Arkiv för makthaverskan

Posteronline-01-01
Hej!

Som ni kanske vet sedan tidigare är vi med och arrangerar indiefestival. I år är det 5-årsjubileum och Festival Del Mar blir större och mer indie än tidigare, vi ska konkurrera ut Liseberg och Göteborgs 400-årsjubileum. Makthaverskan gör sin enda spelning i år, Sudakistan svävar ner från Stockholm för att fylla på i moshpiten framför dansbanan, Lilla Lovis övveraskar med en väldigt väldigt efterlängtad spelning, och Göteborgs bästa progressiva rockband Magna Mater kommer ner som en meteor. Välkomna! #BACKAKRABBAN

Till åminnelse av Festival Del Mars 5-åriga tillvaro visioneras ett jubileumsfirande lite i stil med Göteborgs Stads 400-årsjubileum, fast större, bättre, och framför allt mer Göteborgskt.  

Vi har bjudit in nära och kära, vänner och fiender, djur och odjur, gamla och nya hjältar, över stadsdelar, stadsgränser, landsgränser, från havens djup till bergens toppar, för ett brakkalas med dryck bryggd på 1000 års kulturarbetarblod. Varenda droppe ska ut i havet, himmelen ska bli eldröd och vi ska dansa i ring och enligt krabbans ritual, ända in i småtimmarna. Det blir invigning extraordinarie och avslutning med pompa, ståt och dunkdunk.

I år bjuder vi på Sveriges bästa indieakter inom alla genres, storheter och artister på uppsving mot stjärnorna, de som ännu inte hörts och de som ekar ut över atlanten. Det blir lyrik och det blir skrän, mjuk vokal poesi och hejdundrande skrän. Låt era blodröda hjärtan banka av förväntan för ni kommer inte tro era öron, ögon, ben, armar, lemmar och länder. Vi tror inte ens ni kommer tro era stortår!

Biljetten kostar ynka 380 kr (förköp via ticnet) för att vi vill ha en #¤%/#)”¤ tillgänglig festival, och då ingår livemusik av högsta ljudtekniska kvalité men musiker med punkhjärtan som överskrider den, kanske en ny kärlek vid klipporna, bad, två partytält, DJ:s som spelar mjukpop och techno, solsken, mer solsken, kanske lite regn men vem bryr sig, efterfest, en riktigt sjuk efterfest, kaos och ordning,  och ditt livs bästa dag.

Nu kör vi, välkomna! #backakrabban

Här är evenemanget: https://www.facebook.com/events/1680617198878769/

Lyssna på arrangörernas playlist och peppa inför krabbritualen! https://open.spotify.com/user/care1894/playlist/3ZzrZT2oKKGHrYjWc80H0p

Annonser

Makthaverskan witness

Makthaverskan revolutionerade gbgsoundet med deras två superalbum, och nu 2015 tar de tillbaka Broder Daniel i Göteborgsindien med denna absolut brutala singel.

Bojan Buntic

iberia glide

Man vet att ett band är ett internationellt fenomen när den första premiärspelningen är låst, några timmar före oss andra dödliga, till en hemsida någonstans långt ifrån Göteborg, där medlemmarna till duon Iberia har växt upp. Men det kanske är bäst så. Kanske inte tillräckligt många bryr sig om det här fenomenet här omkring? Deras musik är knappast en inhemsk vara. Den känns internationell, global, aktuell, samtida, och väldigt långt ifrån Majas indiepop med Makthaverskan. Och så är det ju så att de huserar i Berlin, och inte i Sverige.

Men musiken är jävligt bra. Och vi är stolta över att de kommer ifrån Göteborg. Och vi är ännu stoltare över att de har blivit så stora, och bara kommer att bli större. Det kommer deras stora talanger att garantera. ”Glide” är första smakprovet från debutalbumet som kommer ut nästa månad via Hybris. Det låter lite mörkare än tidigare, lite skevare, deppigare. Det är något av det mest spännande vi kommer att skriva om på Ge Hit Musiken, och det är någonting som vi har väntat på sjukt länge.

Bojan Buntic

the sun days you don't need to be them

Göteborgs nya indiehopp The Sun Days väckte 2013 våra förhoppningar med en enkel, hjärtvärmande popsingel. ”You can’t make me make up my mind” är släppt på samma etikett som Makthaverskan, Luxury, och deriverar från samma definition av stor samtida pop: ljuvliga gitarrslingor, en sångerska som sjunger för full hals, och melodier som är typ indiepopens variant av beroendeframkallande kommersiella hits.

Deras nya singel ”Don’t need to be them” följer upp detta spår. Den siktar högt, enligt samma recept som den förra singeln, fast lite mer finslipat och lite mer storartat, och säger att nu jävlar ska det göras indiepop bättre än alla andra här i Sverige. Och nu när den nya svenska indiemusiken börjar bli mer internationellt erkänd, när Makthaverskan blivit pitchforkade så att säga, vem vet, The Sun Days kanske blir upptäckta utrikes och står på någon hipstrig amerikansk festival i sommar?

Bojan Buntic

Håkan Hellström 2013 popaganda

Sommaren är alltid för kort. Den tar slut för snabbt och hösten är alltid för lång. Alla hjärtan som redan börjat frysa bjöds under två dagar i Stockholm på sommarens sista smak. Räddningen hette Popaganda, en festival för alla oss med utsökt musiksmak. Och för alla oss som inte riktigt vill släppa taget om sommaren och värmen den förde med sig.

Här är det fullt av kids i Converse och Dr Martens. Platåskor och någon stjärna under ögonen här och där. Varannan poppare har en tygväska med ett budskap om att rädda världen och var tredje kille har odlat ett hipsterskägg.

I entrén delades det ut gratis kondomer som om det inte fanns någon morgondag. I barerna verkar det inte finnas någon gräns för hur många vuxendrickor man fick köpa per beställning och bakom en liten stuga utanför området stod några ungdomar och delade en joint.

Som alltid när jag är på festival blir det en avvägning mellan att njuta av sällskapet och innehållet i plastflaskorna och att se så många band som möjligt.

Festivalen var utsåld så det blev stundtals trångt. Matkön slingrade sig i en evighet, toalettkön var lång och när vi till slut skulle se ett av 2000-talets bästa band fick vi vara de tragiska individerna som stod längst bak.

Detta spelar ingen roll när man vet vad som kommer att ske. Londontrions lågmälda ljudbild och de sköra rösterna som framför sånger om kärlek och vemod gav mig gåshud när jag såg dem i Lisebergshallen förra året.

the xx popaganda 2013

Det börjar med Jamie Smiths typiskt tunga beats. Under livespelningar leder han in musiken i en riktning olik den man återfinner på skivan. Det är framförallt Romy-Madley Crofts och Oliver Sims lågmälda och avvaktande stämmor som bygger upp den mysiga stämningen. Och det passar inte alla heller, ett äldre par rör sig bort från folkmassan framför scenen redan under första låten. När jag frågar om det inte var bra säger mannen bittert att ”det är så jävla tråkigt att klockan har stannat.” Smaken är som baken men majoriteten av publiken älskar det här. Efter första låten utbrister hjärtliga applåder som lyfter upplevelsen till en helt ny nivå.

Under ”Heart Skipped A Beat” kan jag bara tänka på hur vackert och fulländat meningen ”Sometimes I still need you” framförs. Gåshud, igen. Antingen är jag för blödig eller så är The xx sända från ovan.

Under de långsamma ledande partierna säger en kille bakom mig att det är tråkigt och att det aldrig peakar. Under de förlösande ögonblicken då de elektroniska beatsen står i fokus står tjejen framför mig och dansar som om hon stod på ett dansgolv. Den musikaliska uttrycksformen rör sig fram och tillbaka, som ett gummiband. Men kombinationen av de melankoliska raderna och de förlösande refrängerna känns helt rätt. Man leds långsamt in i små euforiska ögonblick och resan dit är halva nöjet.

En tjej bredvid mig frågar en kille om han vill ha ett The xx-hångel. Några sekunder senare tutar långtradaren.

Det är fulländade övergångar och basgångar som skapar vattenringar i Eriksdalsbadets bassänger och får oss att tappa andan.

”Intro” låter kantigare, mer abrupt än på skiva. Någonstans där försvinner en stämning som The xx är mästare på att bygga upp. Smith leder ibland trion mot ett kyligare sound. Inte alltid av godo när man associerar bandet med musik som man konsumerar i sängen till mysbelysning.

När allt klickar, när allt ställs på sin spets så uppstår en magi av sällan skådat slag. Musiken, ljussättningen och publiken tillsammans med de tre personerna på scenen skapar ett ögonblick som borde stå under ordet ”eufori” i ordboken. Har ni inte upplevt The xx live så förstår ni inte. Mina ord kan inte hjälpa er att förstå. Inte heller kan de återskapa det där leendet, gåshuden, euforin eller spänningen som fanns i luften under fredagskvällen.

makthaverskan popaganda 2013

Andra dagen börjar med en massa regn men det spricker upp precis i tid till Makthaverskans spelning. Solen lyser på ett band med en jordnära utstrålning som håller sig i en klump på lilla scenen. Det verkligen osar Göteborgspop, mörk sådan. Gitarrer, bas, trummor och hat. Precis som ett annat band från samma stad sjunger. Faktum är att Makthaverskan förvaltar Göteborgspopen med all svärta och ångest så bra att man nästan blir lite tårögd.

Det är inte fingret åt världen, inte ens när sångerskan Maja Milner gör fingret mot publiken under ”No Mercy”. Hon säger också blygt att hon inte gillar att ha mellansnack. Men här ligger också charmen – för Makthaverskan ligger och ruvar på underbart vacker poplyrik som backas upp av trallvänliga melodier. Och när det släpps löst så spelar det ingen roll att det ibland är lite oslipat. Inte heller att de helt fumlar bort sig i slutet av spelningen och tar en paus för att stämma instrumenten framför publiken.

Det är när bandmedlemmarna kastar av sig klädesplagg, går in i musiken och Majas röst skär genom publiken som man inser att detta är essensen av popmusik. Jag blir förtrollad och under sista låten ”Asleep” inser jag att jag håller på att bli förälskad i Makthaverskan. Och att våra vägar måste korsas igen. Men då tänker jag stå närmare scenen.

Och all cred till bandet när de tackar alla youngsters som kom till spelningen. Alltså alla ungdomar som inte kommer in på klubbarna för att se spelningar och uppleva livets fina ögonblick. Sådant värmer verkligen, vi har alla en gång varit där.

På samma scen spelar en stund senare en av mina favoriter Sibille Attar. Tyvärr är planeringen helt fel, Sibilles mörka musik passar bäst när det är mörkt och allt liksom känns mer på liv eller död. När gryningen är som längst bort och mörkret känns för stort. Nu lyser eftermiddagssolen på henne, känslan av gemenskap infinner sig inte och den mörka ”Alcoholics” upplevs från en ny, ljusare sida.

Sibille skålar med publiken och påpekar att det är saft, varvar dans på scenen med att sitta vid ett piano och sjunga mer intimt. Även om mycket av stämningen går förlorad i dagsljuset kan ingen ta stämman från Sibille Attar. Hon har en av de vackraste rösterna i musiksverige just nu. ”Come Night” blir spelningens enda uppåttjack. Som om de tröttnade på att försöka gräva ner publiken med ångest när solen sken och bara valde att ta något trallvänligt.

Tyvärr så var hungern mäktigare än Jens Lekman så vi intog thaigryta och lammkorv med Jens Lekmans texter om allt och ingenting i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på. Sedan blev vi sugna på att inta shots och eftersom serveringen på området inte kunde tillfredsställa våra behov gick vi ut på stan för att leta upp ett ställe. Allt medan Lekmans ”Black Cab” spelades i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på.

Stan höll kvar oss lite för länge för och man släcker inte riktigt törsten med en shot så under Hot Chips spelning släckte vi törsten med öl, sittandes vid en bassäng.

I ärlighetens namn behövde jag inte se Håkan Hellström en gång till i år. Efter att ha sett honom på Slottsskogsvallen i somras kände jag att detta var en bonusspelning. Jag var nog den enda som tänkte så för under lördagen var det fullt av Håkanfans. Vart man än vände sig hade någon en sjömanskostym- eller hatt, Håkantischa, eller tygsäck.

Och jag förstår hur han har fått alla dessa beundrare. Sätt er in i Håkan Hellströms texter, de leder en alltid hem, sprider alltid värme i bröstet och för många även tårar på kinderna. Det går inte att värja sig för de enkla popmelodierna som ibland urartar till något överväldigande stort och sambainspirerat, så stort att man börjar dansa.

Det går inte att ogilla Håkans typiska mellansnack om allt mellan himmel och jord som får en att reflektera över livet och kärleken.

Det går inte att kalla Håkan för ”Hellström” i denna text. Håkan har varit med så länge och alltid funnits där. Då kallar jag honom för Håkan. Som en kär gammal vän.

”Du kan gå din egen väg” är redan välbekant, den känns redan naturlig att sjunga med till. Trots att låten är från den nyaste skivan och framförs med en stammande Håkan i verserna.

I ”För Sent För Edelweiss” fyller vi i hans ord och hela stora Håkanfamiljen sjunger ut i sensommarnatten. Det är också ungefär här som jag kan tänka mig att många kinder blir blöta av tårar. Håkan Hellström skapar en gemenskap med publiken som är svår att sätta ord på. När monitorerna visar ungdomarna längst fram som sjunger med och torkar tårarna så inser man hur stort det här är. Hur stor genomslagskraft poplyriken har på unga hjärtan. Hur den river upp och läker sår, hur den bygger en gemenskap.

Det är svårt att vara stilla under ”Klubbland”, det är svårt att inte skrika när han ber Stockholm att explodera. Och när ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt” framförs så vet jag att varje hjärta i publiken tillägnar den till någon speciell.

Den ömtåliga ”Valborg” som jag blev förälskad i första gången den nådde mina trumhinnor framförs så finkänsligt, så vackert. Och den har redan blivit en klassiker, jag har tappat räkningen på hur många kvällar vi har haft allsång med den under sommaren som gått.

Spelningen avslutas i sedvanlig ordning med ”Du är snart där”. Håkan Hellströms kampsång om att aldrig ge upp, en sång som påminner mig om så många ansikten och så många upplevelser. En sång som jag ville skulle spelas på min begravning när jag hörde den live för första gången. En låt att ha i huvudet under den långa vägen hem.

När musiken är slut, konfettin singlat mot marken och bandet lämnar scenen rör sig folket ut mot stan. Vissa ensamma, andra i par eller grupper. Vissa hemåt och andra mot barerna och nattklubbarna. Till något ställe där sommarens sista smak inte har försvunnit än. Där man i några timmar till kan njuta av mer underbar musik och gemenskap. Precis som på Popaganda 2013.

Amar Bajric

MAKTHAVERSKAN II

Band: Makthaverskan
Album: II
Etikett: Luxury
Release: 6:e mars
Betyg: 9.1 / 10

För ganska exakt fyra år sedan recenserade jag Makthaverskans första (enda?) demo i Slavestate Magazine, där jag bland annat beskrev göteborgsbandets opolerade dödspop som ”ett självförgörande rakbladssnitt mot din blåbleka handled”. Med tydliga referenser till tidigt åttiotal skar och skavde de sju låtarna i min kropp under ganska lång tid. Sedan dess har mycket hänt. Makthaverskan har släppt fullängdsalbum, haft uppehåll, kommit tillbaka, skaffat en femte medlem, släppt fullängdsalbum nummer två (eller II då), och jag har… ja, jag står väl mest och stampar på samma punkt.

Det gör inte Makthaverskan. I och med den kronologiskt betitlade uppföljaren har orkestern lämnat det nattsvart anorektiska åttiotalet i startgroparna och placerar sig snarare tio år längre fram i tiden och ekar atmosfäriskt av en tid då indie var indie och det var mer lättillgängligt att vara bredbent och gapig än lågmäld och försynt. I en väl avvägd balans mellan det sena åttiotalets Sarah Records-pop och det tidiga nittiotalets shoegazebrus profilerar sig Makthaverskan anno 2013 på rakt motsatt sida av skalan än tidigare och i brist på något vettigare att säga skulle jag nästan vilja vända på deras egen genrebeskrivning och kalla det livspop.

Att få njuta av singeln ”Asleep” i hörlurar medan vårsolen bryter sig igenom både träden och den massivt grå klumpen i bröstet gör nästan lika mycket för verklighetsuppfattningen som Instagramfiltret ”Rise” gör åt era glåmiga försök till ”konstnärliga” frukostbilder, och när Hugo och Gustav allt som oftast brötar på med omåttliga mängder reverb rakt i ansiktet medan Irmas bas mest låter som att springa barfota i morgonvått gräs är det ingen osanning att den totala popeuforin formligen sprutar ur öronen. Lyssnar jag tillräckligt många gånger kanske till och med resten av kroppen lyckas bli smittad. Jag låser in mig med ”II” ett par månader så ses vi förhoppningsvis pigga och glada i sommar! Okej? Bra! Hej så länge!

Michael Porali

GE HIT MIXEN HUGO RANDULV

Förra veckan fick jag en samling låtar och en låtföljd av Hugo Randulv. Jag blev slagen av hur olikt musiken han valt ut åt sitt Ge Hit Mixen-bidrag låter banden han är med i, Westkust och Makthaverskan. Vi har att göra med ett väldigt personligt musikbibliotek, och ett svårmixat sådant: drone, noise och noiserock, mörker och medeltid, men även — plågsamt vacker musik, som This Mortail Coils tolkning av Tim Buckleys ”Song To The Siren”. Ni känner nog till The Swans och, om ni har hängt med i vad som händer i Köpenhamn, WAR.
Själv blir jag positivt överaskad av att se mer obskyra favoriter som Current 93 i låtvalet.

Men många av låtarna har jag aldrig hört förut. Jag fick låtarna som seperata mp3s och har försökt, till mitt yttersta, att göra en vacker, flytande mix. Hugo har valt ut musiken och låtföljden med en så stor omsorg att det för det mesta var enkelt. Men det sker en hel del magiska, gudomliga ögonblick när man inte vet vad som kommer ut på andra sidan fadern. Det finns flera sådana stunder av divinitet i denna mix. Ett sådant är när det helt plötsligt träder fram en soulsångare ur medeltidsdimmorna och kylan. Jag blev lite tårögd, och upprepade: det här kan inte va sant, det här kan inte va sant. Så jävla fint.

Och slutet. Gud.
Nog med snack…

Lyssna och njut.

https://gehitmusiken.files.wordpress.com/2013/02/ge-hit-mixen-hugo-randulv.mp3

Låtlista:

Ramleh – Bite the bolster
Swans – Beautiful child
White hospital – Robotomy operation
Chrome – You’ve been duplicated
WAR – Somme, maggio
Nocturnal emissions – Sealing a phase
Coil – Rosa decidua
Current 93 / HÖH – To blackened earth
Aphrodites child – it’s five oclock
Vasilisk – crackling
Julee Cruise – Until the end of the world
This mortal coil – song to the siren

Makthaverskan ii

Det känns som en lång, lång tid sen Makthaverskan släppte sitt självbetitlade debutalbum, det där som var ett ”resultat av år utav tristess, ett desperat försök att göra nått kul”. Ändå är det inte så långt bak. 2009 liksom. Men. Det känns som att bandet varit sida vid sida med självaste Broder Daniel. Göteborgsklassiker, miljoner inmixningar på DJ-set i Jazzhusatmosfärer. Majas skränandes ut ur hemmasoundsystem på hemmafester i popevigheters popevigheter. Och Hugo & Irmas basgångar — har dansats omkull till, människor i brillor, plantor i brillor, och säkerligen har någon hund också blivit illa därhän under ruset av  ”It’s You And It’s I”. Det är helt enkelt ett jävligt bra band och det krävs många jävligt bra ord för att förklara varför.

Men, istället: lyssna på ”Asleep”. Jaja, jag ska tjata lite till: bandet har ändrat stil, mindre ångest, mer sköna gitarrslingor och ännu mer groovy basgångar. Och Majas röst har aldrig låtit bättre. Pitchfork, nästa? Ja, varför inte. Jag håller tummarna. Andragivet Makthaverskan II släpps via Luxury den 6 mars.

Imorgon kommer också del tre i vår mixserie, Ge Hit Mixen, och den ansvarar självaste Makthaverskan/Westkust-Hugo för. Grymt va?

Bojan Buntic

Iberia lär ju vara ren erotik för svenska indiekillar, det är nämligen en elektronisk duo med Maja Mathé Milner (Makthaverskan) och Alexander Palmestål (Pistol Disco) som medlemmar. Nu bor de förvisso i Berlin, tycks det (kul tumblr), men det lär ju gå hem ännu bättre. ”An Ending (Ascent)” låter självklart fint för de mest elitistiska popnördar också, eftersom det är ren Cerebral Porr om man vet att bakgrundsmusiken är samplat från Brian Enos ambientklassiker med samma namn. En väldigt bra idé att lägga på Makthaverskan-Majas ”please come back”-finsång (wut) över ett av den elektroniska musikens mest längtansfulla låtar.

Jag är ledsen att behöva säga det, men 2012 har varit ett relativt tråkigt Hybris-år. Men detta lyfter upp det ****** mycket i alla fall.

Bojan Buntic

Skål för ett lyckat Knarrholmen 2012! Nu börjar berättelsen. Den är lite ryckig, spontan och oförutsägbar. Lite som en bra festival. (Varning: läs ej om du söker något politiskt korrekt eller barnvänligt.)

*

Intro. Skärgården. Vi sitter på stenhällar i skymningsljus, vi är på en ö och det har bildats ögrupper av människor runt omkring mig, min bror och mina nyfunna vänner. Segelbåtar åker förbi, havet glimmar fortfarande, ljuset, jag måste nämna det igen för det är så vackert, ljuset faller på oss vid tiden då världen är övermogen, tiden precis innan något vackert tar slut. Det är lite sorgsamt att vara i ögonblicket. Du känner hur det sipprar ur dig och ner i gyttjan, de som du träffat nyss, kommer ni nånsin dela något sånt här igen? Livet är ett lådvin med hål i. Man finner varandra i en isolerad tid, och sen bryter vardagslivet igenom — och varje drömmare går och sover igen tills nästa gång, och man vet aldrig om det blir ett nästa gång, men man vet att man drömmer om det, en verklig vänskap och gemenskap. Knarrholmenfestivalen är en bild av våra gemensamma drömmar, man kan inte titta kallt på den, man kan inte stå vid sidan, man måste fantisera, delta och skapa själv. Dina vackraste ögonblick står där och väntar på dig i solskenet vid varje individuell ö av människor.

Jag försökte få med alla på en allsång, ja, jag är galningen som började sjunga på ”Känn Ingen Sorg För Mig Göteborg” mitt i stenlandskapet. Även fast väldigt få vågade sjunga med så visste jag att alla på sitt eget vis lade till en stämma på insidan, och det räcker för mig, i alla fall denna gången, man kan inte få allt som man vill, och strävan efter perfektion kan man lämna bakom sig, vi vill alla mer väl, vi vill alla ha mer än vad vi är kapabla till. Nästa gång hoppas jag dock att vi alla ställer oss upp, och, ja, varför inte, stirrar ut i havet och sjunger ”Shoreline”?

Denna lilla händelse utspelade sig mot slutet av min vistelse på ön, jag vill betona att det var solnedgång, och snart skulle Jens Lekman spela på den stora scenen. Jag tycker mycket om Samtidigt som, det är ett fantastiskt band, men jag är glad att jag missade deras spelning på lilla scenen, jag är glad att jag bestämde mig för att ta tid och faktiskt bara samtala med folk. Jag träffade en väldigt trevlig tjej och kille, ännu en liten ö, och hade ett djupt samtal om kärlek och sånt där. Men jag är gladast över att jag fick lära känna Måns och Nadja bättre. Härligare, ärligare, mer levande människor kan man knappast träffa. Ni frågar, mina kära läsare, hur vi träffades?

**

Dagen innan hade Alice B en fin intim spelning på den lilla scenen — ja det blir verkligen intimt när man sjunger kärlekssånger och tjejen man älskar är nånstans i publiken. Besvikna över att ingen dansade, att publiken var så stel, gick Nadja och Måns fram till oss längst fram och dansade en pardans de uppfunnit själva, en dans Nadja spontant döpte till rörödansen och som hon sedan försökte lära mig. Inte för att skryta, men jag lyckades nästan få till den medan den nya göteborgspoppoetet sjöng om lekande barn. Nånstans i klungan dansade även min vän Michael, väldigt trevligt att se honom, också en beundrare av tjejen med lika mycket rock’ n’ roll som serenader i hjärtat.

Alice Boetius är både en förebild för lesbiska tjejer och en fantastisk låtskriverska, hon besitter en röst som är både kraftfull och öm på samma gång, en darkwavediva med ett känsligt inre. Jag ångrar enormt att jag försummat hennes enastående, självbetitlade debutskiva i år, särskillt nu när jag hör ”Stanna, det stannar” — en kärleksförklaring som är lika enkel som en blyg, skakig kyss, och lika säker och osäker som att stå så nära, nära, öga mot öga för första gången med någon ny. Den handlar dock inte om detta, utan om kärlek som levt länge, kärlek som gått igenom problem och växt och skakat sönder allt. Som växer och växer som den bara kan göra när man får sitt hjärta krossat. Det är så konstigt när man älskat någon så länge, så helt plötsligt går hjärtat sönder. Det kan stanna, fastän allt egentligen är väl. Då vet man att man älskar. Jag är berörd, och hade jag varit fullare, så hade ni sett mig störtlipa framför scenen. Jag önskar en idiot som mig kunde skriva något så här fint till en idiot som dig. Det kommer krävas någonting lika odödligt som det här för alla förlåt mig jag kommer vara tvungen att leverera i mitt liv.

Men nu beger vi oss till nästa scen i denna saga, jag måste arbeta snabbt innan inspiration och minne flyr undan. Så, ja, på tal om krossade hjärtan, nu beger vi oss vidare till den stora scenen där ett band som kom till efter en breakup välter stadium. Det är inte den där Charli XCXkomponerade basen i ”I Love It” — den som rullar över oss som en lavin — det är inte den som knuffar runt oss, nej det är de hyperaktiva tjejerna Aino Jawo och Caroline Hjelt som skakar upp staket, den fysiska gränsen mellan publik och artist, och varenda vildhjärta i folkvimlet. Det är inte ofta syntpop är så punkigt att det bildas en moshpit. Och samtidigt som vi gör gammal hederlig knuffdans och försöker hålla huvet över ytan av människor, sjunger vi för full hals med i refrängerna, både på den nämnda låten och på den lika medryckande ”Top Rated”. Det var här — märkligt nog — en snubbe sa till mig, mitt i kaoset, att det inte uppskattas att man knuffas. Det var här jag i en fem sekunders meditation mitt i världen av händer som flyger i luften, armbågar och diffusa ansiktet jag såg att femtjugo.se twittrade att Icona Pop överarbetar sin musik. Jag tittar mig omkring och undrar var-i-helvete-är-ni. Vart stod ni? Bakom bajjamajorna? Vi andra hade i alla fall en fantastisk konsertupplevelse, det var så grymt att man bara ville hoppa över och kyssa dem och tacka stort för årets grymmaste poplåt och knarrholmens livligaste spelning. Nästa gång, grabbar, kan jag lära er musikjournalism den hårda vägen.

Noonie Bao inledde festivalen, modigt och blygsamt och ödmjukt, tänk att ha den uppgiften, att lyfta i starten på en festival, och fastän det var tunt med folk hade hon en charmerande scennärvaro, både skakig, nervös, och samtidigt mån om att bjuda på sig själv så mycket som möjligt. Hon stod helt blottad med det enda framför sig en bräcklig låt om sitt hjärta och ett trumkomp som ibland försvann i tystnaden. Hennes snirklar och arabesker till vokalmelodier genljudande i tomheten mellan festivalbesökarna. Hon är en av de minsta namnen på spelschemat, men hennes framträdande visar oss en artist som håller på hitta sig själv på scenen, och som vågar försöka. Vi ser fram emot hennes debutskiva.

Och från ett av de minsta går vi till ett av de största namnen i den nya göteborgspopens historia. De har fått äran att avsluta fredagen, och förväntningarna är höga, de är igång med en ny skiva sägs det, och man kan ju tro att det kan ske magi på scen, som man alltid vill tro, men riktigt så blir det inte. Helt ärligt, även om det förtjänar spöstraff, så vill jag säga: The Embassy borde vara förband åt Icona Pop. Tjejerna får den mytomspunna duon, killarna som uppfann den elektroniska göteborgssommaren, som gick i religiöst krig med The Sounds, som är ett av våra stoltaste exportvaror i indievärlden, ja, Icona Pop får The Embassy att te sig som höstmusik. De har som vanligt en härlig, tillbakalutad attityd, och det är skönt att höra musiken som jag älskat så mycket på skiva live för en gångs skull. Men det är ingen enastående konsertupplevelse, och hade det inte varit för att djkollektivet Not Like Others ger oss chansen att dansa vidare till morgonen, så hade jag varit besviken.

***

Interlud. Jag möter morgonen med sömnlösa ögon, en tjej kvider i tältet bredvid, i något annat försöker en sorglig typ trotsa sin bitterhet och faktiskt somna, långt borta ljuder fortfarande en boombox och folk sjunger bort sin bakfylla, och jag känner mig extra långt ifrån dig just då, och det blir extra kallt, stackars stackars pojke. Mina vänner på festivalen pratade om att vi skulle se soluppgången tillsammans, men jag är den enda av oss som får uppleva den, jag får se den stora solen och jag får se en kämpe som spyr, och det är vackert som ”Brännö Serenad”. Sova kan man göra när man dör. När min bror har vaknat spenderar vi morgonen nära havet, och vi hör tjut och ”jag fryser bröstvårtorna av mig”, vi ser folk fantastiskt galna nog att hoppa i och bada, och det plaskas omkring hela morgonen medan vi blir matade och omhändertagna av underbara Nadja och Måns, medan jag läser en dansk klassiker och snackar svensk punk, den nya vågen av pop i kanada och sinnessjukdomar med en cool Mikael. Han har aspbergers, och är en av de pratgladaste och trevligaste människorna jag träffat. Hoppas vi ses på någon annan festival och lycka till i Roskilde! När vi druckit upp Nadjas hemmagjorda smoothiegroggar drar vi mot scenerna för att leva ut dagens drömmar. (Btw, jag hoppas ni läser detta, Nadja och Måns, för jag minns inte era efternamn, haha.)

****

Dagens spelningar karakteriseras av tårar, tårar, tårar och ömhet. Det börjar med att jag råkar få syn på Alice B och hennes flickvän i gräset medan Idiot Wind sjunger ut över festivalområdet på stora scenen. Jag vet inte vad som händer men något griper tag i mig och jag får torka mig och skyla ansiktet som om jag vore förkyld i ögonen. Allt är väldigt fint där jag ligger i gyttjegräset och tänker på kärlek och sånt. Vilken enastående röst den här kvinnliga Bob Dylan har (hon har hatt och hela köret) och jag förstår inte varför, jag brukar faktiskt inte lipa såhär, det brukar vara max en tår nerför kinden, om jag inte skrattar och gråter med dig, jag förstår inte varför det går så djupt. Stämmorna, stämningen, och ett hjärta som genljuder två hundra meter runt omkring oss. Detta var festivalens störta överaskning, för min del, för andra var det att Den Stora Vilan förde bort dem, med rymdskepp och tidsmaskiner av improvisationer, till 70talet när deras älskade Säkert! egentligen skulle spela enligt spelschemat. Och nu ska jag göra ett liknande trick, hah hah, och hoppa över Annika Norlin till senare.


Fotografi: Julle Sandberg.

Detta är väldigt oprofessionellt, men jag minns inte Jens Lekmans spelning så väl, jag blev fascinerad av en helt annan sak och fastän jag var i publikhavet, fastän folk försökte få mig att ”vara tyst och lyssna på musiken” (min replik: ”men herregud, det är ju festival!”) var jag i mitt eget universum. Detta är en del av historien ni helt enkelt inte får höra. Det sägs att det var en underbar spelning, och om jag kan lita på röran av intryck som lämnats kvar kan jag nog hålla med. Nej, men nu minns jag mer. Jag sjöng ju med i två av mina favoritlåtar ”Black Cab” och ”Opposite of Hallelujah” — för full hals! — men jag var samtidigt nån annanstans. Jag hörde Jens sjunga om sin tid i Melbourne, om Elizabeth Street, om att ha en diskussion med sig själv, men som dunkla ljud i periferin av en allt klarare dröm. Jag har hört honom spela en ackustisk session av ”A Promise” på den nya skivan An Argument With Myself, som inte fanns då, om sin vän Emanuel, ja jag hörde den på enliten spelning på Kontiki för längesen, och den var säkert hundra gånger bättre nu. Jag vet inte, och jag ropar åt mitt minne att vakna för gäves. Men han gjorde även en duett med säkert, och den spelningen minns jag mycket tydligare.

Åter igen, något rycker djupt i mig, Annika ser så självsäker och stark ut, men hon sjunger så rörande, osäkra, superromantiska texter, och när man möter hennes blick så vet man att hennes ögon kan tala, för de säger det kommer ordna sig, stackars lilla människa, jag är som du, allt kommer ordna sig. Jag tittar på Nadja bredvid mig, vi är så klart längst fram, hon är den största fan jag sett, och hon gråter så fint — hur fan skulle jag kunna hålla mig från tårar? Mina batterier till mobilen tar slut — jag har inte min fantastiska fotograf Emma Karlsmark Elfstrand med mig, hon som också ansvarar för designen på sidan — och jag frågar tårögd tjejen på vänster sida om mig, om hon kan ta några bilder åt mig med sin mobil, och hon är snäll och lika tårögd som jag och tar några förträffliga foton. Vi lipar allihopa tillsammans längst fram medan Annika lottar fram låtar hon skrivit på små lappar. ”Det här är vad dom säger” — kan man hjälpa att man gråter? ”Det här kommer bara leda till något ont” ödets slumpmässiga val av låtar vill oss illa, vill knäcka oss! Jag måste medge, jag gråter mest för att allt är så fint, jag är inte ledsen i hjärtat eller nått. Jag berörs till och med av en låt jag stört mig på på skiva, den om hur vackert det är att betala skatt. Lägg på två fina duetter med Jens Lekman på alla tårar och leenden och du har dig en oförglömlig konsert.

*****

Titelspåret. Vi har tyvärr inga bilder från jjs spelning. Det är det enda bandet som fått spela på den nu två år gamla festivalen två gånger. Som ni vet tenderar Joakim Benon och Elin Kastlander att vara ungefär lika mystiska som maskerade fotografer och häxor. Vi har inte valt att radera alla våra bilder, nej, vi fick helt enkelt slut på batterier av allt instagramande och twittrande, och vi var så inne i musiken att vi glömde alla tankar på sociala medier. Andra tankar som for igenom mig: ”Jag är utmattad. Jag är glad. Jag är ledsen. Elin ser ut som en drottning. Vad i helvete gör Joakim nu? Sjunger folk Loreens bidrag till melodifestivalen? Göteborgshäcklandet har nått en ny nivå.” Det är alltid en märlig spänning när jj spelar, även om det är ömsinta nostalgiska ballader som ”Things Will Never Be The Same” eller dubbelsidiga hyllningar till mirakeldrogen i ”Ecstasy”. Det är alltid en känsla av vad-som-helst-kan-hända. Det spelar ingen roll om de faktiskt överaskar — så elektrifierande är deras närvaro. Jag vet inte om Joakim är full, går på medecin, eller om han bara har scenskräck, men hur som helst så är han fängslande, och det är fint när han kysser Elin på kinden. Jag är så trött att jag knappt längre vet skillnaden på mina fantasier om jjs spelning och vad som verkligen hände, men det är nog rätt så, för deras framträdanden är som en märklig dröm, och deras musik är som ett minne av något man aldrig har upplevt. Det sista som händer är, tror jag, att djn sätter på Nordpolens nya låt. Benon dansar utan sans. När han lämnar scenen skriker någon idiot efter Broder Daniel (jag).

******

Epilog. Just nu sitter jag klockan 4 på natten Dagen Efter och lyssnar på The Honeydrips ”Hejdå Karolin” — en bra kandidat till nästa års festival –och försöker avsluta den här artikeln, inte trodde jag den skulle få sitt eget liv och bli en episk berättelse. Jag tänker inte sätta svärdet i den med nån slags poäng. Jag är så trött och jag hoppas Makthaverskan ursäktar mig för att det inte står något om dem här. De får i alla fall äran att vara sista fotografiet! Man får gå till kulturbloggen.com där jag skrev en mer saklig artikel om fredagens spelningar, den publiceras på morgonen. Jag är trött, förlåt Makthaverskan, jag ska skriva något fint om er på Ge Hit Musiken en annan dag. Jag minns den här överväldigande tröttheten från nattens väntan på färjan hem, fast nu sitter den inte i benen utan i hjärnan. Nu med miljoner koppar kaffe i mitt system är jag lite osäker på om jag kommer somna alls, men det gör ingenting, jag är belåten och lite tillfredställd till och med, jag har överlevt en av våra finaste festivaler, och jag hoppas att få hänka på och överleva den nästa år också. Jag tackar alla som har gjort så att Knarrholmen 2012 blev till, särskillt Elin Hedman och Rasmus Hansén, och jag gratulerar festivalen på två-årsdagen. Många fler lyckliga minnen! Skål! (kamomillte + honung). /Bojan Buntic

Visa support, FÖLJ OSS PÅ FACEBOOK, för mer festival- och konsertrecensioner, låttips, och allmänt om sveriges musikliv.

Bonuslåt. Ett axplock av andra odödliga ögonblick:

1) Jag och brorsan hjälper en full mullvad till färjan klockan två på natten, och vi diskuterar performance art och en idé om en dokumentär: en snubbe är så beroende av att bygga staket att han bygger in sig själv till slut, trots att han har klaustrofobi. Vi garvar som om vi rökt på.

2) Jag och Måns är de enda som dansar till The Tapes spelning. Vi dansar som om vi tappat en skruv. Bandet blir glada, och vi blir dubbelt så glada.

3) Jag får äntligen träffa Truls Mårtensson som skriver för Festivalrykten.se och som recenserade Hagaliden åt oss.

4) Vi får träffa Dennis Hansén, hans ep var det första vi recenserade, vi bjuds på cigg och vi skålar för musiken!

5) Vi träffar en före detta elithockeyspelare som tycker hockey är löjligt, och som har festivalens bästa livsfilosofi.

Dolt spår. Hej Mellepelle. Du är förra årets, detta årets, och alla kommande års bästa låt, du är min bästa vän. Du är Eva i Håkans låtar (fast mycket coolare och snällare). Du är typ lika bra som ”Unchained Melody”.