Arkiv för mountain bird

hearts to gold adam öhman

Jag lärde känna Adam Öhman när han gjorde Sveriges bästa postrock, vackra tremolos, crescendos och en oerhörd stämma, men med en D.I.Y-anda ovanlig för perfektionistgenren. Postrockfantasten Magnus Olsson upptäckte Mountain Bird i demostadiet, innan skivbolagen började dra i honom, och efter Festivalrykten fanns han hos oss och i stort sett på alla bloggar på den tiden.

Efter flera släpp som fortfarande andades rockbandets luft kommer nu en för mig oväntad vändning. Hör man den senaste singeln, släppt via grymmaste With Love Recordings, som med lätthet och elegans släppt några av Sveriges bästa popartister på senare år (Swim, Canvas, Neeco Delaf), hör man ”Hearts To Gold” är det snarare de senaste årens elektroniska musik man tänker på, allt från Holy Other till James Blake). Det är drömska Moog-syntar och nu klassiska effekter (förvrängda röstsamles, m.m.) ur 2010 – 2016s verktygslåda för elektronisk pop som utgör produktionsunderlaget till en fantastiskt fin och romantisk (ala M83) poplåt som förgyller den Skandinaviska popmelankolin.

Bojan Buntic

Annonser

Mountain Bird Youth Blood

Den svenska postrockgruppen Mountain Bird släppte en av 2012s bästa låtar: ”Violent Night” kom på plats nummer 15 på vår årslista över de bästa svenska låtarna. På den nya Epn Youth Blood Pt. 1 får vi höra ”Youth Blood”, ännu mer förfinad postrock med popkvalité (”heavypop” som bandet kallar det), lite som Jonsis och Sigur Ros mest trallvänliga låtar, och inspirationen från James Blake och Bon Iver hörs tydligare, särskilt i gitarrplocket, och körsångsfalsetten — och hoppet mot det storslagna. Japp, det är episk, supersentimental musik, och det är riktigt bra.

Och: det hela påminner mig märkligt nog om ett två år gammalt garderobrumsinspelat demoalbum av Skimrets första artistalias, My Sister Is Job. Speciellt ”Body Breaks”.

Bojan Buntic

Postrocken är en av de stora (inte för att de är så många, utan för att det finns en enhetlig vision) trenderna inom svensk indiemusik just nu, men allt experimenterade sker i underjorden. De intressantaste är Zeth Isakssons IO och Skimrets nya, än så länge namnlösa postrockband.  Jag har hört hemliga demos från båda, och jag är jävligt imponerad. Detta är en av de saker jag väntar på, vi väntar på. Något nytt, något som inte är Robyn eller The Tough Alliance, och framför allt något som inte är Håkan Hellström.

Jag blev positivt överaskad av att höra ännu ett potentiellt band till denna våg. Magnus Olsson på Festivalrykten.se hittade igår Adam Öhman, Mountain Bird, som kombinerar en popsensibilitet med postrockens översvallande känslosamhet, dess besatthet av de stora romantiska uttrycken och dess himmelsflyende visioner. Det finns en risk att denna musik snuddar över i den mediokra tonårssentimentalitet som finns i skitband som Dead By April eller annat inom töjningskulturen. Mountain Bird hittar dock en balans i ”Violent Night”.

Magnus nämner att Mountain Bird är influerad av The National, James Blake och Bon Iver. Hur denna inspiration har yttrats sig, dock, det får vi inte höra i någon av hans hittills släppta låtar. Dessa tre nämnda band rör sig i en helt annan slags känslospektrum, en vuxen, världserfaren cynism som ej finns i dessa uppgivna/hoppfulla tremoloklimax. Förutom en viss likhet till Dessners (The National) smutsiga produktion. Och jag tvivlar på att Adam kommer att sjunga vassheter om sönderfallande giftemål eller problem i jobbet snart.

Nåja. Det är dock till Mountain Birds fördel. Det visar att vi har att göra med något nytt. Det är dock något som varit i verkning länge nu. Med post-black metal som Deafheaven och Alcest, och ja, Jonsis Go från 2010.  Det stora arvet ifrån 1800-talets romantiska kompositörer börjar träda över in i popvärlden, för att vi mer och mer känner oss utlämnade i en värld som håller på rasa sönder.

(Och just det. Hans nya singel suger. Så det får han ta och lägga av med.)

Bojan Buntic