Arkiv för postiljonen

postiljonen all that we had lost

Stockholmsproducenten HNNY släppte för en vecka sen en enastående remix av Christina Aguileras ”What A Girl Wants”. Idag tar han med Postiljonens drömmar ut på ett dansgolv i solen. Genom fluffig värme går sedan takten hypnotiskt in i ditt hjärta. Remixen av ”Supreme”, från det norsksvenska drömpopbandets debutalbum Skyer, är ett perfekt spår för tidiga kvällar eller i slutet på natten, något som värmer upp inför dansen eller värmer upp inför nattvandringen hem.

Postiljonen släpper den nya epn All That We Had Lost nästa måndag via Best Fit Recordings. Förutom denna utomordentliga remix förekommer remixar av 1987, Keep Shelly In Athens och Gent Mason.

Bojan Buntic

all that we had is lost 1987 remix postiljonen

Den nya, hajpade svenska rnb-stjärnan 1987 gör en mörk, rå, arg tolkning av Postiljonens Whitney Houston-cover ”All That We Had Is Lost” och får mig att känna sån stor jävla förhoppning om att det är just här i Sverige allting händer, att vår pop ligger och kommer ligga i framkant, att den tiden jag väntat på nu är här, att anledningen att jag började blogga äntligen uppfyllts – och platsen är på Hybris.

På 1987s remix kommer ännu ett stadium i sorgearbetet fram, den växande ilskan, den man måste ta sig igenom frustande med klorna före, riva, riva, och viska i sin inre ekokammare. Victor Holmberg visar här att han är en av våra just nu grymmaste producenter. Postiljonens nostalgiska, bitterljuva dröm får ett understråk av pulserande smärta som sakta, men aldrig fullt ut övergår till ett vrål. Skriket är under ytan, och mardrömmen stundar.

Bojan Buntic

Postiljonen when the wild things die

Postiljonen spelade in ”When All The Wild Things Die” under inspelningen av debutalbumet Skyer – men låten platsade inte på skivan. Denna lunkande, chilla låt i drömmarnas tonart alluderar troligtvis till den vackra barnboken som nu blivit film, Where the wild things are.

Postiljonen även släpper ”All That We Had Is Lost” som singel någon gång i Oktober, via Best Fit Recordings och Hybris. Singeln kommer innehålla remixar av bland annat I Break Horses, Keep Shelly In Athens och Gent Mason.

Bojan Buntic

IMG_1978

Jag är 25 år gammal och har aldrig varit på Hultsfred förr. Jag missade alltså festivalens storhetstid och har fått höra många vänner berätta om alla band de såg och alla galna upptåg som skedde när Hultsfredsfestivalen faktiskt låg i Hultsfred. Men under några dagar i mitten av juni var jag 25 år ung, upplevde gemenskapen och musiken, smutsen och kärleken. Och så levde jag rövare också.

Bussarna på centralstationen fungerade ganska smidigt på onsdagen, de lastades fulla med festivalbesökare och efter att ha lyssnat på småflickorna bakom mig (som pratar om Oskar Linnros som att han vore självaste Bob Dylan) tar jag en ofrivillig tupplur. Väl framme tar det en liten stund att få pressackrediteringen för de ansvariga har bestämt sig för att ha ett möte när utlämningsstället öppnar.

När vi valt en tältplats så är det naturligtvis en hårfin balans mellan att få i sig vuxendricka och få upp tältet. Prioriteringen blir fifty fifty och när vi är klara och sitter på solstolarna så inser vi hur mycket ungt folk det är här. Indiepojkar och flickor i hotpants hälsar på varandra, skrattar och det luktar nästan sexuell upphetsning vart man än vänder näsan. Vi blir medbjudna till campgrannarnas stora partytält och där kan vi än en gång konstatera att vi hör till den övre ålderskategorin på Hultsfred i år.Dock ska det tilläggas att det fanns en del mysiga äldre par och en del familjer med barnvagnar. Och att jag fortfarande kände mig 25 år ung!

Det kryllar av flygplan som flyger över våra huvuden till flygfältet i närheten. Dock så stör de aldrig musiken under spelningarna, de inger snarare en känsla av att drömma sig bort och fly när man sitter och dricker på campingen.Det kommer fram folk och frågar om knark, det kommer fram folk och varnar för poliser som har knarkhundar. Arrangörerna verkar ha lyckats med att skrämma livet ur kidsen för det cirkulerar poliser på området och det finns gott om vakter. Folk verkar sugna på mer men är skrämda och ser antagligen bara kissprov framför sig när någon drar upp ämnet.

Jag vet faktiskt inte hur liberalt det var när det gällde olagliga substanser på Hultan förr men min bild av Hultsfredsfestivalen 2013 är att det faktiskt verkar vara otroligt lite magiska Marlboro och andra substanser. Detta medför naturligtvis att kidsen i tältet bredvid är dyngraka mest hela tiden, har vulgära vad som ”den som ligger under Knife Party vinner” och väcker oss otroligt tidigt på morgonen med sina hesa skrik.

Och går man upp tidigt och festar på campingen så tar man en tupplur och missar när Mew spelar. Crap! Imagine Dragons spelar några timmar senare så vi lyckas se deras pigga spelning tillsammans med en massa ungdomar som antagligen tror att de ser det mest indieaktiga som finns.

IMG_1994

I ett tält fyllt med pojkar och flickor som svänger på höfterna spelar Nordpolen. Förutom två DJ:s har Pelle Hellström med sig en kille med ett dragspel på scenen, och på andra sidan av scenen en galen dansare som verkar ha kickat koffein hela dagen. Det blir en kontrast till Pelles ibland återhållsamma stil och mjuka pianoplingande. När det är återhållsamt så lyckas musiken nå långt in i oss och värma, när det lutas åt det elektroniska danshållet med dunkande bas och ljusshow så dansar folk nästan som den där dansaren på scenen. Bara nästan.

Och det enda mellansnacket blir ett återhållsamt ”Ni är skittrevliga”. Sedan utnyttjas dragspelet och folket fortsätter att dansa i ett tempo som påminner om nattklubbar. Lagom till den avslutande ”När mitt blod pumpar i dig” har vi gett Pelle så mycket positiv respons att han sträcker upp händerna och för en stund dansar in den tidiga torsdagskvällen med oss.

Under början av Two Door Cinema Clubs framträdande står jag och beställer öl i öltältet. Folk rycks med av popmelodierna, beställer dricka samtidigt som de sjunger med, skrattar och skakar på höfterna. Dock får man bara beställa två glas åt gången, inga laget runt här alltså.

Two Door Cinema Clubs scennärvaro är det inget fel på, stämningen är halvvägs till himlen i publiken och tjejerna i halvgenomskinliga kläder verkar inte visa något tecken på att frysa när de skakar loss till den lättdansade musiken.

John Talabot, lite av en förhandsfavorit, spelar framför en alltför tom scen. När jag såg grabbarna som förband åt The xx i Lisebergshallen sent förra året så var det ren magi. Nu lyckas inte all energi och eufori nå ut till folket i den svala sommarkvällen. Det här är ju musik som kan få igång ett dansgolv till extas och samtidigt vara undertäcketchill, så det är nog snarare en arrangörsmiss än dålig publik.

IMG_2018

Hästpojken hade fått en speltid kl 14.30 på fredagen. Detta innebar två saker: man var tvungen att uppleva deras underbara dekadenta göteborgspop i dagsljus. Och man var tvungen att vara lite underbart dekadent full klockan halv tre på dagen. Det andra var inget problem och tack vare Hästpojkens underbara melodier och texter så var det inget problem alls att förflyttas till Göteborg och uppnå den där magiska känslan som bara dekadent västkustpop kan frambringa.

Jag kommer på mig själv med att tänka att Martin Elisson verkar förvånansvärt nykter, att man når ut hela vägen om man bara spelar med hjärtat och att mellansnack är lika trevligt som en göteborgare. Händer sträcks i luften, folk sjunger med, jag skriker med. Det handlar inte om perfektion men det har å andra sidan aldrig varit bandets signum. Istället är det ett skitigt ös till ”Shane MacGowan” och för undertecknad väldigt nära till tårarna när ”Brinner” når fram.

För oss insatta är det här guld, jag har lyssnat på Hästpojken ända sedan första skivan och fått äran att recensera deras senaste skiva. För alla andra innebär spelningen en jävla allsång, lite extra värme i bröstet och en extra omgång i smutsen. Och jag spillde ut halva min öl under spelningen. Det säger väl mycket positivt om spelningen.

Jag recenserade YASTs debutalbum tidigare i år och kallade den för en tidig vårförälskelse, så det fanns ingen tvekan om att jag ville uppleva en nytändning live när de nu spelade på Hultan. Tyvärr spelade alkoholen i en lite starkare liga än jag och den halva ölen jag hade spillt ut under Hästpojkens spelning hade snart ersatts med en helt ny, men jag kan faktiskt säga att det var en sammanhållen spelning med fina popmelodier och att bandets kläder var en frisk färgklick på scenen. Under några låtar blev det väldigt intimt, synd bara att publiken saknades. De kunde ju ha blivit förälskade, precis som jag blev efter debutskivan. Och ja, jag gick därifrån med en nytändning och sagan fick ett lyckligt slut.

Efter all dekadens, skit och kärlek så satte vi oss ner i gräset för bli ännu mer dekadenta (jag beställde nog en öl till), gräsfläckiga och framförallt för att uppleva allt det mysiga som Kings Of Convenience hade att bjuda på. Det var parkhängskänsla i solen till kungarnas vackra lågmälda pop, fina mellansnack och inte att förglömma måstet ”I Don´t Know What I Can Save You From”.

Det var som början på en underbar fredagkväll, med stora applåder från publiken och en fin parkhängsfylla. Och någonstans här så måste jag tacka min vän Erika för att hon höll sig nära mig under spelningarna och gav mig feedback på musiken, folket och festivalen, även om hon stundtals störde sig på mina alkoholvanor.

En stund senare bjöd Frightened Rabbit på en spelning med massor av ös. De var samspelta och trummisen var en urkraft från ovan. Som avslut tackas publiken med ett ”Thank you for giving a shit!”

IMG_2025

Jag har spelat sönder Postiljonens skiva på några dagar, jag har recenserat den och varit lyrisk. Men jag kunde inte föreställa mig att de skulle stå i ett tält och göra en så underbar spelning att man faktiskt glömmer att man befinner sig på Hultsfred, att man flyger bort i tankarna och upplever en total eufori. Det är så medryckande, folk hånglar i publiken och tre personer på scenen får hela tältet att lyfta.

Att man kunde värma hjärtan med ett par laptops och en kvinnlig röst från första tonen har jag fortfarande svårt att förstå. Jag skulle kunna dansa till det här hela natten lång och ändå ha mer energi ju längre in i natten vi kommer. Framträdanden som man önskar aldrig tog slut är speciella framträdanden och Postiljonens set på Hultsfred 2013 är ett av festivalens vackraste. Innan sista låten tackar de för sig och de ska ha tusen tack från publiken!

När vi går ut från tältet är vi fortfarande i total eufori och helt ärligt så känns Trentemöller inte alls så sevärd som innan Postiljonen spelade. Vi är fortfarande uppe i det blå och efter några minuters plingplongande håller vi alla med om att Trentemöller inte har någonting att sätta emot Postiljonen.

Arctic Monkeys drog en stor mängd folk. Denna spelning var antagligen ett måste för många och även om det var medryckande till hundra procent så infann sig stundtals en ganska dansbandsaktig känsla hos gänget. Så pass dansbandsaktig att vi ibland dansade dansbandsaktigt till musiken. Om det var våra förväntningar på att få höra gammal hederlig brittisk indierock eller vår oförmåga att förstå att band mognar i rampljuset låter jag vara osagt. Det bästa är ändå när alla klassiker från de två första skivorna spelas och publiken hoppar, skriker och dansar som galningar.

IMG_2027

Ett av årets måsten på festivalen var enligt mig och många andra The Flaming Lips. Jag föreställde mig att det skulle vara underbart, känslosamt och psykedeliskt. Med en sjuk scenuppbyggnad och en galen ljusshow bjöd spelningen på något som kan liknas vid en syratripp. Wayne Coyne står på ett podium med en babydocka, ljuset pulserar, musikslingorna avlöser varandra och även om det är ganska minimalistiskt så uppfyller det mina förväntningar. Jag fnissar för mig själv och jag kan äntligen säga att jag har sett The Flaming Lips live.

Bandet har hållit på i några år och kan stoltsera med många låtar, därför är det naturligtvis svårt att få höra just alla favoriter under ett och samma set. Men det gör ingenting, för musiken exploderar i natten. Scenshowen lämnar ingen oberörd och inte ens knarkhundarna kan skrämma bort euforin.

IMG_2029

Vi springer på toa snabbt, av förklarliga anledningar, och när vi går ut hör jag ”Do You Realize” spelas. Vi springer fram, jag skuttar, hoppar, sjunger, skrattar, tittar upp mot stjärnorna och fram mot scenen. Jag orkar inte ens tränga mig fram, jag vill bara njuta av stunden, musiken, gemenskapen och kärleken. Jag hade hört att The Flaming Lips skulle vara underbara live. Detta var inte bara en spelning, detta var en uppvisning inom alla de sköna konsterna.

Sista dagen inleds tidigt i ett tält där Wintergatan spelar. På scenen står det så många instrument att de ser mer ut som scenrekvisita än en del av setet. Förutom de klassiska instrumenten finns där dragspel, harpa, xylofon och en theremin. Allt detta under en scendekor bestående av stjärnor, som ”mamma har knåpat ihop”.

IMG_2037

Hur det låter? Så väl sammansvetsat, så spännande, så nytt, så uppfriskande, så mycket ljud i perfekt symbios, så mycket applåder från publiken och så blygsamt mellansnack att man nästan blir tårögd. Jag och sällskapet tittar på varandra under spelningen och skriker ut ”så jävla bra!” ett bra antal gånger.

Bandet bjuder på sig själva, byter instrument hela tiden, ber publiken att filma spelningen och skicka in filmerna så att de kan göra en musikvideo av det. Det, tillsammans med mammans scendekor och pappas träd som fällts till ett av instrumenten, skapar en gemytlig och väldigt jordnära känsla.

En papperslapp med hål i vevas genom ett träinstrument så att det uppstår ljud, det är helt tyst och alla lyssnar. Sedan applåder, långa utdragna applåder.Datorgenererad musik i all ära men när några personer kommer med hemmabyggda instrument, udda instrument och får det att låta som en stor orkester så kan man inte annat än tacka för en av festivalens bästa spelningar. Mjukt blandas med hårt, lugnet urartar i ett rockigt ös, alla instrument används flitigt och allt framförs så perfekt att man till slut tycker synd om alla stackare som missade Wintergatan på Hultsfred 2013. När vi kommer tillbaka till campingen säger en kille att han grät under spelningen. Behöver jag säga mer?

Efter Shout Out Louds spelning, som avnjöts från en gräsplätt och bjöd på ett fint låtval och smittsam energi från scenen gick vi och satte oss åter igen. Denna gång i gräset framför Tegan & Sara. Till en början är folkmassan ganska liten men folk springer fram under spelningen och fyller ut gräsplätten alltmer. En tjej i fullaste hippiemundering står och dansar till en spelning som växlar mellan gittarbaserad folkmusik och klubbmusik. Men det är alltid melodiöst, lätt att ta till sig och publiken välkomnar bandet fint.

IMG_2056

Jag har påmint mitt gäng att vi måste se MF/MB/. Att jag har recenserat deras skiva och att bandet har blivit en favorit gör spelningen till ett måste för mig. Så jag drar med mig folket till det förvånansvärt tomma tältet. Där står två trumset med varsin trummis bakom. Där står bandet med en sångare som snart skulle visa sig vara helt jävla galen!

För när musiken drar igång så sparas det inte på krutet och när sångaren studsar fram, hoppar upp och ner på knä, skriker och ger allt så får man plötsligt en ny referenspunkt för hur en vild spelning ska gå till. Jag har i min recension av bandets senaste skiva skrivit att jag vill se dem live på något skitigt sunkhak. Den här spelningen är så underbart skitig att mitt sällskap efteråt också är helt lyriska.

Det hinkas bärs på scen, glöden slocknar aldrig och ibland bryts de hårda gitarrerna av med sångerskans mjuka röst. Precis som jag förväntade mig att det skulle vara när jag satt hemma med MF/MB/ i högtalarna och tänkte att jag måste se dem. De presenterar ”Casualties” som sin sommarhit och jag hoppas verkligen att denna lättsmälta men ändå hårda låt ska få alla i tältet att upptäcka ett av världens mest uppkäftiga band. Och som allt annat gott i livet så tar spelningen slut för snabbt.

Festivalens sista spelning för min del blir Band Of Horses. Efter några år, allt sämre skivor och färre originalmedlemmar i bandet är mina förväntningar inte så höga. Jag ville gråta till några låtar, jag ville höra några vackra melodier och bli berörd. Och visst, stundtals är det lysande men oftast infinner sig en avvaktande känsla, jag blir rastlös. Vet inte om detta beror på utmattningen efter veckans hårda festivalliv, den sista onödiga ölen eller så har jag kanske svårt att se ett band som nästan blivit lite för stora på det dåliga sättet. Jag hade förväntat mig något intimt men istället uppstår en förfeststämning under en av festivalens sista spelningar. Publiken klappas igång några gånger, sångaren skriker ut ”You guys are fantastic” på ett sätt som känns fejkat, allt känns helt ärligt ganska platt.

IMG_2062

Men allt är inte så illa, de få låtarna som jag sparat i mitt huvud och hjärta genom åren framförs fint och en varm känsla infinner sig ändå. ”No One´s Gonna Love You” får det att bubbla i mig, får mina händer högt upp i luften.

Den halvdåliga stämningen i samband med en påtaglig påverkan och en kompis som gått på upptäcksfärrd i lördagsnatten får oss att bege oss tillbaka mot campet innan bandet ens slutat spela. Trötta efter helgens bravader lägger vi oss och säger att vi ska upp om en stund för att se Fatboy Slim. Detta är ett löfte till oss själva som vi inte kommer att kunna hålla. Genom tälttyget hör jag en stund senare hur Band Of Horses ”The Funeral” spelas. Det är så vackert. Och trots allt en underbar avslutning på en underbar festival med underbart folk.

 Amar Bajric

Postiljonen Skyer

Band: Postiljonen
Album: Skyer
Etikett: Hybris
Betyg: 8.7

Tillhör man de coola kidsen som hänger med i musikens utveckling så finns det en sak man inte har missat. Det skriker nutid, popmusik, längtan, leenden, tårar och drömmar. Namnet för detta fenomen är så välanvänt idag att det nästan har tappat sin charm. Jag har lovat mig själv att nämna begreppet drömsk popmusik en enda gång under den här recensionen. Nu har jag gjort det. Men kärt barn har många namn så jag kommer att skriva drömpop i fortsättningen. Postiljonens nya är ett lysande exempel på de senaste årens utforskningar inom denna genre.

Denna svensknorska trio har skapat musik sedan 2011 och ska man namedroppa musikaliska jämförelser så är det band som M83, Azure Blue, JJ och Beach House man måste nämna, om man ska namedroppa snålt. Speciellt M83, som efter sin senaste dubbelplatta har visat att man kan para ihop en saxofon med drömsk, elektronisk musik. För visst undrade man vad som pågick första gången man hörde saxofonen i ”Midnight City”? Postiljonen har spunnit vidare på detta koncept och utöver att saxofonen är en röd tråd genom albumet, så kan man också på sätt och vis säga att hela skivan är lika skön som att lyssna på ett härligt, sammetslent saxsolo.

Skivan börjar med den så tidstypiska titeln ”Intro”: stereoformatet används fullt ut, och där kommer saxen in för första gången och något byggs upp i mig och vips så är jag insugen i skivans drömpop á la 2013. Stora slagverk, 80-talssyntar och Mia Böe i ett skimrigt moln av stämsång. Så graciöst, försiktigt och vackert.

Popmusik konsumeras bäst i singelformat och Skyer har många. Men om man istället ser den övergripande som en fullängdare så växer albumet till en drömpopskiva som omfamnar 80-talssoundet, fast med nutida effekter: kaskader av välbehagliga ljud, beats beats beatsbeatsbeats, drömsk reverb, ekokammare, flyktighet, våg efter våg av gnistrande skönhet, och genom, under, över allt det här Böes bräckliga vokaler ljuvliga som vinden. Detta chill som urartar i driv då och då. Känslan när man börjar lyssna: Här kan allt hända, precis som i det glada årtiondets eller drömmarnas värld. Lågmält avvaktande ibland, vandrandes och drömmandes på stranden, ”walked with you, on barefoot nights / dreaming on as we fill the sky” och explosionsartat uppfriskande då och då, bombastiskt om bomber bestod av svala vindar och glädje.

Flera av låtarna har vi hört sedan innan. ”We Raise Our Hearts” till exempel, som tillsammans med ”All That We Had Lost” blev ett av årets låtar 2012 här på Ge Hit Musiken. Den förstnämnda med det där enkla plingandet, slagverket och refrängen som påminner lite om Le Sports one hit wonder ”Tell no one about tonight”, den som får en att sjunga med, blunda och snurra runt på köksgolvet, på någon förfest någonstans.

Och så ”All That We Had Lost”, Postiljonens fantastiska hyllning till och omtolkning av Whitney Houstons ”How Will I Know”. Jag älskar musik man kan skala av i lager, hitta byggande små fragment i, musik som tar det gamla och placerar det rakt ner i dagens populärkultur. Det är sådant som ger en popdänga titeln Bästa Nya Låt.

”Rivers” — en av deras äldre låtar — är som inget annat jag hört förut. Ändå känns det som man har vandrat tillsammans med denna musik innan, längst med bäckar, floder, på väg mot upplösningen vid havet. Mias mjuka röst flyter ut i några uuuuuuuuuuuuuuuuunderbaaaaaaaaaaaaaara sekunder och följs sedan av hårda trummor, men på något sätt blir låten aldrig hårdare för det. Den måste vara gjord av just drömstoft. Och varje gång låten stelnar lite, hårdare, hårdare, så flyter allt ut igen, i regnbågens alla färger. Det är svårt att förklara sådant här med ord. Det är lätt att bli överlyrisk. Det är svårt att förklara drömmar men man vill aldrig att något så vackert ska ta slut. Tur att ”Rivers” följs av ”Skying High” — som får mig att flyga så högt att jag blir viktlös.

Jag har lyssnat på den här charmiga genren ett bra tag nu och det är svårt att bli överraskad med något nytt som stoppar pressarna. Men nyhetens behag är ganska irrelevant i det här avseendet. Här handlar det om utstuderad, genomtänkt och framförallt – om jag får säga det igen — vacker popmusik.

Skyer är inte något revolutionerande, och det kan man inte kräva av det, bara ett barn av sin tid för barn av sin tid, och det får man vara. Men sa jag att det är vackert? Det är det, vackert, oerhört vackert. Albumet går utan några ursäkter ut i bloggosommaren för att stråla av sin skönhet, och den glittrande, vågiga ytan har även ett djup att dyka ned i: du kan spendera hela juni med att försöka fånga upp orden, Mias ord, som förflyktigas i diset som småfisk i den där lilla sjön du brukade besöka med dina föräldrar som barn, de blänker till och försvinner.

Skyer är ingen orkan, snarare sommarkvällens uppfriskande kvällsbris. Den dyker djupt; den flyger till euforiska höjder. Den kommer lämna sina spår i den som lämnar utrymme för dess lätta, svävande fötter. På slutspåret ”Atlantis” får saxofonen stå i rampljuset — och kan det bli mer sentimentalt, intimt och äkta på samma gång? 2011s bästa album, Hurry Up, We’re Dreaming får sin första riktiga konkurrent. Det borde vara lag på att inte nämna drömpop allt för många gånger i en recension, men Skyers skandinaviska variant av genren är nära nog ett mästerverk.

Amar Bajric

Postiljonen Supreme

För några veckor sedan publicerade vi ett Ge Hit Mixen-bidrag med Postiljonen, ett av våra favoritband här i Sverige. Idag släpps deras nya singel ”Supreme” via Hybris. Bandet har redan hittat sig själva, skulle man kunna säga, bemästrat konceptet och är nu ute och seglar fritt. Seglar är rätt ord, det låter som hav, vindar, dramatik – och det är precis vad vi får i videon: en kärlekshistoria vid stranden, i ordlöst hollywoodstuk. Det vi hör är kaskader av 80talssyntar och vackra viskade vokaler i stil med M83 — och även ett fint smörigt-som-in-i-helvete fm-radio gitarrsolo.

Bojan Buntic

Postiljonen Mixtape Ge Hit Mixen

Ge Hit Mixen, del två. Postiljonen, 2012s intressantaste popband, och årets mest lovande. De gav oss en fantastisk cover på Whitney Houstons ”How Will I Know”. De tänkte om hela låten, och gav oss sin egna drömska tolkning i form av ”How Will I Know / All That We Had Lost”. Både den, ”We Raise Our Hearts” och ”Rivers” var något av det bästa som kom ifrån Sverige förra året. Vi är stolta över att ha dem på Ge Hit Musiken.

Våra gästmixars syfte är, skulle man kunna säga, en överblick över potentialen som popmusiken, just nu, står inför. På 52 minuter har Postiljonen visat oss just hur stor den är. Det nya, (exempelvis Depthford Goth, Porcelain Raft, MØ, AlunaGeorge) blandas med älskade låtar som Kendal Johanssons tolkning av Big Stars ”Blue Moon” och klassiker som Roxy Musics ”More Than This” (ÄLSKAR DEN). Mixen är gjord med hjärtat och låtarna flyter in och ut ur varandra som vindar över ett popromantiskt drömlandskap. Lite som deras egen musik.

Bojan Buntic

Låtlista.

1. Init – Carbon Based Lifeforms
2. Union – Deptford Goth
3. Futureworld – Com Truise
4. Only You – Taken By Trees
5. November Skies – Tomas Barfod
6. The Morning – The Weeknd
7. Drifting In And Out – Porcelain Raft
8. Aquarium – Nosaj Thing
9. Blue Moon – Kendal Johansson
10. Glass – MØ
11. Solen Stiger Upp (Del 1) – Dungen
12. Your Drums, Your Love – AlunaGeorge
13. Blue Skies – Dråpe
14. Without You – Rainbow Arabia
15. Wadering Star – POLICA
16. More Than This – Roxy Music

 

Stockholms Ditt Inre är tillbaka med mer månskensdränkt, kontemplativ syntpop från dubsidan av den elektroniska planeten. Här är ena hälften av den nya singeln Inget Val / Din Röst som släpps via Cascine den 11 decemberDen följer upp deras debut-EP En Värld I Brand (en av årets finaste släpp) och ger oss mer av den drömska electronica som förknippas med andra svenska band och artister som World Tour, Postiljonen, och Bam Spacey.

Bojan Buntic

Äntligen mer musik från Sveriges senaste triumfkort inom popvärlden, Postiljonen. ”How will I know (if he really loves me?)” (en liten allusion till Whitney Houston *blink*) och ”all that we had is lost” i kontrapunkt med varandra och en saxofon, över en drömsk beat, syntmelodier i dunklet, eteriska röster som försvinner in och ut i varandra, ett sväva-i-molnen ögonblick, en riktig dröm.

Jag älskar det här. På repeat. Detta är en av de få svenska band jag verkligen tror på och varje gång levererar de. Varje gång! Titta på de där molnen! Solskenet! Nä, jag är bara så jävla glad nu. OCH TITTA PÅ VIDEON! Jag blir nästan tårögd. Nu kommer jag vara mätt på pop tills Archipelago släpper sin debutep.

Bojan Buntic

Visa SUPPORT, följ Ge Hit Musiken

facebook
twitter
hypem

För fem månader sedan fick jag höra Postiljonens ”Rivers”. En enkel låt som visade ett ungt stockholmsbaserat band med en redan färdigutvecklad estetik. Vi bloggare har kallat det för drömpop på grund av dess reverbdis, dess blekta syntklangfärger, dess viskiga sång; musiken upplevs som att den kommer fram ur ett töcken från en annan värld, en plats där sorgerna och lyckan får sin vackraste skepnad kanske.

Varför är det så? En anledning är så klart för att det riktar sig mot förflutna tider, mot ett 80-tal som vid det här laget blivit en dröm, alltså finns det rent konkret en känsla inblandad, nämligen omöjligheten av att resa tillbaka i tiden: det är sorgsamt att visa upp det som varit och dött, fotografier kan vara ledsamma att kolla på bara genom deras ton. Detta är också det som lockar, det är vad som gör tillbakatittande musik särskilt effektfullt, om det är gjort på rätt sätt. Det gör M83 och det tycker jag Postiljonen också gör. ”We Raise Our Hearts” är ännu ett bevis på det.

Bojan Buntic

Och så en fin video till låten: