Arkiv för melankoli

fraems

Fraems  är det nya musikprojektet signerat den italienske producenten och videokonstnären F. D’Abbraccio.  På hans debutsingel Drones har han låtit tonsätta natten och den sovande staden i ett melankoliskt ljudlandskap som för tankarna till storheter som Four Tet och Burial. Det är dock lite mindre brus, knaster och hjärtesorg som låter sig infinna sig på Drones, utan mer ett  strömlinjeformat dansstycke som trots sin minimalistiska ljudbild lyckas vara såpass suggestiv att den kan tonsätta ett nattligt bankrån eller en löprunda i en mörk stadspark. Ja, ni fattar hinten. Det är nattmusik och bra sådan.

Mattias El Mansouri

susanne_sundfor_fade_away_732_732

I Break Horses är en av Sveriges främsta elektroniska artister, om inte den bästa svenska duon efter syskonen Dreijer. Det bestämde jag mig för förra året när de släppte sin andra fullängdare Chiaroscuro – en platta med popsveriges förmodligen vackraste och mörkaste ljudlandskap som dessutom flörtade lite med Vangelis på en del låtar med återkommande varma analoga synthar. Och till råga på det här, uppträdde dem live på Gothenburg Film Studios i samband med Way Out West 2014 och genomförde en sjukt bra spelning trots att alla tekniska problem började rada upp sig en efter en under spelningens gång.

Ja, jag håller I Break Horses väldigt högt, för det är inte många pop-akt-stämplade artister som klarar av att omvandla mörker till något vackert och producera sådan sjukligt bra manodepressiv electronica som de kan. Imorse väcktes jag av den bästa notisen på länge: att I Break Horses har remixat Susanne Sundfør. Och vad som en gång var en glad poplåt har raserats, byggts om på nytt och förvandlats till ett stycke dystopisk electronica och Susannes annars så vackra och ljusa stämmor har pitchats ner till oigenkännlighet. Åh, vad jag älskar I Break Horses!

Mattias El Mansouri 

ricihie egan

Den numera Malmöbaserade irländaren Richard Egan fortsätter med att leverera mästerlig melankolisk pop. Senast skrev jag om The Heart’s Desire som släpptes i höstas. Nu är han tillbaka med Seance Of Light som är ännu ett steg i den ännu outstakade mörka stig som hans musik färdats över. I slutet av månaden släpps också hans fullängdare This Chemical Sea. 2015 börjar bra.

Mattias El Mansouri 

 

 

the hanged man

Rebecka Rolfart började sin karriär som gitarrist i det  hyllade svenska indiepopbandet Those Dancing Days, men när de valde att ta en paus 2011 gick Rebecka sin egen väg. Det ledde till ett bildande av bandet Vulkano som hon sedan lämnade för att fokusera på sin egna musik. Nu har den sett världens ljus i musikprojektet The Hanged Man.

The Hanged Man är ett tydligt avstamp från den glada ljudbilden som vi kunde höra på Those Dacing Days musik, något som har resulterat i reverbdränkta och melankoliska ljudbilder, inte minst på singeln Into The Night som låter dig sugas in i det vackraste av mörker. Rebeckas musik är lika becksvart som ett svart hål vilket gör hennes musik säregen, originell och behövlig inom den svenska popscenen. Vilken tur att hennes debut då släpps på Kning Disk/Telegram Studios den 10:e November!

Mattias El Mansouri 

artworks-000087306913-2qlieb-t500x500

Jag vet ingenting om den här producenten. Hen verkar dock vara svensk att döma av titeln på sin låt. hmmdes är ännu en av ett par lovande, men skygga och anonyma producenter som jag snubblat över på Soundcloud. På ”har drunknat” hör vi mörk R&B, långsam sådan- ackomanjerat av hackade samples utgjorda av en nerpitchad röst vars meningar jag inte kan uttyda och ett avlägset plockande på någon klaviatur som sammansmälter med det vackra bruset. Något  som för tankarna till Burials gråa och storstadsmelankoliska ljudbilder och till isländska Samaris kalla och avgrundsdjupa glaciär-elektronika. Hen lyckas med bedriften att säga väldigt mycket med väldigt lite, något som får mig att tänka på den minimalistiska estetiken som Holy Other gjort sig känd över. Med det sagt är hen en producent värd att hålla ögonen på.

Mattias El Mansouri 

artworks-000083783872-dt8jwl-t500x500

Mannen bakom Night Envelopes heter Niclas Ericsson. Han huserar i Stockholm och har sedan två år tillbaka släppt musik på Soundcloud med låtar som influerats av minimalistisk elektronika och lite ambient. Nu är han tillbaka med singeln ”Nowhere”– en låt som låter minst lika illvarslande som sin titel. Det är en mörk och melankolisk plats han tar oss till här, och det låter precis som att det inte finns någonstans att ta vägen, som att protagonisten gett upp, som att hopplösheten har satt sina spår i hen.

Det är inte inte många artister som lyckas fånga känslor och matcha dessa med låttitlar, men jag tycker att Niclas har lyckats suveränt här. Att han råkar gilla artister som John Talabot, Purity Ring, Tycho, Washed Out och Tape gör inte det hela sämre direkt. Låt oss hoppas på att han återvänder med nytt material inom kort!

Mattias El Mansouri 

Du kan kalla mig - eken

Vanligtvis söker jag mig inte medvetet till sån här musik. Jag vet inte varför. Det har bara blivit så. Det kan kanske ha att göra med att jag försökt undvika ”mysmusik”. På både gott och ont, då den stereotypiska bilden av ”snygg kille med akustisk gitarr” alltid sökt sig till mig, något som gjort att jag varit sen med att upptäckta väldigt bra singer/songwriters och andra musiker inom genren. Men det har funkat ibland, när musiken sökt sig till mig och inte jag till den. Det hände här.

Det Stockholmsbaserade bandet Eken släppte för åtta månader sedan, singeln ”Du får komma närmre” som vi tyvärr inte hann uppmärksamma här på Ge Hit Musiken, men ännu en chans gavs åt oss när ett mail uppenbarade sig i inkorgen häromdagen, innehållande singel nummer två betitlad ”Du kan kalla mig”. Den ständigt närvarande värmen och den något påtagliga melankolin var det som fick mig att falla pladask för den här låten. ”Du kan kalla mig” är en väldigt avskalad låt. Den är knappt tre minuter lång, men rymmer trots det, en känslopalett som är jämn och välkomponerad till den grad att inga känslor gör för mycket väsen av sig. Det är polerat till perfektion och det är något som tyder på Ekens känsla för detaljer och att de är ett band värt att hålla ögonen på. I höst släpps deras ännu obetitlade fullängdare där  både ”Du får komma närmre” och ”Du kan kalla mig” kommer att återfinnas. Vi kan ju nästan ana att det kommer att låta underbart.

Mattias El Mansouri