Arkiv för Recension

a2860647016_10

Artist: LSD and the Search For God

Album: Heaven Is a Place

Skivetikett: Deep Space Recordings

Betyg: 8/10

Det San Francisco-baserade shoegaze-bandet LSD and the Search For God är äntligen tillbaka. Efter 9 långa år av tystnad, får shoegaze-entusiaster världen över äntligen en uppföljare till bandets självbetitlade debut, när bandet nu släpper lös sitt psykadeliska monster till EP, ”Heaven Is a Place”. Det är ingen tvekan om saken, LSD and the Search For God har gjort det igen. Precis som tidigare, handlar LSD and the Search For God lika mycket om att delta i en utgrävning (som är musikalisk, snarare än arkeologisk), som det handlar om att lyssna på alternativ rock-musik. Med bandet själva som huvudarkeolog och guide, blir man som lyssnare inbjuden att gräva bland lager efter lager av modulerade, och abstrakta gitarrtexturer, som även denna gång knyts samman till välkomponerade psych rock-låtar.

Det enklaste sättet att göra de surrealistiskt stiliserade ljudbilderna på ”Heaven Is a Place” lite mer konkreta, är att placera låtarna i två kategorier. Den första kategorin, som låter fluffig och drömsk, men kanske framförallt romantisk, gör sig tydlig redan vid första anblick. Efter ett minst sagt himmelskt intro bestående av någon slags ”gitarr-tsunami light”, så möts man nästan omedelbart av orden ”Heaven is a place”. Jag kanske begår något slags brott mot indie-delen av svenska folket nu, men det är svårt att inte koppla samman orden med Belinda Carlisles fantastiska hit-singel från 1987. Det kanske är en bieffekt av kopplingen till den kärleksfulla 80-talslåten, men de strålformande gitarrvågorna och det oväntat höga tempot förmedlar värme och närhet. Känslan av att hålla om någon man tycker om. Heaven Is a Place öppnar upp sig som en pandoras ask fylld med kärlek redan under våra första minuter tillsammans, och mitt leende är ett faktum.

Samma känslor återvänder under fjärde låten, ”Elizabeth”, och det snarlikt konstruerade avslutningsnumret ”Without You”. Den sistnämnda låten är i princip det enda bevis du behöver för att motbevisa shoegaze-skeptiker när de säger att musiken du älskar saknar dynamik. I introt, och refrängen likaså, utmanar LSD and the Search For God lyssnaren att anta genrens motsvarighet av ”Ice bucket challenge”, för att sedan erbjuda torra kläder och en handduk i de för ovanlighetens skull nedtonade verserna. Andy Liszts sång mullrar under ytan, och även om texterna på den här skivan kan vara otroligt svåra att urskilja så klingar orden ”without you” ut lika tydligt som det är att romantiken ännu en gång står i fokus. Texternas innehåll spelar helt ärligt inte så stor roll, när musiken talar så mycket som den gör här.

Fluffig gullig romantik i all ära och så, men det mest intressanta på den här EP:n är definitivt den mystiska ökenvandringen, ”Outer Space (Long Way Home)”. Det mystiska riffet i introt som fort byts ut mot viskande texturer, berättarstilen i texten och de starka melodierna gör att den här låten sticker ut absolut mest på hela EP:n. Det är på sätt och vis synd att bandet inte tog den här ingångsvinkeln på fler av låtarna. Sångmelodin spelas nästan hela tiden unisont av en ren el-gitarr. Sången som på de andra låtarna känns aningen underprioriterad blir därför ett av de starkaste elementen i låten. Det är otroligt kul att kunna säga det om en shoegaze-låt. Att kategori nummer två på ”Heaven Is a Place” enbart handlar om mystik, och att den är totalt kärleksbefriad skulle vara väldigt orättvist att påstå. Andra låten, ”(I Don’t Think That We Should) Take It Slow”, passar åtminstone på ett musikaliskt sätt in lika bra i kategori nummer två. Jag skulle nästan vilja påstå att den låter erotisk, och det är egentligen inte så konstigt. Ett band som t.ex My Bloody Valentine framstår nästan som sexfixerade vid en närmare anblick av deras diskografi. Med en tonårsromans i ena hand och abstrakta ljudväggar och mystiska melodier i andra, blir den erotiska klangen ett faktum.

För mig och många andra fans av shoegaze, så har den här EP:n varit otroligt efterlängtad. Mina förväntningar var minst sagt höga, och jag måste säga att LSD and the Search For God lyckas väldigt bra med att infria de förväntningarna. Den här skivan är precis som jag sa i början av den här texten, en skiva att gräva i. Vid nästan varje lyssning hittar jag nya fragment av ljudbilden att förundras över, och det är otroligt vad LSD and the Search For God lyckas göra, med väldigt små förändringar i ljudbilden. Visserligen saknar jag ibland det lite mer glansiga ljudet, som karaktäriserade LSD and the Search For Gods debutsläpp, och bitar av ”Heaven Is a Place lider av genreklyschor som inte återfanns i lika hög grad på den. Dessa är tyvärr otroligt vanliga inom shoegaze, och det är väldigt synd att så många band lider av det. Men det finns få band som undviker dem så väl som LSD and the Search For God.

Emil Moodysson

Annonser

Anderson-Park-Malibu-Cover-Billboard-650x650

Artist: Anderson .Paak
Album: Malibu
Etikett: Steel Wool/OBE
Betyg: 8,6/10

 

När vi blickar tillbaka på 2015 ser man ett fantastiskt musikår, inte minst för Anderson .Paak. Med ett starkt och brett medverkande på Dr. Dres Compton vandrar vi nu tillsammans vidare in emot framtiden och tar oss en titt på Malibu, ett album som sprider gott om amerikansk västkustvärme i våra frusna skandinaviska vinterhjärtan.

Han har blivit kallad för Los Angeles egna musikaliska savant, och mångfacetterad är bara förnamnet. När man tar det ryktet i beaktning tillsammans med listan samarbeten och den vitt skilda sortens producenter på plattan inser man snart att lyssningen kommer bli mycket att ta in, kanske till och med en relativt svårsmält lyssning. Ett sådant intryck betyder ofta att man är på väg att uppleva något bra, något specielt.

Redan vid första mötet med det självproducerade introspåret ”The Bird” träffas vi av en funkig bas som känns inte helt långt ifrån D’Angelos senaste verk, Black Messiah. Men de vitt skilda ljudbilderna vi möts utav är inte bara ett resultat av Anderson .Paaks mångfacetterade musikaliska förmåga och kunskap, utan även de många olika parterna inblandade i skapandet utav verket i sig.

The Waters bjuder på intressant rapflow från Anderson .Paak, ett neo-soul medverkande från BJ The Chicago Kid som är precis lika fantastiskt som man kan vänta sig, och allt det här till tonerna av ett dubbigt beat signerat ingen mindre än Madlib.

Without You ger oss ett lite mer souligt hiphopbeat från legendariska 9th wonder. Rapsody gästar med en makalös vers som får spåret att sticka ut ur mängden, precis som alla andra.

 

And I should take this heart and pawn it at the auction
I don’t need it, I’mma slay this bitch and take ya shoppin’
Cause what good is any heart if it can break in pieces?
I would rather have no feelings, than cryin’ and sobbin’

På den här vägen är det, ingen låt är den andra likt, vilket är minst sagt en imponerande prestation med tanke på att albumet är sexton spår långt. Resultatet är ett verk som är unikt i sin egen rätt.
Albumet avslutas med spåret The Dreamer som gästas av ingen mindre än Talib Kweli. Ett starkt spår som summerar upp de olika ljudlandskap vi fått ta del utav, som fragment eller små mikrouniversum av Anderson .Paaks egna drömmar. På en platta med relativt lite samarbeten, där Anderson .Paak skiner starkt stänger Talib Kweli med albumets sista vers;

This is the music that you gotta feel
Gave you the truth before I got a deal
No rabbit in a hat. It ain’t no magic, ain’t no Copperfield
More like a panther – Huey Newton, Bobby Seale

Malibu är ett album som det skulle gå att skriva hur mycket som helst om, för det finns väldigt mycket att säga om de olika samarbetena
Anderson .Paak lyckas leverera en samtidstolkning där funk, soul, r&b, hiphop och disco smälter samman. Ett genrediffust gränsland där .Paak själv sätter reglerna.
Det må vara kallt här i Sverige just nu, men jag tackar, tar emot och drömmer mig bort till 80-talets discofunkiga Miami Vice.

 

Martin Andersson

 

Bästa nya album: Mattias Alkberg — Personer

azure blue beyond the dreams theres infinite doubt

Artist: Azure Blue
Album: Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt
Skivetikett: Hybris
Betyg: 9.3 / 10

När man läser om genren ‘svensk drömpop’ i bloggosfären kan man lätt tro att det handlar om något i stil med:

svensk drömpop

Och visst, när man tänker på Styles ”Du och jag” kan man ju känna av drömmarnas mjuka underströmmar glida in i verkligheten. Och att lyssna på svenska drömpopbandet Postiljonen, är det inte lite som att glida omkring på en flygande monsterhunds rygg ovanför världen i den parallella verkligheten Fantastica? I min jakt på potentiella föregångare till genren, och särskilt Azure Blue, har jag gått från M83 och bakåt — och genom popmaskhål hamnade jag hos Harold Faltermeyer, ”Axel F” och smöriga 80talsballader, och via soundtracket till Flashdance på något sätt till Limahls ”Neverending Story” (producerat av den nu totalt avdankade syntpionjären Giorgio Moroder) som titelspåret till just den där färden över Fantastica på hundrygg: jakten på prinsessan i molnen, i drömmen. Precis som i Terry Gilliams Brazil blir dessa barndomsfantasier till jakten i ditt liv på den rätte. Från tysk fantasy till din innersta dröm och flykt ifrån verklighetens banalitet, ondska, kyla, ångest och den annalkande mardrömmen. Det där temat som allt i världen runtomkring dig säger är det viktigaste av allt, jakten på kärleken.

Man kan säga att Azurens dröm, hans andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt, utspelar sig under täcket efter allt det där. Om New Wave och New Romantic valde andra vägar för syntpopen — vägen bort ifrån heart on the sleeve-feels och uppenbara ballader till kallare, mer ironiska atmosfärer, texter och ljudlandskap. Olika slags masker, murar och krigsstrategier på popmarknaden, bort ifrån kommersialismens Disneys-teman och mer åt punk, kraftwerk, hat, samhällskritik, och teknologisk distans. Ja, ni vet, det är viktigt att vara seriös och viktigt att inte avslöja sig själv.

New Order tog ibland en annan riktning dock. Titta på ”Your Silent Face”, från mästerverket Power, Corruption & Lies, till exempel. Rena, ohämmade känslor, stora synthlandskap och ett hjärta som pulserar på riktigt. Det är inte så konstigt att just Tobias Isaksson valde att göra en Summer Of No Love-edit av den låten åt oss för två månader sen. Om han öppnade sitt hjärta för oss på Rule Of Thirds, debutalbumet, så gömde han sig ändå bakom popreferenser precis som vilken poptrickster som helst, men på Beyond The Dreams… går han fullt ut med både hjärta och synth.

Albumet börjar med ”Time Is On Our Side”, i dåsigheten efter en dröm vid uppvaknandet, det där tillståndet då allt för en stund kan kännas som om allt det värsta som kan hända inte har hänt än och man är i famnen på den kärlek man förlorade: ”Sweet dreams arise and take control / enjoy the ride don’t fake it / I can still believe in feelings / but I still want to feel and believe in / time is on our side”. Vad har Isaksson drömt om? Kanske en vidsträckt resa genom America? Öppningen pekar på Jack kerouac On The Road och Dean Moriartys zenaktiga tillstånd mitt i kaoset, i en bil i full hastighet, svängande mellan andra bilister, berg, stup och den där försäkringen om att tiden är på vår sida, det är lugnt, det är lugnt. Aldrig riktigt förstått vad Kicks-filosofen menade men jag tror det handlar om att man kan vara lugn i de värsta av situationer.

Till exempel när kärleken går åt helvete och hjärtat är krossat. Tobias berättade att det är det mest personliga albumet han har gjort, att det handlar om kärleken och hur den när som helst kan ta slut, och vad som händer när den gör det: sjunkandet i havet som en sten (”Willows and Pines”), virvlarna av ilska och den kommande totala natt (som Dylan sjöng om i ”Not Dark Yet”) i ”Sunset” och det bittra och heliga slutet på allt i ”The Bitter End”.

Det är en bedrift att skapa ett riktigt kärleksalbum som samtidigt är en modern hitkavalkad, utan att falla tillbaka på lallande och superlånga interludier av känsla och solos, något som självaste Per Gessle hade avundats. Jag minns att när jag först hörde ”By Your Sade” så tänkte jag inte ens på att det var en Sade-cover. Covern, som han gjort till en väns bröllop, hade främmandegjort originalet för mig och jag trodde det var en ny ballad, skriven av Azuren själv. Men självklart visste jag innerst inne att jag hört det förut. Och man kan se detta som ett uttryck för hur Isaksson har behandlat både ”drömpop”-genren och det där största av alla teman, på sitt alldeles egna underbara sätt – det är något man hört förut men ändå inte.

Det är ett enhetligt album som följer en strikt form, och på det sättet skiljer det sig från våra drömmar. Analoga syntar, vars ljud har förfinats i besatthet tillsammans med Claes Björklund, pumpar frenetiskt som om det fanns en popriktning av Detroit-techno med Robert Hood i spetsen. Det är lätt hänt att kritiker missar storheten i detta album, för det är skapat med en sådan elegans att varje låt framstår som en självklarhet. Som en vanlig poplåt. Men det är inte vilka slags poplåtar som helst, utan en perfekt syntes av den bästa syntmusiken som produceras idag.

Vår barndoms drömmar om kärlek är viktiga för oss, men vi kanske borde söka oss bortom Disney och Neverending Story och mot en mer vuxen horisont, för tillsammans har vi under de senaste decennium av pop växt, och växt. Och vi är redo att möta kärlekens bittra eftersmak med värdighet, inga mer svarta tårar från myspace, och vi är inte längre barn av Styles mellanstadieromanser — och vad är det egentligen som kommer efter förkrosselsen? Kreativ energi, en jävla massa kreativ energi, och en helt ny azurblå färg på himmelen. Ta det från den hårdast arbetande popartisten i vår samtid:

”Sedan är jag stolt över den producent jag blivit under arbetet med Azure Blue. Nu gör jag färdiga produktioner hela vägen fram till mastering själv. Det kommer massa mer musik från mig framöver.”

Det kan bara komma bättre och bättre musik från en av våra absolut bästa popskapare. Så lämna tvivlet på andra sidan drömmarna åt andra, för någonstans, i en annan ny dröm, i ny pop, finns det fortfarande ett ställe där kärleken är ren och sann.

Bojan Buntic


 


Band: The Sweet Serenades
Album: HELP ME!
Etikett: Leon Records
Släppdatum: 12 September
Betyg: 6.4

The Sweet Serenades är en skön duo grabbar från en förort norr om Stockholm. På bilder i nyanserna brun/sepia väcks en känsla av en slags skogsmusik full av husvagnar, yxor, röda stugor och lite kyla. Deras utseende, deras sköna stil, deras humor (som finns att finna på deras hemsida) och allmänna atmosfär ger en känsla av något annorlunda, vitsigt och allmänt härligt.

Dock såg jag deras hemsida, deras bilder och allt var det vad efter jag fick höra HELP ME!, deras andra album. Jag visste inte alls vad det var för band innan jag skulle lyssna på dem och gick i princip in i djungeln med ögonbindel, utan en tanke på vad som komma skulle. Vad jag då möts av är något som kommer skära sig markant med den visuella approach jag vid den tidpunkten ännu inte fått se.

Vad jag möts av i HELP ME! är en harang av poppiga indie-melodier med snabba rytmer, en röst i lätt reverb och inslag av kvinnliga vokaler. Det är en given liten indie-pärla, men på något sätt känner jag att jag redan hört detta. Med risk för att låta lite verbalt oförsiktig, kändes det ursprungligen som att jag redan hört ett gäng The Sweet Serenades tidigare. Det finns ett ganska givet och dominerande sound bland up-and-coming band (om man bortser från exempelvis metal) och tyvärr gick känslan av repetition upp även här på sina ställen. Med HELP ME! har The Sweet Serenades gjort ett gäng riktigt sköna låtar (”Help Me!”, ”After All the Violence” m.m.) och en del sköna influenser hänger med i vissa låtar. (Ett exempel är bakgrundssångarna på ”Bright Lights Big City” som för tankarna till 1950-talets dito eller punkvibbarna i ”Run (Run Run)”.) Dock känns det inte nytt och inte särskilt fräscht. Jag kan inte säga att jag blir helt förstummad.

Efter att slutspåret ”In Vacuo” rundar av, bestämmer jag mig för att kolla vilka The Sweet Serenades är. Väl inne på deras hemsida, möts jag av häftiga bilder, husvagnar, skitighet, grisar och berättelser om ett sound som utformats efter att ha lirat på fängelser drygt 100 gånger totalt. Då blir jag lite besviken, för jag börjar känna lite ”Vart är det här bandet? Det här bandet ser ju jättecoolt ut!” Jag får upp tankar om träskblues och grovkornighet, eller åtminstone väldigt skön musik. Jag får upp bilder av en typ av musik som inte alls stämmer överens med det jag nyss hört på HELP ME!.

Då jag plötsligt inser att det inte är min sak att be The Sweet Serenades vilken typ av musik de ska spela, kvarstår dock ändå en tanke på att det här kan låta betydligt bättre. Talangen finns där och en hel del fina element (som i exempelvis ”Can’t Get Enough”) och även om jag helt seriöst aldrig på riktigt skulle kräva att The Sweet Serenades ska spela träskblues för jag vill det, så känns det som att de kan klättra upp betydligt högre i min personliga kvalitetspyramid. Det handlar inte om att kasta om attityden, ändra utseende eller något sådant, utan det handlar om förbättring. Jag har inte hört The Sweet Serenades första album och jag inser att ”fallet HELP ME!” kanske bara har att göra med en sådan enkel sak som att det oftast är svårt att få ett andra album lika bra som det första, men utifrån det jag hört på HELP ME! finns det en hel del att förbättra, även om albumet bjuder på en hel del fint också.

Med det sagt har jag inte gett upp på The Sweet Serenades. Med en dröm om att de i framtiden tar några steg bort från att låta som allt annat, är det absolut ingen historia som tar slut här. Jag ser fram emot det.

Vito Gogola

Provlyssna här på ”Can’t Get Enough”:

Artist: Dennis Hansen
Titel: Autumn of The Fox
Label: självutgivet

Dennis Hansen är 22 år gammal och jobbar som lärare i Halmstad. Han har alltid känt en törst för det kreativa, och redan som ung pojk sysslade han med musik, då I form av ett trallpunkband vid namn Hoppa Studsmatta. Han klippte av mohikanen och skaffade ett jobb – en förändringsprocess som innebar att han öppnade öronen för all sorts musik.

Utvecklingen har kulminerat i EPn Autumn of the fox. Den har en naken produktion, med Nick Drake Pink Moon-stil på gitarrkompen. Sångmelodiskt är Dennis mer åt Jose Gonzalez hållet. Tråkigt nog håller inte rösten samma klass, och den försvenskade engelskan gör det svårt att verkligen njuta av den i övrigt fina musiken. Kraften ligger i musikens känsla och atmosfär, dock skapar den tydliga produktionen ett framlyft i både röst och text, som tyvärr är EPns svaga sida. Håll dock ett öga på den här grabben, det lär bli något bra i framtiden.

Dennis har valt ut 1 låt, 1 film, och 1 bok som har betytt mycket för honom.

Låt: Steve EarleEllis unit one 

Gillar den låten för att den är så naken och ärlig. Är förälskad i country/folk-texter där en historia berättas utan krusiduller. Går aldrig att beskriva varför man gillar en bra låt egentligen, jag kan helt enkelt bara identifiera mig med känslan han beskriver.

Film: Fantastic mr. fox.

Fantastisk känsla i filmen och väldigt tilltalande stop-motion. Kanske skulle dragit till med någon jättegammal vuxenfilm, men då skulle jag bara ljuga.

Bok:  Kafka På Stranden

Den senaste boken jag läst som jag tyckte var riktigt bra är Kafka på stranden av Haruki Murakami. Väldigt intressant sätt att skriva på och full av känslor. En annan anledning till varför jag gillar den kan nog också vara att jag läste den som en flykt under en svår period av livet.

/Aleksandar Buntic