Archives For shoegaze

Bolywool

Idag har vi på GHM fått äran att premiära ”Stromness (Under Cold Skies)” av den lika delar Göteborg och Borgholms-baserade duon Bolywool. Calle Thoor och Oskar Erlandsson, som delat arbetsuppgifter i konstruktion av ljudvägg, atmosfär och storslagen stämning sedan 1998, är precis lika samspelta som förväntat när de sin presenterar post-rockiga shoegaze.

Stromness (Under Cold Skies) är en låt som långsamt men effektivt öppnar upp sig för lyssnaren, utan att för den sakens skull spela post-rockens crescendoklyschor rakt i händerna. Efter de första inledande sekunderna av porlande vatten så bygger Bolywool långsamt, upp till både en vers och en refräng. En efter en, adderas melodiska idéer till ljudbilden. Överdrivet dramatiskt blir det inte heller. Efter att ha transformerat sin skimrande vägg av ljud till en slags refräng som sjungs av Julia Bjernelind från Westkust, stannar Bolywool plötsligt upp och låter den långa svansen av ljud ringa ut och oscillera ut i oändligheten. Efter en stund av drömsk återhållsamhet återgår Bolywool sedan till versen, under vilken det är nästintill omöjligt att inte dra paraleller till Mark Gardener, sångare i Ride. Det återstår att se om Bolywool lyckas överträffa den här pärlan till shoegaze-låt när de den andra Mars släpper sitt nya album ”Hymnals and Bombs” på Novoton.

Emil Moodysson

 

 

Annonser

a2860647016_10

Artist: LSD and the Search For God

Album: Heaven Is a Place

Skivetikett: Deep Space Recordings

Betyg: 8/10

Det San Francisco-baserade shoegaze-bandet LSD and the Search For God är äntligen tillbaka. Efter 9 långa år av tystnad, får shoegaze-entusiaster världen över äntligen en uppföljare till bandets självbetitlade debut, när bandet nu släpper lös sitt psykadeliska monster till EP, ”Heaven Is a Place”. Det är ingen tvekan om saken, LSD and the Search For God har gjort det igen. Precis som tidigare, handlar LSD and the Search For God lika mycket om att delta i en utgrävning (som är musikalisk, snarare än arkeologisk), som det handlar om att lyssna på alternativ rock-musik. Med bandet själva som huvudarkeolog och guide, blir man som lyssnare inbjuden att gräva bland lager efter lager av modulerade, och abstrakta gitarrtexturer, som även denna gång knyts samman till välkomponerade psych rock-låtar.

Det enklaste sättet att göra de surrealistiskt stiliserade ljudbilderna på ”Heaven Is a Place” lite mer konkreta, är att placera låtarna i två kategorier. Den första kategorin, som låter fluffig och drömsk, men kanske framförallt romantisk, gör sig tydlig redan vid första anblick. Efter ett minst sagt himmelskt intro bestående av någon slags ”gitarr-tsunami light”, så möts man nästan omedelbart av orden ”Heaven is a place”. Jag kanske begår något slags brott mot indie-delen av svenska folket nu, men det är svårt att inte koppla samman orden med Belinda Carlisles fantastiska hit-singel från 1987. Det kanske är en bieffekt av kopplingen till den kärleksfulla 80-talslåten, men de strålformande gitarrvågorna och det oväntat höga tempot förmedlar värme och närhet. Känslan av att hålla om någon man tycker om. Heaven Is a Place öppnar upp sig som en pandoras ask fylld med kärlek redan under våra första minuter tillsammans, och mitt leende är ett faktum.

Samma känslor återvänder under fjärde låten, ”Elizabeth”, och det snarlikt konstruerade avslutningsnumret ”Without You”. Den sistnämnda låten är i princip det enda bevis du behöver för att motbevisa shoegaze-skeptiker när de säger att musiken du älskar saknar dynamik. I introt, och refrängen likaså, utmanar LSD and the Search For God lyssnaren att anta genrens motsvarighet av ”Ice bucket challenge”, för att sedan erbjuda torra kläder och en handduk i de för ovanlighetens skull nedtonade verserna. Andy Liszts sång mullrar under ytan, och även om texterna på den här skivan kan vara otroligt svåra att urskilja så klingar orden ”without you” ut lika tydligt som det är att romantiken ännu en gång står i fokus. Texternas innehåll spelar helt ärligt inte så stor roll, när musiken talar så mycket som den gör här.

Fluffig gullig romantik i all ära och så, men det mest intressanta på den här EP:n är definitivt den mystiska ökenvandringen, ”Outer Space (Long Way Home)”. Det mystiska riffet i introt som fort byts ut mot viskande texturer, berättarstilen i texten och de starka melodierna gör att den här låten sticker ut absolut mest på hela EP:n. Det är på sätt och vis synd att bandet inte tog den här ingångsvinkeln på fler av låtarna. Sångmelodin spelas nästan hela tiden unisont av en ren el-gitarr. Sången som på de andra låtarna känns aningen underprioriterad blir därför ett av de starkaste elementen i låten. Det är otroligt kul att kunna säga det om en shoegaze-låt. Att kategori nummer två på ”Heaven Is a Place” enbart handlar om mystik, och att den är totalt kärleksbefriad skulle vara väldigt orättvist att påstå. Andra låten, ”(I Don’t Think That We Should) Take It Slow”, passar åtminstone på ett musikaliskt sätt in lika bra i kategori nummer två. Jag skulle nästan vilja påstå att den låter erotisk, och det är egentligen inte så konstigt. Ett band som t.ex My Bloody Valentine framstår nästan som sexfixerade vid en närmare anblick av deras diskografi. Med en tonårsromans i ena hand och abstrakta ljudväggar och mystiska melodier i andra, blir den erotiska klangen ett faktum.

För mig och många andra fans av shoegaze, så har den här EP:n varit otroligt efterlängtad. Mina förväntningar var minst sagt höga, och jag måste säga att LSD and the Search For God lyckas väldigt bra med att infria de förväntningarna. Den här skivan är precis som jag sa i början av den här texten, en skiva att gräva i. Vid nästan varje lyssning hittar jag nya fragment av ljudbilden att förundras över, och det är otroligt vad LSD and the Search For God lyckas göra, med väldigt små förändringar i ljudbilden. Visserligen saknar jag ibland det lite mer glansiga ljudet, som karaktäriserade LSD and the Search For Gods debutsläpp, och bitar av ”Heaven Is a Place lider av genreklyschor som inte återfanns i lika hög grad på den. Dessa är tyvärr otroligt vanliga inom shoegaze, och det är väldigt synd att så många band lider av det. Men det finns få band som undviker dem så väl som LSD and the Search For God.

Emil Moodysson

KRANK196_5x5_300dpi

Artist: Helen
Album: The Original Faces
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8.2/10

Det är nånting med Liz Harris och hennes musik som Grouper som alltid fått mig på fall sen min vän Daniel introducerade hennes ambienta folk-noise till mig. När jag började första året på gymnasiet så försköts lyssnandet på hennes musik från att vara ett periodiskt nöjeslyssnande till att vara ett sorts kontinuerligt, omedvetet sökande efter en lucka i livet. En sorts vardagsflykt från livets alla bekymmer, som just då genererades av skolan som gav mig stressrelaterad ångest och sömnlösa nätter. Av någon anledning kom just hennes musik att bli ett sorts terapeutiskt och tröstande hjälpmedel när jag höll på att drunkna i ett till synes bottenlöst svart hav.

Jag har på så sätt aldrig försökt uppfatta om något hon släppt eller varit involverad i, varit mediokert eller rent utav ”dåligt” då betydelsen av hennes musik som en livräddare i nöden alltid vägt över allt annat. Ungefär på samma sätt som guilty pleasures inom musik och film nödvändigtvis inte måste vara bra, men kan associeras med nostalgi, minnen och kontemplerande som i sin tur får en att må bra. Men med Helen krackelerar hela min bild av den odelade hängivenhet och den outgrundliga relation som jag haft till Groupers musik när två andra musiker kommer in i bilden, med helt andra ljudbilder och soniska landskap än det som jag alltid förknippat Liz Harris med.

Det Portlandbaserade bandet, en relativt nystartad konstellation bestående av Jed Bindeman från psychrock-bandet Eternal Tapestry, ovannämnda Liz Harris från Grouper och Scott Simmons från lo-fi-popparna Eat Skull (samt anonyma Helen på bakgrundssång)  dök upp på radarn för lite mer än två år sedan när de släppte sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”, två lo-fi-stöpta poplåtar med kontemporär dreamgaze och smutspop (läs: skramliga distade gitarrväggar) som närmsta referenspunkter.

I somras dök dock Helen upp igen med tillkännagivandet av The Original Faces, deras debutplatta som trots Helens tystnad, hela tiden, sakta men säkert tagit sin form under ett pars års tid. Rent soniskt  är plattan en fortsättning på vägen där Felt This Way slutade, fast med ett betydligt gedignare hantverk som trots sina referenspunkter till samtidsenlig lofi-pop och drömsk fuzz-pop lyckas med att både övertyga och förnöja. Med rostskadade rivjärn till gitarrmattor och pop-punkiga trumpkomp hittar Liz Harris röst nya dimensioner och ljudlandskap att hemsöka, med lika delar kuslighet och sublimitet som hennes lågt mixade, reverbdränkta koralstämmor vanligtvis erbjuder i hennes musik som Grouper.

Dock kan man inte påstå att Helen utforskar nya genrer eller att de är så mycket annorlunda än många av de drömska (ofta skäggiga) lo-fi-band som härstammar från USA och Kanada, men det betyder inte att musiken som infinner sig på The Original Faces är dålig. Inte alls. Tvärtom är den bra, väldigt bra och förvånansvärt intressant och behaglig att lyssna på, men den hade kunnat bli något mer.

The Original Faces släpps den 4:e September på Kranky.

Mattias El Mansouri

helen
Foto: Natalie Anne Howard

För två år sedan kunde vi utläsa det här på Gorilla vs Bears hemsida:

“I have been playing pop music with some friends and we made a 7″. We’re playing under the name Helen.” — Liz Harris of Grouper

Då hade Liz Harris från Grouper bildat dreamgaze/noisepop-bandet Helen med sina två vänner Jed Bindeman från Portlandbaserade psychrock-bandet Eternal Tapestry och Scott Simmons (från lo-fi-popparna Eat Skull) och släppt sjuan ”Felt This Way / Dying All the Time”. 

Nu är de äntligen tillbaka med första låten ”Motorcycle” från deras kommande debut-LP The Original Faces som släpps den 4:e September på bästa Kranky. Enligt Pitchfork har albumet spelats in under flera års tid i Portland och vilken tur för oss, för vi vet ju att den som väntar på något gott alltid väntar för länge.

Mattias El Mansouri

NNF317artweb

Artist: White Poppy
Album: Natural Phenomena
Skivetikett: Not Not Fun
Betyg: 7.8/10

Vancouverbaserade Crystal Dorval har sedan 2011 skulpterat ihop svajande soniska vardagsflykter med sin distade och oerhört beroendeframkallande drömpop, isolerad och helt på egen hand, något som märks på hennes musik som White Poppy som känns lika världsligt oberörd och obefläckad som djupa urskogar. 2013 debuterade hon med en självbetitlad LP och nu, två år senare är hon tillbaka med albumet Natural Phenomena. 

Natural Phenomena inleds med låten ”Confusion”, en flerstämmig psych-gaze-koral som drunknar i ett soniskt hav av reverb och delay, en explosion av ljud som överlappar varandra, likt stänkt färg på en målarduk. Suggestivt och överväldigande vackert, med en av världens finaste gitarrplocks-melodier som gör sig till känna drygt 2 minuter in i låten.  Den sätter också signatursoundet för den resterande plattan: drömskt förledande nu-gaze, desorienterad neo-psych, korala, fragmenterade hymner och skramlande och oerhört distade gitarrer. Som en maximalistisk Grouper körd genom ett distortionfilter: sönderfrätt, akvatiskt, utomvärldsligt och alldeles, alldeles underbart.

På något outgrundligt vis låter det främmande, men även familjärt. Musiken vandrar hand i hand med den transcendentala och experimentella musik som numera är synonym med artister och musiker bosatta i Portlands vackra naturangränsande stadsmiljöer och Kanadas skiftande landskap. Däremot kan jag inte sätta ordet på vad Crystal Dorvals musik låter som. Det kan bero på att den spelades in på hennes gård på Vancouver Island under ett spann på 9 månader, avskuren från det rika kulturlivet som annars frodas i storstäder. I ett pressmeddelande sade hon att inspelningen av Natural Phenomena var en långsam process, där vissa dagar kunde bestå av att addera en melodislinga eller en gitarrmatta, ibland ingenting, vilket manifesterar sig på plattan som travar på obehindrat och oansträngt utan några som helst referenspunkter att luta sig mot. Man får känslan av att Dorval inte pratade med så många under den tidsperiod som Natural Phenomena spelades in. Vilken tur för oss.

Mattias El Mansouri

bat for lashes

Svenska Jay-Jay Johanson som är aktuell med sin tionde platta Opium som vi recenserade förra veckan teamade upp sig med ingen mindre än Robin Guthrie från Cocteau Twins (som även gästar på spåret ”Scarecrow”) för att göra en oerhört vacker och shoegazeflörtande cover på Bat For Lashes (Natasha Khan) ”Laura”. Med rhodes, släpande elektroniska trummor och gitarrplock som låtits resonera ut i oändligheten (tacka vet jag en av shoegaze’s finest Robin Guthrie) har de skapat ett stycke svajande melankoli och en smärtsamt vacker cover på en av världens bästa låtar.

Mattias El Mansouri

KRANK195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album: Nature
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8/10

Det tog sju år för Portlandbaserade  Valet (Honey Owens)  att komma tillbaka till musicerandet, år som långsamt fick henne att överge sitt forna sound, upptäcka ny musik, starta familj och låta det, sakta men säkert forma hennes tillvaro och estetiska riktning. Att få ett tillskott i familjen skulle så småningom komma att skaka tillvaron hemma hos Owens fast på ett bra sätt, och därigenom föddes Nature, hennes tredje platta sedan 2008-års Naked Acid. Inspelad hemma under ett års gång, utvecklades Valet från ett soloprojekt till ett samarbete mellan Owens, hennes partner Rafael Fauria och basisten, trummisen och synthrattaren Mark Burden, en trio som skräddarsydd för att ha komponerat Valets bästa album hittills.

Att lyssna igenom Nature är lite som att sätta sig på en gigantisk stock och färdas genom intets flod på skimrande och kristallklart vatten, genom vida landskap, skogsdungar och solblekta stränder som färgats i ett sepia-filter. Musiken har tydligt rört sig ifrån de smutsiga och klaustrofobiska ljudbilderna som dominerat hennes tidigare plattor Blood Is Clean (2007) och Naked Acid (2008) som båda ljudit av Owens säregna skeva singer/songwriter-psykedelia som badat i distortad, fragmenterad. hemsökt blues och brusig drone.

Valet-2015-B&W

På Nature har allt det där försvunnit och ersatts av ett drömskt skimmer som låter lika lättfattligt som transcedentalt. Det är nästan lite som om Nature varit en protagonist som gjort sig av med sina inre demoner som i detta fallet får stå för Valets tidigare plattor, något som visar sig i de himlavalvsliknande ljudlandskapen som obehindrat låter sig fyllas av oändliga reverbmoln och plockade gitarrackord som resonerat ut i horisonten. Låtarna på Nature pendlar ständigt mellan att låta som drömsk singer/songwriter-musik som försöker bryta sig ur sitt genrefack eller som minimalistisk, expanderande shoegaze som rymt från 90-talet och anpassat sig till vad vi nu kallar nu-gaze. Det märks bland annat på öppningslåten Sunday som börjar med ett extremt reverbat draget 7-ackord som för tankarna till hur Slowdives Rutti hade kunnat låta om den gått i dur och inte moll.

Resten av plattan är lite som en subtil fortsättning på det soundet: det som Neil Halstead från Slowdive smått hann påbörja på Pygmalion innan de upplöstes, det märks till exempel på spåret Transformation som figurerar lite som en betydligt mer euforisk och solskensdränkt Blue Skied An’ Clear.  Däremot vill jag inte reducera Nature till att enbart vara en parallell fortsättning på Pygmalion, för den är mer än så och klarar av att stå på egna ben. Man bruka säga att ”less is more” i minimalistkretsar (det vill jag åtminstone tro för internet sade det) och låtarna på Nature är just det. De frångår allt det bröliga i konventionell 90-tals-shoeaze och kompenserar det istället med polerade svajande ljudbilder förpackade i en pop-flaska, som trots överfylld av reverb inte tycks läcka. Det är lite där som öronproppsmärket killnoise”kill the noise, not the sound”-slogan kan göra sig bäst vid liknelse (även om jag personligen kan tycka att shoegaze skall vara högljudd och trumhinnespräckande).

Men mest av allt tycker jag att Nature visar på Valets oerhörda mångsidighet. Från att tidigare ha gjort psykedelisk, semi-elektronisk folk-blues till att ta sig an expanderad shoegaze och göra det med sådan skicklighet som påvisad på Nature tycker jag placerar Valet som en av världens mest intressanta och underskattade artister. En värdig comeback, tycker jag, och en av årets bästa plattor indeed.

Nature släpps imorn (25:e Maj) på Kranky Records (Grouper, Loscil, Belong, Tim Hecker etc).

Mattias El Mansouri 

Valet

Valet är ett musikprojekt signerat den Portlandbaserade musikern Honey Owens. Hon har i flera år varit aktiv i Portlands alternativa och experimentella musikscen, något som till slut förde henne raka vägen in till fantastiska Kranky Records, en skivetikett som sätter nyskapande och experimentlusta som krav för att få släppas där. Det är därför inte konstigt att de råkar husera mina absoluta favoritartister: Grouper, Tim Hecker, Godspeed You! Black Emperor och Loscil för att nämna några. Väl där fick Honey en plattform för att kunna debutera med plattan Blood Is Clean 2007 och uppföljaren Naked Acid 2008, två plattor fyllda med lika delar himlavalvsplacerade dagbäddar som outgrundliga, psykedeliska reverbdränkta gitarrplock, som hämtade från en singer/songwriter som gör allt för att inte få vara en singer/songwriter. Själv tror jag att hon lyckades projicera sitt medvetande till en Salvador Dali-tavla, därav hennes surrealistiska musik, men jag har inte frågat henne än.

Nu är hon aktuell med albumet Nature som släpps den 25:e Maj på Kranky och har låtit dela med sig av singeln Transformation, en låt som för tankarna till Kanadensiska Black Mountains Night Walks (Honeys röst är nääästan lite lik Amber Webbers)  och Slowdives sista platta Pygmalion, där Neil Halstead började experimentera med loopbaserad ambient och ändlösa gitarrplock reverbade ut i oändligheten. Transformation är en sjukligt transcendental låt, dess skimrande ljudlandskap är som att vakna upp ur en vacker klardröm och upptäcka att solen fortfarande kastar sina dansande skuggor på dina väggar och känna vinden susa in genom ditt fönster och smeka ditt nyvakna anlete. Det är oerhört fint.

Mattias El Mansouri 

Hon släppte även låten Nature förra månaden:

westkust

Westkust a.k.a Göteborgs egna My Bloody Valentine har delat med sig av en singel från kommande debutplattan Last Forever som släpps den 22:a April.  Den heter Swirl och är beredd på att köra över dig med sina massiva ljudväggar som fick 90-talet att ringa tillbaka och ha tillbaka sina shoegazeare. Nämnde jag att den är fett bra?

Mattias El Mansouri

thud

Det Hong-Kong-baserade drömpop-bandet Thud bildades 2012, men jag fick först inte reda på deras existens förrän jag började följa Kimberly (i mitten på bilden) på Instagram förra året.  Efter deras första singel, Lime, var jag helt såld på deras sound. Nu har de släppt singel nummer 2. Den heter Venture och lånar friskt från samtidens elektroniska drömpop samtidigt som den hintar till Thuds förkärlek till det vackraste av oljud: Shoegaze. Det är sjukt bra helt enkelt.

Mattias El Mansouri