Arkiv för Live

IMG_2832

Dag: Torsdag
Plats: Azalea
Betyg: 7/10

Det är svårt att inte tycka om Adam Bainbridges musik som Kindness. Den är genuin, varm och omfamnande och rör sig obehindrat och subtilt mellan olika soniska landskap, vare sig det gäller funkig disco, electronica eller varm synthpop. Själv har jag aldrig riktigt gett hans musik så mycket tid och uppmärksamhet som jag velat, men jag har alltid tyckt om den, lagt till låtar lite då och då i vissa spellistor, men aldrig lagt tid på att ge hans musik en omsorgsfull lyssning. När han går och ställer sig på Azaleascenen på Way Out West vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte ens om jag har några förväntningar, men om jag hade haft några blev dem så gott som överträffade.

Solen gassar, men Bainbridge kommer ut fullt påklädd i en blå kostym (som han sedan tar av sig när konserten börjar lida mot sitt slut). Han dansar helt obehindrat på scenen, jämte sina medmusikanter nedanför scenen och precis framför publiken, resulterandes i massa applåder och kollektiva glädjerus som uppstår kontinuerligt under konsertens gång. Dansar gör han som om han hela sitt liv kollat på Michael Jacksons musikvideor, sexigt fast med en avslappnad attityd och att se honom dansa runt och ha kul blir nästan en del av konsertupplevelsen.  (Han uppmanar också oss i publiken att dansa sexigt, för den delen)

Allt som allt blir jag sjukt glad över att inleda festivalhelgen med Kindness. Bainbridge och hans kompband, som för övrigt inte hade sovit något sen dagen innan då de flög från New York, framför ett felfritt set, med oväntade övergångar, utdragna outron med percussion och trumsolon och en rad med nedstigningar i publikhavet för att låta publiken sjunga med. En bra start på en bra helg.

Mattias El Mansouri

”Hjärtkrossande men vi dansade” – Aleksandar Buntic / på vift med Filip Mijatovic

 

Stadiumrockarna Selsius spelar på Jazzhusets stadium. Den höga volymen slukar sångarens röst. En vanlig grej i en rökig, dånande atmosfär. Jazzhusets stadium är en intim men högljudd scen. Hans ansikte förvrängs för den känslomässiga urladdningens skull. Det är stor känsla där inne, det vill jag tro. Ansiktet vrids uppåt, och han kisar som av en bländning. Det är en bra bild för bandets ambitioner. Musiken vill nämligen ljuda himmelshögt.

Vi får höra ”I Walk With You”. En av den nya epns strålpunkter. Det låter ännu bättre live än på skiva. Det märks att bandet är i sitt element. Vi har jämfört dem med Kings Of Leon. Det är en träffande jämförelse, för jag får upprepade gånger höra hur de liknar rockbandet från Nashville. Fast här brinner man för ljudväggar och postrockutsvävningar.

Melodiösa samspel mellan instrumenten. De har en bra känsla för vad som går ihop med vad. Jag blir också imponerad över melodiernas effektfullhet, de fastnar. När bandet inte öser ut mäktighet får vi höra dessa vackra melodier. Det är en bra kontrast och variationsrikedomen underhåller mig under hela det 30 minuter långa setet. Jag är säker på att det hade varit ännu bättre om de fick mer tid. Jag ser fram emot att se dem på Sticky Fingers, även om jag hatar stället med en passion.

Selsius behöver en större stadium.
Men de behöver förtjäna den också. De har talangen, de har personlighet. Trummisens mellansnack är ödmjukt och tacksamt. De gillar verkligen att stå på scen, de förklarar sin kärlek till publiken.
Som sagt, de behöver en stor stadium, och de är på god väg förtjäna den, särskilt med tanke på att de fortfarande utvecklas och skriver ny musik. Vi fick nämligen höra en alldeles ny låt, och den lät fantastisk. Det är viktigt att band går vidare, fram, fram, fram. Jag tackar för en fin spelning, de förgyllde den nystartade klubben Adoda och gav Jazzhuset vad Jazzhuset ville ha.

Resten av natten gav Jazzhusets besökare också vad Jazzhusets besökare ville ha. Det var ”Shoreline”-allsång i rökrum och vid baren, det var Håkan Hellström-allsång på dansgolvet. Det var tryckare och fuldans. Och en galen snubbe som utgav sig för att vara Henrik Berggren dansade och moshade skjortlös när ”När Mitt Blod Pumpar I Dig” kom igång. Låten har förtjänat sin plats i Helvetet, precis som den här märkliga snubben.

Jag tackar Jim och Adam för en fin klubb och en kul kväll. Vi ses på Adoda igen, allihopa! Och glöm inte att dyka upp den 28 September när Ge Hit Musiken är i DJ-båset. Det kommer bli ännu vildare. Om jag träffar på den skjortlösa djävulen ska jag låta honom spela en och annan låt. Kanske får ni höra hans nya version av den nämnda klassikern, som nu heter ”När Mitt Blod Pumpar I Mig”.

Och, just det. Hej Elin.

Bojan Buntic

4AD och JAGJAGUWAR har satt ihop en live-session för att fånga en unik Bon Iver-spelning, med Justin Vernon och Sean Carey. Det är naket, nytolkat och otroligt vackert!

Historian bakom hur S Carey och Justin blev ett team är härlig. Första gången de träffades var på en av Bon Ivers första spelningar, då bandet bara bestod av Justin själv. Efter showen kom Carey fram till honom och sa att han kunde sjunga och spela alla låtarna på albumet, Justin svarade med att bjuda in Sean till framtida spelningar, dock skulla han denna gång inte stå med publiken utan uppe på scen tillsammans med Vernon.
Detta team har bara växt starkare, och idag sitter de mittemot varandra på var sin flygel, som varken är Vernons eller Careys huvudinstrument, och lyckas framföra Hinnom, TX, Wash, I Can’t Make You Love Me (läs vårt alla hjärtans dag-inlägg), Babys och Beth/Rest  som om de vore helt nya låtar. /Aleksandar Buntic