Arkiv för portland

KRANK196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album: The Original Faces
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8.2/10

Det är nånting med Liz Harris och hennes musik som Grouper som alltid fått mig på fall sen min vän Daniel introducerade hennes ambienta folk-noise till mig. När jag började första året på gymnasiet så försköts lyssnandet på hennes musik från att vara ett periodiskt nöjeslyssnande till att vara ett sorts kontinuerligt, omedvetet sökande efter en lucka i livet. En sorts vardagsflykt från livets alla bekymmer, som just då genererades av skolan som gav mig stressrelaterad ångest och sömnlösa nätter. Av någon anledning kom just hennes musik att bli ett sorts terapeutiskt och tröstande hjälpmedel när jag höll på att drunkna i ett till synes bottenlöst svart hav.

Jag har på så sätt aldrig försökt uppfatta om något hon släppt eller varit involverad i, varit mediokert eller rent utav ”dåligt” då betydelsen av hennes musik som en livräddare i nöden alltid vägt över allt annat. Ungefär på samma sätt som guilty pleasures inom musik och film nödvändigtvis inte måste vara bra, men kan associeras med nostalgi, minnen och kontemplerande som i sin tur får en att må bra. Men med Helen krackelerar hela min bild av den odelade hängivenhet och den outgrundliga relation som jag haft till Groupers musik när två andra musiker kommer in i bilden, med helt andra ljudbilder och soniska landskap än det som jag alltid förknippat Liz Harris med.

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, ovannämnda Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång)  dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter.

I somras dök dock Helen upp igen med tillkännagivandet av The Original Faces, deras debutplatta som trots Helens tystnad, hela tiden, sakta men säkert tagit sin form under ett pars års tid. Rent soniskt  är plattan en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.

Dock kan man inte påstå att Helen utforskar nya genrer eller att de är så mycket annorlunda än många av de drömska (ofta skäggiga) lo-fi-band som härstammar från USA och Kanada, men det betyder inte att musiken som infinner sig på The Original Faces är dålig. Inte alls. Tvärtom är den bra, väldigt bra och förvånansvärt intressant och behaglig att lyssna på, men den hade kunnat bli något mer.

The Original Faces släpps den 4:e September på Kranky.

Mattias El Mansouri

Annonser

helen
Foto: Natalie Anne Howard

För två år sedan kunde vi utläsa det här på Gorilla vs Bears hemsida:

“I have been playing pop music with some friends and we made a 7″. We’re playing under the name Helen.” — Liz Harris of Grouper

Då hade Liz Harris från Grouper bildat dreamgaze/noisepop-bandet Helen med sina två vänner Jed Bindeman från Portlandbaserade psychrock-bandet Eternal Tapestry och Scott Simmons (från lo-fi-popparna Eat Skull) och släppt sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”. 

Nu är de äntligen tillbaka med första låten ”Motorcycle” från deras kommande debut-LP The Original Faces som släpps den 4:e September på bästa Kranky. Enligt Pitchfork har albumet spelats in under flera års tid i Portland och vilken tur för oss, för vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Mattias El Mansouri

KRANK195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album: Nature
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8/10

Det tog sju år för Portlandbaserade  Valet (Honey Owens)  att komma tillbaka till musicerandet, år som långsamt fick henne att överge sitt forna sound, upptäcka ny musik, starta familj och låta det, sakta men säkert forma hennes tillvaro och estetiska riktning. Att få ett tillskott i familjen skulle så småningom komma att skaka tillvaron hemma hos Owens fast på ett bra sätt, och därigenom föddes Nature, hennes tredje platta sedan 2008-års Naked Acid. Inspelad hemma under ett års gång, utvecklades Valet från ett soloprojekt till ett samarbete mellan Owens, hennes partner Rafael Fauria och basisten, trummisen och synthrattaren Mark Burden, en trio som skräddarsydd för att ha komponerat Valets bästa album hittills.

Att lyssna igenom Nature är lite som att sätta sig på en gigantisk stock och färdas genom intets flod på skimrande och kristallklart vatten, genom vida landskap, skogsdungar och solblekta stränder som färgats i ett sepia-filter. Musiken har tydligt rört sig ifrån de smutsiga och klaustrofobiska ljudbilderna som dominerat hennes tidigare plattor Blood Is Clean (2007) och Naked Acid (2008) som båda ljudit av Owens säregna skeva singer/songwriter-psykedelia som badat i distortad, fragmenterad. hemsökt blues och brusig drone.

Valet-2015-B&W

På Nature har allt det där försvunnit och ersatts av ett drömskt skimmer som låter lika lättfattligt som transcedentalt. Det är nästan lite som om Nature varit en protagonist som gjort sig av med sina inre demoner som i detta fallet får stå för Valets tidigare plattor, något som visar sig i de himlavalvsliknande ljudlandskapen som obehindrat låter sig fyllas av oändliga reverbmoln och plockade gitarrackord som resonerat ut i horisonten. Låtarna på Nature pendlar ständigt mellan att låta som drömsk singer/songwriter-musik som försöker bryta sig ur sitt genrefack eller som minimalistisk, expanderande shoegaze som rymt från 90-talet och anpassat sig till vad vi nu kallar nu-gaze. Det märks bland annat på öppningslåten Sunday som börjar med ett extremt reverbat draget 7-ackord som för tankarna till hur Slowdives Rutti hade kunnat låta om den gått i dur och inte moll.

Resten av plattan är lite som en subtil fortsättning på det soundet: det som Neil Halstead från Slowdive smått hann påbörja på Pygmalion innan de upplöstes, det märks till exempel på spåret Transformation som figurerar lite som en betydligt mer euforisk och solskensdränkt Blue Skied An’ Clear.  Däremot vill jag inte reducera Nature till att enbart vara en parallell fortsättning på Pygmalion, för den är mer än så och klarar av att stå på egna ben. Man bruka säga att ”less is more” i minimalistkretsar (det vill jag åtminstone tro för internet sade det) och låtarna på Nature är just det. De frångår allt det bröliga i konventionell 90-tals-shoeaze och kompenserar det istället med polerade svajande ljudbilder förpackade i en pop-flaska, som trots överfylld av reverb inte tycks läcka. Det är lite där som öronproppsmärket killnoise”kill the noise, not the sound”-slogan kan göra sig bäst vid liknelse (även om jag personligen kan tycka att shoegaze skall vara högljudd och trumhinnespräckande).

Men mest av allt tycker jag att Nature visar på Valets oerhörda mångsidighet. Från att tidigare ha gjort psykedelisk, semi-elektronisk folk-blues till att ta sig an expanderad shoegaze och göra det med sådan skicklighet som påvisad på Nature tycker jag placerar Valet som en av världens mest intressanta och underskattade artister. En värdig comeback, tycker jag, och en av årets bästa plattor indeed.

Nature släpps imorn (25:e Maj) på Kranky Records (Grouper, Loscil, Belong, Tim Hecker etc).

Mattias El Mansouri 

5a266580lol

”It is a letter to myself, as aspiration to love better”. Så säger Grouper när hon i förrgår delade med sig av sin nya låt ”Call Across Rooms” via vogue. Den portlandbaserade Liz Harris som hon egentligen heter, har sedan 2005 släppt musik under namnet Grouper. Hon har hållit sig i skymundan, inte ställt upp på så många intervjuer, helt enkelt låtit musiken tala för sig själv. Att försöka beskriva hennes musik är väldigt svårt då hon inte låter som någon annan, och ingen som henne. Att lyssna på henne är som att bli omfamnad av ett varmt täcke som för en stund tillsluter dig så tätt så att världens kalla sfär och livets bekymmer inte kan tränga igenom. Det är musik att förlora sig själv i, att bli vaggad till, att hypnotiseras av.

Det blev lite av en räddning för mig förra året. Hon räddade min skolgång när jag mådde som sämst, när läxhögen bara växte och växte och stressen sakta men säkert skördade varenda strå av hopp och livsglädje som jag hade kvar. När jag var så stressad var det inte lätt för mig att kunna uppskatta min omgivning, att kunna visa kärlek eller att ha tid för andra, då jag var så fokuserad på mig själv, att själv försöka härda ut och bli bättre. Alla har inte lätt för att älska, eller visa att man älskar någon. Det är inte något som jag applicerar på mig själv, men det är något som jag då och då kan relatera till och förstå. ”Call Across Rooms” : låten som det här inlägget egentligen var ämnat att behandla, baseras på ett brev som Liz skrev till någon som hon älskade, men inte kunde komma överens med. Men låten i sig var mer en undermedveten förmedling till sig själv, en tonsatt strävan efter att kunna älska bättre.

Det är något jag relaterar till. ”Call Across Rooms” låter Liz Harris stämmor vandra över några mollackord på ett piano. Det är ovanligt avskalat och annorlunda från alla de tidigare verk som hon spelat in, som mestadels dominerats av hemsökande reverbdränkta ljudväggar, liknandes vid ett hav bestående av det vackraste av oljud. Att då höra något så minimalistiskt och konventionellt som piano och klarsång  blir då genast ett annorlunda sätt att höra Grouper på. Men det låter lika vackert som det alltid har, och något annat än just piano och sång skulle låta överflödigt och onödvändigt just nu. Det möjliggör en att nå fram till essensen i låten.  Och det är som gör den så stark och så sårbar. För mig förblir det  delvis en jobbig påminnelse för mig om den hemska perioden jag genomled förra året och hur jag isolerade mig från människor jag älskar och håller nära hjärtat.  Idag mår jag bra, men jag försöker fortfarande att sträva efter att kunna öppna upp mig mer för andra och inte vara så stängd hela tiden. Den här låten kom lite som en uppmaning att fortsätta med det. Jag tackar och bockar: för en vacker låt och för att du orkade läsa.

”Call Across Rooms” kommer att återfinnas på Groupers kommande platta Ruins som släpps den 31:a Oktober.

Mattias El Mansouri