minns ej) med fem olikfärgade bjällror i händerna, sångaren klinkar på något som ser ut som en elektronisk ukelele, och valborgselden brinner röd ovan våra huvuden, det vill säga vi leker med en ballong. Med andra ord: ett klassiskt koloniögonblick. AU var kvällens gladaste band. Deras musik var på lika bra humör som multi-instrumentalisten Luke Wyland själv, den amerikanske Nusrat Fateh Ali Khan. Han var lite ledsen över att han inte kunde rikta sig mot publiken, med all rätt, för vi brann. Eftersom scenen var så liten var han tvungen att vända sig mot sin trummis. Den lilla scenen stoppade dock inte musiken från att låta enorm. Vi kunde höra den första låten ända från korvgrillen, där korvmannen grillade mästerliga veggokorvar till fyllan.


Den enda skitbild jag lyckades ta innan min mobil sa upp kontakten med mig. De röda ögonen passar dock. 

Det första bandet — det göteborgsbaserade Kors — var bland de första jag träffade där. Jag och bassisten Karl har studerat Wittgenstein ihop, visar det sig, nån gång för en evighet sedan. Jag fick se bandkäket och röran såg tilltalande ut. Rätt bensin inför framträdandet. Efter spelningen diskuterade jag med några om vad för musik de lirade, någon nämnde att sångerskan påminde om Patti Smith. Även om scennärvaron är stark så är sångerskan — som jag hört har en bakgrund i kör — snarare en Grace Slick. Föreställ er att Jefferson Airplane ger sig på kyrkogårdsdisig doom metal. Bandet lirade alltså slötung psykadelisk hårdrock. Ni vet, sån där gitarrslingorna stannar kvar som hallucinationer i luften efteråt. De har dock ännu inte hittat sitt ”Feed your head”-moment. Minnesvärt ögonblick: musiken stannar, sångerskan sjunger ”love me tender” — men de klassiska orden låter jävligt förvrängda, kusliga till och med. På nått sätt går det väl ihop med mitt känslotillstånd, jag sitter på golvet och tänker mig bort ett halvt land från Göteborg. Jag hade aldrig kunnat ana att jag mot slutet på konserten skulle börja dansa, det blir som alltid en bra upptrappning på ett kolonievenemang.

Det är Valborgsmässoafton den 30 april 2012 och om förryckta filosofier har rätt är det vårt sista. Kanske det är, men vi fick i alla fall se grymma band, träffa schysst folk (tänk att jag träffade min gamla barndomskompis från dagis, som jag aldrig förr träffat!) dricka flädershots, finöl (eller, som för mig, budgetvarianten för 25 spänn) och käka veggokorv med surkål. Ha en bra första maj, jävla fyllon, och njut av bakfyllan — och för vissa, sömnen. Jag ska njuta av både sömn och bakfylla med två tunga textkompendier om expressionism, med fötterna ut genom fönstret och solen i ansiktet i min provisoriska balkong. Tack för en härlig Valborg och vi ses på nästa koloni! /Bojan Buntic

Visa support, GILLA OSS PÅ FACEBOOK.

Jag ville ge mina favoritconverse en värdig död. Jag gick på Koloni 4/8. När jag och brorsan haltade hemåt från fiskhamnen genom den spårvagnslösa måndagsnatten var min ena skos baksida söndersliten. R.I.P Kurt Cobainconverse. Nånstans mitt i mosherklungan framför scenen där Elias Bender Rønnenfelt (Iceage) vinglar omkring som självaste Ian Curtis reinkarnation får skon sitt dråpslag. Jag vill tro att det hände när jag slungade mig från scenen bakåt över publiken med fötterna i luften. Ja, skon fick sig en värdig död.

”everything dies, baby that’s a fact /
but maybe everything that dies some day comes back.”  – Bruce Springsteen

Innan vi hamnade i den här situationen satt vi helt oskyldigt och drack kaffe på Two Little Birds, en helt vanlig mulen söndagseftermiddag. I bakgrunden spelas melankolisk 60talsmusik, svenska sångerskor sjunger sorgliga ballader, översatta från franskan, om olycklig kärlek. På våra biljetter ser man en sketch på ett ofärdigt människoansikte med hjälplinjerna i behåll. Innan vi beger oss till Skjul Fyra Sex — genom diverse omvägar pga konstruktion vid spårvagnsrälsarna — hinner vi flytta över en fender stratocaster, en big muff pedal och en marshallförstärkare från mitt hem till brorsans på elfte våningen. En snäll tant berättar om sin duktige son som inte längre kan spela gitarr på grund av en skada. Hemma hos brorsan hinner vi lira i en kvart (ett måste när man är såhär pepp) innan vi drar iväg mot konsertmålet. Iceage, iceage, iceage, går genom mina nerver. Vad gäller de andra banden går jag dit ovetandes, det blir mer spännande så.

Väl framme vid Skjul Fyra Sex träffar vi Elias och Dan i Iceage och det blir lite nervöst snack och nån cigg. De är jävligt snälla killar. Kul, en återkommande kliché om extremmusiker bekräftas på nytt: de grymaste på scen är oftast schysstast bortom den. Dansbandsmusiker ska man akta sig för.

**

RORCAL

Genom röken ser man Rorcals duellerande gitarrister headbanga vilt med universums tyngd till domedagsmusiken. De undergångsmättade basgångarna känns som flammor från benen och uppåt. Vi hör diaboliska samplade körer; vi hör världens sorgligaste black metalriff. Lyssna noga så hör ni att det är mer tårar än grymhet i tremolon. Det är en antik form av sörjande. Att riva sig själv i ansiktet och slita ut hår, fast nu genom musik. Det skedde en del roliga missöden, och trots det komiska med att råka sampla fel kör lättade aldrig trycket.

Efteråt pratar jag med folk som känner sig mentalt golvade. Tyvärr inte ens den högsta möjliga ljudvolymen kan välta en folkmassa, även om Rorcals bergskakarmusik verkligen försökte.

DJ’s Tapemaster Trash och Therese Svensson gör ett bra jobb med att få mig att vilja dansa mellan akterna. Min energi trappas stadigt uppåt och jag vet att trots några kaffe, miljoner cigg, snus, superbillig öl, japansk superstark Odunsoppa och en stressad skalle kommer jag ha kraft nog för Iceage i slutet. Min entusiasm är nämligen på topp — jag har längtat i evigheter — och jag dansar t.om. i väntan på att toalettfan ska bli ledig.

JASPER TX

 

Ikväll fick vi höra göteborgsmusikern Dag Rosenqvist framföra som Jasper TX för sista gången. Konserten började med ljudet av en orkester som stämmer upp, fastän det på scenen bara stod två människor, Dag och en genial trummis. Trummisen drog en fiolstråke mot cymbalerna och började sakta, sakta införa nya rytmiska element i sitt trumspel. Det skulle kulminera i en storm av slag. När alla element är på plats och Det Stora Ljudet lyfter för att bräcka hål i taket (på scen, bakom Dag och hans gitarr, ser man en nödutgångskylt, som pekar uppåt mot betong och elektronik) hörde man, som alltid när ljudnivån gränsar höjden av vad en människa klarar av, ja då hör man änglakörer i övertonerna, som vaggar och tröstar och i all vakenhet söver den trötte. Jag märker att jag är trött och blundar för en stund. Aaaaaaaah, oooooooh. Detta är en upplevelse jag för alltid kommer att förknippa med Kolonievenemang, en välbehövlig och vältajmad vilopaus från allt ös.

LOWER

Men nu börjar det verkligen komma igång. Jag hoppar över mingel och ciggpaus och går direkt till nästa händelse: Lowers sångare går runt på scenen som en brittisk standupkomiker och bandet levererar grym punk med en rejäl självsäkerhet. Jag diggar sångarens rörelser på scenen, och nu börjar även jag att röra mig. Jag och några till enigman av energi moshar längst fram som om självaste Black Flag står på scen. Jag glömmer bort att jag inte får förbruka allt nu, jag glömmer bort ordet balans. Jag har förbaskat kul, och det har gänget på scenen med. Men jag har inte glömt varför jag kom hit.

ICEAGE

I AM WHITE RUNE. Det är bara rök på scenen. Har ni hört New Brigade? WHITE RUNE WHITE RUNE WHITE RUNE. Elias gör entré.

Vi knuffar varandra, vi klättrar upp på folk, vi hoppar upp på scenen, vi ramlar omkring, vi skriker i Elias mick, vi lirar på hans gitarr, vi dansar våldsamhetens och aggressionens dans. Jag ler. Jag råkar putta ner en snubbe över en förstärkare. Han ler. Elias råkar dra ut sladden ur micken, eller nått, kom igen, kom igen, men allt är snabbt i sin ordning igen. Publiken häcklar bandet på ett vänskapligt sätt: ja, vi är alla älskvärda idioter. Vi är i vårt element — tack tack tack tack går igenom mitt blod. Tack tack tack tack. (Se ett klipp på White Rune på fångat i flykten.)

När jag står uppe på scenen, öga mot öga med Elias, slås jag av tanken: Jag är på CBGB. Det är lika långt till stjärnorna på fiskhamnen som på nedre Manhattan. Ja, det har hänt, en av mina drömmar har gått i uppfyllelse. Vi är tillbaka i tiden: nån här är Lou Reed, nån Dee Dee Ramone, hon där, vem är hon? är hon Patti Smith? Jag tror han den långe där är Tom Verlaine! Det är nog bara Iggy Pop som saknas, men han är alltid lite efter. Jag har fått det jag vill — min Iceagefascination var bara ett medel hit. Man får alltid det man önskar, till slut, men aldrig det man innerst vill. Det är något djävulskt över det, och musiken fattar. Allting känns förevigat nu, jag behöver inte vara här längre. Ljudmassan strömmar över mig och kroppen knuffar och knuffas omkring per automatik, jag blundar och lever mig in i strömmen av ljud. Men någonstans under allt brus hör jag ett hjärta. 

Jag är avdomnad. Vi haltar hemåt genom göteborgsnatten och ett hav av brus ringer i öronen.

***

Evenemanget arrangerades av Koloni. Tusen tack! Det kommer fler intressanta spelningar framöver. Vi kommer skriva om de bästa. Se fram emot Deafheaven (ett av mina favorit black metalband just nu) på Truckstop Alaska den 19 April. Ses där! /Bojan Buntic

Visa support: DIGGA OSS PÅ FACEBOOK.
Och glöm ej, vi twittrar också!

Ikväll spelar det danska punkbandet Iceage, möjligtvis skandinaviens mest högljudda band (vi hörde att man fick ta till med ljudcensur i Stockholm), på skjul fyra sex i Göteborg. Här i GBG lär det inte vara någon begränsning på ljudnivån, och jag tror vi kommer att golvas. På ett eller annat sätt.

Såhär var det när de spelade i Amsterdam:

Läs mer om eventet: Koloni 8/4: ICEAGE (DK) + LOWER (DK) + RORCAL (CH) + JASPER TX

När kassettbanden tystnade återstod stillhet. Jag blev medveten om det konstlade med att applådera efter ett framträdande. Så sa Liz Harris, blygt, thank you. Alla klappade. Bakom mig diskuterade några om hur märkligt det var att det tog så lång tid innan ovationerna kom. Jag insåg att jag är tillbaka i vardagslivet, jag fattade att jag i 30 minuter hade försvunnit in i djupet av Groupers vision.

Ni vet hur det är, när man glömmer bort sig i en dagdröm, eller man är på väg att somna och dagens intryck smälter samman med barndomsminnen och fantasier, när man glömmer bort sig själv och flyter med i en inre film om allt man genomlevt och allt man aldrig upplevt, helt plötsligt är man i det där trädet man klättrade upp i som liten och undrar hur f-n man nu ska komma ner, och en stackars flicka får inge mod i en nerifrån med omtänksamheter som ”kom ner nu fegis,” eller ”du lyckades ju komma upp så då borde du kunna komma ner!”; ja, ni vet hur det är, och så plötsligt hör man kylskåpet jämra sig eller en ton av dagens ångest färgar rädslan att falla ner och så är man tillbaka där, i sin etta, bland sina omkringslängda kläder och högar av böcker och instrument och tekoppar.

Groupers musik lindar in en i filtar av melankoliska toner och naturens vackraste ljud, vindar och bäckar och brus. För att skapa den både kusliga och kärleksfulla atmosfär som försätter oss i en drömlik trans är allt inspelat på kassettband och processerat genom en maskin hon manipulerar. Mot slutet av konserten, som består av en enstaka ”låt” — violet replacement — har hon ett dussin kassettband inkopplade till hårdvaran som leder vidare till ljudanläggningen. Från hennes inre, ut genom högtalarna, in till oss – ja, om man tror på det och hjälper till att stänga av omvärlden, ja, då blir det magi.

Ett tag var jag tvungen att blunda. Jag kunde ha somnat in i en dröm. Vi hör hennes händer arbeta med apparaten, vi hör hur hon sätter in band efter band — sakta, sakta, små rörelser — vi lär känna en musik som kräver tålamod, respekt och vördnad. Varje litet ljud från publiken kan få förtrollningen att brytas. Någon som sipprar på kaffe, Liz ansikte i ett plötsligt rött sken från fotografen, en liten oskyldig rastlöshet från personen bredvid. Det vanliga livet är alltid i rörelse, därför blundar jag. Jag märker att mina egna känslor bildar störningselement, dagens händelser träder in, i form av Allt-som-måste-göras rycker de i mig, men jag ger mig inte, jag ska vila en stund.

Och så inser man att det närmar sig slutet för vågorna börjar lugna sig och ljuden tonar ut och vaggandet avtar, och man ser att man har en kopp kaffe på marken och en bror bredvid som är lika borta som man var för en stund sen. Wow, det står en människa på scen och dricker kaffe och plockar ihop sin utrustning! Vi är i sjömanskyrkan, väggmålningar i William Blakes anda flankerar scenen, och vi har nyss haft en religiös upplevelse tillsammans, tror jag.

Liz Harris är en siren och i en annan värld där mysteriet regerar behöver hon bara öppna munnen för att det ska växa sjungande blommor ur hennes inre och fåglar flyga ut med soniska vingar. Hon är drottning över vildmarkernas ensamhet, precis som Burials nedåtblickande ögon är furstar över städernas sorg. Nånstans under det elektroakustiska fenomenet till spelning kände jag att jag behövde en kram. Lyssna på hennes ”She Loves Me That Way” och försvinn själv bort en stund:

Arrington de Dionysos

Tidigare under kvällen blev jag rädd. Det var musik med kraften av ett bombnedslag. Denna gången är det inte en rockmusikcliché utan en märklig person som hukar på scen och försätter publiken i kaos med sitt kakofoniska framträdande. Det är sällan man undrar vad det egentligen är man upplever. Om Groupers musik fick själen att vända bort från världen och gå in i sig själv var det alldeles tvärtom med Arrington de Dionyso: hans förvrängda röst och sprängladdningar av oljud var koncentrerad verklighet: en virtuell krigsupplevelse. Det blev stundvis så högljutt att balanssinnet påverkades. Man måste nästan titta bort för att explosionen av oljud känns emot ansiktet och chockerar öronen.

När han vaggat in en i en viss trygghet skiftar han instrument och man är på spänn inför vad som ska komma. Som sagt, jag blev rädd: vad kommer hända nu när han äntligen sätter ihop hela saxofonen — som på köpet är inlindad i folie — vad kommer hända nu när han börjar blåsa?! Det var tillräckligt intensivt när han bara sjöng! Mot slutet tar han fram en mungiga, men man förstår att även detta oskyldiga instrument kommer vara farligt i hans mun. Jag blev så övertygad av musiken att jag köpte bandets båda skivor och en bok med hans konst i. Lyssna på en av hans låtar på youtube, en relativt mild upplevelse jämfört med dagens konsert. Dagens upplevelser har ni nog inte ens drömt om.

Se honom live med hela bandet, Malaikat dan Singa, på Berg 211 lördagen den 10 mars. Det är Kolonis 8 års dag som ska firas. Kom dit, jag ska vara där.

Vi tackar artisterna och arrangörerna på Koloni för en fantastisk afton. Tusen tack! /Bojan och Sasa

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter