Arkiv för liz harris

KRANK196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album: The Original Faces
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8.2/10

Det är nånting med Liz Harris och hennes musik som Grouper som alltid fått mig på fall sen min vän Daniel introducerade hennes ambienta folk-noise till mig. När jag började första året på gymnasiet så försköts lyssnandet på hennes musik från att vara ett periodiskt nöjeslyssnande till att vara ett sorts kontinuerligt, omedvetet sökande efter en lucka i livet. En sorts vardagsflykt från livets alla bekymmer, som just då genererades av skolan som gav mig stressrelaterad ångest och sömnlösa nätter. Av någon anledning kom just hennes musik att bli ett sorts terapeutiskt och tröstande hjälpmedel när jag höll på att drunkna i ett till synes bottenlöst svart hav.

Jag har på så sätt aldrig försökt uppfatta om något hon släppt eller varit involverad i, varit mediokert eller rent utav ”dåligt” då betydelsen av hennes musik som en livräddare i nöden alltid vägt över allt annat. Ungefär på samma sätt som guilty pleasures inom musik och film nödvändigtvis inte måste vara bra, men kan associeras med nostalgi, minnen och kontemplerande som i sin tur får en att må bra. Men med Helen krackelerar hela min bild av den odelade hängivenhet och den outgrundliga relation som jag haft till Groupers musik när två andra musiker kommer in i bilden, med helt andra ljudbilder och soniska landskap än det som jag alltid förknippat Liz Harris med.

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, ovannämnda Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång)  dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter.

I somras dök dock Helen upp igen med tillkännagivandet av The Original Faces, deras debutplatta som trots Helens tystnad, hela tiden, sakta men säkert tagit sin form under ett pars års tid. Rent soniskt  är plattan en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.

Dock kan man inte påstå att Helen utforskar nya genrer eller att de är så mycket annorlunda än många av de drömska (ofta skäggiga) lo-fi-band som härstammar från USA och Kanada, men det betyder inte att musiken som infinner sig på The Original Faces är dålig. Inte alls. Tvärtom är den bra, väldigt bra och förvånansvärt intressant och behaglig att lyssna på, men den hade kunnat bli något mer.

The Original Faces släpps den 4:e September på Kranky.

Mattias El Mansouri

Annonser

helen
Foto: Natalie Anne Howard

För två år sedan kunde vi utläsa det här på Gorilla vs Bears hemsida:

“I have been playing pop music with some friends and we made a 7″. We’re playing under the name Helen.” — Liz Harris of Grouper

Då hade Liz Harris från Grouper bildat dreamgaze/noisepop-bandet Helen med sina två vänner Jed Bindeman från Portlandbaserade psychrock-bandet Eternal Tapestry och Scott Simmons (från lo-fi-popparna Eat Skull) och släppt sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”. 

Nu är de äntligen tillbaka med första låten ”Motorcycle” från deras kommande debut-LP The Original Faces som släpps den 4:e September på bästa Kranky. Enligt Pitchfork har albumet spelats in under flera års tid i Portland och vilken tur för oss, för vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Mattias El Mansouri

Grouper - Alien Observer cover

Det finns få genrer som jag brukar återkomma till så mycket som Ambient och Drone. Och jag har inte ens lyssnat på det särskilt länge till att börja med, kanske två, tre år som max, men det har det senaste året legat mig varmt om hjärtat, mer än någon annan genre. Varför vet jag inte, men jag tror nog att det handlar om hur harmonisk och omfamnande ambient kan vara. Den har ingen klar struktur som all annan musik, ingen fyrtakt som ligger och maler på eller ett förutsägbart klimax. Den bara existerar där, som ett vackert oljud som bara väntar på att få föra dig till den plats du målar upp i ditt inre.

Den har funkat lite som en livräddare för mig, varit livbojen som hållit uppe en från att sugas ner i ett bottenlöst svart hav av tankar och tonsatt välbehövda pauser i en alltför stressad tillvaro. Må det handla om Tim Heckers melankoliska ljudcollage, Thomas Köners arktiska isbrytar-drone, Groupers varma och omfamnande hav av reverb eller William Basinskis ljudlandskap av sorg, ja, det finns något för alla. Den ter sig olika, vackert, suggestivt, men även klaustrofobiskt, becksvart och obekvämt, och nånstans där hittar man sin plats. Det gjorde i alla fall jag.

Här nedan har jag valt ut lite låtar som hjälpt mig att klara av vardagen, några som fått hänga med ut på löprundor ute i skogen under stjärnklara himlar, men även några låtar som helt enkelt är för bra för att jag ska låta dem gå förlorade i en spellista som ingen någonsin kommer att få höra.

Trevlig lyssning!

/Mattias El Mansouri
_________________________________________________________________________________________

Nils Frahm – Says

 

Grouper – Hold

 

Tim Hecker – Song Of The Highwire Shrimper

 

Loscil – Sturgeon Bank

 

Slowdive – To Watch

 

Thomas Köner – Novaya Zemlya 1

 

RAUM – In Stellar Orbit

 

How To Dress Well – Escape Before The Rain

 

William Basinski – 04 92982. 3

 

Belong – Beeside

 

Crystal Castles – Child I Will Hurt You

 

CRIM3S – Drawn

 

Hands – Beelitz Heilstatten Pt.6

 

Grouper – Moon is sharp / Alien Observer 

 

Fennesz & Ryuchi Sakamoto – Haru

 

Thomas Köner – Serac

 

Model 500 – Neptune

 

Loscil – Khanamoot

 

William Basinski – The Disintegration Loop 

 

Clara Moto – Goodnight Twilight

 

Slowdive – Watch Me

 

ISAN – Betty’s Lament

 

White Rainbow – Warm Clicked Fruit

 

Tim Hecker – Studio Suicide 

 

Brian Eno – Drift

 

Grouper – Being Her Shadow 

 

How To Dress Well – Ready For The World

 

Simon Scott – Springstars

 

Dag Rosenqvist – The procession: Become the end

 

 

2014 var inte bara ett bra musikår för Sverige. Det hann släppas mycket bra plattor från världens alla hörn också, ur alla möjliga genrer och från alla sorters människor. Vi har sörjt och vi har fröjdats. Vi förlorade Crystal Castles men vi fick tillbaka Slowdive. Vi förlorade Death Grips men fick tillbaka Ride. Vi fick höra Robin Thickes misogynistiska texter i Blurred Lines, men blev återgäldade med nyheterna om hans debutplattas flopp. På något magiskt sett har tomrum fyllts igen och tårar torkats bort. Vi har fått höra Liz Harris hjärtekrossande sorgekväden, Tahliah Barnetts skruvade benknäckar-beats och dansat till Todd Terjes svalkande fjorddisco.

Ja, det var 2014- ett år fyllt av dalar och toppar. Nu ser vi fram emot 2015 och vad det har att erbjuda. Längre ner följer en lista på de 40  bästa plattorna som vi lyssnade på mest 2014. Vi hoppas att ni gillar den lika mycket som vi gör. Ses nästa år!

Mattias El Mansouri & Bojan Buntic

fka twigs
1) FKA Twigs – EP I

grouper ruins
2) Grouper – Ruins

jag246.11183
3) Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness

Rave_tapes_cover
4) Mogwai – Rave Tapes

caribou-our-love
5) Caribou – Our Love

trust-joyland
6) Trust – Joyland

Atlas_12Gatefold
7) Real Estate – Atlas

81YrvnEbXAL._SL1500_
8) Jon Hopkins – Asleep Versions

halls love to
9) Halls – Love To Give

todd terje
10) Todd Terje – It’s Album Time

Swans_To_Be_Kind
11) Swans – To Be Kind

Benjisunkilmoon
12) Sun Kil Moon – Benji

syro
13) Aphex Twin – Syro

movmentep
14) Movement – Movement

Baths_Ocean_Death
15) Baths – Ocean Death

htdw-wish-cover
16) How To Dress Well – What Is This Heart

CloudNothingsCVR_15cm_300dpi
17) Cloud Nothings – Here and nowhere else

the 2 bears
18) The 2 Bears – The Night Is Young

Gazelle Twin Unflesh
19) Gazelle Twin – Unflesh

CT193-MAC-Cover_14003
20) Mac Demarco – Salad Days

kindness_otherness_cover_digital_300dpi
21) Kindness – Otherness

Graze_Edges
22) Graze – Edges 

doc050.11298v2
23) Damien Jurado – Brothers and sisters of the eternal son

broke-with-expensive-taste-art
24) Azealia Banks – Broke With Expensive Taste

st.-vincent-2
25) St. Vincent – St. VIncent

Layout 1
26) Samaris – Silkidrangar 

BLACKESTLP008_Packshot(1)
27) Black Rain – Darkpool 

SBTRKT_-_Wonder_Where_We_Land
28) SBTRKT – Wonder Where We Land 

a4168717356_10
29) Ricky Eat Acid – Three Love Songs 

objekt flatland
30) Objekt – Flatland

tycho
31) Tycho – Awake

la barca
32) Thomas Köner – LA BARCA complete edition

lukid crawlers
33) Lukid – Crawlers

sd laika
34) SD Laika – That’s Harakiri 

SOHN-Tremors
35) SOHN – Tremors

wife-whats-between
36) Wife – What’s Between 

ye9q_ConversationsArtworkHIRES
37) Woman’s Hour – Conversations 

lbnhrx
38) LBNHRX – Naive Misanthropy 

whorl
39) Simian Mobile Disco – Whorl 

a1318040527_10
40) This Will Destroy You – Another Language 

5a266580lol

Ibland så krackelerar det. Det där som du inte ville skulle komma upp till ytan bubblade oundvikligen upp. Men du spacklade över det. Försökte hantera situationen i tystnad. Ville inte förstöra något, bara hålla sams.  Ungefär det har  Grouper (Liz Harris) låtit tonsätta i sin senaste låt. Det låter onekligen lite gladare än förra månadens ”Call Across Rooms”  men det är fortfarande en påtaglig melankoli som har valt att leta sig in på ”Holding”. Liz viskar fram sina ord, som för att dämpa resonansen av hennes sorgekväden, låter illustrera mörkret i det ljusa, viskar om att vilja bli omfamnad av någon men samtidigt om att tyna bort i dens armar. Ju fler ord man uppfattar, desto mer förvrängt blir allt det som vid första anblicken gav en antydan om ett uns av glädje. Hon sjunger om morgonen när ledsamheten kommer, om tårarna som faller och bildar mönster på fönstret. Och pianot det  suckar, fortsätter motvilligt att spela sin melodi samtidigt som Liz Harris stämmor fullföljer sin sorgsna dans över tangenterna.

Groupers åttonde album ”Ruins” släpps den 31:a Oktober på Kranky Records.

Mattias El Mansouri

Liz Harris Vital

Jag kan ju börja med att säga att Groupers album Dragging a Dead Deer Up a Hill är ett av mina favoritalbum. Sen kan jag också säga att Liz Harris gav mig en av årets mest magiska upplevelser i Sjömanskyrkan tidigt i år. Ja, det var magiskt. På riktigt. Hon förtrollade oss med ett par kassettband, loopmaskiner och sin introverta änglanärvaro. Sen vill jag också säga att ”Vital” fick mig till tårar. Det behövde jag. Jag är väldigt känslig för eteriska röster och klassisk kyrkokontrapunkt. Hennes röst svävade in genom min hud, gick in i mitt blodomlopp, och skrev sitt namn i rimfrosten på insidan av mitt hjärta.

Hennes nästa album the man who died in his boat kommer ut via Kranky den 4:e februari. Jag hoppas innerligt att världen inte går under så jag får höra det.

Bojan Buntic