Archives For psykofant

psykofant

Om man tittar på Psykofants snabba historia — från diktafonaktigt men underbart slaskigt punkljud på en provuppladdning på soundcloud till att dela scen med Hanna Hirsch, Diskoteket och nu släppa sin första kritikerrosade EP — så kan man lätt tro att popterrorn från Stockholm är något alldeles särskilt.

Och det är de, tro mig. Något alldeles särskilt. Jag tänker framför allt på när jag stod i entrén till festivalområdet på Festival Del Mar Asperö 2015, folk passerar förbi och mot den gamla dansbanan, nya besökare och gamla med stora öppna ögon, förbryllade över vad som händer där — jag rycker loss mig från entrén, och följer med uppåt, en av de fåtal gånger jag lämnar entrén och ser: — ett stort glädjande frågetecken i form av en punkkvintett, virvlande omkring sig geniala versrader från ett surrealistiskt hyperfärglatt universum av popsatir och rödsprängda vardagsbetraktelser, dududududududu plötslig massiv körad refräng om Jocke Bergs borgerlighet! Det var ett sjuhelvetes glädjande och intensivt ögonblick, och runt om scenen stod vi med vetskapen att nog ingen annan haft så kul på scen som de här galningarna! De HÄR vet hur man fångar en publik! Vi befann oss i ett varaktigt tillstånd mellan ett skratt och ett wow och det var så underbart.

Simon Hjort — en av de tecknade figurerna på scen den dagen, som själv gör tecknade serier — berättade för mig att han drömt att någon seriös kritiker gjort en bedömning: Bättre än Masshysteri! Ja, den drömmen kan ha besannats, typ. Där stod de och jag tänkte väl något i den stilen, om man nu kan bedöma mig som en seriös kritiker! Jag tänkte fram. Ta ett år, kapa det på två, kapa ena hälften igen och igen, och igen, så fort kommer de få genomslag om jag får bestämma och om jag får bestämma så kommer de att splittras och återförenas på Bokmässan 2016 — Psykofant återförenas, det bästa som hänt efter Masshysteri!

Men grejen är att Masshysteri inte är det minsta roliga. Eller? Shiva, Simon, Matilda, John och Tora är det. Fruktansvärt roliga och den kärleksfullhet med vilket de levererar en av Sveriges absolut roligaste punkplattor – och det är just denna humor, satir med ett mänskligt hjärta, som gör dem helt unika. Hur länge sen tyckte jag att ROLIGT var ett bra adjektiv att använda om musik? Väldigt! Psykofant har återupplivat en för mig död genre.

Låtar om Tinder, idiotiska talmän, knark och skitliv och skitmycket tonårsproblem som växt till sig och fått nån slags tumör av vuxenhet får mig att tro att det snarare är ett konstprojekt signerat Galago. Har nån hört av sig till Johannes Klenell? Har inte han nån fest på g?! När den fysiska utgåvan av debutepn Hinsides kommer ut vill jag se bandmedlemmarna som de fantastiska sagofigurer de är, i ett illustrerat lyrikhäfte medföljande skivan!

Fem svinkorta låtar och ett hashigt mellansnack formeras av producent Simon Ljungberg som skött allt ljud — från väpnat demo till slutmaster med ett helt artilleri av livsfarliga ljud. Och vilket ljud! Ett mysigt och knasigt spelat-in-hemma-i-källarn-när-päronen-ej-är-hemma-sound, levererat från bandet på det tajtaste vis möjligt med ibland fullständigt tokiga riff, stöps om till stora refränger närmandes de största från min senaste svenska punkkärlek Vånna Inget.

Kort och gott: Psykofant är tvärcoola, asroliga och hur mysiga som helst och exakt så låter deras hitkavalkad till EP. Ursäkta den skamlösa lovebomben men jag älskar det här bandet.

Bojan Buntic

Annonser

psykofant boffa tändgas

Stockholmska punkbandet Psykofant (betyder rättshaverist eller fikonsmugglare) verkar göra den exakta motsatsen till att ”leva life”, det vill säga, att vara tonåring i en svensk storstad, leva ett liv av depressionsonani, Tinderdepression, hemmafester, folköl och limsniffande. Bandet består av Shiva Aghai, Tora Thorell, Simon Hjort (ökänd som skaparen av facebookserien Fåglar som beter sig som människor), Matilda Hedlund och John Hugo Olsson, och det låter som dom har fått nog.

Deras senaste låt, lite noisiga egenhändiga rockriff — smått brända i kanterna — direkt ur replokalen på ett typiskt 00tals Stockholmskt manér, handlar just om att göra massa saker men egentligen inte göra något alls. Verserna är ren och skär tonårsennui, listor på helt meningslösa saker man kan göra när man bor hos sina föräldrar och inte har något CSN-lån att slösa, saker som att boffa tändgas. Antihjälten i sången funderar t.om. på att föreviga denna ångest med en riktigt emotionell tatuering, om morsan kan betala: ”Mitt liv suger så fett, det ska jag tatuera  / Fan jag har slut på bläck, MAMMA FIXA MERA!!”

Bojan Buntic