Archives For pop

 

11921781_978452315508316_6597514681453296733_n

Jesper Lidang har startat ett nytt projekt där han går under namnet HÔN och i den ”relativt” nya singeln Honeydream, går äntligen min utopi om en värld utan barn och lodishandskar (avklippta vantar där fingerspetsarna syns) i uppfyllelse.

Långsamt och gungande rör sig HÔN i ett koboltblå sken där blicken dras till det heliga; Vatten blir vin, gudinnor på piedestal och icke existerande tabuvantar.

HÔN´s sammetslena röst är placerad i ett sound hämtat från syntpopens 80-tal och precis som den ”kultförklarade” västtyska popgruppen; Alphaville, har HÔN´s Honeydream samma trollbindande egenskaper som att blanda känslor och teater i en våg av synth eufori, där nostalgi och reflektion över livet och dess förluster ständigt är närvarande som förblindat och hypnotiserat skriker; ”SÄTT MIG PÅ REPEAT!”

Isolde Berkquist 

 

 

Annonser

Little-Jinder

Artist: Little Jinder

Album: Allting Suger

Etikett: Pop

Betyg: 9/10

En vecka försent, men jag kan inte hålla mig, eftersom Little Jinders sammetslena röst, ärliga och raka texter slår rakt in i hjärtat och ger ett långfinger till allt man hatar. Det är så underbart för det känns så ärligt och unikt, som en sms-konversation utan filter. Little Jinder är ingen sötnos – hon är en trotsig tonåring med mörk aura som skildrar samtiden och skickar i väg budskapen till oss i musiken. Jinders album ”Allting Suger” på nio spår (..precis som det förra självbetitlade albumet) är fantastiskt för att det berör och man får en kompis som aldrig dömer.

För vem har inte varit där i avgrunden? Med alla tips om promenader, yoga och mindfulness som präglas av ”ryck upp dig mentaliteten”: gråt inte, skrik inte, finns inte. Det är så genomfalskt, för när man gjort slut med någon så vill man ju bara dö, man vill inte leva ett långt och ”hälsosamt” liv. Det är en sådan äcklig propaganda. Little Jinders musik är sanningen. För vem bryr sig egentligen om att äta kål?

I albumet ”Allting Suger” så omfamnar Jinder melankoli, destruktivitet och kaos där hon kastas emellan flykt och saknad, kaxighet och skörhet i elektroniska pulserande melodier, som ändå lyckas behålla det optimistiska, det änglalika och det vackra. Jinder ger oss kaoset vilket är den bästa metoden för att komma över ”någon”. Dubbelmoral när den är som bäst. För Sverige har blivit så tråkigt. Rökförbud, samvete och rena kläder, att vara tråkig är trend. Och Little Jinder är allt annat än tråkig.

Bästa spåren från skivan är ”Super 8” det är en kaxig ”superhit”. ”Puzzel beskriver Jinder själv som ”evangelistisk”. Så enkel men ack så fin.”Ligger med en ful” med Markus Krunegård. Är en duett men istället för att tala med varandra så gör de det i det tysta, i olika delar av staden. Jag kan inte rå för det, men den är så ”bam” ”bang” ”poff” och ändå lite sexig, får man skriva så? Kort och gott är varenda spår värt att lyssna på om och om igen.

 

 Isolde Berkquist

ge hit musiken 2015plattor_

I den här listan kommer du hitta det som vi lyssnat mest på i år, 60 plattor bestående av musik du redan hört och musik du inte hört. Vi tror inte på rangordning och skiter dessutom i den. Vi bryr oss snarare om att sålla bort det som inte var så bra och ha kvar det som är bra, inte om att betygsätta artister. Det är därför vi har valt att låta indie samsas med house, rock med techno, drömpop med hip-hop och att låta de icke-etablerade artisterna hamna jämte de etablerade. Trevlig läsning och vi syns nästa år! /Redaktionen 


Briana Marela – All Around Us

JAG268

Artist: Briana Marela
Album/EP: All Around Us 
Skivetikett:
Jagjaguwar

Washingtonbaserade Briana Marelas musik är lika hypnotisk som hennes stämmor. Med hjälp av en loopmaskin har hon lekt och klistrat sina stämmor och processat dem till sublima, korala ljudcollage och tack vare en tripp till Reykjavik där hon satte sig ner med Sigúr Rós-producenten Alex Somers och den isländska stråkkvartetten Amiina (som ganska ofta är krediterade på Sigúr-plattor) har Marela skulpterat ihop en av 2015:s mest kontemplerande och transcendentala plattor, med en oansträngd skörhet och en ljudbild som låter lika världsfrånvänd och drömsk som allt annat från det lilla landet i norr.


Jill Scott – Woman

81KxW-gp5GL._SL1394_

Artist: Jill Scott
Album/EP: Woman
Skivetikett: Blue Babe/Atlantic Records

Mest av allt är Woman ett bevis på Jill Scotts artistiska självklarhet. Det är inte lika kittlande som till exempel hennes debutalbum, inte lika intimt och spännande. Snarare är det stabilt och metodiskt. Men välgjort, välproducerat, väldigt bra. Som att hon landat i något där hon är bekväm och klar. Där hon använder sin fantastiska röst och kontroll mer än sin sökande spoken word. Det blir klassiskt och tidlöst och bra, helt enkelt.


Sur Une Plage – Legerdemain

sur une plage

Artist: Sur Une Plage
Album/EP: Legerdemain
Skivetikett: Party Product

Analog och stundtals retroinspirerad synthpop signerat Joshua Wells från det übergrymma kanadensiska psykedelia-rockbandet Black Mountain och Colin McKill från banden Hard Drugs och Lord Beginner. Legerdemain är deras debutplatta och det är en bra sådan, med 8 perfekta, melnakoliska låtar, uppbyggda av trummaskiner, Vangelis-synthar a la Bladerunner och vackra ljudmattor. Glöm inte Joshua Wells sånginsatser som stundtals för tankarna till IAMX/fd Sneaker Pimps-sångaren Chris Corner. Förmodligen årets mest förbisedda platta inom sin genre, och överlag.


Björk – Vulnicura

Björk-Vulnicura-Cover

Artist: Björk
Album/EP: Vulnicura
Skivetikett: One Little Indian

På senaste skivan Vulnicura har Björk lyckats med konststycket att göra ett breakup-album som inte är fullständigt förutsägbart. Albumet som har framställts i samarbete med producenter såsom Arca och The Haxan Cloak är en nästintill perfekt balansgång mellan dramatiska stråkarrangemang, futuristiska beats och texter som både är skrivna och framförda med otrolig ärlighet.


Viet Cong – Viet Cong

0004053794_10

Artist: Viet Cong
Album/EP: Viet Cong
Skivetikett: Jagjaguwar

Det är inte ofta det släpps bra mörka, skramliga plattor längre, men den här skivan i form av indierock med spår av post-punken och ibland repetativa industri-inslag är en av de bättre. De jämförs ibland med Echo and the bunnymen och är en platta med starka 80-talsinfluenser, men som ändå känns oerhört modern.


Fashawn – The Ecology

MALL4CD

Artist: Fashawn
Album/EP: The Ecology
Skivetikett: Mass Appeal Records

Det här är skivan där pojken Fashawn från Boy Meets World blivit vuxen. Hela Fashawns ekologi spinns ihop till ett intrikat nät. Han rappar både lekfullt och fokuserat. Om influenser, bakgrund, uppväxt och nutid. Flowet är rörligt och varierat och skivan präglas av en ständig framåtrörelse.


Tame Impala – Currents

tame-impala-currents

Artist: Tame Impala
Album/EP: Currents
Skivetikett: Modular Recordings

Tame Impala har bytt inriktning och det med ett såpass bra resultat att man inte saknar deras forna sound. På Currents har de lagt undan psykedelian för att omfamna, vad som kan men inte bör kallas, drömpop. Att kalla det för drömpop vore att förminska, låt oss istället säga att de lagt undan gitarrerna och lärt sig skruva synthar, hittat sjukt sublima ljudmattor och expanderat sitt användande av reverb. Det låter fortfarande skevt emellanåt, men det är nödvändigtvis inte psykedeliskt. Dessutom bidrar utsållandet av gitarrerna och de synthdominerande ljudlandskapen till en behaglig och mjuk ljudbild som bär med dig på en flotte från början till slut, på den röda trådens böljande hav.


Dr. Dre – Compton 

1035x1035-dre-compton-soundtrack

Artist: Dr. Dre
Album/EP: Compton
Skivetikett: Aftermath

Ännu en storslagen comeback vi välsignats av i år, och efter 16 år väntan är Dr. Dre tillbaka med sitt tredje och sista album. Av allting vi fått höra 2015 är Compton antagligen skivan med störst antal medverkande musiker och producenter vilket lämnar Dre i en roll bäst beskriven som dirigent till den hiphoporkester han sammansatt. Trots albumets geografiskt väldigt specifika titel hittar vi en variation med män och kvinnor från hela världen. Med starka gästframträdanden från bland annat Kendrick Lamar, Anderson .Paak och Xzibit är Dre’s förmåga att jobba med och pusha artister till sin bästa förmåga ett faktum. Compton är inte bara ett väldigt bra album, det är också det officiella soundtracket till filmen Straight Outta Compton, och det skulle inte vara helt förvånande om det blir nominerat till en Oscar. Vi väntar med spänning.


Car Seat Headrest – Teens Of Style

Car-Seat-Headrest

Artist: Car Seat Headrest
Album/EP: Teens Of Style
Skivetikett: Matador

Med över 10 album i sin bandcamp-katalog gjorde Car Seat Headrest i år skivbolagsdebut med Teens of Style. Albumet som består av nyinspelade versioner av låtar från tidigare album är inte bara en bra introduktion till Car Seat Headrests redan stora diskografi utan fungerar även som någon slags fanservice till den redan insatta. Med skarpsinniga, relaterbara texter och en indie-pastisch inspirerad av band såsom Beach Boys, Pavement och Guided By Voices är Will Toledo definitivt ett av de viktigaste namnen i amerikansk indie just nu.


Valet – Nature

krank195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album/EP: Nature
Skivetikett: Kranky

Transcendental drömpop från Portland med expanderande gitarrmattor och oupphörlig reverb som nästan fick Cocteau Twins att undra om någon snott deras sound. En stark comeback från Honey Owens (Valet) efter sju års tystnad och även en av årets bästa shoegazeplattor, om än något mer åt drömpop-hållet än My Bloody Valentine-hållet.


Adam Tensta – The Empty

1435143298620

Artist: Adam Tensta
Album/EP: The Empty
Skivetikett: RMH Sounds

En komprimerad skiva om ensamhet, uppbrott, intensitet och beslutsamhet. Om att gå in i saker med hela hjärtat och vad som händer när det tar slut. The Empty formas och utevcklas långsamt och metodiskt och spricker till slut guldstrimmig upp i en sordinerad SpottieOttieDopaliscious-tolkning. Det är en upplevelse mer än en skiva.


Carla Morrison – Amor Supremo

carlamorrison_amorsupremo_cover

Artist: Carla Morrison
Album/EP:
Amor Supremo
Skivetikett:
Cosmica

Texterna på den här plattan är sjungna på spanska, men det är underbart att lyssna på ändå. Den mexikanska indiepopsångerskan Carla Morrison släppte sin singer/songwriter-stöpta debut 2012 men verkar sen dess ha gjort en helomvändning då det här årets uppföljare Amor Supremo tar sitt avstamp i det vackraste av melankolisk drömpop. Man behöver inte förstå texterna för att det här ska kunna utses som en av årets bästa plattor.


Seinabo Sey – Pretend

seinabo-sey-pretend

Artist: Seinabo Sey
Album/EP: Pretend
Skivetikett: Universal Sweden

Pretend vinner på sin enkla struktur. Produktionerna är rättframma. Spårens titlar är enstaka ord. Seinabo Sey levererar med en mässande, orubblig stämma där strukturen varieras med små medel. Som i ”Words” där små justeringar och förskjutningar i betoning och accentuering för låten framåt.


Sudakistan – Caballo Negro

sudaki digi cover 900

Artist: Sudakistan
Album/EP: Caballo Negro
Skivetikett: PNKSLM

Sudakistans Caballo Negro kan ses som ett manifest, ett officiellt erkännande av att den tredje Summer of Love-vågen är här och nu. USA hade hippievågen  på 60-talet, Manchester dansade i fabrikslokaler under slutet av 80-talet och Stockholm spottar och fräser ur sig Sudakistan i mitten av det nya tiotalet. Caballo Negro är förfest utan efterfest, efterfest utan sömn, och morgon utan ånger. Den är en Best of Happy Mondays-reinkarnation, leka leva igen, och tequila med citron. Framförallt är den ögon som pratar, armar som viftar och höfter som längtar. Give me something that takes my troubles away and I promise you that I will stay.


Disappears – Irreal

krank192_5x5_300dpi-web

Artist: Disappears
Album/EP: Irreal
Skivetikett: Kranky

Chicagobaserade Disappears fortsätter på Irreal att röra sig hänsynslöst och sömlöst mellan klaustrofobisk krautrock, experimentell shoegaze och mörk garagerock. Det är atmosfäriskt, dunkelt men framförallt väldigt bra och de får gärna fortsätta så.


Natalie Prass – Natalie Prass

natalie-prass-sb006-cover-art-lo-res-1

Artist: Natalie Prass
Album/EP:
Natalie Prass 
Skivetikett:
Spacebomb

Virginiabaserade Natalie Prass har på sin debut pressat in både själ, smärta, hopp och glädje över vackra stråkarrangemang, 70-talsinfluenser, mjukjazz och sydstadssoul och hon sjunger med en obehindrad skör stämma, som trots sin blygsamma frånvaro, lyckas nästla sig igenom instrumenten och kraschlanda rakt in i ens hjärta. Genuin stundtals sorglig och underbar singer/songwriterpop när den är som bäst.


Deportees – The Big Sleep

Cover_The Big Sleep

Artist: Deportees
Album/EP: The Big Sleep
Skivetikett: Universal

Med avstamp i den mänskliga förgängligheten, där både gråten och trösten alltid är nära till hands, har Deportees snickrat ihop en storslagen och vacker skiva. The Big Sleep berättar med sin tonsatta ordpoesi om den samtida skräckhistorien vi lever i, den skapar en blå himlen i våra drömmar när våra hjärtan fumlar i mörkret. Likt obesvarad kärlek öppnar skivan upp dörrar som inte har den enkla lösningen på problem. Där vägen är lång och rädslan en trogen följeslagare är The Big Sleep en hand att krama och en famn att vända sig till.


D’Angelo – Black Messiah 

Album cover "Black Messiah" by D'Angelo And The Vanguard. Credit: RCA

Artist: D’Angelo
Album/EP: Black Messiah
Skivetikett: RCA

Efter den succé D’angelo nådde år 2000 med albumet Voodoo blev det tyst, väldigt tyst. Efter att ha blivit medveten, och väldigt obekväm, med sin status som sexsymbol försvann D’Angelo i missbruk av alkohol och droger. Efter 14 långa år har vi äntligen fått ett nytt album, Black Messiah, och comebacken är ett faktum. Ursprungligen var plattan planerad att släppas i Januari 2015, men kom en månad tidigare som en respons till upploppen i Ferguson och det politiska läget i USA. Med tydliga influenser från artister som Prince och inte minst Sly Stone har D’Angelo skapat ett verk som blandar funk, soul och R&B. Black Messiah är ett välsvarvat musikaliskt hantverk som förgyllt vårt musikår 2015 mer än vi någonsin hade vågat hoppas på.


Kornél Kovács – Nincs EP

Skarmavbild-2015-03-13-kl.-15.54.36

Artist: Kornél Kovács
Album/EP: Nincs EP
Skivetikett: Studio Barnhus

En av de tre kolonnerna som fått stå till grund för det majestätiska tempel till skivbolag/kollektiv/producenter/bro’s som Studio Barnhus är, är Kornél Kovács. Han har hunnit ge ut hela två stycken EP:s det här året, varav Nincs tycker vi är hans starkaste och bästa . Utgjord av 4 låtar bjuds vi på drömsk, lekfull house . Två låtar som vi har dansat till i år är första ”Nordic Rave 4” som tar sig uttryck i tjocka kickdrums, 909-hattar, lekfull percussion och choppade, processade vocals som sedan blir ackompanjerade av en väldigt snygg acidbas samt den den fantastis ”Utopia, Ohio” som för tankarna till hur det hade kunnat låta om Balam Acab hade fått för sig att göra house. En av årets mest kulörta och suggestiva houseplattor.


Kendrick Lamar – To Pimp A Butterfly

3813bcd3d4accb7634eea23a2a7ab190.1000x1000x1

Artist: Kendrick Lamar
Album/EP: To Pimp A Butterfly
Skivetikett: Top Dawg Entertainment

Kendrick Lamar har redan vid debuten Studio 80 och senare med good kid, m.A.A.d city bevisat sig som en skicklig rappare, men det här är något annat. Något extra. Tillsammans med en stor skara producenter och instrumentalister, Top Dawgs egna in-house producent Soundwave och Terrace Martin för att nämna två nyckelpersoner, har Kendrick lyckats skapa ett konceptalbum som är högst personligt och fyllt av substans. 2015 är inte bara hiphopens år, utan även året då afroamerikansk politik hittat sin väg ut i mainstreampopen. Mycket utav det här är tack vare Kendrick Lamar, som med To Pimp A Butterfly cementerat sin plats i musikhistorien.


Dungen – Allas sak

a0920104948_10

Artist: Dungen
Album/EP: Allas sak
Skivetikett: Smalltown Supersound

När albumet kom i september ansågs det redan då att detta utan tvekan är årets bästa svenska platta och kanske den bästa plattan som skulle släppas i år; en åsikt som vi fortfarande håller med om. Dungens progressiva rock blir bara bättre med tiden och tål otaliga omlyssningar.


Amason – Sky City 

amason-sky-city

Artist: Amason
Album/EP: Sky City
Skivetikett: INGRID

Amason är en supergrupp utan dess like, och förmodligen de enda som kan leva upp till det gigantiska svampmoln till hype som blossat upp kring dem de senaste två åren. De gör förstklassig, vemodig pop, med subtila influenser i folkrock, jazz och proggpop  utan att ens för den delen begränsa sig själva till genrefack. De gör det så obehindrat att det nästan blir lite hånande på ett vis, och trots bandmedlemmarnas bakgrunder i andra projekt och konstellationer ( Dungen, Miike Snow, Idiot Wind etc) så blir snarare deras individuella referenspunkter varandras referenspunkter, utsuddade och rekonstruerade i en enda gigantisk symbios som tar sig uttryck i vad som förmodligen är Sveriges just nu mest tajta popband.


Erik Lundin – Suedi

1446818874263

Artist: Erik Lundin
Album/EP: Suedi
Skivetikett: RMH Sweden

Årets viktigaste hiphopEP får blattarna på främre raden av varje konsert att gråta av lycka, sorg, kärlek, och igenkänning. Erik spotta ut rader som slira som en röd tråd runt hela 2016. Direkt efter årsskiftet kommer första femtonåringen försöka rimma shawarma med sperma.


Slowgold – Glömska

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album/EP:
Glömska 
Skivetikett:
Gaphals

Göteborgska Amanda Wernes musik som Slowgold är tidlös. Den är gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt. Musiken på Glömska tar sig uttryck i visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats. De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt imponeras vi av Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Ett av årets starkaste album.


Född Död – Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse

a1332640843_10

Artist: Född Död
Album/EP: Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse
Skivetikett: Northern Electronics

Född Död består av Northern Electronics-residenterna SARS och Varg. Tidigare i år debuterade de med den 7-spåriga 12’an Studie I Närhet, Längtan Och Besvikelse som låter precis lika ödesdiger som sin titel. Det är mörk elektronisk musik i sitt esse, , karg och suggestiv, som om vore den komponerad ur en apokalyps efterdyning. Den låter så ödesdiger att man hade kunnat tro att en misantrop komponerat den. Årets bästa domedagselectro för den som är trött på mänskligheten.


Daniel Norgren – Alabursy 

1200

Artist: Daniel Norgren
Album/EP: Alabursy
Skivetikett: Superpuma Records

Det är först på senare år som vi tycker att Tvärreds Daniel Norgren fått den uppmärksamhet han förtjänar, med sin alldeles säregna meditativa take on på amerikansk blues, gospel, country och singer/songwriter-pop. Han väver in allting med suggestiva, förledande ljudlandskap och sitt vackra, originella gitarrspel som förflyttar oss från storstadens hektiska samspel till urskogar och forsande floder. Där artister kämpar för att göra sina referenspunkter höra, gör Norgren det obehindrat och opretentiöst, och utan att för den delen låta som någon annan. Man vill nästan hålla andan när man lyssnar på Alabursy, för att inte bryta förtrollningen som den ger upphov till. Definitivt en av årets mest stillsamma, vackraste och kontemplerande plattor.


William Basinski – Cascade

2062_cascade_sleeve3

Artist: William Basinski
Album/EP: Cascade
Skivetikett: Temporary Residence

Cascade är egentligen ingen platta i konventionell bemärkelse för den utgörs bara av en låt på 40 minuter men den förtjänar att vara med här ändå. William Basinski har sen 90-talet skapat sig ett namn som en av världens främsta ljudkonstnärer och ambient-kompositörer med sin långa, utdragna kasettbandsambient och syntetiska sorgekväden. Cascade är ännu en låt i genren ljudlandskap av sorg och är precis lika smärtsamt vacker som resten av Basinskis verk, och det med få medel utgjorda av pianoklinkningar, subtila ljudmattor, delay och mängder av reverb. Att lyssna på Cascade är som att kopplas bort från verkligheten och dess outgrundliga grymhet.


Courtney Barnett – Sometimes I Sit And Think, And Sometimes I Just Sit

courtney__12118_zoom

Artist: Courtney Barnett
Album/EP: Sometimes I Sit And think, And Sometimes I Just Sit
Skivetikett: Milk! Records

Debuten från australienskan Courtney Barnett är självdistanserad och humoristisk indierock när den är som bäst. Sätt på den när du vaknar, när du utför hushållssysslor, grillar med dina vänner, när du inser att du inte kommer att få tillbaka någon skatteåterbäring eller ja…närsom egentligen.

Give me all your money, and I’ll make some origami, honey
I think you’re a joke, but I don’t find you very funny


Dorisburg – Splade 

a0460687972_10

Artist: Dorisburg
Album/EP: Splade
Skivetikett: Northern Electronics

Dorisburg är Alexander Berg, mest känd som ena halvan av Genius Of Time som han har tillsammans med en annan superb technokreatör och skivsnurrare, Nils Krogh (som även verkar under namnet Arkajo). Som Dorisburg har Berg släppt ifrån sig dansmusik av hög kvalité redan från första början, med ljudmattor inspirerade av allt mellan jordskorpor till yttre rymd. Splade hör till Bergs lite mer mörka och klaustrofobiska släpp, men även en av hans bästa. Lyssna bara på Business Propaganda, vars dronemattor låter som metallisk valsång.


Madi Banja – Det Var Inte Med Meningen

madibanjacover

Artist: Madi Banja
Album/EP: Det Var Inte Med Meningen
Skivetikett: Let’s Make That Happen

Med ”Gå på tå” skrev Madi Banja en av de vackraste låtarna vi hört om relationen mellan förälder och barn, om en oändlighet av kärlek mellan skiften, och mellan orden ett samhälle suger i sig mer och mer av vår tid tillsammans. Utöver detta får vi på skivan några utav årets bästa och mest vemodiga partylåtar, ”Hollywood” och ”Välkommen till Dalen” är glidflyg genom orten, propellerandes mot klubben.


Amason – Flygplatsen 

2000x2000sr

Artist: Amason
Album/EP: Flygplatsen EP
Skivetikett: INGRID

Under en finfin konsert på Musikens Makt i somras sa Amanda Bergman ”Nu ska vi spela en ny låt. Den heter Flygplatsen”. Jag konstaterade där och då att: vilken överjävligt bra låt det här är. Ett kvartal senare släpper Amason den här rasande starka fortsättningen av Sky City. /Björn


Godspeed You! Black Emperor – Asunder, Sweet and Other Distress

Godspeed_You!_Black_Emperor_-_Asunder,_Sweet_and_Other_Distress

Artist: Godspeed You! Black Emperor
Album: Asunder, Sweet and Other Distress
Etikett: Constellation

Det kanadensiska postrockbandet bryter tystnaden och ger oss det första materialet på fem år. Med lite mer distade gitarrer, en ljudbild full av noise och annat statiskt brus är de tillbaka och visar oss att de fortfarande är relevanta. En platta som till en början får fans lite nervösa utvecklas och mognar snabbt och lämnar lyssnaren med en total övertygelse om att Godspeeds personlighet och musikaliska vision fortfarande är intakt, det vill säga att kunna förmedla en känslomässig helhetsupplevelse som fortfarande står oöverträffad inom sin egen genre.


Dödens Dal – På Natten, Ovan Molnen

ff46

Artist: Dödens Dal
Album/EP: På Natten, Ovan Molnen
Skivetikett: Flora & Fauna

Dödens Dal består av Rickard Jäverling och Henrik Von Euler och tillsammans har de sedan 2013 kanaliserat sin sorg genom en trilogi som avslutades med På Natten, Ovan Molnen som släpptes i höstas. Musiken som Dödens Dal gör känns lite som ett musikaliskt förkroppsligande av sorgens alla skepnader, men den är likt bandnamnet, inte särskilt dramatisk, utan snarare vacker, kontemplerande och suggestiv och tar med dig på resor genom karga och mörka ljudlandskap, mellan gitarrplock, ambienta ljudmattor, trummaskiner och arpeggion.


A Place To Bury Strangers – Transfixiation

Transfixation

Artist: A Place To Bury Strangers
Album/EP: Transfixiation
Skivetikett: Dead Oceans

Det är kanske inte lika bra som debuten från 2007, men om du fortfarande älskar en kombination av Swans, JAMC, tunga montona basgångar och skrikande shoegaze:iga gitarrer är detta ett klockrent album och bland de bästa som givits ut 2015.


Kid Simpl – Response/Ascend EP

a4012108074_10

Artist: Kid Simpl
Album/EP: Response/Ascend
Skivetikett: SYMBOLS

I år är året då det mesta började låta ointressant för att Arca bröt igenom en trettio års mur emot framtiden. Och det som redan kommit i hans efterföljd låter snarare 2018 än 2016. Ett exempel är denna hjärtskärande ep.


Blur – The Magic Whip

1035x983-faec798e

Artist: Blur
Album/EP: The Magic Whip
Skivetikett: Parlophone

När Blur släppte Under The Westway för tre år sedan visade de hur relevanta de faktiskt är. De som muttrar över ännu en återförening har knappast lyssnat. Har man den minsta Blurfrekvens påslagen år 2015 innehåller The Magic Whip några av de finaste låtar bandet spelat in.


Sandra Mosh – Skogsrave

skogsrave
Artist: Sandra Mosh
Album/EP: Skogsrave
Skivetikett: MOSH Musik

Sandra Mosh återvände i somras med EP:n Skogsrave,  uppföljaren till förra årets fantastiska debut, Skallgång. Skogsrave är på sätt och vis en hyllningsep till alla dessa euforiska rejvfester ute i skogen som runtom i Sverige iår fick ställas in på grund av polis och dåligt väder. Det är en minimalistisk, men såpass drömsk och förledande EP att skogs-kontexten snarare bör bli utbytt mot rymdfärder och omloppsbanor. Lyssna  bara på titelspåret med sina hårda, ihåliga kickdrums luftiga hi-hats och hypnotiska, subtila ljudmattor så förstår du varför.


FKA Twigs – M3LL155X

FkaTw_EP3

Artist: FKA Twigs 
Album/EP:
M3LL155X 
Skivetikett:
Young Turks

Tahlia Barnett har ständigt omgett sig av duktiga producenter, men även hängivet tagit sig tiden till att själv lära sig producera och tweaka ljud. Men hon har mestadels varit väldigt självständig i sitt egna utforskande av ljud, vilket lett till att hon blivit en av de två senaste årens säregnaste artister med ett genuint hantverk till elektronsik musik som ständigt utmanar och alienerar lika mycket som den fascinerar och inbjuder.  M3LL155X är förmodligen hennes starkaste och bästa släpp hittills, men det tog henne, om än bara tre år, men två fantastiska EP:s och en LP för att komma fram till denna 5-spåriga benknäckande, industriellt r&b:iga EP.


Anna Von Hausswolff – The Miraculous 

anna_von_hausswolff_the_miraculous_art

Artist: Anna Von Hausswolff
Album: The Miraculous
Skivetikett: Pomperipossa Records

Att intressera sig för orglar kan ha varit det bästa Anna Von Hauswolff någonsin gjort. Från den pianobaserade singer/songwriter-debuten Singing from the grave 2010 till 2012:års grandiosa, drömska orgel-centrerade drone-rock på Ceremony hände det mycket. Förutom att ha släppt en av det årets bästa plattor hade hon, uppenbarligen, bytt still och intresserat sig/lyssnat mycket på dronerock. The Miracuolous är lite av en fortsättning på det som påbörjades på Ceremony, bara det att hon föst pop-influenserna åt sidan och bytt ut Annedalkyrkans orgel till Studio Acusticums orgel i Piteå, den största kyrkorgeln i skandinavien. Ljubilden följer därefter; den är mörkare, tyngre, och mer psykedelisk och här får alltifrån Swans, Godspeed You! Black Emperor, Sunn O))) och Black Sabbath plats på referenslistan. Men det låter fortfarande helt eget, på det viset som bara Anna kan frammana.


Grimes – Art Angels 

grimes-art-angels-album-stream-listen

Artist: Grimes
Album/EP: Art Angels
Skivetikett: 4AD

Grimes eller Claire Boucher som hon egentligen heter, har trots sin fot inom den elektroniska musiken, ständigt varit en musikalisk kameleont som förhäxat lyssnare lika mycket som hon utmanat dem, med allt från Geidi Primes/Halfaxa-eran 2010 med sin ambienta pop och darkwave till 2012:s genombrott med Visions och dess sublima, vackra och fullkomligt briljanta post-internet-electronica. På Art Angels förflyttar sig Grimes till det soniska gränslandet mellan det kommersiella och svårsmälta, mellan sockersöt hitlåts-pop och vrickad elektronisk nu-metal med lika delar rap som avgrundsvrål. Som alltid med Grimes får man lära sig gilla det. Vi har gjort det.


Lana Del Rey – Honeymoon

528666

Artist: Lana Del Rey
Album/EP: Honeymoon
Skivetikett: Interscope

Lana Del Rey blir odiskutabelt bättre och bättre. För varje skiva har melodiernas direkthet avtagit och istället får man vänta på att de kommer till en. Det går långsammare och produktionerna är pampigare. Honeymoon lämnar en med känslan av att det är exakt så här hon ska låta.


Erk – Spelbart

Erk_Random_Bastards_-_Spelbart_Header

Artist: Erk & Random Bastards
Album/EP: Spelbart
Skivetikett: Random Bastards

Spelbart är en skiva där många personligheter får smälta samman. Det är röster som bryter sig ur de traditionella ramarna för rap. Eller de traditionella ramarna för svenskan över huvud taget. Därför blir det även stundtals spretigt och eccentriskt, men Umeåcrewet, och speciellt Erk själv, bidrar på ett imponerande sätt till att utvidga hur svenska språket kan användas.


The Land Below – The Land Below 

TheLandBelow-cover_highres

Artist: The Land Below
Album/EP: The Land Below
Skivetikett: Hybris

Bakom The Land Below hittar vi malmöiten Erik Lindestad och för en gångs skull så räcker det med att se det fantastiska och fantasieggande omslaget till hans självbetitlade debutalbum, för att kunna få en tydlig bild över musiken han gör. Den genomsyras nämligen av elektronisk, suggestiv och förledande drömpop – fjäderlätt och böljande som moln, skimrande och svalkande som turkost havsvatten. Sen ska vi ju inte börja prata om Eriks obehindrade, lena och luftiga stämmor, Ett av årets bästa svenska popsläpp!


ANAMAI – Sallows 

ANAMAI

Artist: ANAMAI
Album/EP: Sallows
Skivetikett: Buzz Records

ANAMAI är kanadensiskan Anna Mayberrys soloprojekt. Vid sidan av ANAMAI är Mayberry med i noiserockbandet HSY, men på Sallows finns det inte plats för något som kan liknas vid noise, eller oljud för den delen. Musiken på Sallows tar sig istället uttryck i form av suggestiv folkdrone, vacker stämsång, ljudmattor och gitarrplock. Den placerar sig också i det outsägliga gränslandet mellan det kusliga och stämningsfulla, vilket gör den till en av årest mest intressanta och vackra plattor.


Multiface – Morning War

multiface_cover_44_front_notitel_300-e1427282709542

Artist: Multiface
Album/EP: Morning War
Skivetikett: Naiv Recordings

Malmöbaserade Multiface debut har knappast fått det genomslag den förtjänar. Det är trasigt och dränkt i dist och shoegaze-influenserna vilar som en tung filt över beatsen. Melodierna måste nystas fram ur den stundom doomiga produktionen. Må 2016 års efterföljare till Morning War bli något lika vackert som Morning War.


Liam Hayes – Slurrup

slurrup

Artist: Liam Hayes
Album/EP: Slurrup
Skivetikett: Fat Possum Records

2015 är året då Spotify äntligen fick till sin ”Musik du skulle kunna gilla”-lista och det tackar vi för, för utan den hade vi förmodligen helt missat Liam Hayes som blev sommarens främsta och förmodligen mest förbisedda soundtrack. Garageinspirerad indierock med glammiga inslag som trots detta låter otroligt modernt.


D.Å.R.F.D.H.S. – Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten 

a2891100005_10

Artist: D.Å.R.F.D.H.S.
Album/EP: Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten
Skivetikett: Northern Electronics

Bakom D.Å.R.F.D.H.S hittar vi Northern Electronics-residenten Varg och Michel Isorinne från den post-avantagardistiska labeln Beläten . Mörkret, kylan, tystnaden & ensamheten är en vacker, melankolisk och meditativ uppföljare till 2014-års In The Wake Of The Dark Earth. Vintrig, karg och analog ambient när den är som bäst.


Holly Herndon – Platform 

platform

Artist: Holly Herndon
Album/EP: Platform
Skivetikett: 4AD/RVNG Intl.

Är det Techno? Pop? Tonsatt ASMR? Emoji-techno? Post-internet? Vad vi vet är att Holly Herndon inte kan buntas in i ett fack. Hon är en ljudkonstnär av skarpaste kaliber och dekonstruerar och rekonstruerar pop, techno och ljudkollage som om vore de legobitar. Faller du inte för hennes post-futuristiska och sylvassa elektronika så kommer du liksom oss förmodligen falla för henne böljande ljust kopparbruna hår och i sinom tid hennes musik.


Azure Blue – Beneath The Hill I Smell The Sea

Print

Artist: Azure Blue
Album/EP: Beneath The Hill I Smell The Sea
Skivetikett: Hybris

Drömpopens sista dans. Sveriges popkonung Tobias Isaksson har med Beneath The Hill I Smell The Sea avslutat sin episka trilogi med lika delar skimmer, svajande palmer och upphittade, tårstänkta polaroidbilder från en svunnen tvåsamhet. Han har hittat och lappat ihop sig själv, sitt brustna hjärta och kommit underfund med livets outsägliga bekymmer, med hjälp av sin karaktäristiska new-wave-stänkat drömpop och gedigna hantverk till lyrik. Det låter bättre än någonsin.


Westkust – Last forever

westkust

Artist: Westkust
Album/EP: Last forever
Skivetikett: Luxury

De har kallats för Göteborgs egna My Bloody Valentine men det döljer sig ändå något alldeles eget bakom Westkusts högljudda musik. Den är lika delar pop, punk och shoegaze och lika omfamnande som alienerande.  Ett vackert oljud som väntar på att få köra över dig likt en ångvält, för att sedan plocka upp dig och plåstra om dina sår. Vem som helst kan förlora sig i deras vardagsflyktiga ljudväggar eller få nostalgitrippar till ungdomens dagar från deras 90-talistiska gitarrskrammel. Lyssna bara på ”Jonna”, en av albumets vackraste spår som för tankarna till Alvvays och Asobi Seksu.


Helen – The Original Faces

krank196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album/EP: The Original Faces
Skivetikett: Kranky

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång) dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter. The Original Faces, deras debutplatta, är rent soniskt en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.


The Innocence Mission – Hello I Feel The Same

0005769483_10

Artist: The innocence mission
Album/EP: Hello I Feel The Same
Skivetikett: Korda Records

Don och Karen Peris nionde skiva är precis som föregångarna något att dyka ner i med huvudet före. Något att ständigt återkomma till. Något att ständigt hitta nya nyanser i. På Hello i feel the same är det längre mellan kickarna än på föregångarna. Den kräver sin tid. Ändå fortsätter makarna Peris, med sin försiktigt kristna framtoning, att skriva de vackraste melodierna i vår tid.


Bilal – In Another Life

BILAL_IAL_DIGITAL_COVER

Artist: Bilal
Album/EP: In another life
Skivetikett: eOne/Purpose Music Group

Adrian Younge kanaliserades genom DJ Premier i 2014s ”Phryme”. Nu producerar han Bilals ”In Another Life”. Det gör att skivan får ett väldigt tydligt Younge-sound, och därmed skiljer sig avsevärt från Bilals tidigare album. Det är ett spretigt, trevande och avskalat album som hålls samman av Bilals precisa sång som rör sig över stora ytor.


Kaitlyn Aurelia Smith – Elucid

wv130

Artist: Kailtyn Aurelia Smith
Album/EP: Elucid
Skivetikett: Western Vinyl

Monoton, lätt och drömsk är ett sätt att beskriva Kaitlyn Aurelia Smiths debutskiva.Det är elektronisk musik som låter som svartklubbarna man gick på förr.


Actress – DJ-Kicks

K7319

Artist: Actress
Album/EP: DJ-Kicks
Skivetikett: !K7 Records

Det var känslan av att trampa på guld som infann sig när jag (Björn) upptäckte Actress i somras. Darren Cunningham‘s bidrag till DJ-Kicks-serien öppnar dörrar och visar hur fantastisk skevt förpackad electronica kan låta. Den djupt obskyra låtlistan, tillsammans med egenkomponerade Bird Matrix, bjuder in till lika stor fascination som förälskelse.


Jonathan Johanson – Lebensraum!

583019813

Artist: Jonathan Johansson
Album/EP: Lebensraum!
Skivetikett: Sony

Lebensraum! är framförallt en väldigt melodisk skiva. Där de mörka basgångarna och syntarna bara får bli botten, men det som verkar sväva överst är melodierna. Den är intressant i sin komposition. Sången får på många sätt stå för det kontrollerade rytmiska, medan produktionen bakom får stå för det klangfulla. Och det är just det som ger skivan sin karaktär.


King Gizzard And The Lizard Wizard – Paper Maché Dream Balloon

a2280704800_10

Artist: King Gizzard And The Lizard Wizard
Album/EP: Paper Maché Dream Balloon
Skivetikett: ATO Records

Om man bortser från det lite fåniga namnet så får man en gullig, smått naiv och proggig  popplatta med känsla av en animerad 70-talsserie i stil med Kalles klätterträd.


Dam Funk – Invite The Light

STH2358

Artist: Dam Funk
Album/EP: Invite The Light
Skivetikett: Stones Throw Records

Funkambassadören Dam Funks musik har alltid varit kompakt. Invite The Light är dock välbalanserad. Det tunga, förvrängda funken samsas med den mer melodiösa jazzen. Det raka och hårda samsas med det svängiga och slicka. Det är en oerhört klarsynt skiva som rymmer både förflutet, framtid och samtid.


Dead Ghosts – Love and Death and All the Rest 

a1714139864_10

Artist: Dead Ghosts
Album/EP: Love and Death and All the Rest
Skivetikett: Burger Records

Vancouver har många fantastiska band som folk aldrig har hört talas om och Dead Ghosts är ett av dessa. Med en blandning av punk, sång i eko-effekter och countrygitarrer är Love and death and all the rest en av årets bästa rockplattor.


Quarterbacks – Quarterbacks 

QUARTERBACKS-lp-cover750

Artist: QUARTERBACKS
Album/EP: Quarterback
Skivetikett: Team Love Records

Ibland vill man bara bli lite nostalgisk med solskenspop i klassisk 90talsindie-stil, med sång som inte är överdrivet tajt och överproducerad, det får vara lite surt och ostämt. Då vill man ha en skiva som den här.


 

2880x1800-light-pink-solid-color-background

Det har släppts mycket bra låtar i år. Alldeles för mycket för att jag ska skulle haft tid att samla allt i ett enda inlägg. Mest av allt har jag lyssnat på det elektroniska; mycket fyrtakter, 303:or, ljudmattor och arpeggion, jag har delvis skitit i gitarrer, eller snarare gett upp hoppet på att försöka hitta bra gitarrbaserad musik, då jag sätter allt för höga krav på hur den ska låta. Här är åtminstone de 15 låtar som jag lyssnat mest på under 2015, fylld med allting från trap till drömpop, ambient, house och techno. Enjoy! /Mattias


Jessy Lanza – You Never Show Your Love 


Sensuell och minimalistisk trap från en hyperdub-resident som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Jessy Lanza debuterade 2013 med, också den lite för förbisedda, Pull My Hair Back och har sen dess befunnit lite i skymundan, även om hon blivit erkänd av större medier. Tråkigt tycker jag, men jag längtar efter kommande material.


Pixx – Fall In

4AD;s nya signing. Blott 19 år gammal är Londonbaserade Hannah Rodgers och hon gör redan drömsk, och kontemplerande pop som kan mäta sig med stallkompisarna The Cocteau Twins transcendentala musik. Hon släppte en av årets bästa EP:s nyligen, så gå in och lyssna!


Susanne Sundför – Delirious ( I Break Horses Remix) 

De flesta känner väl till Susanne Sundför. Dock känner inte folk till den fantastiska remix som svenska I Break Horses gjorde på hennes låt Delirious. Skev, oerhört mörk, dränkt i reverb och pitchade ljudmattor. Om ni någonsin undrat hur Susanne Sundförs röst låter ett par toner nersänkt, bör ni lyssna omedebums! En av årets mest förbisedda remixer.


William Basinski – Cascade

William Basinski är för mig och många andra en lika stor del terapeut som han är en konstnär och kompositör. Hans sorgliga kasettbandsambient, sträcker sig flera år tillbaka i tiden, men han är fortfarande lika bra på att tonsätta livets förgänglighet och de gapande svarta hål som i bland uppenbarar sig i vissa människors tidslinjer, som han var förr. Cascade är ett 40 minuter långt, repetivt och framförallt melankoliskt stycke ambient. Ju längre den håller på, desto längre in i bottenlösheten faller man. Jag somnade till den när jag och en vän begav oss ut, sjukt varmt påklädda för att sitta under stjärnorna på ett fågeltorn för att bevittna en blodmåne som skulle uppenbara sig. Ett av de finast och underligaste minnen jag har och framförallt en  av de vackraste låtar jag någonsin hört.


Arca – EN 

Arca a.k.a Alejandro Ghersi är en så sjukt skillad ljudkonstnär att alla vill jobba med honom. Typ Björk, Kanye West och FKA Twigs. När han själv gör musik dock, befinner den sig i gränslandet mellan det underbara och det obekväma, det vackra och groteska. Ungefär så låter EN, som varvar avgrundsvrål och samplade, pitchade mans-frustanden till vackra pianoklink och ambienta ljudmattor.


Swim – Next To Me

En ny malmöduo signerat Erika och Carl. Så mycket mer vet vi eller jag inte. Däremot släppte de en väldigt bra debutsingel, utgjord av karg och drömsk chillwave, som gjord för att strossa runt på stranden och blicka ut över vintersvarta hav.


Swim – Next To Me ( Boeoes Kaelstigen Remix)

Och just det. Boeoes Kaelstigen tog sin an ovannämnda låt och gjorde en av årets vackraste och mest melankoliska remixer. Förmodligen deras bästa också, som de själva påstod i samma veva som releasen. Jag kan inte annat än hålla med.


Nite Flights – Late In The Game

Tobias Isaksson är Nite Flights, och Nite Flights är Tobias Isaksson. Hans musik är, inkluderat med artistnamnet,  ett med tiden på dygnet den är skapad på och låter därefter; vacker och aningen melankoliskt, fast inte på ett överväldigande sätt, utan mer på det kontemplerande tysta viset, som storstadsmelankoli tar sig uttryck i. Late In The Game är en fin och skev liten housepärla med en av årets schystaste disco-arpeggion. Debutalbumet kommer ut den 26:e Februari!


Grimes – Realiti

Grimes behöver ingen närmare förklaring eller biografi. Hon släppte dock en av årets bästa låtar i form av realiti, och även en av hennes bästa låtar. Det behöver ni veta, typ.


Frankey & Sandrino – Acamar

Vore det inte för spellistan ”Played By Jamie xx” på Spotify hade jag varit sen med att upptäcka den här vackra housepärlan, signerat den Berlinbaserade duon Frankey & Sandrino. Liksom ovannämnda låt, tar den sig också uttryck i vackra arpeggion.


Positive Centre – Great Excavator

Berlinbaserade Positive Centre eller Mike Jefford som han egentligen heter skapar mörk, avgrundsdjup techno, som rör sig mellan klassiska fyrtakter och till synes beatlösa kreationer. Great Excavator faller i den senare kategorin, även om bastrummorna här flyter samman med den övriga jordbävningen till bas som präglar den. Precis som titeln antyder låter Great Excavator som en utforskning av en kapsejsad isbrytare som sakta men säkert sjunker i ett iskallt, bottenlöst, svart hav.


Arkajo – Altavista 

Bakom Arkajo hittar vi Göteborgska Nils Krogh, lite mer känd som ena halvan av duon Genius Of Time som han har tillsammans med en också lika duktig techno/house-kreatör, Alexander Berg, som gör musik under namnet Dorisburg. Altavista är titelspåret till  EP:n han släppte tidigare iår (eller var det egentligen sent 2014? Internet säger olika) på Aniara Recordings, som han även driver. Mörk, tung techno när den är som bäst.


FKA Twigs – Glass & Patron 

FKA Twigs, eller Tahlia Barnett som hon egentligen heter, behöver liksom Grimes inte heller någon vidare förklaring då hon i princip har erövrat hela världen med sin experimentella, annorlunda tagning på r&b och electronica. Glass & Patron är Twigs bästa låt enligt mig. Kanske har det med att Barnett dansar så sjukt himla snyggt, eller den benknäckande produktionen som typ har börjat bli lite av Twigs signatursound.


Kornél Kovács – Nordic Rave 4 

Studio Barnhus-residenten Kornél Kovács har hunnit spotta ur sig två högklassiga EP:s iår, Nincs och Radio Koko. Av dessa två är Nincs min favorit med den tillhörande låten Nordic Rave 4 som jag dansat väldigt mycket till i år. Nordic Rave 4 är min favorit av alla de house-låtar som släppts i år. Allt som krävdes bara dessa hyper-processade vocals och de fina, ambienta ljudmattorna i bakgrunden. Och såklart de krispiga 909-hattarna. Och glöm inte acidbasen som kommer i slutet. Bam!


Bjarki – I Wanna Go Bang

Det har varit en stor hype kring den isländska producenten och Dj:n Bjarki det här året. Han var den första artisten att ges ut på Nina Kraviz nya skivetikett трип (trip). I Wanna Go Bang låter lite som det som du inte vill att dina föräldrar eller vänner ska förknippa med dig när du säger att du lyssnar på techno, men samtidigt är den här låten så sjukt fet och tung att den på ett bra PA kommer att få dina hjärnsubstanser att läcka ur ur öronen.

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

”We’ve just released an all new remix! Quite possibly the best one we’ve ever made”

Förra månaden skrev vi om malmöduon Swims debutsingel som ”chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav”Förra veckan fick sig låten en omstöpning av de svenska, briljanta remixologerna Boeoes Kaelstigen, som förflyttat ljudbilden från släpande chillwave till en mittpunkt mellan minimal trance och melankolisk techno. Sinnesjukt himla vackert.

Mattias El Mansouri

a1888652526_10Artist: Mystic Braves
Album: Days of Yesteryear
Skivetikett: Not On Lable
Betyg: 8/10

 

Days of yesteryear är det Kalifornienbaserade bandet Mystic Braves tredje platta, med tio spår, och även denna gång är det hippieaktigt 60-talsgaragerock/psykadelisk rock och surf, med vissa latinoinfluenser.

Days of yesteryear är extremt träffande då både bandet i sig och musiken låter som något man hade kunnat leta reda på i föräldrarnas skivsamling. Det är väldigt amerikanskt, det är väldigt västkustskt med sol, palmer och surfbrädor. Man kan höra influenser från både amerikaner, som 13th Floor Elevators och britter, som Yardbirds och The Zombies.

Mystic Braves ger på ett sätt samma intryck som när man såg Austin Powers-filmen för första gången; det är en blinkning till 60-talet utan att parodisera för mycket, utan mer som att de uppriktigt uppskattar det, men utan att försöka vara alltför plagierande.

No Trash har den obligatoriska orgeln, tamburinklappet och Byrds-gitarrerna, man kan bokstavligen se framför sig en spelning i ett tv-program med go-godansare i bakgrunden.

As you wonder why med sina flöjtar påminner mig till viss del om Dungens 60-talsinspirerade progressiva rock. Det dyker även upp trumpeter mot slutet av låten som ger en mariachi-känsla och där hör man hur bandet verkligen är från den amerikanska västkusten

Now that you´re gone är något rockigare och känns faktiskt lite modernare, där kan man för en gångs skull höra att detta är en nyproducerad platta med ett äldre sound.

5 minute dream girl har den 60-talsaktiga simpla, lite naiva lyriken som knappt görs längre. De håller det enkelt och fokuserar på melodin istället och det kan vara ett av de bästa spåren på albumet.

Spanish rain i sin tur är inne och nosar på Syd Barrets territorium, där de byter stil och tempo flera gånger under låtens gång och med fågelkvitter över gitarrslingor mot slutet.

Mystic Braves nya skiva är ett måste för dig som har en grej för 60-talsrock och som redan betat av dina föräldras gamla skivsamling och önskar att alla band kunde låta som de gjorde förr.

 

mysticbraves-2014

 

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

Malmöduon Swim signerat Carl och Erika har delat med sig av titelspåret från deras kommande debut EP som släpps den 11:e December. Det är ett stycke suggestiv chillwave (ja, ni hörde rätt, den är alltså inte död!!) med percussion som för tankarna till tropikerna ackompanjerat av soniska landskap som ljuder av karga synthmattor. Det är chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav, den typiskt skandinaviska electron i ett nötskal, med paradoxala ljudbilder, mörker och ljus, värme och kyla, korallrev och grumliga svarta hav.

Swims debut-ep släpps på With Love Recordings den 11:e December, en underetikett till Malmöbaserede HMWL.

Mattias El Mansouri

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

11846568_700858106724190_2255804380124430510_n

Med en #breakup-hashtag laddade JJ nyss upp månadens förmodligen deppigaste låt. Den låter typiskt JJ med släpande trummaskiner, grumliga ljudlandskap och regnmoln till reverb. Jag behöver inte säga mer, för texten talar om allt; den är direkt och simpel, men förstärks paradoxalt nog av den Yung Lean-stöpta auto-tuningen som lyfter hela låten till ett skevt, droginducerat breakup-stycke. Där sade jag egentligen för mycket.

I wish I could hate you.
I wish I could say that I deserve more, but I really don’t.

Mattias El Mansouri