Arkiv för nordpolen

dom mörka molnen

Vit Päls och den upcoming folksångerskan från Malmö Alice Boman gör en helt underbar akustisk tolkning av Nordpolens ”Dom mörka molnen” från 2013s Vi är många som är vakna inatt.

Bojan Buntic

IMG_1978

Jag är 25 år gammal och har aldrig varit på Hultsfred förr. Jag missade alltså festivalens storhetstid och har fått höra många vänner berätta om alla band de såg och alla galna upptåg som skedde när Hultsfredsfestivalen faktiskt låg i Hultsfred. Men under några dagar i mitten av juni var jag 25 år ung, upplevde gemenskapen och musiken, smutsen och kärleken. Och så levde jag rövare också.

Bussarna på centralstationen fungerade ganska smidigt på onsdagen, de lastades fulla med festivalbesökare och efter att ha lyssnat på småflickorna bakom mig (som pratar om Oskar Linnros som att han vore självaste Bob Dylan) tar jag en ofrivillig tupplur. Väl framme tar det en liten stund att få pressackrediteringen för de ansvariga har bestämt sig för att ha ett möte när utlämningsstället öppnar.

När vi valt en tältplats så är det naturligtvis en hårfin balans mellan att få i sig vuxendricka och få upp tältet. Prioriteringen blir fifty fifty och när vi är klara och sitter på solstolarna så inser vi hur mycket ungt folk det är här. Indiepojkar och flickor i hotpants hälsar på varandra, skrattar och det luktar nästan sexuell upphetsning vart man än vänder näsan. Vi blir medbjudna till campgrannarnas stora partytält och där kan vi än en gång konstatera att vi hör till den övre ålderskategorin på Hultsfred i år.Dock ska det tilläggas att det fanns en del mysiga äldre par och en del familjer med barnvagnar. Och att jag fortfarande kände mig 25 år ung!

Det kryllar av flygplan som flyger över våra huvuden till flygfältet i närheten. Dock så stör de aldrig musiken under spelningarna, de inger snarare en känsla av att drömma sig bort och fly när man sitter och dricker på campingen.Det kommer fram folk och frågar om knark, det kommer fram folk och varnar för poliser som har knarkhundar. Arrangörerna verkar ha lyckats med att skrämma livet ur kidsen för det cirkulerar poliser på området och det finns gott om vakter. Folk verkar sugna på mer men är skrämda och ser antagligen bara kissprov framför sig när någon drar upp ämnet.

Jag vet faktiskt inte hur liberalt det var när det gällde olagliga substanser på Hultan förr men min bild av Hultsfredsfestivalen 2013 är att det faktiskt verkar vara otroligt lite magiska Marlboro och andra substanser. Detta medför naturligtvis att kidsen i tältet bredvid är dyngraka mest hela tiden, har vulgära vad som ”den som ligger under Knife Party vinner” och väcker oss otroligt tidigt på morgonen med sina hesa skrik.

Och går man upp tidigt och festar på campingen så tar man en tupplur och missar när Mew spelar. Crap! Imagine Dragons spelar några timmar senare så vi lyckas se deras pigga spelning tillsammans med en massa ungdomar som antagligen tror att de ser det mest indieaktiga som finns.

IMG_1994

I ett tält fyllt med pojkar och flickor som svänger på höfterna spelar Nordpolen. Förutom två DJ:s har Pelle Hellström med sig en kille med ett dragspel på scenen, och på andra sidan av scenen en galen dansare som verkar ha kickat koffein hela dagen. Det blir en kontrast till Pelles ibland återhållsamma stil och mjuka pianoplingande. När det är återhållsamt så lyckas musiken nå långt in i oss och värma, när det lutas åt det elektroniska danshållet med dunkande bas och ljusshow så dansar folk nästan som den där dansaren på scenen. Bara nästan.

Och det enda mellansnacket blir ett återhållsamt ”Ni är skittrevliga”. Sedan utnyttjas dragspelet och folket fortsätter att dansa i ett tempo som påminner om nattklubbar. Lagom till den avslutande ”När mitt blod pumpar i dig” har vi gett Pelle så mycket positiv respons att han sträcker upp händerna och för en stund dansar in den tidiga torsdagskvällen med oss.

Under början av Two Door Cinema Clubs framträdande står jag och beställer öl i öltältet. Folk rycks med av popmelodierna, beställer dricka samtidigt som de sjunger med, skrattar och skakar på höfterna. Dock får man bara beställa två glas åt gången, inga laget runt här alltså.

Two Door Cinema Clubs scennärvaro är det inget fel på, stämningen är halvvägs till himlen i publiken och tjejerna i halvgenomskinliga kläder verkar inte visa något tecken på att frysa när de skakar loss till den lättdansade musiken.

John Talabot, lite av en förhandsfavorit, spelar framför en alltför tom scen. När jag såg grabbarna som förband åt The xx i Lisebergshallen sent förra året så var det ren magi. Nu lyckas inte all energi och eufori nå ut till folket i den svala sommarkvällen. Det här är ju musik som kan få igång ett dansgolv till extas och samtidigt vara undertäcketchill, så det är nog snarare en arrangörsmiss än dålig publik.

IMG_2018

Hästpojken hade fått en speltid kl 14.30 på fredagen. Detta innebar två saker: man var tvungen att uppleva deras underbara dekadenta göteborgspop i dagsljus. Och man var tvungen att vara lite underbart dekadent full klockan halv tre på dagen. Det andra var inget problem och tack vare Hästpojkens underbara melodier och texter så var det inget problem alls att förflyttas till Göteborg och uppnå den där magiska känslan som bara dekadent västkustpop kan frambringa.

Jag kommer på mig själv med att tänka att Martin Elisson verkar förvånansvärt nykter, att man når ut hela vägen om man bara spelar med hjärtat och att mellansnack är lika trevligt som en göteborgare. Händer sträcks i luften, folk sjunger med, jag skriker med. Det handlar inte om perfektion men det har å andra sidan aldrig varit bandets signum. Istället är det ett skitigt ös till ”Shane MacGowan” och för undertecknad väldigt nära till tårarna när ”Brinner” når fram.

För oss insatta är det här guld, jag har lyssnat på Hästpojken ända sedan första skivan och fått äran att recensera deras senaste skiva. För alla andra innebär spelningen en jävla allsång, lite extra värme i bröstet och en extra omgång i smutsen. Och jag spillde ut halva min öl under spelningen. Det säger väl mycket positivt om spelningen.

Jag recenserade YASTs debutalbum tidigare i år och kallade den för en tidig vårförälskelse, så det fanns ingen tvekan om att jag ville uppleva en nytändning live när de nu spelade på Hultan. Tyvärr spelade alkoholen i en lite starkare liga än jag och den halva ölen jag hade spillt ut under Hästpojkens spelning hade snart ersatts med en helt ny, men jag kan faktiskt säga att det var en sammanhållen spelning med fina popmelodier och att bandets kläder var en frisk färgklick på scenen. Under några låtar blev det väldigt intimt, synd bara att publiken saknades. De kunde ju ha blivit förälskade, precis som jag blev efter debutskivan. Och ja, jag gick därifrån med en nytändning och sagan fick ett lyckligt slut.

Efter all dekadens, skit och kärlek så satte vi oss ner i gräset för bli ännu mer dekadenta (jag beställde nog en öl till), gräsfläckiga och framförallt för att uppleva allt det mysiga som Kings Of Convenience hade att bjuda på. Det var parkhängskänsla i solen till kungarnas vackra lågmälda pop, fina mellansnack och inte att förglömma måstet ”I Don´t Know What I Can Save You From”.

Det var som början på en underbar fredagkväll, med stora applåder från publiken och en fin parkhängsfylla. Och någonstans här så måste jag tacka min vän Erika för att hon höll sig nära mig under spelningarna och gav mig feedback på musiken, folket och festivalen, även om hon stundtals störde sig på mina alkoholvanor.

En stund senare bjöd Frightened Rabbit på en spelning med massor av ös. De var samspelta och trummisen var en urkraft från ovan. Som avslut tackas publiken med ett ”Thank you for giving a shit!”

IMG_2025

Jag har spelat sönder Postiljonens skiva på några dagar, jag har recenserat den och varit lyrisk. Men jag kunde inte föreställa mig att de skulle stå i ett tält och göra en så underbar spelning att man faktiskt glömmer att man befinner sig på Hultsfred, att man flyger bort i tankarna och upplever en total eufori. Det är så medryckande, folk hånglar i publiken och tre personer på scenen får hela tältet att lyfta.

Att man kunde värma hjärtan med ett par laptops och en kvinnlig röst från första tonen har jag fortfarande svårt att förstå. Jag skulle kunna dansa till det här hela natten lång och ändå ha mer energi ju längre in i natten vi kommer. Framträdanden som man önskar aldrig tog slut är speciella framträdanden och Postiljonens set på Hultsfred 2013 är ett av festivalens vackraste. Innan sista låten tackar de för sig och de ska ha tusen tack från publiken!

När vi går ut från tältet är vi fortfarande i total eufori och helt ärligt så känns Trentemöller inte alls så sevärd som innan Postiljonen spelade. Vi är fortfarande uppe i det blå och efter några minuters plingplongande håller vi alla med om att Trentemöller inte har någonting att sätta emot Postiljonen.

Arctic Monkeys drog en stor mängd folk. Denna spelning var antagligen ett måste för många och även om det var medryckande till hundra procent så infann sig stundtals en ganska dansbandsaktig känsla hos gänget. Så pass dansbandsaktig att vi ibland dansade dansbandsaktigt till musiken. Om det var våra förväntningar på att få höra gammal hederlig brittisk indierock eller vår oförmåga att förstå att band mognar i rampljuset låter jag vara osagt. Det bästa är ändå när alla klassiker från de två första skivorna spelas och publiken hoppar, skriker och dansar som galningar.

IMG_2027

Ett av årets måsten på festivalen var enligt mig och många andra The Flaming Lips. Jag föreställde mig att det skulle vara underbart, känslosamt och psykedeliskt. Med en sjuk scenuppbyggnad och en galen ljusshow bjöd spelningen på något som kan liknas vid en syratripp. Wayne Coyne står på ett podium med en babydocka, ljuset pulserar, musikslingorna avlöser varandra och även om det är ganska minimalistiskt så uppfyller det mina förväntningar. Jag fnissar för mig själv och jag kan äntligen säga att jag har sett The Flaming Lips live.

Bandet har hållit på i några år och kan stoltsera med många låtar, därför är det naturligtvis svårt att få höra just alla favoriter under ett och samma set. Men det gör ingenting, för musiken exploderar i natten. Scenshowen lämnar ingen oberörd och inte ens knarkhundarna kan skrämma bort euforin.

IMG_2029

Vi springer på toa snabbt, av förklarliga anledningar, och när vi går ut hör jag ”Do You Realize” spelas. Vi springer fram, jag skuttar, hoppar, sjunger, skrattar, tittar upp mot stjärnorna och fram mot scenen. Jag orkar inte ens tränga mig fram, jag vill bara njuta av stunden, musiken, gemenskapen och kärleken. Jag hade hört att The Flaming Lips skulle vara underbara live. Detta var inte bara en spelning, detta var en uppvisning inom alla de sköna konsterna.

Sista dagen inleds tidigt i ett tält där Wintergatan spelar. På scenen står det så många instrument att de ser mer ut som scenrekvisita än en del av setet. Förutom de klassiska instrumenten finns där dragspel, harpa, xylofon och en theremin. Allt detta under en scendekor bestående av stjärnor, som ”mamma har knåpat ihop”.

IMG_2037

Hur det låter? Så väl sammansvetsat, så spännande, så nytt, så uppfriskande, så mycket ljud i perfekt symbios, så mycket applåder från publiken och så blygsamt mellansnack att man nästan blir tårögd. Jag och sällskapet tittar på varandra under spelningen och skriker ut ”så jävla bra!” ett bra antal gånger.

Bandet bjuder på sig själva, byter instrument hela tiden, ber publiken att filma spelningen och skicka in filmerna så att de kan göra en musikvideo av det. Det, tillsammans med mammans scendekor och pappas träd som fällts till ett av instrumenten, skapar en gemytlig och väldigt jordnära känsla.

En papperslapp med hål i vevas genom ett träinstrument så att det uppstår ljud, det är helt tyst och alla lyssnar. Sedan applåder, långa utdragna applåder.Datorgenererad musik i all ära men när några personer kommer med hemmabyggda instrument, udda instrument och får det att låta som en stor orkester så kan man inte annat än tacka för en av festivalens bästa spelningar. Mjukt blandas med hårt, lugnet urartar i ett rockigt ös, alla instrument används flitigt och allt framförs så perfekt att man till slut tycker synd om alla stackare som missade Wintergatan på Hultsfred 2013. När vi kommer tillbaka till campingen säger en kille att han grät under spelningen. Behöver jag säga mer?

Efter Shout Out Louds spelning, som avnjöts från en gräsplätt och bjöd på ett fint låtval och smittsam energi från scenen gick vi och satte oss åter igen. Denna gång i gräset framför Tegan & Sara. Till en början är folkmassan ganska liten men folk springer fram under spelningen och fyller ut gräsplätten alltmer. En tjej i fullaste hippiemundering står och dansar till en spelning som växlar mellan gittarbaserad folkmusik och klubbmusik. Men det är alltid melodiöst, lätt att ta till sig och publiken välkomnar bandet fint.

IMG_2056

Jag har påmint mitt gäng att vi måste se MF/MB/. Att jag har recenserat deras skiva och att bandet har blivit en favorit gör spelningen till ett måste för mig. Så jag drar med mig folket till det förvånansvärt tomma tältet. Där står två trumset med varsin trummis bakom. Där står bandet med en sångare som snart skulle visa sig vara helt jävla galen!

För när musiken drar igång så sparas det inte på krutet och när sångaren studsar fram, hoppar upp och ner på knä, skriker och ger allt så får man plötsligt en ny referenspunkt för hur en vild spelning ska gå till. Jag har i min recension av bandets senaste skiva skrivit att jag vill se dem live på något skitigt sunkhak. Den här spelningen är så underbart skitig att mitt sällskap efteråt också är helt lyriska.

Det hinkas bärs på scen, glöden slocknar aldrig och ibland bryts de hårda gitarrerna av med sångerskans mjuka röst. Precis som jag förväntade mig att det skulle vara när jag satt hemma med MF/MB/ i högtalarna och tänkte att jag måste se dem. De presenterar ”Casualties” som sin sommarhit och jag hoppas verkligen att denna lättsmälta men ändå hårda låt ska få alla i tältet att upptäcka ett av världens mest uppkäftiga band. Och som allt annat gott i livet så tar spelningen slut för snabbt.

Festivalens sista spelning för min del blir Band Of Horses. Efter några år, allt sämre skivor och färre originalmedlemmar i bandet är mina förväntningar inte så höga. Jag ville gråta till några låtar, jag ville höra några vackra melodier och bli berörd. Och visst, stundtals är det lysande men oftast infinner sig en avvaktande känsla, jag blir rastlös. Vet inte om detta beror på utmattningen efter veckans hårda festivalliv, den sista onödiga ölen eller så har jag kanske svårt att se ett band som nästan blivit lite för stora på det dåliga sättet. Jag hade förväntat mig något intimt men istället uppstår en förfeststämning under en av festivalens sista spelningar. Publiken klappas igång några gånger, sångaren skriker ut ”You guys are fantastic” på ett sätt som känns fejkat, allt känns helt ärligt ganska platt.

IMG_2062

Men allt är inte så illa, de få låtarna som jag sparat i mitt huvud och hjärta genom åren framförs fint och en varm känsla infinner sig ändå. ”No One´s Gonna Love You” får det att bubbla i mig, får mina händer högt upp i luften.

Den halvdåliga stämningen i samband med en påtaglig påverkan och en kompis som gått på upptäcksfärrd i lördagsnatten får oss att bege oss tillbaka mot campet innan bandet ens slutat spela. Trötta efter helgens bravader lägger vi oss och säger att vi ska upp om en stund för att se Fatboy Slim. Detta är ett löfte till oss själva som vi inte kommer att kunna hålla. Genom tälttyget hör jag en stund senare hur Band Of Horses ”The Funeral” spelas. Det är så vackert. Och trots allt en underbar avslutning på en underbar festival med underbart folk.

 Amar Bajric

Bild1

Jag satte mina fötter på Knarrholmen för första gången redan förra året. Då hade jag ett rosa band, som innebar en roll som funktionär. Jag var där enbart för att se Alice B, som då var en av mina största musikkällor – och är periodvis fortfarande. Det var den varmaste helgen på hela sommaren och jag, som aldrig annars blir solbränd, flagade och bytte hud som en orm. Emellanåt var det faktiskt riktigt hemskt, även om musiken var grym och läget optimalt. Jag led av den stekande solen och bristen på mat. Aldrig någonsin igen skulle jag sätta min fot på ön igen. Det lovade jag mig själv.

Ett år senare är jag här igen. Jag trotsar min principer. Kan inte hjälpa det. Tanken på den idylliska festivalbilden kan inte slitas ur min skalle. Den här gången får jag ett gult band. Det representerar min roll som reporter. Det känns häftigt att tidigare samma dag ha avslutat mina studier på journalistlinjen. Jag kastas direkt in i det jag så väl vet att jag vill göra. En rivstart. Jag känner mig stor, tuff och full av makt. Indiefestivalen på Knarrholmen bekräftar på nytt att det är på sådana ställen jag hör hemma.

Bild6

Fotografen och jag slår oss ner på klipporna vid de stora scenerna. För underhållningen står just nu Knarrholmsveteranen Jens Lekman (ja, han kan nästan kallas så efter att ha spelat på festivalen de tre åren – denna gången båda dagarna). Det är intressant att se att medelåldern i publiken ligger någonstans mellan 30 och 35. Jag känner igen någon radiodänga och diggar lite försiktigt med den alldeles för starka vinden i mitt hår. Det är nästan perfekt. Jävla storm.

Efter Lekman kommer dödtiden. Vi går på grusgången som tar oss till klipporna längst ut på ön. Här är det plötsligt vindstilla. Solnedgången gör himlen alldeles lila och i bakgrunden hörs musiken från ett band jag aldrig har hört talas om. Det är så idylliskt. Här tar vi igen oss och pratar om allt mellan himmel och jord innan det är dags för Anton Kristiansson att äntra stora scenen. För mig är det han som är festivalens headliner. Efter att ha sett honom under juldagsfesten på Jazzhuset och dessutom fått ställa honom en fråga i P3 Live Session på Radiohuset i Göteborg har min respekt för honom växt sig stark. Nog för att jag inte är ett stort fan, ALLS, av rap i vanliga fall. Men det är något speciellt med honom. Det passar sig så bra med den dansvänliga indiemusiken. Dessutom är texterna guld. Jag känner igen mig i vartenda ord. Och liksom förväntat är även den här spelningen av det bättre. När tjejen som jag tror kan vara Antons bästa vän (nämligen Maja Milner från Makthaverskan och Iberia)  kompletterar sången i ”Tänker På Döden” får jag gåshud. Det låter så himla bra. De är ett bra team i röster, Anton och Maja.
Bild5

Klockan är runt 23 när Anton och hans crew går av. Vi skyndar oss till lilla scenen där Iberia nu ska köra sin grej. Jag känner igen Maja från Makthaverskan och Antons spelningar, men Iberia känner jag inte till sedan tidigare. Jag skäms nästan, då deras spelning är riktigt bra. Hur kan jag ha missat dem? Emellanåt blundar jag med den stängda blicken riktad mot stjärnorna. Jag tar klunk efter klunk av min öl som jag håller i höger hand (NEWCASTLE. Fan vad jag älskar att NEWCASLE är en av Knarrholmens sponsorer!), och nej, jag gör inte reklam… De har bara väldigt god öl. Men Iberia alltså. Den där Maja. Vem har en sådan röst?! Jag blir avundsjuk.

Iberia bollar över till stora scenen igen, där det är dags för Nordpolen. Honom har jag hört mycket om, men kommer skriva desto mindre. Vad är det här? Vem är snubben som har rollen att stå där och enbart dansa? Han har dessutom en för tight skjorta och för mycket vax i håret. Om jag ska låta den brutala ärligheten komma fram så ser de rent ut sagt patetiska ut. Nej, jag vet, folk får verkligen se ut som de vill. Min poäng är någonstans att musiken inte sätter sig alls. Jag kan knappt sätta genre på det. Så mycket blandat. På Spotify låter det lite bättre, där hans röst får en mer unik betydelse, men på spelningen håller det inte. Jag är besviken. Men ribban är väl för hög efter Herr Kristiansson och duon i Iberia. Sorry, Nordpolen, du klarar inte testet.

Dag två innebär bättre väder. Jag har bytt både fotograf och kamera, men det känns bra. Jag får mer ensamtid och även mer ångest över att batteriet på min smarta telefon dör alldeles för fort. I sommarvärmen blir jag passerad av både Anton och Morgan Larsson. Jag blir lite tveksam. Ska jag säga något till Anton? Ska jag berätta för Morgan att det var mig han hade en Twitter-konversation med för några veckor sedan? Nej, jag bangar. Hinner höra hur Young Galaxy låter. Blir imponerad och skriver upp deras bandnamn i mina anteckningar så att jag sedan kan lägga till dem i mina väl genomtänkta spellistor. Jag går och ser Hästpojken. Även dessa ett band jag har sett mycket fram emot. Jag finner inte alls samma känsla som när jag såg dem på Peace & Love 2010. Det verkar ha hänt mycket på tre år. Och tyvärr inte till det bättre. Kanske är det min smak för musik som har blivit mer kräsen. Men när låtarna ”Gitarrer & Bas”, ”Trummor & Hat” och ”Caligula” spelas hittar jag glädjen. Publiken är engagerad och entusiastisk. Det är fint, som jag brukar säga.

Bild3

När klockan är 22 och fullmånen lyser upp himlen är det dags för El Perro Del Mar. Ett namn jag har hört talas om i ett flertal sammanhang. Hon ska tydligen vara väldigt bra. Jag är nyfiken och spänd. Och får en chock när jag inser hur bra hon faktiskt är. Återigen, hur kan jag missat något sådant här?! Jag njuter. Hon påminner om Club 8vars skiva jag recenserade bara några dagar tidigare. Och där skrev jag att de påminner om El Perro Del Mar, så det är inget annat än logiskt. Typisk electropop. Här står hon i alla fall framför mig. Vilken fantastisk kvinna. Dessutom är scenljuset och ljudet riktigt bra. Ett optimalt avslut på en festival som för mig klättrar sig uppåt.

Bild2

Jag saknar något band eller artist för att line-up:en ska nå full pott. Jag tycker också att det här med intern valuta är ett förjävla påhitt. Åh, nej, jag fattar inte grejen. I vilket fall som helst så tänker jag på båten på vägen hem att detta inte är sista gången jag sätter min fot på Knarrholmen. Jag kommer att finnas på plats även om ett år. Kanske som funktionär, kanske som reporter. Eller vem vet, kanske som DJ eller programledare? Vi ses!

Jennifer Last

Nordpolen

När Nordpolen, eller Pelle Hellström som han kanske egentligen borde kallas, kliver in på den svagt belysta scenen på Babel Malmö är jag inte på gott humör. Förbandet, Summer Heart, lyckades inte slå an några strängar hos mig, och dansgolvet är proppfyllt av rödvins-vinglande pop:are. För varje pop:are jag ser, finner jag också minst ett mustaschprytt hipster-ansikte. Publiken är varken tillräckligt ung, eller tillräckligt gammal för det här, tänker jag. Men mitt i denna saliga blandning av popluggar och tjocka, glasögonbågar kliver Pelle in och mitt humör går från sydlig, till nordlig breddgrad. Han ställer sig vid ett piano och blickar ut över oss, vi som är alldeles för unga, eller alldeles för gamla. ”På Nordpolen” sjungs melankoliskt, den kanske till och med sjungs mer melankoliskt än på studioversionen. I ungefär var fjärde takt, så hör jag toner som inte riktigt passar in: Pelle spelar fel. Men i Nordpolens annars så korrekta, och skalenliga elektroniska musik så känns de felaktiga tonerna som något nytt. De gör musiken till något lite mer levande.

Nordpolen, som ikväll består av Pelle själv, och två kamrater som körar, tar sig igenom setlisten med en frånvaro som är ganska sällsynt hos popflicka-frälsta musiker såsom Nordpolen. Jag blir skeptisk, och mitt humör glider allt närmre sydpolen, mitt skeptiska lilla jag. Men det är då det slår mig att musiken också ”lider” av en stark frånvaro. Nordpolen inger en tydlig känsla med sin musik, men han gör det på sitt eget trygga avstånd. Denna egenskap hos Pelle är inte bara något som jag märker på hans spelning, utan leder även till en insikt, vetskapen om avståndet i Pelles musik. Men just då, just i det ögonblick då jag ser avståndet mellan Pelle och mustasch-ansiktena, och mellan Pelle och flickorna med stjärnor under ögonen så börjar Nordpolen, i samlad trupp, spela ”När mitt blod pumpar i dej” och frånvaron är som bortblåst. Publiken har dansat under hela spelningen men jag tror inte att jag någonsin krockat med så många gubbkepsar och glittriga strumpbyxor. Publiken blir galen, och Pelle släpper in den. Han går ut mot kanten av scenen och samtliga, inklusive jag, sträcker sig mot honom och försöker desperat greppa hans hand, hans höft eller till och med mer förbjudna områden.

Nordpolens spelning blir fulländad med sitt klubbmusiks-klimax och en tidigare okänd energi hos Pelle. ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” löper mot sitt slut och Pelle går ner för scenen. Popflickorna springer efter honom medan hipstergubbarna mest försöker ta hans hand och framstå som att de känner honom, och är stolta. Jag själv går ut i rökrutan och känner mig nöjd. Jag tror mitt humör stannar här uppe i norr, på Nordpolen.

Emil Moodysson

Nordpolen Vi är många som är vakna inatt

Artist: Nordpolen
Album: Vi är många som är vakna inatt
Etikett: Sincerely Yours
Betyg: 8.7 / 10

Nordpolens EREKTA PENIS till hit ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” var 2012s viktigaste svenska låt. Den toppade så klart vår årslista. Och, som ni säkert vet, är den också anledningen till varför jag blev utslängd och till slut till och med bannlyst ifrån Jazzhuset i Göteborg. Trettio minuter innan Pelle Hellströms dj-gig på den stora rökiga scenen. Vad gör man inte för konsten? För er som inte vet vad det handlar om har det med Jim Rikard Knutsons dj-set att göra: ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” till ”Levels” till ”Gangnam Style”. Och det sägs att en boa var inblandad. Vad gör man inte för konsten? Hej vakt, ursäkta, låt-mig-bara-ta-på-mig-skjortan-blicken, hejdå bror, hejdå brors flickvän, hejdå Jazzen, hej GBG-regn! Men ja, långt innan slutet på denna historia så dansade jag, i publiken, och Joakim Benon från JJ på scenen, till en playback av låten under Knarrholmens sista spelning. Till femtjugo.ses förbyllning.

INDIE DISCO

Och sedan dess har jag rippat den från P3s premiärspelning, publicerat på bloggen och varit på alla dansgolv där den spelats, från festival till festival, klubb till klubb. Haft den i hörlurarna genom ett slags breakup och mot en ny horisont, ”i morse var jag kall och tom, kall och tom som en grav / sprider elden inom mig, som en varm ström i ett hav”. Finns ingen bättre tröst genom sådant trassel. Lite styrka, sådär, lite rå sexuell energi i blodomloppet, när man är som trasigast. Det där mörka dragspelet till synth, den där zigenarmelodin, den där illvilliga basgången – man föds, sekund för sekund, till den man var och är. Genom djungeln med machete, genom småstaden med amfetamin. Att fokusera ögonen, iskalla, rakt fram, låta musiken pumpa i en, värma kroppen, kicka igång adrenalinet, dansa fram på gatan, fast inte som nån jävla Håkan Hellström, slå några slag i luften, se molnen skingras, i skymningen, herrejävlar vad allt är fint egentligen, åh eviga vin & whiskey-tid, sparka sten, brevlåda, sten; pulsen dunkar hårt, hårt, hårt, på väg mot något, någon — vi är många som är vakna inatt, i fas med fucking universum. När en jävla skitlåt blir det viktigaste i ditt jävla skitliv.

Men — Spela först lite piano för mig, innan baskaggen börjar stampa.
Lite dunk, dunk, dunk, lite smärta. 

Japp. Hajpen var stor. Och vi (särskilt jag) var en av de bidragande orsakerna till dess proportioner. Och nu är Vi är många som är vakna inatt ute. Så, vad, är albumet större än ”Harlem Shake”? Är den mer än bara ”När Mitt Blod Pumpar I Dej”? Hur ska jag beskriva Pelle Hellströms andragiv?

Mina förväntningar var: Den billigaste, mest anonyma electropop man kan hitta på 10kr-per-LP-lådor utanför skivaffärer som närmar sig konkurs — det vill säga, sånt som hör hemma just där, bland färgtrasslet, dammet och de rödaste av röda prislappar, i glömskan; kommersiella pophits, som man behöver gå i terapi för att glömma boom boom boom i want you in my room sommartider hej hej; känslosamma pianoballader som svävar ut i så storslagna arrangemang att till och med Elton John hade rodnat. Och en sångare som gör något som man som bäst kan beskriva som ett gränsfall till sång. Något från Sincerely Yours.

Och ja, och det var ungefär det vi fick. ”Dom mörka molnen” är den mest grandiösa inledning på en svensk indieplatta sen Ted Gärdestads tid. Fast med billiga, syntetiska electrosyntar, och ett utsvävande pianospel — som från den största av största schlager-hits från tiden då Melodifestivalen betydde något. Men den storslagna musik är — täckt av mörka moln.

Och gryningen kommer med ett dån. Man skulle kunna kalla Vi är många som är vakna inatt för en hyllning till skitmusiken. På ”Gryningen kom med ett dån” hör vi en svensk röst som sjunger genom dimmorna på den smutsigaste svartklubben i storbrittanien under nittiotalet. Det är dunkelt, ångestladdad, skruvat, och tungt, tungt, tungt. Känns som att låten ramlat i slask.

Men så tar det en vändning mot det melodramatiska igen, med en smörig fuck-my-life/jävla-kärlek-ballad, så smörig att fingrarna halkar över pianotangenterna. Pelle Hellström är inte en fjortonårig grabb. Han är en ung man i gråzonen mellan ungdom och vuxenliv — men ändå är texterna naiva som om de kommer från pojkrummet på en Lukas Moodysson-film. Pelle Hellströms harmonier är lika mycket åt den klassiska musiken som exempelvis breakbeat-geniet The Prodigy, eller ja, varför inte ABBA. Bara lyssna på det barocka kontrapunktsticket på ”15 Saknader”.

Det finns en hel del dur-stämningar på albumet, fast det är aldrig något direkt solsken. I så fall solskenet från en kludd av solen man målat i marginalen på en instruktionsbok på kontoret, klockan 14:45, när det är två timmar kvar till kylan och spårvagnen hem. Den andra singeln från skivan ”Oh oh” är en riktig glädjekick trots att Happy Hardcore-pillret är spetsat med en del dyster livserfarenhet. Eller lyssna på inledningen till ”Mmm”, de där klingklangande melodierna, det låter som känslan när man ligger där i sängen och har sovit för länge, och man ser dammet sväva i strålarna från morgonsolen. Fan då. Nu måste jag börja om. Ingenting låter så uppgivet som ett mmm för mycket

Ja, det finns mycket ömsint musik på Vi är många som är vakna inatt — bortom hitsen och den där på gränsen till panikatttack ångestladdade electropopen. Epilogen ”Stup” är det vackraste spåret på skivan, ännu en pianoballad, som en slags inverterad version av Håkan Hellströms ”Vid protesfabrikens stängsel”: vackra melodier som från en folkvisa, och en stackare som sjunger om förlorad kärlek. Men i Nordpolens fall tycks det inta ha varit ett lyckligt slut. Och där slutar en av 2013 års bästa skivor, avrundad som en berättelse, ett liv placerat in i den svenska indiehistorien.

Spela lite piano för mig, när baskaggen slutat stampa. 

Bojan Buntic

 

 

 

En av årets fetaste låtar, Nordpolens ”När Mitt Blod Pumpar I Dej” har blivit med video. Mina damer, ni vet hur sånt går till. I’m dirt, and I don’t care — när mitt blod pumpar i dig. När allt kommer omkring är jag oslagbar, jag är Strindbergs efterträdare och vackrare än John Travolta i sin ungdom, du förlorar, jag vinner. Adjö!

Bojan Buntic

Ladda ned låten direkt på: http://www.sincerelyyours.se/0183.html

När vi var på Knarrholmen, i slutet på jjs spelning, lämnade alla förutom Joakim Benon scenen. Då fick vi höra ”När Mitt Blod Pumpar I Dig”Nordpolens nya singel — medan Benon dansade omkring på scenen som en vilde, till femtjugo.se-grabbarnas förvirring. Många fattade helt enkelt inte vad som hände. Vad äre som pumpar? Det var ett mystär. Elekronisk zigenarmusik från balkan eller, vafan, en remix av ”Fanta & Rosé”? Det lät fullkomligt ondsint, melankoliskt, som en tung lila skymning över ön — och jag kunde inte glömma vad jag hört. Det stannade kvar i mig, efter allt slit med tälten och packningen, skriken, bråkigheten, på båten till Saltholmen, på spårvagnen hem, och under bakfyllan nästa dag. Nu när jag äntligen begriper vad det var vi upplevt, när texten står framför mig, kan jag inte annat än sjunga med i det omfamnande mörkret av musiken som all ironi har droppat ner ifrån som regnet från molnen.

Höfterna följer min puls, när mitt blod pumpar i dig
för min stav är dirigent, när mitt blod pumpar i dig.

Eric Berglund
(The Tough Alliance, CEO) står såklart för den illvilliga produktionen. Pelle Hellströms röst förvrängs demoniskt, till vansinniga pip och mörkt morrande. Vi flyter som små korpusklar i en sensuell puls i ett vildhjärtas blodomlopp, vi flyter med alkoholen, tappar vår medvetenhet om tid och rum, vikt, avstånd. Musiken fullständigt dominerar.

Sincerely Yours 
har byggt en image kring mörkläggning och mystik. Det tackar jag för, för det intensifierar upplevelsen för oss som älskar gåtor. Det finns två album jag verkligen ser fram emot i år, och det är Fiona Apples The Idler Wheel is wiser than the Driver of the Screw, and Whipping Cords will serve you more than Ropes will ever do och Pelle Hellströms nya. /Bojan Buntic

PS. Min bror har fått sitt artistnamn Skimret från Nordpolens klassiska låt. Man kan ju lätt påstå att vi är stora fans.