Arkiv för piano

masajadaEn helt för mig okänd producent från Stockholm skrev till mig när jag på vår facebooksida beklagade mig över att vi aldrig får något elektroniskt skickat till oss. Han heter Daniel Masajada och har i veckan släppt en remix på Aloe Blacc‘s I Need A Dollar. Det ljuder av en tight produktion, klippta pianoackord och en sönderfrätt hi-hat som rymt från någon technodänga för att klamra sig fast här. Nämnde jag att det låter asbra?

Mattias El Mansouri

5a266580lol

Ibland så krackelerar det. Det där som du inte ville skulle komma upp till ytan bubblade oundvikligen upp. Men du spacklade över det. Försökte hantera situationen i tystnad. Ville inte förstöra något, bara hålla sams.  Ungefär det har  Grouper (Liz Harris) låtit tonsätta i sin senaste låt. Det låter onekligen lite gladare än förra månadens ”Call Across Rooms”  men det är fortfarande en påtaglig melankoli som har valt att leta sig in på ”Holding”. Liz viskar fram sina ord, som för att dämpa resonansen av hennes sorgekväden, låter illustrera mörkret i det ljusa, viskar om att vilja bli omfamnad av någon men samtidigt om att tyna bort i dens armar. Ju fler ord man uppfattar, desto mer förvrängt blir allt det som vid första anblicken gav en antydan om ett uns av glädje. Hon sjunger om morgonen när ledsamheten kommer, om tårarna som faller och bildar mönster på fönstret. Och pianot det  suckar, fortsätter motvilligt att spela sin melodi samtidigt som Liz Harris stämmor fullföljer sin sorgsna dans över tangenterna.

Groupers åttonde album ”Ruins” släpps den 31:a Oktober på Kranky Records.

Mattias El Mansouri

5a266580lol

”It is a letter to myself, as aspiration to love better”. Så säger Grouper när hon i förrgår delade med sig av sin nya låt ”Call Across Rooms” via vogue. Den portlandbaserade Liz Harris som hon egentligen heter, har sedan 2005 släppt musik under namnet Grouper. Hon har hållit sig i skymundan, inte ställt upp på så många intervjuer, helt enkelt låtit musiken tala för sig själv. Att försöka beskriva hennes musik är väldigt svårt då hon inte låter som någon annan, och ingen som henne. Att lyssna på henne är som att bli omfamnad av ett varmt täcke som för en stund tillsluter dig så tätt så att världens kalla sfär och livets bekymmer inte kan tränga igenom. Det är musik att förlora sig själv i, att bli vaggad till, att hypnotiseras av.

Det blev lite av en räddning för mig förra året. Hon räddade min skolgång när jag mådde som sämst, när läxhögen bara växte och växte och stressen sakta men säkert skördade varenda strå av hopp och livsglädje som jag hade kvar. När jag var så stressad var det inte lätt för mig att kunna uppskatta min omgivning, att kunna visa kärlek eller att ha tid för andra, då jag var så fokuserad på mig själv, att själv försöka härda ut och bli bättre. Alla har inte lätt för att älska, eller visa att man älskar någon. Det är inte något som jag applicerar på mig själv, men det är något som jag då och då kan relatera till och förstå. ”Call Across Rooms” : låten som det här inlägget egentligen var ämnat att behandla, baseras på ett brev som Liz skrev till någon som hon älskade, men inte kunde komma överens med. Men låten i sig var mer en undermedveten förmedling till sig själv, en tonsatt strävan efter att kunna älska bättre.

Det är något jag relaterar till. ”Call Across Rooms” låter Liz Harris stämmor vandra över några mollackord på ett piano. Det är ovanligt avskalat och annorlunda från alla de tidigare verk som hon spelat in, som mestadels dominerats av hemsökande reverbdränkta ljudväggar, liknandes vid ett hav bestående av det vackraste av oljud. Att då höra något så minimalistiskt och konventionellt som piano och klarsång  blir då genast ett annorlunda sätt att höra Grouper på. Men det låter lika vackert som det alltid har, och något annat än just piano och sång skulle låta överflödigt och onödvändigt just nu. Det möjliggör en att nå fram till essensen i låten.  Och det är som gör den så stark och så sårbar. För mig förblir det  delvis en jobbig påminnelse för mig om den hemska perioden jag genomled förra året och hur jag isolerade mig från människor jag älskar och håller nära hjärtat.  Idag mår jag bra, men jag försöker fortfarande att sträva efter att kunna öppna upp mig mer för andra och inte vara så stängd hela tiden. Den här låten kom lite som en uppmaning att fortsätta med det. Jag tackar och bockar: för en vacker låt och för att du orkade läsa.

”Call Across Rooms” kommer att återfinnas på Groupers kommande platta Ruins som släpps den 31:a Oktober.

Mattias El Mansouri