Arkiv för labrador records

The Radio Dept. - Occupied

Artist: The Radio Dept.
Album: Occupied
Skivetikett: Labrador Records
Betyg: 9/10

Natten till den artonde Juni är ytterligare en sömnlös sådan. Klockan är 07:34 och det rum jag i åtskilliga timmar lönlöst försökt finna ro i blir allt ljusare. Den oundvikliga, outhärdliga och obarmhärtiga dagen vänta. Mina ögonlocks tyngd är min största last när jag i revolt mot det lilla sunda förnuft jag fortfarande har kvar, försöker ta mig igenom dagen som om jag faktiskt sovit åtta härligt hälsosamma timmar. Den gassande solen, och de 18 grader celsius som agerar sällskap knyter sig som en tvångströja runt min redan utmattade kropp och själ.

Men den artonde Juni är också dagen då jag hittar tillbaka en gammal vän. En silkeslent drömsk vän, med en röst som yttrar ord med en precis lika len tunga. Det skånska drömpop-bandet The Radio Dept. är tillbaka, med EP:n Occupied släppt på skivetiketten Labrador Records. Efter fem års tystnad, utan att räkna fjolårets singel Death To Fascism och singelsamlingen Passive Aggressive (2011) bjuder The Radio Dept. upp till ännu en hypnotisk vals.

Occupied kommer hand i hand med en viktig lärdom. All heder åt återträffar med nära och kära från förr, men förvänta dig inte att det är samma person som sist ni sågs. The Radio Dept. har på den här EP:n kastat en hel del av det gamla. Det som tidigare var kännetecken för The Radio Dept. har fått ställa sig åt sidan för nya tongångar. Genom hela den här skivan finns det ett outgrundligt mörker, som inte riktigt nått ut på tidigare album. Redan under första spåret går det att bevittna den här förändringen. Det sju minuter långa titelspåret är som någon slags varelse från djupet av underjorden, här representerade med en minst sagt upptagen trummaskin och nästan gotiska synthesizer-mattor. I låtens instrumentala mittenparti kompletteras en för The Radio Dept. ovanligt hetsig synth-slinga med ett familjärt klingande piano. Den kyla som EP:ns ljudbild lämnar lyssnaren med är inte bara en fräsch omväxling, den kompletteras också på ett otroligt fint sätt av de spår från förr som lämnats kvar. The Radio Dept. har absolut inte gjort en 180 graders vändning, utan snarare tagit ett stort kliv åt sidan, för att kunna fortsätta gå framåt.

Kvarlevorna från förr slutar inte heller där. Johan Duncansons sång är fortfarande lika vacker och känslosamt präglad, och kanske allra främst på skivans andra spår. Med noisig rundgång och någon slags dallrande shaker som ackompanjemang tar Duncanson ton och yttrar orden ”It looked like heaven, but feels like hell”. En röst som av skeptiker skulle kunna avfärdas som otydlig eller tråkig. Lyckligtvis är jag inte en av dem. Hur Duncanson valt att framföra orden på de här låtarna är nämligen precis lika klockrent som det alltid varit. Den lite sorgset onyktra mansrösten lyckas beröra precis som den alltid gjort. Den ensamma shakern förvandlas efter hand till ännu ett intrikat beat, och rundgången säger farväl för att ge plats åt synth-mattor som i ett hav av phaser och sorgsen harmoni blöter ner ljudbilden. Emellanåt kommer det ett parti där det ambivalenta tillåts vara ljudbildens härskare när en naiv stråk-melodi samsas med en morrande synth-bas.

Nytänkande, balans och en gnutta tradition är de viktigaste ingredienserna för att beskriva vad som händer på den här EP:n. Det tredje spåret Down Down Down (här i en remix gjord av Uppsala-duon Liminals), som också är EP:ns allra sista, staplar nymodighet på nymodighet. Det går faktiskt så långt att jag stundtals glömmer bort att det är The Radio Dept. jag lyssnar på, och inte någon slags remix av soundtracket till någon vilda västern-film i behov av dammtorkning. Men med min tillfälliga förvirring åt sidan, finns det ändå mycket som hänvisar till bandets tidigare fotsteg i mer drömlika territorium.

Den artonde Juni blev Occupied mitt alldeles egna parasoll, i skydd mot den ack så hemska solen. En solförmörkelse, båda för mig personligen och i bandets diskografi. När jag på grund av förlorad sömn inte tillåtits drömma, gav The Radio Dept. på den här EP:n tillbaka det som gått förlorat.

Emil Moodysson

 

club 8 stop taking my time

Bam Spacey visar igen att han är en popremixarnas konung, i klass med Niva. Bara lyssna på hans enastående remix av Karl X Johans ”Get It All”. Denna gång ger han ser på Club 8s electropophit ”Stop Taking My Time” — från deras senaste album Above the city — och förvandlar till den elegant house med ett riktigt erotiskt diskosväng: dåsiga syntar, sexig, fet bas, effekter som gör om ett electrolandskap till en Ibiza-lounge. Och så får vi inte glömma Karolina Komstedts vokaler sensuellt ekande genom nattbaren. 

Bojan Buntic

Bojan Buntic

hedberg nackamasterna

Johan Hedberg har skrivit sommarens finaste sommarvisa. ”Nackamasterna” handlar inte alls om att sommaren är kort, eller ja, kanske, för kärleken är någonting stort, ljust, vackert, och efemärt som sommaren och molnen som glider, glider lätt och plötsligt in i höst, och vintertystnad.

Hedbergs musik påminner om Ted Gärdestad och Kjell Höglund, och samtida svenska, singer songwriters som exempelvis Maria Eriksson och Ljus. Låten visslar igång, som en gammal hederlig popsång, och ljuvligheten engagerar och berör i 5 minuter och 37 sekunder. Det är en sån där text som verkligen handlar om något, istället för att bara vara en ursäkt för en melodi, och den utspelar sig som en idyllisk, melankolisk gammal svensk film.

Singeln släpptes den 12e juni 2013 via Labrador Records.

Bojan Buntic


club 8 above the city

Band: Club 8
Album: Above the City
Etikett: Labrador Records
Betyg: 8.2 / 10

Jag är brutalt och nästan lite för ärlig när jag säger att jag inte hade någon som helst koll på Club 8 innan jag fick i uppdrag att skriva en recension om deras nya platta Above the City. Enligt min bästa vän i det här läget (han heter Google, du skulle gilla honom) är det ett tvåmannaband som bildades redan 1995. De har ett antal skivor, och även ett par EP:s i bagaget. Jag får också reda på att bandet har inkluderat fältinspelningar och samplingar från erotiska filmer. Det gör mig nyfiken.

Inledningsspåret ”Kill Kill Kill” tar mig till en drömvärld. Det är himmelskt, drömskt och spirituellt. Jag vill egentligen ligga i en säng i ett kolsvart rum, tända ett par ljus och bara tänka med låten på repeat i bakgrunden. Givetvis är jag alldeles för stressad för att göra detta och låter skivan spinna vidare. När andra spåret drar igång, ”Stop Taking My Time”, kastas jag in i synthens värld. Jag är oförbered, men jag gillar det. Kan inte låta bli att le. Den påminner mig om det australiensiska bandet Parralox, som i sin tur får mig att komma ihåg de två synthfestivalerna som det senaste året har ägt rum på Brewhouse. Där var jag så lycklig. Där var alla på något sätt enade. Där hade Club 8 tveklöst passat in.

Above the City består av 14 låtar. Det kan kännas som mycket men faktum är att två av dem är så kallade ”interluder” och en är instrumental. Jag kan tycka att helheten är ett släkte med El Perro Del Mar. Snarlikt på många håll och kanter. Det har nog inte enbart med dröm-och electropopen att göra, utan även med rösten. När skivans tionde låt spelas ur mina högtalare kommer jag med en gång att tänka på de svenska synthveteranerna Page. Det är något med introt som har samma känsla och beat som Page enligt mig brukar leverera. 17 sekunder in i låten försvinner känslan och Club 8 hittar sitt eget spår. Någonstans i låten tror jag mig även kunna hitta en slinga som liknar något som Håkan Hellström skulle kunna tänkas peta in i sina popdängor. Kanske är det bara jag som för tillfället är helt kär i vad Göteborgs scen har att ge.

Den röda tråden knyts ihop med ett lite mäktigare sound. En barnkör kommer in och tar skivan till en helt annan nivå. De sista två låtarna skulle göra sig så himla bra live. Jag längtar tills det att jag kan bevittna detta. Jag blir glad, för dörren till mina musikaliska vyer har vidgats ytterligare. Det är så fint. Tack, Club 8. Above the City är en potentiell sommarplatta (nej, absolut inte sommarplåga) för mig. Lyssna och lär av deras unika detaljer som döljer sig lite här och var under albumets samtliga spår.

Jennifer last

Club 8 I'm Not Gonna Grow Old

Någon förutspådde någonstans att Sverige skulle ta över den internationella popscenen / bloggosfären med ny italo disco-influerad musik, under 2013. Det kanske är att ta i, men vi har fått Sally Shapiros fantastiska nya album Somewhere Else och nu även nytt från Club 8. ”I’m not gonna grow old” är en skön pophit med kommersiell genomslagskraft — och låter onekligen bekant. Varifrån kommer den där melodislingan?  Vet ej, om den är lånad eller ej, men det är den som bär upp låten. Hur som helst: deras nya album Above the City kommer ut den 21 maj via Labrador Records, kan va värt att spana in då.

Bojan Buntic

Print

Band: The Mary Onettes
Album: Hit The Waves
Etikett: Labrador Records
Betyg: 9.0 / 10

Första gången jag lyssnar på The Mary Onettes nya skiva står jag på en busshållplats. Klockan är 14.40 och om 20 minuter så ska jag befinna mig på läkarbesök. Jag har bråttom till ett viktigt ärende, det är kallt utomhus, och jag kan inte riktigt sluta tänka på hur tiden bara rinner iväg, i takt med att chansen för mig att komma i tid bara minskar, och minskar. Mina fingrar, som minst sagt är frusna och stela, fumlar runt i samtliga fickor på jakt efter min mobiltelefon. Jag lyckas efter en kort stund hitta mobilen, och plockar genast upp den. Sprickan i skärmen ler hånfullt mot mig, och det obehag jag tidigare bara varit medveten om, kryper nu under skinnet på mig. Jag kopplar in mina hörlurar. Klockan är nu 14.45. Jag startar spotify-applikationen och hamrar fingrarna mot skärmen för att bilda tre ord: ”Hit The Waves”.

”Intro” startar, och jag inser att det här nog var det sämsta möjliga tillfälle att skaffa sig ett första intryck av skivan. Men plötsligt så händer det något i omgivningen, och inuti mig. Det är precis som om jag hamnat på en frisörsalong och någon tvättar mitt hår, med precis lagom varmt vatten. Tiden rinner iväg men jag bryr mig inte lika mycket. Jag är omringad av viskande melodier, barnskratt, och silkeslena ljudväggar, uppbyggda av synthesizers.

Trots att busshållplatsen blir mildare, och kanske till och med någonting jag står ut med, trots den tidigare dominerande stressen, så befinner jag mig fortfarande utomhus. Ljudbilden på skivan överlag ger en stark känsla av att vara utomhus, men det är väldigt svårt att definiera var man befinner sig, eller vilken årstid det är. Intro flyter vidare in i ”Evil Coast”, och jag är mot alla möjliga odds fortfarande lugn. Gitarrslingorna i ”Evil Coast” är fantastiska, trots att sådana gitarrslingor är lite av The Cure, och Porl Thompsons trademark-sound.

Nästa låt är titelspåret. Det påminner mig med hjälp av sin semi-intensiva synth-melodi att klockan är 14.52 och min buss har fortfarande inte kommit. Men så fort Philip Ekströms viskande melodier återigen strömmar in i öronen på mig, och på sätt och vis hela kroppen, så lyckas jag plocka upp en bit av det där underbara lugnet igen. Men det varar inte länge.

”Hit The Waves” är, som sagt, fantastisk och är väldigt bekväm att lyssna på. Men när låt nummer fyra, ”Years”, kickar igång med sitt klinkiga piano-intro á la ”Six Different Ways” av The Cure så kollar jag klockan igen, och nu är klockan 14.57. Lyckligtvis kommer bussen precis då, och Years framstår istället som den dominanta poplåten den är. The Mary Onettes tar hand om lyssnaren, ljudbilden är som att bli behandlad av mjuka händer. ”Years” har till exempel ett dominant trumkomp, men med hjälp av gitarrslingor som svävar genom ljudbilden och de silkeslena ljudväggarna, så blir den dominanta biten aldrig för dominant eller för hård.

När jag äntligen, kommer fram till läkarbesöket i fråga måste jag självklart plocka av hörlurarna, pausa skivan och göra det jag ska göra. Det smärtar att pausa den här skivan. Omvärlden trillar in genom farstun och jag inser att jag fortfarande befinner mig i samma gamla Malmö, och under samma gamla tidspress. På grund av detta så gör jag mitt yttersta för att skynda på besöket, så att jag kan börja lyssna igen. Jag tror inte jag lyckades, men det kan mycket väl vara så att hur lång väntan på nästa låt än hade varit så hade det varit jobbigt.

Jag sätter på mig hörlurarna och låter det minst sagt svajiga öppningsackordet i ”Blues” säga adjö till läkaren, och sjukhuset. Passande nog så är Blues också en poplåt av det dominanta laget, och den passar perfekt att lyssna på när jag promenerar till bussen hem. I ”Blues” så kan jag däremot inte låta bli att störa mig på hur mycket Philip Ekström påminner mig om Robert Smith. Hit The Waves påminner mig i allmänhet om The Cure, men för det mesta så stör det mig inte. Kanske just för att allting är så väl utarbetat, och på många sätt unikt, för den tid vi befinner oss i. Den här skivan gör märkliga saker med en, och jag tror verkligen inte att någon annan kommer uppfatta den som jag gjort. The Mary Onettes har lyft upp mig flera hundra meter i luften, och låtit mig falla, men på något vis så landar jag alltid mjukt, utan skador.

Emil Moodysson

Idag premiärvisades videon till The Mary Onettes nya singel ”Evil Coast”The Guardian. Titta på den nedan och välkommen till Din Längtan Till Sommaren 2013. Det nya albumet Hit The Waves är producerat av Dan Lissvik (STUDIO) och kommer ut 3/12 genom Labrador Records.

Bojan Buntic

Den svenska skivetiketten Labrador Records (”Sweden’s and the world’s finest purveyor of pop music”) är kända för sin kvalité. De håller den genom att ha några få triumfband: The Radio Dept., Acid House Kings och The Mary Onettes. Ni kan alltid vänta er bitterljuv pop i världsklass ifrån dem, gitarrslingor, reverb och intimitet. The Mary Onettes är nu igång med ett nytt album, Hit the Wavesoch det kommer ut den 13 mars. Men redan nu kan ni höra den första singeln, ”Evil Coast”. Är denna onda kust, där något gick förlorat, möjligtvis Göteborgs shoreline? Jag vet ej, men ni kan försöka höra genom glittret och vågorna av reverbdränkt, dånande gitarr.

Bojan Buntic

Oj, oj, Sambassadeur har flyt, de är inne i ett stim. Här har vi ännu en singel släppt på Labrador Records soundcloud (lyssna gärna på ”Memories” också!). Och den är helt jävla fantastisk. En riktig shoegazepärla, och möjligtvis årets bästa indiepop från Sverige: ljudbilden är himmelsk, en riktigt dånande atmosfär, man känner sig som omblåst av vindar, omtumlad av en plötslig livsglädje, arrangemanget rycker i en och Anna Persson sjunger från mitten av detta extatiska kaos. Men den kraftfullaste hooken är ändå ett märkligt oljud som återkommer och låter som valsång ifrån djupet av ljudbilden. Jag blir så glad varje gång jag hör den där valen. De enda som gör detta lika bra just nu är The Pains Of Being Pure At Heart och Göteborgs Westkust.

Memories / Hours Away kommer ut som 7”a i en limiterad utgåva på 500 exemplar på Labrador Records den 20 november.

Bojan Buntic


Sambassadeur sysslade med Go-Beetwens/Belle & Sebastian-gulligheter långt innan det blev coolt igen för femte gången. Fast med en fläkt ifrån Frankrike. Och historien är: bandet träffades i Skövde (helvetet på jorden), klurade ihop några låtar, valde en snygg popreferens som namn (Serge Gainsbourges ”Les Sambassadeurs”) och valde att fly till Göteborg (med all rätt) — och där skapade de några till skivor av Göteborgspop för oss att skylta med utrikes. Och för tre dagar sedan var det premiär på en ny låt, ”Memories”, på en av världens mest inflytelserika musikbloggar, Stereogum. Man får tacka för alla bra indieband som sätter Sverige på kartan, även om de inte gör något radikalt nytt i förhållande till andra indiefenomen från 2010-2011 världen över.

Låten är en glädjande historia, stackatostråkar, livliga basgångar, ett fullkomligt blommande arrangemang, och en fin inte så minnesvärd text om minnen. Det bästa med låten är hur den låter som något ur den första vågen av internationellt erkänd fransk pop, den eleganta snuskgubben, den charmanta Franscoise Hardy, och hur den lyckas göra denna redan färgglada popvärld ännu mer vibrant av färger.

Bojan Buntic