Arkiv för Magnus Ekelund & Stålet

Magnus Ekelund & Stålet Hjärtan av stål

Magnus Ekelund & Stålet släpper den nya singeln ”Hjärtan av stål” via Teg Publishing. Det är ifrån andragivet, toppalbumet DÖDSKULT, ett riktigt punkalbum som svepte som en orkan över Ge Hit Musikens redaktion och blev bästa nya album.

Jag minns inte när jag senast satt och liksom lyssnade, inte bara på melodierna, utan också brydde mig om vad fan hen sjunger. På Ekelunds tyngsta, mest självbekännande melankoliska album levereras inte bara rå, vacker popmusik utan lyrik av den bästa sorten: ”Jag stupade på dansgolvet till tonerna av The Winner Takes It All”. Det är sån där sällsynt svensk indie som är värt att inte bara lyssna på utan faktiskt också lyssna på. Ni vet, när musiken rockar ert hjärta suger texterna sig fast där också.

Bojan Buntic

DÖDSKULT_press03_Lisa Ekelund
Foto: Lisa Ekelund

Magnus Ekelund & Stålet släppte under 2012 en av årets bästa svenska skivor, Det definitiva drevet. Den kom med på vår årslista. Och ”Supernova” var en av årets mest beroendeframkallande indielåtar. Förra året kom också det första smakprovet på den kommande skivan, en brinnande skildring av passionerad ungdomskärlek, ”Svartöstaden”. Våra förhoppningar om Dödskult hade väckts. Och de visade sig stämma, skivan kom ut idag och är en av årets bästa, och kanske en av de bästa ifrån indiesverige i efterdyningarna från Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg. Läs Amar Bajrics recension av albumet. Klart vi gjorde en intervju med en av vårt lands grymmaste låtskrivare.

Att utanförskap skapar förutsättningar för bra musik är ett påstående som har visat sig stämma bra. Var kommer den utanförskap som skivan behandlar ifrån? Finns det några speciella händelser eller personer i ditt liv som skapat den? 

Magnus Ekelund: Föds man i Jokkmokk med ett helt oväntat brinnande intresse för musik och populärkultur så kommer utanförskapet väldigt mycket av sig självt. Men för mig handlar skivan huvudsakligen om att ungdomen är slut. Det är som en slags sammanfattning av den. En åtta spår lång sammanfattning av händelser som tagit mig hit. Och nu börjar resten av livet. Jag kommer inte att dö vid 27.

Blir man verkligen så upplyst vid 26 års ålder som DÖDSKULT vill förmedla?

Magnus Ekelund: Jag identifierar mig hellre som vuxen några år förtidigt, än ungdom några år försent. Men det handlar mer om att ta ansvar för sina handlingar. Jag skulle till exempel aldrig kompromissa med min musik. En sådan sak har givetvis ett pris. Det reflekterade jag aldrig över som nittonåring. Som 26-åring har man andra förväntningar på sig, som man måste förhålla sig till. Vare sig man vill eller inte.

Är skivans tema färdigbearbetat av dig nu och vad kommer härnäst? Blir det feelgoodmusik eller har du fler tröstande ångesturladdningar till det svenska folket?

Magnus Ekelund: Jag tror aldrig att man slutar förändras. Även om det i dagsläget känns som att jag inte kommer att göra någon mer skiva, vet jag att jag snart sitter där igen med skallen full av intryck och en penna i min hand. Musik är en så självklar del av min personlighet att jag knappt tänker på det. Det tränger igenom allt.

Vad tycker du om den svenska musikscenen idag? Den har ju ett otroligt spann från att ge en glorifierad bild av ångest till trallvänliga låtar om hur underbart allting är.

Magnus Ekelund: Tycker du? Ja, det finns väldigt många bra svenska band. Könsförrädare och Skriet lyssnar jag mycket på nu. The Glorias. Och Patrik Backlunds senaste skiva Wolfrunner. Den är stämningsfull och fin. Jag förstår inte varför inte fler har upptäckt hans musik. Han får lov att börja skylta större.

Finns det något musikaliskt samarbete med någon artist som du drömmer om och i så fall varför?

Magnus Ekelund: Får jag drömma helt fritt, bortom alla gränser? I så fall vill jag göra en duett med Lana Del Rey. Där har ni ett orealistiskt samarbete som aldrig kommer att bli av. Eller, när jag tänker efter: helst av allt skulle jag nog helt enkelt vilja vara Lana Del Rey. Det vore skönt.

Intervju: Amar Bajric

Magnus Ekelund & Stålet Dödskult

Artist: Magnus Ekelund & Stålet
Album: Dödskult
Etikett: Teg Publishing
Betyg: 9.2

Den här skivans inverkan på mig kan förklaras med några textrader som Magnus Ekelund sjunger:

”Det var inte kärlek, det var en förhäxning och jag föll.”

Magnus Ekelund har varit popguden från norr ett tag nu. Detta är hans tredje album (Det Definitiva Drevet hamnade på plats nummer 3 på vår årslista över den bästa svenska musiken 2012) kompbandet Stålet, ett musikaliskt samarbete som låter så väl sammanhållet att de enskilda beståndsdelarna inte ens kan ses med mikroskop. Ekelunds personliga textstycken kompas av popmelodier och lägger ribban högt för övriga popsverige. Och min teori om att musik låter bäst när den föds ur isolation stöds av den här skivans åtta spår. Om någon har en vetenskaplig avhandling om det här så läser jag den gärna, tills dess lyssnar jag på Ekelunds röst och finner tröst i varenda ord.

Bara de tio första sekundernas melodiösa utspel av ”Svartöstaden” fick min hjärna att gå på högvarv och det går inte att värja sig mot det här. Förhäxning! Lyckan över att ha hittat något som behandlar olyckan.

Inget på skivan är överflödigt, det haltar aldrig och är jämnt hela vägen till slutet då Ekelund tar hjälp av Mattias Alkberg, som sjunger om att ge sig ut i solen. Slutet på knappt en halvtimmes speltidm där spåren avlöser varandra i ett tempo snabbare än en punkskiva på steroider, där den enda pausen sker i och med titelspåret. När det kommer så tar ni fram bookleten och läser med, det är poesi.

Magnus säger att det inte finns något vackert i destruktivitet, att drama i det vardagliga inte har något med passion att göra. Och nu vill han göra upp med den svunna ungdomen, med kylan. ”Ungdomen är vad ungdomen är / Och horisonten skär / I den som vågar längta bort.”

Dödskult ligger på min dator med sitt slukande mörker och gör att det drar in mörka moln bland vårkänslorna. Popmelodierna gör att jag lätt kan skaka av mig det mörka och samtidigt ta in det genom den där platsen i hjärnan som inte kan värja sig mot medryckande melodier. Profeter borde använda popmusik till att framföra sina budskap, de borde ha Magnus Ekelund & Stålet som lärare.

Ljudbilden är en mörk, dystopisk historia någonstans mellan Nina Rochelles ”Mörkertal” och The Raveonettes ”Observator”, om man ska försöka sig på en fingervisning. Som Gotham City utan gatlyktor och en sjukskriven superhjäte. Kompbandet levererar melodier som sätter sig på hjärnan och till detta Magnus röst som är sådär opolerad att varje ord han sjunger låter som att han kunde vara killen som precis gick förbi dig på gatan.

Alla dessa element gör att det känns kvavt och mörkt, men inte helt hopplöst. Någonstans tittar solen: refrängerna, och skivans tema om en uppgörelse och ett avslut. Bland allt mörker så inser man att han går på stigen som leder hem och sprider hopp med sina insikter.

”Igår blev det utgång, rundgång, hemgång / Och i säng / Somnade och drömde en dröm / Ungdomen var över och i slutet av en äng / Var det sista gången kajorna sjöng”

Magnus Ekelund har skapat något upplysande och upplyftande. Ljus i mörkret och mörker i ljuset. Det här albumet betyder mycket för honom. Det betyder mycket för mig och kommer att göra det för många där ute. Till alla som är förlorade och alla som tror att de har flytt demonerna men egentligen aldrig vågat göra upp med dem.

I dessa åtta spår lämnar artisten och människan Magnus Ekelund ut sig till lyssnaren. Att ignorera den insikt som hans 26-åriga hjärta förmedlar i takt till Stålets skickliga komp är ett misstag du kommer att ångra djupt.

Dödskult räcker länge, trots sin korta speltid länge. Den kommer att ligga på min hårddisk och i iPoden, sprida sitt mörker och sina ljusstrimmor. Dess poesi och melodier ger så mycket men lämnar mig längtande efter ännu mer insikter och tröst.

Skivan är kort men stor. Mörkret den förmedlar är stort men livet den hyllar är kort.

Alla behöver vi bearbeta något med jämna mellanrum, alla behöver vi vägledning ibland.

Dödskult kommer att spelas i mina hörlurar tidigt på morgonen, när solen går upp och jag tar den långa vägen hem från efterfesten.

Amar Bajric

Igår inledde vi våra årslistor med de 50 bästa låtarna från Sverige 2012. Idag fortsätter vi med de 30 bästa albumen. 2012 har varit ett helt fantastiskt år, kan inte upprepa det nog. Detta är en helt personlig lista. Ni kanske märker att ert favoritalbum fallit utanför (Slangbella, Sameblod, Det Stora Monstret, Nått Punkband Med Grymma Politiska Texter Ifrån Borlänge, Ett Band I Umeå Som Gör Abstrakta Collage Av Feministlyrik, Nått Obskyrt Album Din Systers Pojkvän Spelat In Som Du Lyssnar På I Smyg För Att Du Är Hemligt Kär I Honom – Som Jag Borde Känna Till) — men så är det. Jag kan inte täcka allt. Detta är Ge Hit Musikens egen lista, välkommen att diskutera hierarkin på vår facebook-sida eller hata / älska mig på twitter! Eller skicka ett anonymt kärleks/hatbrev till Gehitmusiken@gmail.com. Jag älskar er, ha det bra och njut av dessa enastående album! (Nästa vecka kommer årsbästa med allt som faller utanför vårt kära Sverige).

1High Hats And then came cancer

Med sådär två dagar kvar till slutförandet av denna listan gav jag mig äntligen på att lyssna på detta album ifrån min mapp av Musik Till Bloggen. Jag har knappt haft tid att gå igenom den förrän nu. Och jävlar vilken överraskning. Där fanns nämligen årets mest självklara Årets Album. Det har varit ett fantastiskt år för punk. Westkust, Vånna Inget, Holograms, Bäddat För Trubbel osv. Men detta omkullvälte alla de andra och påminde mig åter igen hur ett perfekt punkalbum ska se ut. Varenda låt är ett självklart alternativ till årets låt. Det är helt sjukt jävla bra. Detta är årets svenska Japandroids-platta. Jag blir tårögd över hur bra det är. Det är fan bättre än 90% av alla skivor från den gyllene eran 1977. Egentligen måste jag till biblioteket för att plugga, men det är omöjligt att sluta lyssna på detta och dansa omkring som en idiot. Snart kan jag sjunga med från början till slut.

2. Kristian Anttila Djur & Människor

”Det skulle bli en arg punkplatta. Ilskan skulle ut, och den skulle ut fort. Det skulle vara skitigt och brutalt. Så punk att bara ett cykelrum skulle duga till studio. Men cykelrummet förvandlades till enkyrka i Dalsland. Allt spelades in på två och ett halvt dygn. Ni förstår nog att det istället resulterade i en nära nog religiös upplevelse, med orglar och änglakörer och trumpeter.”

3. Magnus Ekelund & Stålet Det Definitiva Drevet

”Den berör på samma sätt som andra märkliga popplattor vi identifierar oss med — kanske utan att kunna förklara varför — alltifrån The Smiths dunkla, drömmystiska Strangeways, Here I Come till ceos livsfilosofiska mysteriumWhite Magic. Vi ser samma värld utifrån andra ögon. Den största kvalité albumet besitter är att det involverar mig, får mig att använda min fantasi. Varje ny leksak gjorde mig besatt, jag var ett barn och ville lära känna dem in och ut. Ja, ibland plockade jag till och med isär mina stackars leksaker, gjorde om dem till mina egna. Detta är vad Magnus Ekelund & Stålets senaste platta ger mig, en leksak för en vuxen man, och jag tar det lika allvarligt som jag tog lego när jag var 8.”

4. Jonas Lundqvist Så e de med de

5. Jens Lekman I Know What Love Isn’t

”Jens Lekman
 – Göteborgs käraste crooner – är en mästare på popsymfonier i miniatyr. Han är en popmusikens trollkarl: i den svarta väskan finns varje instrument i leksaksform, i briljant technicolor, och med en trollstavsviftning börjar de dansa och sjunga. Hans musik är en disneyfilm med ett mänskligt hjärtas djup, och rötterna sträcker sig ända tillbaka till Tin Pan Alley och den första glansåldern, en tid då komponister ansåg den högsta strävan vara jakten på den odödliga melodin. Det finns några exemplar av detta på I Know What Love Isn’t.”

6. Holograms Holograms

”Och popkvalité är det första som slår mig när jag lyssnar på Holograms självbetitlade debutalbum. Det låter riktigt KUL. Det är en dröm för alla please kill me-romantiker därute, något som borde röra Legs McNeils hjärta till en blödig tår. De nya punkarna åker tillbaka i tiden, inte för att lära sig härma 50talsrock’ n’ roll eller alienera, utan för att sno åt sig den där råa kraft som fanns hos protopunkarna The Stooges och MC5 och musik-är-fan-kul-attityden vi finner hos The New York Dolls, The Dead Boys, The Ramones, The Dictators och andra CBGBbesökare. Sen färdas de tillbaka — genom all den där postpunk jag talade om, genom dissonantvass amerikansk HC — och filtrerar de smilande 70talsglädje/ilska-och-adrenalinkickarna genom 30 år av tung erfarenhet — upplevd under en kort koncentrerad tid, de nya punkarna är fortfarande småglin. Ändå lyckas de komma ut ur denna tunnel levande, fortfarande fulla och till och med leende! De placerar sig på vilken scen som helst som om den frekventeras av Dee Dee Ramone, Iggy Pop, Tom Verlaine och Patti Smith.”

7. Ikons Life Rhythm

”Vi hör en kombination av melodisk krautrock, shoegazepop ala Jesus & The Mary Chain (nej, det är inte bara Westkust som kör sånt i Sverige) och svärmisk sväva-bland-molnen postrock. Många av deras låttitlar har träffande beskrivningar men jag tror den bästa är polaroidkokain.”

8. MF/BF Colossus Premixed

9. Happy Hands Club Parking Lot

Parking Lot är inget nytt Lesser Matters — där The Radio Dept i ett något slöare tempo utforskar liknande stämningar — och Happy Hands Club är inte Sveriges motsvarighet till gigantbandet Broken Social Scene, de är inte lika utforskande och experimentella, även om de delar popsensibilitet och grandiositet. Det finns ingen oförglömlighet som ”I wanna be adored” eller”She Bangs The Drums” på skivan, men The Stone Roses och madchesterscenen, eller till och med New Order, kommer på tankarna när jag hör ”A Green Dress”.”

10. Westkust Junk EP

”Det är ett av sommarens popupplevelser, en fyra-öl-av-fem-skiva, ett koncentrat av ungdomskänslor perfekt utblandat med instrumentell skönhet, och jag hoppas alla flickor och pojkar med en BDbag eller ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt”-tröja köper den och laddar ipoden för promenader i slottskogen.”

11. Alina Devecerski Maraton

”Självklart skulle årets sommarplåga följas upp med ett av årets popskivor. Eller, det var inte så självklart, men nu är Maraton här, fullspäckad med hits och bra lyrics, till hatarna och till älskarna. Jag svär, detta är lika mycket en skiva att facka ur till som att ligga i sängen med blicken mot en prick i taket och kontemplera sommarens skit och Sommarens Stora Kärlek. Från en vacker, sjukt beroendeframkallande kärleksförklaring ”Jag Svär” till en hjärtkrossande Bob Dylan-allusion på ”Det är dark nu” (Dylans ”Not Dark Yet” var för övrigt min mest upprepade låt under augusti) – vi har att göra med en skiva med lyriskt djup, variationsrikedom och bredd.”

12. Simon Emanuel Om vi överlever sommaren

13. Vånna Inget Jag Ska Fly Tills Jag Hittar Hem EP

”Siesta-aktuella punkkvartetten Vånna Ingets signum är Karolina Engdahls skräniga, tillsnörda röst, hennes ångestladdade, upproriska, tonårsromantiska texter, de skramlande elgitarrerna och de subtila, melodiska riffen. Men framförallt står Vånna Inget för klockrena punkhits.”

14. Alice BAlice B

Från Knarrholmen:Alice Boetius är både en förebild för lesbiska tjejer och en fantastisk låtskriverska, hon besitter en röst som är både kraftfull och öm på samma gång, en darkwavediva med ett känsligt inre. Jag ångrar enormt att jag försummat hennes enastående, självbetitlade debutskiva i år, särskillt nu när jag hör ”Stanna, det stannar” — en kärleksförklaring som är lika enkel som en blyg, skakig kyss, och lika säker och osäker som att stå så nära, nära, öga mot öga för första gången med någon ny. Den handlar dock inte om detta, utan om kärlek som levt länge, kärlek som gått igenom problem och växt och skakat sönder allt. Som växer och växer som den bara kan göra när man får sitt hjärta krossat. Det är så konstigt när man älskat någon så länge, så helt plötsligt går hjärtat sönder. Det kan stanna, fastän allt egentligen är väl. Då vet man att man älskar. Jag är berörd, och hade jag varit fullare, så hade ni sett mig störtlipa framför scenen. Jag önskar en idiot som mig kunde skriva något så här fint till en idiot som dig.”

15. Lorentz & Sakarias Himlen är som mörkast när stjärnorna lyser starkast

16. Sans Inte ens natten

””vill du hjälpa hjälp dig själv / allt du säger har du stulit från Jocke Berg” — ja, vi har att göra med lyriskt begåvad, Kent-influerad, lo-fi shoegaze(drömpop)postrock på svenska. Med andra ord: svinbra, känslosam popmusik i världsklass. När jag hörde ”Regn” började jag nästan böla. Jag vill citera allt på en gång. Jag vill återge de stämningsfulla, hjärndomnande, hjärtlisande interludierna i lika vackra ord.”

17. The Tallest Man On Earth There’s No Leaving Now

18. Erik De Vahl Spring 2012

”Erik De Vahl är en riktig skatt ifrån Göteborgs underjord. Med de simplaste arrangemang, och en röst elegant och naturlig som vinden, ger han oss våren vi aldrig fick. Våren är en paradox: den väcker till liv, men det som vaknar vaknar till livets smärtor; våren är skrämmande vacker, som en födelse. Varför skriker inte växterna? Om barnet visste hur livet smakar skulle det inte skrika, det skulle vara tyst med tåriga ögon av vördnad, som en ros i duggregnet. Det är sällan jag tar till med uttryck som innerlig, men om något förtjänar det adjektivet så är det låtar som ”Den Svenska Avundsjukan” och ”Ur Dina Händer.” Ett album som i sin helhet rör en kall stenhård sten till tårar.”

19. Ditt Inre En Värld I Brand EP

Ditt Inre är den senaste pitchforkhajpade drömpopduon från Sverige, inte från Göteborg denna gången, utan från Stockholm. Inatt dricker jag månljuste (vaniljte med honung och mjölk) vid mitt fönster och samtalar med den gamle gode vännen i natthimlen. Han säger att han också känner saknad, stackars klot. Det artificiella månljuset, strålar av syntneon, i ”Månljus (Saknad)” (från den nya EPn En Värld I Brand) tröstar honom. En dag kanske han också kommer att få bli människa igen — vetenskapen har kommit långt — och träffa flickan som tågens avstånd tog ifrån honom.”

20. Skansros Rekviem till en dröm

”När som helst kan låten falla ihop, en dröm övertäcka en annan, som om vi inträtt en annan dimension: här får musiken ta sig friheter och följa sina nyck. Det är okonventionella strukturer på låtarna och man vet aldrig var man kommer att hamna på denna resa genom Felix inre. Det är ett verkligt, associationsrikt drömlandskap. Minnen är ju oförutsägbara: plötsligt kan ett minne om en hund som en gång bet dig glida in i ett minne om den hundägande kvinnan du en gång älskade och hur det luktade i hennes lägenhet. Och på tal om minnen och drömmar, titeln till albumet avslöjar vad det handlar om: det handlar om drömmar som dör.”

21. De Montevert Vänner & Ovänner / Friends & Enemies

De Montevert (Ellinor Nilsson) släppte 2011 ”Skyll På Mig”, en sansad popsingel med ett lugn som en hiss med fönster ut mot världen. Det var en okomplicerad sång om kärlek, med ett charmtroll till basslinga, en sångerska säker som luft och ett arrangemang med ljud direkt ur leksaksaffären. Videon är lika förträfflig, Göteborg ler yrvaket, cykelfärder, spårvagnsfärder, parisarhjul och hjärtan i inre konflikt.”

22. Diskoteket Det ska se ut som slutet

23. El Perro Del Mar Pale Fire

El Perro Del Mar ”Walk On By” behandlar den sista fasen i en relation, tiden då man besöker varandras städer men går förbi varandra eller inte ens råkar stöta ihop. Den liknar den klassiska Burt Bacharach-komponerade Dionne Warwick-låten med samma namn (och jag hör till och med ekot av Neil Youngs ”Only Love Can Break Your Heart”). Fastän stockholmerskan är mer åt 90talets triphop än sextiotalspop, och fastän texterna skiljer sig åt i detalj spelar jag dem mot varandra, och de möts och gråter (eller undviker att gråta) tillsammans. Jag älskar när pophistorien väver nya mönster med gamla trådar, när man hittar vänner i det förflutna, när man vet att någon kommer ta ens hand i framtiden. Bara man skriver vidare.”

24. Theo Berndt F.E.A.R.S

”Powerpopbandet Theo Berndt är i mångt och mycket Sveriges nya lyckopiller. Med albumet F.E.A.R.S har man skapat ett slags virrvarr av glada harmonier, euforiska utrop, snabba takter och en allmän festivalyra som troligtvis kommer falla många i smaken under sommaren som kommer. Däremot är albumet F.E.A.R.S, enligt Theo Berndt själva, inte riktigt den lyckliga nöjesattraktion som man kanske kan tro vid en första lyssning på albumet.” Vito Gogola

25. Natten Evela EP

”Hela Evela EPn är värd att ta med ut på så kallade nattvandringar, särskilt om du lider av sångmösyndromet eller liknande romantiskers låtsassjukdomar. Eller så kan du sätta in den i mitten av ett brölande DJ-set som en liten andhämtning mellan två dunkadunkalåtar. Det måste ju vara sexigt på klubbar också, inte bara enormt och yolo och allt vad det heter.”

26. Bam Spacey Land EP

””Taigan”
 låter som den privata tiden efter klubbens stängningstid, en atmosfär som härstammar från New York Garage-eran och låtar som After Hours ”Waterfalls (3 a.m mix)”, fast utan den vassakänslan av exklusivitet — ja, malmöproducentens klubbljus är milt som chill-out, ambient techno och balearic house — nej, ingen hård V.I.P exklusivitet, det är istället känslan av tillhörighet, du är medlem på en av de första ecstasyklubbarna i London — om det hade varit på en svartklubb i Göteborg vid tiden för The Embassy och TTA — , och du sitter i en soffa med tjejen för kvällen och käkar mango, djn har slutat spela acid house och drar på en mix han gjort av klassisk italo disco (han berättade förut att han vänt rymd-och-glädjediscon ut och in, gjort den känslig) och mixen tänker han, ska förhöja stämningen. För en utomstående låter den högst sorgsamt, men för dig, för dig kysser den bort glädjetårarna. Och hon ger dig miljoner kramar.”

27. Vädret Löven dansar balett därute EP

”Aldrig förr har musik fått mig att känna som jag gjorde när jag sjöng ”Imse Vimse Spindel” som barn. På den vänligaste, kärleksfullaste, gladaste, mest uppfinningsrika instrumentella skivan jag hört på flera år, med det magiska, ytterst träffande namnet Löven Dansar Balett Där Ute finns en av de vackraste nykomponerade gonattvisor jag hört ”Natten Är Eran”. Den fick alla ångestmoln att skingra sig. Då kommer imse-vimse-spindelkänslan till mig, och jag blir lite tårögd, för jag känner sångarens omtänksamhet. Detta är godhet, så som det låter i musik. Räkna med att jag kommer skriva mer om Vädret. Jag är förtrollad.”

28. Hagaliden Dansa blodet EP

Dansa Blodet pekar på något större i horisonten. Jag undrar om jag vill att Hagaliden ska ta sig dit, deras subtila vardagspop är ju så fin som den är. Man gör något nytt av något beprövat och det känns förvånansvärt ärligt. Ja, våran stora musiktradition är viktig för den åttamansorkestern, som sätter lika mycket värde på det nya som det allra äldstra. På albumets releasefest ska de spela en låt av vår stora visförfattare Dan Andersson. Som de själva sa: ”För vår del pratar vi mer om de stora dragen som att om trummorna låter 70-tal, sången 60-tal och känslan 1600-tal så hamnar man på en ganska spännande plats”.” – Truls Mårtensson

29. Daniel Savio Daniel Savio 

Daniel Savioen beatmaker ifrån Stockholmär grundaren till genren Skweee. Det är det mest säregna som kommit ifrån Sverige inom den elektroniska dansmusiken på evigheter, om nånsin. Även om det inte är särskilt populärt än så är det cutting-edge aktuellt, och det finns en del utövare redan, både inrikes (LimoniousRigas Den AndreJoxaren) och utrikes (BeemBoss Kite).”

30. Taken By Trees Other Worlds

Tack för att ni läst, hoppas det varit en trevlig resa. För att visa support, följ oss på

Twitter
Facebook
Hypem

Varje ny gillamarkering ger oss mer liv! Tack!

Bojan Buntic och resten av GHM-crewet.

 


Magnus Ekelund & Stålet står för en av årets bästa album. Det Definitiva Drevet fick mig att hoppas på ett bättre indiesverige. Men det har inte släppts fler sådana album i 2012, inte än. Nu släpper Magnus Ekelund & Stålet en ny singel, ”Svartödöden” genom Teg Publishing, och träffar rätt igen. Bandet har nämligen gått in i studion igen och arbetar på DÖDSKULT, ett nytt album som kommer ut i början på 2013.

Magnus Ekelunds egna ord om låten: ”Fyra minuter och tio sekunder om en relation vars uppbrott blir till en frigörelse. Jag ser det som en påminnelse om att man i grund och botten styrs av känslor. Att man under påverkan kan göra dåliga val. Oftast faller man för någon innan man vet vem personen är. Då är det ju så lätt hänt att man stryker med.”

Och detta låter han uttrycka med en av årets mäktigaste gitarrslingor och en vemodig text:

du drev runt
som om det var en annan tid
dömd till en beatniks förlorade liv
och jag minns precis vad du sa
det finns ett hål i den här stan
vi sugs ner genom marken

född avantgarde
och alltid fullare än jag
nätter som flytt kan inte komma tillbaks
och jag tänker på dig, Carolyn
i skuggan bakom Neal
varför kärlek gör som den vill

korta stunder av extas
står i brand / går i kras
det skymmer över Svartöstan
och jag sörjer dig för evigt

jag vill minnas
allt det fina
det fanns dagar
som var mina
jag blev kär i
ett vådligt svindlarhjärta

ett sotigt damm
faller från himlen som napalm
i periferin hörs fabrikernas larm
och visst hoppas väl jag du är fri
att du kom fram till Paris
dina drömmars paradis

korta stunder av extas
står i brand / går i kras
det skymmer över Svartöstan
och jag sörjer dig för evigt

jag vill minnas
allt det fina
det fanns dagar
som var mina
men jag blev kär i
ett vådligt svindlarhjärta

Bojan Buntic

Och genom Spotify:

I väntan på min mastodontrecension av Jens Lekmans kommande album I Know What Love Isn’t får ni här njuta av en av årets godbitar inom den svenska indiemusiken.

”Ymer II” är ett av mina favoritspår från en av årets bästa plattor, Magnus Ekelund & Stålets kritikerrosade Det Definitiva Drevet (läs min översvallande recension). Eftersom låten nu släppts som singel och fått sig en märklig video tycker jag det är aktuellt att uppmärksamma den igen. Titta på videon så kan ni nog hålla med om att vi här har att göra med en ny personlighet inom svensk popmusik, både vad gäller text och produktion.

Verserna sjungs försiktigt, med en ömsint blyghet ”jag ska komma tillbaka, nån annan gång, när jag hittat nån att dela allting med” för att utmynna i en enorm, uppslukande refräng om ensamhet. Sedan kommer dessa legendariska ord, som de flesta av oss någon gång har kunnat instämma med: ”Tänk att jag föddes till ett liv, och sen händer ingenting!”.

Bojan Buntic

Band: Magnus Ekelund & Stålet
Album: Det Definitiva Drevet
Skivbolag: TEG publishing
Betyg: 8.8

Äntligen får jag tid att skriva om en av årets bästa skivor. De första orden på Det Definitiva Drevet (”känner mig ung och rå i ett land där inget är nånting”) öppnar dörren till ett personligt universum. Men det är inte som Tom Jerry Boman säger i sin för övrigt fantastiska recension, att skivan inte handlar ett skit om dig och mig. Det gör den. På så många nivåer. Den berör på samma sätt som andra märkliga popplattor vi identifierar oss med — kanske utan att kunna förklara varför — alltifrån The Smiths dunkla, drömmystiska Strangeways, Here I Come till ceos livsfilosofiska mysterium White Magic. Vi ser samma värld utifrån andra ögon. Den största kvalité albumet besitter är att det involverar mig, får mig att använda min fantasi. Varje ny leksak gjorde mig besatt, jag var ett barn och ville lära känna dem in och ut. Ja, ibland plockade jag till och med isär mina stackars leksaker, gjorde om dem till mina egna. Detta är vad Magnus Ekelund & Stålets senaste platta ger mig, en leksak för en vuxen man, och jag tar det lika allvarligt som jag tog lego när jag var 8.

”Fortfarande här” får mig att tro att reverb är det viktigaste i livet. I ett kraftfullt klimax som om det vore slutet på en mäktig actionfilm sjunger Ekelund att ”ni vet ingenting om reverb”. Rösten studsar först omkring i ett eko och dränks sedan i reverbdimmor, svävar till himmelen och bryts mot de gråa molnen. Jag vet inte meningen med det här, men jag plockar upp frasen och börjar använda den i min vardag. ”Hallå, vad vet du om reverb?” ”Du vet inget om reverb!” Låten visar att Ekelund är en av Sveriges stora textförfattare. Det går lita på det, efter den inledande låten är jag säker på att resten kommer vara sant som en spik och en hammare. Bam, där satt den, bam, där satt den, så fortsätter min första resa genom Ekelunds universum.

I mina barndomsfantasier, när jag lekte superhjälte, brukade jag höra mäktig musik. Det lät som barnprogramsrefrängen på ”Ymer II”. Det lät som den astronomiskt stora refrängen på ”spegelblanka.” Den som svävar i rymden där syntarna glittrar dunkelt. Varenda ton av styrka i hans register har passionen av en sydsamisk jojk. De fantastiska orden kan kvitta, Ekelund förmedlar allt han vill säga med bara tonen av sin röst.

Jag brukade låtsas att jag var utvald till att göra något stort med mitt liv. Att slåss med diamantsvärd mot rymdvarelser. Att bli världens bästa serietecknare (min första serietidning hette stålflygaren och handlade om ett flygplan som mer eller mindre var stålmannen). Att göra ett eget tv-spel. Att bli lika grym som Slash på gitarr. Att skriva symfonier som Beethoven. Att bli en misslyckad poet. Att hitta något. Denna känsla väcks till liv av Det Definitiva Drevet. Jag och Magnus delar estetik, tror jag, på djupet. För jag minns inte ens att jag nånsin tänkt att jag behöver denna skiva, men det gör jag.

Och från all mäktighet kommer vi till ”Första ljuset.” Musiken stannar upp inför någonting oerhört. På en klippa står ett popballadsarrangemang och tittar upp, ser serafer måla hjärtan av molntussar. Ryser andaktsfullt.

Hur ska orden kunna bära?
Hur ska jag kunna förklara
Hur mycket du betyder för mig
Hur jag alltid letat efter dig? …

Den sista solen […] i Oktober / Det första ljuset som jag såg på jorden.

Tänk om någon sjöng så för dig? Ord under täcket. Eller från insidan av ett huvud, gående från vägg till vägg. Du tittar yrvaket på det vackraste på planeten. Världen darrar lätt. Du är inlindad i morgonljuset, allt är mjukt, små, små pianotoner virvlar i luften, hjärtat visslar lulliga melodier, vi hör ett vördnadsfullt viskande inför kärlekens helighet. Det första ljuset som jag såg på jorden. En kyss på pannan, ett leende på läpparna. Du går upp, sätter på kaffet, och låter den stackars idioten sova ett tag till. Härifrån kan det bara gå nedåt.

Men musiken, den går uppåt! Hej ”Supernova”! Och så marcherar dagen fram och säger: Här är jag! Det är jag som är Idag och jag är din idag, trevligt att träffas igen! Jag är en supernova, jag är det våldsammaste i universum, jag käkar planeter till frukost. Vill du ha en planet till frukost också? Här, ta jorden, jorden är din, ät och bli stark pojk! Och lyssna nu på hur stjärnorna studsar kring dig, på natten kan du se deras leenden, på dagen kan du känna deras dunk dunk dunk. Det är pulsen från rymdens energifullaste eluttag, där gudarna laddar inför att strida mot mig — höhö, att erövra dagen som man säger — den pulsen, den är också din. Älskar du mig? Gör du? Ser du mig? Hur känns det att älska? Då ställer sig mänskan på tå och spänner ögonen i mörkret, ser genom en spricka mellan natt och dag. Dags att dansa! Varenda gång den instrumentella refrängen på ”Supernova” återkommer är jag hjälplös, jag dansar med stjärnorna, jag glittrar.

Men man kan inte alltid dansa, ibland svävar man i mörkret. Därför finns det famnar på jorden. Därför finns ”I Din Famn”. Jag har också sett saker ni aldrig skulle drömma om. Det bästa i livet är att hålla om någon man älskar, då försvinner all rädsla, ångest, oro. Jag behöver någon som kan hålla om mig en natt av 365 och säga att allt kommer bli OKEJ. Resten av dagarna kan jag försäkra dig om att allt är fantastiskt och enastående och bra. För det är det ju.

Och med detta lämnar jag resten i tystnad. Ni får läsa Bomans recension för en utomordentlig, gripande, berörande analys av de sista två låtarna på Det definitiva drevet. 2012 och jag tackar Magnus för den enastående epn Sameblod, och vi tackar tusen gånger till för en av de senaste årens mest inspirerande skivor. Tycker det är lämpligt att avsluta en bra skiva med en skål. Så, skål!

Bojan Buntic 

Det finns ju inte en andra Hellström, men Magnus Ekelund & Stålet kommer intressant nära: ”snart kan ingenting hända dig mer” låter väl som en Håkanformulation? Hela sammanhanget är annorlunda dock, och det är en helt annan slags känslovärld. Musiken och texterna är mörkare, ljudbilden blöder från uråldriga ärr, och det är syntar och reverb och mer bastung melankoli. ”Dimman lättar aldrig mer, den blir bara tätare” upprepas tills man känner en kall vind dra igenom kroppen. Hela deras nya EP Sameblod (TEG publishing) finns på soundcloud:

.

Jerry Boman, som för övrigt skrev en djupgående recension med en grundad, känslosam diskussion kring albumets tematik (Sameblod, ni förstår, det handlar om samerna) gav det 9/10. Läs hans recension.

Den finns för övrigt att lyssna på spotify nu också.

Bojan Buntic