Arkiv för krönika

IMG_2953

De bästa festivalerna åker en inte till för musiken. Eller så här: De bästa festivalerna åker en till för att en VET att det kommer vara bra musik där. Biljettköparna ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck och undra vilken line up som är starkast hos de olika festivalerna. Way Out West har under tidigare år konsekvent bokat så kvalitativt och utmanande att musikintresserade människor istället börjar fundera på VAD dom ska se när dom väl kommer dit. Sedan hjälper det också till att det är den sexigast paketerade festivalen. Från den inbjudande hemsidan till köttförbudet till den snygga publiken. Nätt och fint har de byggt upp ett förtroende hos publiken som i år har tagit dem till ett publikrekord.

Så, efter att ha besökt årets festival slog det mig hur man kan tackla en (som i år) utsökt line up:1) Slaviskt följa den noga begrundade lista av artister och band man svurit på att inte missa den här gången heller. 2) Låta sig överraskas.

Jag vet att det inte finns någon motsättning i att se band man har längtat efter att få se, och att låta sig överraskas av artister man inte har sett, men jag känner att jag vill slå ett slag för alternativ nummer 2. Jag hade ju själv varit så peppad på Pet Shop Boys att min iPhone måste tro att jag skämtar när jag drar igång Flamboyant ännu en gång. Och Father John Misty. Visst börjar jag kunna hans senaste skiva I Love You Honeybear i sömnen nu. Men tyvärr var Pet Shop Boys inte alls lika skojiga som jag minns dem från en spelning i Berlin för ett par år sedan. Och det var betydligt trevligare att strossa iväg till ett svalkande Linnétält där Kathleen Hanna var briljant tillsammans med The Julie Ruin, än det hade varit att stanna kvar i solen med Father John Misty.

IMG_2956

Det hade också varit så lätt – att pliktskyldigt ställa sig framför Flamingoscenen på Fredagen och låta Emmylou Harris och Rodney Crowells country skölja över en. Istället hamnade jag framför en 10 minuter försenad Little Jinder-spelning som viskade om att jag definitivt kunde glömma alla tankar om Emmylou Harris. Little Jinders magnetiskt bubbelgumsrosa ångestpop gjorde det omöjligt att lämna giget. Det var så färgsprakande, så laddad stämning och härligt skevt att en blev matt av lycka. Courtney Barnett var den enda som höll, till och med överträffade förväntningarna. Hon hade en för stor T-shirt, en basist och en trummis och lyckades förvandla Magasin 105 på Bananpiren till en skrammelfest som jag håller uppe bland det bästa jag sett i år. Tyler The Creators vansinnesutspel, Todd Terjes knökfulla party i Dungen, GOAT på Bananpiren…alla var höjdpunkter, men det är Little Jinders versioner (tillsammans med Zara Larsson och Rebecca & Fiona) av Sommarnatt och Vita Bergens Klockor jag kommer att bära med mig som starkast.
todd

Bästa:
Surgubben: Visst, Father John Misty är en rolig prick, men alla som var på Sun Kil Moons gig på Lördagsförmiddagen kan nog hålla med om att Mark Kozelek är strået vassare när det kommer till mörk humor. Han känns galen på riktigt.
Mat: Eftersom jag snabbt blivit frälst av Smålandsrullen hann jag inte besvära mig med att testa så mycket annat.
Konsert: Courtney Barnett
Kändisspot: Kan inte välja mellan att springa in i José Gonzales hela tiden (alltså läskigt många gånger) eller när jag av en slump bara satt och stirrade på en person, som visade sig vara Oskar Linnros. Missen: Njuter fortfarande över att jag slapp se The War On Drugs.

Björn Gällman Nyström 

11028003_858361070923172_8279954329073988365_n

Lukten av alkohol, inrökta kläder och söta drinkar, hinkar med hembränt och hud som blivit sargad av saltvatten och motorolja är ett vinnande koncept på en äkta grisfest. För i Koh phangan (ö utanför Thailand) där sprutar allt.

”Shake yo bootie” av Philip Vikström är en låt skriven av män och för män, där labbar åker upp i luften med fingrar formade till manteln av en pistol. Det är såklart förväntade fraser som ”shake yo bootie”, ”husteling” ”Uno dos tres”, semestern är igång, skål för lösaktiga knull och alkohol. Men däremot har låten ett vinnande koncept med ett stoff skapat för en arketyp av unga män som följer träningskonton på instagram och dyrkar den populariserade elektroniska musiken som sprider sig likt klamydia på stadens mainstreamklubbar. Det finns inget sexigt eller oväntat i hela låten, men det är kanske också det som gör att den kommer att spelas på varenda strand i Thailand, eller på varje strandparty överhuvudtaget, och på så sätt är låten en riktig vinnare.

Vikström har tidigare släppt låtar som ”Walla”, ”Ducks & D’s” men det är ingen fråga om saken att ”Shake yo bootie” är en succé. Låten publicerades den 17 juni 2015 och har på drygt en vecka redan fått 130000 lyssningar på Spotify och spelats ett antal gånger på den etablerade radiokanalen NRJ. Shake yo bootie är en låt i sann Electro-house-anda där basgången är hård, de repetitiva och genretypiska syntslingorna dissonanta- i harmoni med den i övrigt repetitiva låten, något som gör allting väldigt förutsägbart och dansant.

Shake yo bootie och killar med klamydia är dock inte något som jag har speciellt hög fallenhet för men jag inser också att Shake yo bootie är här och nu, vilket säger mycket om den samtid vi lever i, där det värsta som finns är att vara kommersiell.  Är detta för att musiksmak och musikgenrer är pålagt som ett extra attribut på vem man är och kanske vill vara? För visst är det mer unikt att bruka en smal kultur, right? Gör om, gör rätt.

PANG! Plötsligt får jag en uppenbarelse. Jag inser att majoriteten av alla som hänger sig åt ”smal kultur” definitivt skulle dansa med händerna i luften som pistoler och fista mot stjärnorna en månklar, blöt natt i Thailand men förstås bara ironiskt eller för att låten/artisten är en av ens unika och få guiltypleasure´s. Var är den riktiga målgruppen för shake yo bootie, den finns väl inte? För ingen lyssnar väl på en sådan låt som shake yo bootie för att den är bra utan bara för att den är usel. Det blir en paradox eftersom de riktiga konsumenterna är de som smutskastar Shake yo bootie som kommersiell.

Isolde Berkquist 

the national matt berninger 3

Om man ska skriva om män och manlighet känns det som att man först måste be om ursäkt till någon. Be om ursäkt för allt som männen har gjort. Till de döda, till slavarna, till kvinnorna. Be om ursäkt för all ondska. Att ödmjukt ta ansvar för den. Och sedan göra det man kan, enligt ett visst snävt och förbestämt mönster. Hålla tyst, inte ta plats, lämna ifrån sig sitt arbete, gräva ner sig i marken. Varje pojke föds med en arvsynd. Och varje pojke hatas redan från födseln. Någon har sparkat uppåt redan innan han föddes.

Vi kan acceptera att vi som grupp är delaktiga i en kvinnoförtryckande världsordning, en struktur som drabbar oss män också. Vi kan acceptera vår skuld, varje individuell man kan erkänna sin position i världen han föddes in i. Men hur fortsätter vi därifrån?

Vissa grundläggande förhållningssätt är ganska enkla i praktiken.

* Bli medveten om, och erkänn dina privilegium.
* Ifrågasätt sexism när du upptäcker det i vardagslivet. Om en vän till dig drar ett sexistiskt skämt, säg ifrån. Ifrågasätt även främlingar, och skapa diskussion.
* Hjälp till att skapa en jämlik könsfördelning, inom områden där kön är oväsentligt – vilket råkar vara typ de flesta. Till exempel, om du är klubbägare, försök att boka lika mycket män som kvinnor.
* Rösta för kvotering i arbetslivet. Förespråka kvotering i vardagslivet. Tala om varför det är viktigt.

Men en annan viktig sak är att tala om manlighet. Om detta ska vara möjligt måste man tillåta det, utan att det förlöjligas och hånas. Risken är alltid att man blir utmålad som en vit kränkt man och så var det med det. Varje försök att formulera sig innefattar risker. Man måste få lov att göra fel. Om man säger att man vill tala om män tas det mest på skämt. Du kan väl inte mena allvar? Vi har ju skrivit om männen, bara om männen, genom hela historien. Alla böcker handlar om män och är skrivna av män, och lästa av alla. Männens kultur har fått dominera i årtusenden.

Men paradoxalt nog lever vi i en global kultur som sätter munkavel på pojkar och män. Där varje försök som bryter mot det som är tillåtet att säga, i enlighet med männens språk, bestraffas – både av kvinnor och män. Den riktiga mannen gråter inte, bryter verkligen inte ihop, och är alltid den stabila grund varom allt som är flyktigt kretsar – och han kan ta allting, varje smäll, varje bakslag, utan att säga ett knyst. Varje gång hjärtat brister skall blodet rinna ner i avloppet, i hemlighet. Ställ dig upp, var en man, sluta tjura, sluta vara en sån fjolla.

Detta är ett välkänt fenomen. Man pratar om det antingen som ett sidoproblem i den feministiska kampen för jämställdhet, eller som något oerhört problematiskt. Men man talar sällan om det i detalj. Det hegemoniska manlighetsidealet [idealbilden av hur en riktig man är som genomsyrar ett visst samhälle] finns överallt i vår populärkultur. Det är bara att titta på vilken enastående enformighet det finns i porträtteringen av män genom mainstream-filmhistorien, en av de största källorna till samtida ideologier. Fastän varje kultur och subkultur har sina uppfattningar om vad som är en riktig man så stämmer de för det mesta överens med ett övergripande ideal. Den vita västerländska kolonialmannen, med makt, akademisk intelligens och äventyrslusta, som klarar varje krissituation, går ut i världen och erövrar skatter och kvinnor — Indiana Jones-Harrison Ford eller en annan variant, den kvicka agenten, James Bond; den livsfarliga gangstern som ingen vågar bråka med, som klättrar från botten till ett världsherravälde i miniatyr på kapitalismens undersida, genom organiserad brottslighet. Det gemensamma med alla representationer är att de visar upp en man som är gränslöst tuff, aldrig visar svaghet, döljer sin insida (en tystnad som utgör ”den manliga mystiken”) och som vinner erkännande av de andra männen, och blir åtrådd av kvinnorna, genom att visa sin styrka, kompetens och mäktighet. Alla dessa män är känslomässigt tuffa. De definieras genom att vara en extrem motsats till den homosexuella mannen, som behandlas som en sämre, underordnad version av manlighet analog med det man föreställer sig är en kvinna: känslosam, svag, modlös, utsvävande, och så vidare. Detta avgränsande sker i extremt grova drag, genom att utesluta varje handling som anses vara ”kvinnlig” ur manligheten. Pojkar och män får ta plats och tala, överallt och i alla sammanhang, så länge det handlar om ”manliga” ting som teknologi, affärsplaner, praktiska lösningar på vardagsproblem, fotboll, TV-spel, och så vidare. Helt enkelt, allt som hör till den beryktade ”snubbigheten”. Men uppfostran enligt dess krav leder lätt till tomhet, frustration, missbruk, misogyni, och våld. Förväntningarna som ställs på män är stora, de också. En man kan leva hela sitt liv i ett skal – och inte ens vid dödsbädden yttra vad han egentligen känner och har känt.

Vi behöver omförhandla manligheten. Könet är en tvångströja som behöver lättas på och omvandlas till en klädnad som går att bära och röra sig i naturligt. Patriarkatet är inte ett högkvarter som vi måste inta med våld – för att sedan skjuta alla ansvariga. Det är inte heller en konkret revolution som behövs, utan, om man får använda en kliché, en revolution i psyket. Patriarkatet är inte heller ett fullständigt abstrakt fenomen. Det är snarare en beskrivning av de historiska effekterna av den manliga dominansen över kultur, politik och ekonomi sedan tidernas begynnelse. Dessa effekter finns överallt och måste motarbetas. Men vi kommer ingenvart genom att demonisera eller förakta mannen. Det vill jag inte tro i alla fall. Det är att ärva den patriarkala diskursen, och istället i stil med SCUM-Manifstet rikta dess udd emot ett annat kön än det som enligt dess logik är den underordnade. Det är fortfarande samma patriarkala diskurs och innehåller alla dess brister och motsägelser. En hatisk, särskiljande struktur som ersätter allt levande med döda abstrakta diskussioner. Den rätta vägen, tror jag, är att tänja på gränserna för vad det innebär att vara man. Men hur gör man det och vem kan göra det?

Jag tror inte det handlar om att måla naglarna eller att ta på sig en rosa overall istället för en blå när man går ut i fabriken. Det som många på ett klumpigt sätt uttryckt som ”att feminisera mannen”. Trender har skiftat, färger har ändrat betydelse, utan att det har ändrat på grundstrukturerna i den så kallade patriarkala könsmaktordningen. Om en man slår en kvinna spelar det ingen roll ifall han har kjol på sig eller inte.

Det handlar om att ändra på det dominanta manlighetsidealet i grunden. Om att övertyga de som tycker att idealet är någonting eftersträvansvärt. Idealet är någonting som både män och kvinnor hjälper till att upprätthålla. Männen genom att imitera de män som uppfyller det, att inta den så kallade könsrollen, och kvinnorna genom att uppmuntra till denna förvandling. Hur många kvinnor beskriver inte just en Patriarkatets Lyckade Son när de beskriver den man de åtrår i fantasin? Men förändringen kommer inte att ske på ett enkelt sätt. Längtan efter att vara en riktig man går djupt. Följer man mönstret så utlovas man pengar, sex och kärlek – ett lyckat liv enligt den globala kapitalismens ideologi.

När jag talar om förändring talar jag om skeva handlingar, ett begrepp inspirerat av queer-teori. Att bryta emot mönstret. Att våga. Det kan vara en så enkel handling som att våga prata med andra män om sådant som är tabu. Hur man mår, till exempel. Att våga berätta för sin flickvän att man är rädd. Det finns en rädsla hos många män. De är rädda för att de inte kommer att vara åtrådda eller älskade om de visar vilka de egentligen är; och denna rädsla stramar åt könsrollen hårdare och hårdare, tills de blivit okänsliga ”naturligt”. Tills de helt enkelt identifierar sig med denna känslolöshet, ett tillstånd som i det extrema endast lämnar utrymme för aggression, pengabegär, och ett aktivt hat.

Dessa män har inte alltid varit hårda. De tränades in i hårdheten, indoktrinerades genom de homosociala ritualerna, i skolan, på sportklubbarna, i arbetet. Många gånger när de försökte bryta sig ut ledde det till förnedring, hat, och utanförskap. De blev utslängda ur den manliga gemenskapen. Tjejen de älskade förlorade känslorna för dem när de avslöjade att de har känslor – och därigenom dödade den ”manliga” mystik som lockade dem från början. Det blir en ond cirkel och man hittar inte någon att se upp till, att tro på. Men det finns ett område där pojkar och vuxna män har fått tala fritt, där det finns många, många som gjort sig fria. Musiken. Där har många hittat en möjlighet att få berätta om vad man har varit med om och känt under sitt liv.

Musiken har för många varit den enda läromästaren. Det är där vi lärt oss att uttrycka det som finns på insidan. Vi lär oss inte i skolan, utöver de mest primitiva yttringar om att man har fysiskt ont här och där, att tala om vad vi känner. Ångest, frustration, sorg, rädsla, begär, kärlek. Allt det som hör till den fullblodiga människans bultande hjärta ska flyta omkring i oss utan att få komma ut. Det ska redas ut på egen hand, i ensamheten. Där ska vi själva lära oss vad allt innebär. När allt snurrar i skallen, när man varit med om något svårt, så öser orden och känslorna över en men man kan inte fånga något att visa upp. Istället står man där med munnen snurrad som korken på en mörk vinflaska, en likgiltig, ängslig min, och allt vin man hade inuti skulle man aldrig få dricka, ingen skulle få dricka av det.

För min egen del så var jag med om en revolution när jag började lyssna på The National, Tindersticks, Red House Painters och Smog. Jag var ung och mer eller mindre olycklig, med ett fåtal menlösa ord på ett betydelselöst papper, men för första gången såg jag vem jag en dag kunde bli. Matt Berninger, Stuart Staples, Mark Kozelek och Bill Callahan gav mig en grund att stå på. De var män som jag såg upp till, och de kunde det här med ord. I deras lyrik såg jag vuxenlivet utformas för första gången. Och allt vad det innebär av besvikelser, kompromisser och förhoppningar. Det var en värld som stod i kontrast till populärmusikens ofta förenklade tolkningar. Deras vision av vardagsliv i det moderna samhället var avsevärt mer nyanserad än det jag hörde i den samtida popen som spelades på radio. Jag såg män som vågade tala om att de var rädda, besvikna, ledsna; att de längtade efter kärlek och beröring; att de inte var ogenomträngliga tempel, utan riktiga hem som både kunde stänga dörren till andra, och släppa in. De mötte livet med själ och värdighet. I all dess komplexitet. Och deras texter bröt igenom det där obevekligt tuffa idealet.

Men deras skevhet är inte extrem. Man kan inte säga att det bara är yta. Som att bortom varje sammanhang börja bära läppstift, som ett politiskt statement. Eller som hiphopkollektivet The Sad Boys gör genom deras memeifiering av den manliga känslosamheten, där det här med att sjunga om sina känslor i rapform mest blir en ironisk trend genomsyrat av 9gagmentalitet. Den skevhet jag talar om är inte narcissism. Det farliga och subversiva med The Nationals musik, till exempel, är just att det inte kan uppfattas som ironiskt eller distanserat på något sätt. När Matt sjunger om att han står framför spegeln och försöker formulera ett leende, att han inte längre förstår hur han ska göra i livet, att han ligger vaken hela natten och ber om att chefen ska lägga hans huvud mot sin axel och säga att han uppskattar honom — då är det någonting som i grunden bryter mot det manliga idealet. Enligt det skulle han gått igenom hela dagen och varit tyst, och sedan fortsatt nästa dag som vanligt, utan att något av det där någonsin skulle ha fått komma ut. Istället sjunger han det för sin flickvän. Och ber om några fina, uppmuntrande ord som kan rädda honom. Att hon ska lägga ner honom i sängen och säga någonting vackert, denna dag då allt känns som att det går åt helvete, då han är på väg att falla ihop. En dag då han behöver hjälp, då han känner sig maktlös. Då han vill skrika ut och be om ursäkt för allt. Enligt idealet hade han kommit hem och varit tyst om allt det här. Tagit sig i kragen, lagt sig i sängen igen, och kvävt den ondska som äter upp honom inifrån.

”Baby, We’ll Be Fine” är en låt som visar att det är okej att vara svag. Och i denna låt kommer miljontans mäns kvävda känslor ut i ett lågmält skrik som samtidigt är en önskan om förlåtelse. Vi kan inte veta vad Matt ber om ursäkt för, men vi kan ana. Även om man bara lyssnar på den i hemlighet så känner man en frigörelse. Och denna frigörelse lättar lite på den där tvångströjan, och gör det lite lättare att andas. För hur ska man ha mod att våga, om man inte ens har luft i lungorna? Att lyssna på den här musiken ger en kraft att uttrycka någonting allmänmänskligt, som inte hör ihop med ett visst kön: att våga säga att man också, precis som Matt sjunger i ”Afraid Of Everyone” ibland är rädd för allting. Saker som också män kan känna.

Bojan Buntic

Tips på män som sjunger om känslor.

The National – Alligator
Smog – Red Apple Falls
Tindersticks – Curtains
Bon Iver – For Emma, Forever Ago
Red House Painters – Red House Painters I
Phosphorescent – Muchacho de Lujo
Damien Jurado – Rehearsals For Departure
Anthony & The Johnssons – I Am A Bird Now
Bright Eyes – I’m Wide Awake, It’s Morning
Frank Ocean – channel ORANGE