Archives For nomethod records

concrete vision still parade

Artist: Still Parade
Album: Concrete Vision
Etikett: Nomethod Records
Betyg: 8.2 / 10

När en, efter att det dundrande dunket från technon bankat sönder hjärnbalken tillräckligt för i år, vill svalka med bra indiemusik, då är det bara öppna mailen och söka på Nomethod records, då kommer Magnus passion för den musiken fram, bara klicka så har du ett nytt, sinnessjukt bra indieband på radarn. Denna morgon, efter att ha kämpat mig fram halva natten från centrum till Backadal, förbi turistfamiljer ryckandes neurotiskt i ögonen som sektmedlemmar av efterruset från Håkan-konserten, hittade jag Still Parade.

I år tycks temat för bra indie vara chill & sommar, balearisk parasol- och solindie, och vi har fått ljuvliga mästerspel i genren, bara på västkusten har vi Two Year Vacation och Futile (båda på fantastiska nya Vårö-etiketten) som släppt enastående popalbum. Om dessa band är ljuvligt blå med svalkande drinkar i handen, dagsfestvimlet som gemensam nämnare, hör vi på Still Parades nya album Concrete Vision (10 juni via Nomethod) den där solnedgången från band som Radio Dept, produktion blekt under dagen av het sommarsol, gassande ljudbilder av värme som dröjer kvar, melodier hörda genom nattliga pooldopp, och texter man knappt kan fokusera på för musiken är så vackert arrangerad, inspelad, processerad och bränd i kanterna av tiotusen effektpedaler, genom sommarkvällarnas dunklare Instafilter: kasettband och polaroidkamera, snarare än mp3-filer och turistbyråfotografi.

”Walk In The Park”, en av albumets styrkeprov, är en tidlös, lullig pardans, hand i hand eller kropp mot kropp, berusade från livebandet vid piren och ett par 3.5:or, en promenad med folkfestens pianoharmonier och dansbandsbasgångar genom parkens lummighet. En låt som bränns som den ständigt närvarande nostalgin från stunder som passerade för högst två timmar sedan. En reminiscens som långt senare, kanske tio år senare, kommer bränna djupt in i huden.

Resten av albumet hakar i en arm på denna minnets dans, och fortsätter lägga små flammor av hågkommelse längst spåret av 10 bitterljuva låtar. ”07:41”, dansar vidare med snygga breakbeatartade trummor, i efterfestens sista timme innan DJ:n sänker basen till lägsta och drar på sin sorgligaste Aphex Twin-ambience, lite för full för att plocka ihop tekniken. En låt man mixar in och ut från house och beatlös atmosfär och känslor.

”True Love” är en låt att sälja in till nya Twin Peaks-säsongen. Det är också här alla de där flammorna jag pratade om får huden att brinna av rysningar, med eld som går in genom porerna till hjärtat. Det är här, om tårarna kommer, som de kommer, kanske vid den plötsliga flöjten, kanske vid de kärleksfulla viskningarna. ”Take My Breath Away” och ”Heaven Or Las Vegas” mixade med skandinavisk melankoli av en lovestep-dj.

När jag kommer till slutet av albumet ”Reason”, följer jag instruktionen i vokalerna ”Take me back to the start”, och börjar om på nytt. Det hårda dunket från avslutaren förföljer mig tillbaka till början, och jag inser att jag har lyssnat på ett album vid gränsen av elektroniska och instrumentella popgenres, en påminnelse om att dansmusiken sträcker sig långt mycket längre än Berghain, och får en nytändning av inspiration kring indiemusiken. Concrete Vision visar sig vara ett av årets bästa indiealbum, men också någonting mer än bara ett indiealbum. En genre vars ansikte blivit så vanskapt av kommersialismen plastighet, visar sig åter igen bara vara en mask som smälter av värmen från beröringen av händer som bryr sig, och bakom ser vi det mänskliga igen.

Bojan Buntic

Lyssna på den hyllade ”Walk In The Park”:

 

C'EST LA VIE SAIGON

Det första jag tänkte när den där basgången gunga igång ett av årets hittills grymmaste indielåtar var, yes, fan va kul att köra lite D.I.Y indierock på ett dansgolv. ”C’est La Vie” partyrockar från första takten till det spaceade avslutet, den är all out palmblad, fruktdrinkar, sand mellan tårna och solsken, det ljuva livet fångat mellan två sångröster med absint på tungspetsen.

Saigon — Umeåbaserade Nomethod Records senaste satsning — ett band som lutar mot en nu klassisk indietradition, men placerar in sig i mixen mellan Göteborgska havsbrisrejvare som The Tough Alliance och Embassy, och balearisk 90s ibiza house eller t.om. skum, smutsig techno (”exo exo”). Den 18:e mars släpps deras nya album New World Outro och jag tror vi kan förvänta oss en cocktail ifrån en annan dimension, med det märkligaste och vackraste från flera heta platser, generationer och förvrängda tidsplan i en lullig blandning av brus och välljud.

Bojan Buntic



dolce hand i hand nomethod

Dolce är en svensk indiepopduo bestående av Anna Levander och Leopold Nilsson. Deras bitterljuva debut ”Hand i Hand” gör en filmisk entré via Nomethod Records den 20:e Oktober.

I gott sällskap med Luxurys Farväl till Ungdomen och Adrian Recordings Alice Boman gör duon bräckligt vacker, minimalistisk gräsrotsmusik ala Velvet Underground fast från sängkammaren. Miniatyrer som lämpar sig lika bra till små 10 000-kronorsfilmer och stora blockbusters i jakt på ett filter av nostalgiskt, längtande skimmer över soundtracket.

”Hand i Hand” är en romantisk saga, en perfekt addition till en kärleks falnande höst. Likt musiken på JJs debutalbum låter det mer som ett avlägset minne än en händelse i nuet.

Bojan Buntic

SAIGON EXO EXO

Saigons nya singel ”Exo Exo” tar god tid på sig att komma till popen. I ungefär en minut skulle man kunna tro att det är en ovanligt melodisk kombination av shoegaze och lo-fi techno släppt via L.I.E.S. En söndersprängd ljudbild, en hårt dunkande bas, new wave-minimalism och till slut en vacker röst – hypnotiskt som nått av Stereolabs bästa alster – släppt via bästa Umeåetiketten Nomethod Records.

Snart kommer ett nytt album och Bob Hunds John Essing har hjälpt till med produktion.

Bojan Buntic 

artworks-000072665512-mf0hsy-t500x500

NO CODA levererar på ”Heretic” en utsökt popig variant av amerikansk 80tals underground indie / grunge. Videon är lo-fi psykedelisk resa till universums mitt, tolkat genom 90talsestetik.

Den 16:e maj har de en officiell releasefest för albumet The Entire Cast, som släpps den 14:e maj via Nomethod Records. Först på Bengans från klockan 14:00 – 16:00, tillsammans med fantastiska School. Sen…

Bojan Buntic

NOMETHOD RECORDS

I den snabba tillströmningen av independent-artister och sovrumsproducenter som vi har idag kan det vara lätt att missa att det fortfarande finns en mängd med bra skivbolag. Ett av dessa är det svenska Nomethod Records som har sin bas i Umeå och huserar artister som Simian Ghost, NO CODA, ColleaguesBlondino och Tiger Forest Cat. Skivetiketten har tidigare släppt bl. a. Aerial, Robert Svensson, First Love Last Rites. En sak som ni kanske inte vet är att Markus Krunegårds indiestorm ”Jag är en Vampyr” släpptes via Nomethod. Jag tog mig friheten till att intervjua Magnus Öberg, grundare och ägare av Nomethod.

Medan ni läser den fantastiska intervjun tycker jag att ni ska lyssna på en playlist med lite axplock ur Nomethod Records fantastiska katalog.

 

Hej Magnus! Hur är det?

Hej Mattias! Det är bra! Hur är det med dig?

När, var och hur startade Nomethod Records?

Nomethod startades i Umeå 2006. Jag hade nyss flyttat till en ny lägenhet och i flytten så hittade jag en demo som jag hade fått när mitt gamla band spelat i Sandviken. Demon var med bandet Aerial, jag slog på CD´n och blev totalt golvad. Fick tillbaka peppen på musik efter en svacka, körde CD`n på repeat en hel sommar typ och bestämde mig för att starta upp Nomethod för att kunna släppa ett album med Aerial.

Varför just namnet Nomethod?

Jag läste en intervju med Sonic Youth i tidningen POP. Dom pratade om no wave scenen i NYC och hur dom såg på musikskapande, jag kände igen mig extremt mycket…särskilt när det kom till åsikten om att man inte behöver vara ”duktig” på att spela ett instrument för att kunna göra grymma grejer. Jag har alltid alltid alltid känt samma sak och nästan känt att musikteori, musikskolor osv kan vara något hämmande. Jag kommer från en familj med virtuoser, alla är musiker i stort sett och alla kan bläddra skalor i sömnen men ingen kan skriva en 3 minuters poplåt. Hursomhelst…Sonic Youth nämnde teorin ”The method of nomethod” och det satte fingret på vad jag kände. Typ…alla kan allting, ingen kan nånting osv. Det är lite så jag har drivit Nomethod också, helt utan styrdokument eller regler, bara på känsla.

Här kommer en lite flummigare fråga, men vad är Nomethods vision? Hur skulle du sammanfatta ert koncept?

Nomethods enda vision och önskan är att ge ut fantastisk musik. Vi har inget koncept (läs ovan).

Finns det något annat skivbolag som du är inspirerad av?

Dischord Records är mitt absoluta favoritskivbolag.

Vilka är dina favoritögonblick hittils med skivetiketten?

Jättesvårt att svara på, jag har kul hela tiden faktiskt. Jobbar med människor som är fantastiska, ödmjuka och schyssta. Det finns mycket påklistrad konkurrens och attityd i vissa delar av branschen, jag köper inte den grejen alls, köper heller inte framgångshetsen som jag kan känna finns i dom större städerna. Känner mig helt separerad från det sammanhanget. Såklart sjukt kul när det går bra för banden vi jobbar med men det är ännu roligare när banden gör ny bra musik.

Vad är du mest stolt över?

Musiken.

Berätta lite vad som händer just nu med Nomethod records.

Vi har 6 releaser inom loppet av 3 veckor hahaha. Det känns helt vansinnigt men vi har jobbat med PR för dom skivorna under en väldigt lång tid så det känns lite som smashläge, bara att sätta den. Det har börjat röra på sig ordentligt i UK för flera av våra artister så vi jobbar på att fortsätta bygga långsamt därborta.

En sak som jag är väldigt nyfiken på: Vad händer i Umeå just nu?

Umeå är Europeisk kulturhuvudstad i år så hela stadskärnan har byggts om och tjänstemännen på kommunen tar helt stolliga beslut varannan vecka typ. Det är för bisarrt för att ens gå in på. Men annars så lever och frodas musikscenen i Umeå. Finns en massa spännande band, scener, eldsjälar osv. Den delen av Umeå har alltid verkat helt oberoende av vad som händer i stadshuset så det är lugnt. Jag är bokare på Scharinska i Umeå så jag ser mycket bra konserter där. Verket, ett annat bra ställe kör hur mycket spelningar som helst och bygger scenen i Umeå på ett imponerande sätt.

Vilket band önskar du att du hade upptäckt?

The Stone Roses. Deras debutplatta är perfektion.

Har du något drömsamarbete?

Jamen det skulle inte vara helt fel att göra nåt ihop med Dischord eller nån annan gammal hjälte typ Bob Mould eller Kim Gordon. Hade gärna gjort nåt ihop med Jonas Sjöstedt och Gudrun Schyman också.

Vad tycker du om den samtida musikscenen i Sverige? Några favoritakter som inte är signerade på Nomethod?

Det händer ju mycket spännande i replokalerna och på livescenerna, själva branschen känns lite mossig, det är mycket gubbigt ryggdunkande i en liten bransch. Det måste bli mycket mer jämlikt. Förutom det så är det grymt kul att fler & fler artister blir bättre & bättre som producenter också. Svenska favoritakter som inte är signade på Nomethod, kan väl nämna Axel Boman och School.

Hur är det att jobba med kultur i Sverige 2014?

Inte helt lätt med dagens regering bakom spakarna, mycket snack om entrepenörskap, kulturdriven tillväxt osv, F-skattsedel värderas högre än utbildning, vidrigt. Men samtidigt spännande och utmanande att verka i mörka tider.

Hur lyssnar du på demos?

Ofta via rekommendation eller så har jag sett en konsert och kollar upp bandet efteråt på tex Soundcloud.

Var någonstans letar du efter ny musik?

Live, Soundcloud, Facebook….älskar Facebook.

Hur ser framtiden ut för Nomethod?

Den ser ”ljus” ut, varje år är bättre än det förra. Framtiden för skivbolag ser dock inte superljus ut, men det är inte säkert att Nomethod förblir ett skivbolag, vi jobbar med musik, den behöver inte alltid ges ut på skiva.

Intervju: Mattias El Mansouri

tiger forest cat new york new york

Tiger Forest Cat levererar lugn och melodisk indierock på sin första singel ”New York, New York” från kommande plattan Underdogism (Nomethod Records). Låten bjuder på en lekfull ljudbild som för tankarna till tidig Peter, Björn och John och Jens Lekman. Efter ett par genomlyssningar blir låtens charm tydlig. ”New York, New York” är en låt på resande fot som tar lyssnaren med sig. Man hänger gärna med.

Viktor Westerberg

summer vol 3

Caoticos låtskrivare, producent och sångare Joel Dunkels går solo under artistnamnet Blondino och briljerar med en remix av Tiger Forest Cats ”Everybody’s Running”. Med influenser som Cyril Hahn, Disclosure, Azari & III, Chris Malinchak, G.Vump gör han här en indiepoptolkning av trender inom den elektroniska dansmusiken. Låten kommer ut på Umeås Nomethod Records och förekommer redan nu på deras sommarkompilation tillsammans med andra godbitar från etikettens 2013-katalog.

Bojan Buntic

Åbe: ”Rainbow”

Gehitmusiken —  31 december, 2012 — Lämna en kommentar

åbe beyond thunder doom 2

Åbe är en svensk noiserockduo bestående av Joel Borg och Pontus Wallin (från Culkin). Om Dinosaur Jr lyssnade in sig mer på grunge och försökte imitera nån låt från Sonic Youths Daydream Nation, fast i punkminiatyr — då skulle det låta ungefär som ”Rainbow”. Det är strålcentrumet från deras senaste ep Beyond Thunder Doom, släppt via Nomethod Records. Min känsla när jag lyssnar igenom epn är dock: varför skulle jag lyssna på det här när Sonic Youth finns? När det just nu görs svinfet, skränig garagerock på andra ställen? Jag satte på ”Eric’s Trip” istället och döstirrade ut över den gråa gegga som är nyåret 2012.

Bojan Buntic

Michael Jackson Music Videos
(jag tyckte bilden på motorcrosshjälmen som omslag var rätt intetsägande
+ jag hatar motorcrosshjälmar, så jag valde denna istället)

First Love, Last Rites är namnet på Ian McEwans debut som författare, en av mina absoluta favoriter, en novellsamling som visar på en snubbe som letar efter sin röst, och slarvar bort den i ett grått träsk mellan tonår och vuxenhet. Vem hade anat att även ett shoegazeband med melodisk finess, ifrån Umeå, skulle heta First Love, Last Rites? Det är ganska lätt att gissa. Ta vilken debutsamling som helst av nära nog vilken författare som helst så har du en 90tals-replica av något slag, kanske Pavement-efterträdare, eller kanske Belle & Sebastian-tolkare.

Jag älskar dock 90-talet. Det är en underskattad tid, hur mycket jag än hatade det under mina unga år, så ter det sig overkligt och älskvärt nu i efterhand. Det är väl så med tid! Allting blir på riktigt när det väl är över, och då är det redan en dröm. ”In a dream, you will say you love me” — välkommen till tiden efter, då din kärlek också blivit ett 90-tal, då man jagar varandra i drömmar och vaknar upp besviken eller, ja, i vissa fall, kanske lycklig. Det är vad den ”tonårsdrypande” ”Charlot”, singeln släppt via Nomethod recordshandlar om. Den som tror att de här äventyren är över i tonåren har ju ganska så jävla fel. Det beror på hur länge man tillåter sig att tro på kärlek.

Idag, denna Första Snöns dag, ska jag lyssna mig igenom 90-talet, tipsa mig gärna om era favoriter @Gehitmusiken@gmailcom eller på vår facebook. Och…

På Torsdag spelar First Love, Last Rites, och även ett av mina göteborgska favoritband Westkust, i Jazzhuset, på Göteborgs just nu mest aktiva popklubb Kokomo. Ses där!

Bojan Buntic