Arkiv för sibille attar

Håkan Hellström 2013 popaganda

Sommaren är alltid för kort. Den tar slut för snabbt och hösten är alltid för lång. Alla hjärtan som redan börjat frysa bjöds under två dagar i Stockholm på sommarens sista smak. Räddningen hette Popaganda, en festival för alla oss med utsökt musiksmak. Och för alla oss som inte riktigt vill släppa taget om sommaren och värmen den förde med sig.

Här är det fullt av kids i Converse och Dr Martens. Platåskor och någon stjärna under ögonen här och där. Varannan poppare har en tygväska med ett budskap om att rädda världen och var tredje kille har odlat ett hipsterskägg.

I entrén delades det ut gratis kondomer som om det inte fanns någon morgondag. I barerna verkar det inte finnas någon gräns för hur många vuxendrickor man fick köpa per beställning och bakom en liten stuga utanför området stod några ungdomar och delade en joint.

Som alltid när jag är på festival blir det en avvägning mellan att njuta av sällskapet och innehållet i plastflaskorna och att se så många band som möjligt.

Festivalen var utsåld så det blev stundtals trångt. Matkön slingrade sig i en evighet, toalettkön var lång och när vi till slut skulle se ett av 2000-talets bästa band fick vi vara de tragiska individerna som stod längst bak.

Detta spelar ingen roll när man vet vad som kommer att ske. Londontrions lågmälda ljudbild och de sköra rösterna som framför sånger om kärlek och vemod gav mig gåshud när jag såg dem i Lisebergshallen förra året.

the xx popaganda 2013

Det börjar med Jamie Smiths typiskt tunga beats. Under livespelningar leder han in musiken i en riktning olik den man återfinner på skivan. Det är framförallt Romy-Madley Crofts och Oliver Sims lågmälda och avvaktande stämmor som bygger upp den mysiga stämningen. Och det passar inte alla heller, ett äldre par rör sig bort från folkmassan framför scenen redan under första låten. När jag frågar om det inte var bra säger mannen bittert att ”det är så jävla tråkigt att klockan har stannat.” Smaken är som baken men majoriteten av publiken älskar det här. Efter första låten utbrister hjärtliga applåder som lyfter upplevelsen till en helt ny nivå.

Under ”Heart Skipped A Beat” kan jag bara tänka på hur vackert och fulländat meningen ”Sometimes I still need you” framförs. Gåshud, igen. Antingen är jag för blödig eller så är The xx sända från ovan.

Under de långsamma ledande partierna säger en kille bakom mig att det är tråkigt och att det aldrig peakar. Under de förlösande ögonblicken då de elektroniska beatsen står i fokus står tjejen framför mig och dansar som om hon stod på ett dansgolv. Den musikaliska uttrycksformen rör sig fram och tillbaka, som ett gummiband. Men kombinationen av de melankoliska raderna och de förlösande refrängerna känns helt rätt. Man leds långsamt in i små euforiska ögonblick och resan dit är halva nöjet.

En tjej bredvid mig frågar en kille om han vill ha ett The xx-hångel. Några sekunder senare tutar långtradaren.

Det är fulländade övergångar och basgångar som skapar vattenringar i Eriksdalsbadets bassänger och får oss att tappa andan.

”Intro” låter kantigare, mer abrupt än på skiva. Någonstans där försvinner en stämning som The xx är mästare på att bygga upp. Smith leder ibland trion mot ett kyligare sound. Inte alltid av godo när man associerar bandet med musik som man konsumerar i sängen till mysbelysning.

När allt klickar, när allt ställs på sin spets så uppstår en magi av sällan skådat slag. Musiken, ljussättningen och publiken tillsammans med de tre personerna på scenen skapar ett ögonblick som borde stå under ordet ”eufori” i ordboken. Har ni inte upplevt The xx live så förstår ni inte. Mina ord kan inte hjälpa er att förstå. Inte heller kan de återskapa det där leendet, gåshuden, euforin eller spänningen som fanns i luften under fredagskvällen.

makthaverskan popaganda 2013

Andra dagen börjar med en massa regn men det spricker upp precis i tid till Makthaverskans spelning. Solen lyser på ett band med en jordnära utstrålning som håller sig i en klump på lilla scenen. Det verkligen osar Göteborgspop, mörk sådan. Gitarrer, bas, trummor och hat. Precis som ett annat band från samma stad sjunger. Faktum är att Makthaverskan förvaltar Göteborgspopen med all svärta och ångest så bra att man nästan blir lite tårögd.

Det är inte fingret åt världen, inte ens när sångerskan Maja Milner gör fingret mot publiken under ”No Mercy”. Hon säger också blygt att hon inte gillar att ha mellansnack. Men här ligger också charmen – för Makthaverskan ligger och ruvar på underbart vacker poplyrik som backas upp av trallvänliga melodier. Och när det släpps löst så spelar det ingen roll att det ibland är lite oslipat. Inte heller att de helt fumlar bort sig i slutet av spelningen och tar en paus för att stämma instrumenten framför publiken.

Det är när bandmedlemmarna kastar av sig klädesplagg, går in i musiken och Majas röst skär genom publiken som man inser att detta är essensen av popmusik. Jag blir förtrollad och under sista låten ”Asleep” inser jag att jag håller på att bli förälskad i Makthaverskan. Och att våra vägar måste korsas igen. Men då tänker jag stå närmare scenen.

Och all cred till bandet när de tackar alla youngsters som kom till spelningen. Alltså alla ungdomar som inte kommer in på klubbarna för att se spelningar och uppleva livets fina ögonblick. Sådant värmer verkligen, vi har alla en gång varit där.

På samma scen spelar en stund senare en av mina favoriter Sibille Attar. Tyvärr är planeringen helt fel, Sibilles mörka musik passar bäst när det är mörkt och allt liksom känns mer på liv eller död. När gryningen är som längst bort och mörkret känns för stort. Nu lyser eftermiddagssolen på henne, känslan av gemenskap infinner sig inte och den mörka ”Alcoholics” upplevs från en ny, ljusare sida.

Sibille skålar med publiken och påpekar att det är saft, varvar dans på scenen med att sitta vid ett piano och sjunga mer intimt. Även om mycket av stämningen går förlorad i dagsljuset kan ingen ta stämman från Sibille Attar. Hon har en av de vackraste rösterna i musiksverige just nu. ”Come Night” blir spelningens enda uppåttjack. Som om de tröttnade på att försöka gräva ner publiken med ångest när solen sken och bara valde att ta något trallvänligt.

Tyvärr så var hungern mäktigare än Jens Lekman så vi intog thaigryta och lammkorv med Jens Lekmans texter om allt och ingenting i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på. Sedan blev vi sugna på att inta shots och eftersom serveringen på området inte kunde tillfredsställa våra behov gick vi ut på stan för att leta upp ett ställe. Allt medan Lekmans ”Black Cab” spelades i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på.

Stan höll kvar oss lite för länge för och man släcker inte riktigt törsten med en shot så under Hot Chips spelning släckte vi törsten med öl, sittandes vid en bassäng.

I ärlighetens namn behövde jag inte se Håkan Hellström en gång till i år. Efter att ha sett honom på Slottsskogsvallen i somras kände jag att detta var en bonusspelning. Jag var nog den enda som tänkte så för under lördagen var det fullt av Håkanfans. Vart man än vände sig hade någon en sjömanskostym- eller hatt, Håkantischa, eller tygsäck.

Och jag förstår hur han har fått alla dessa beundrare. Sätt er in i Håkan Hellströms texter, de leder en alltid hem, sprider alltid värme i bröstet och för många även tårar på kinderna. Det går inte att värja sig för de enkla popmelodierna som ibland urartar till något överväldigande stort och sambainspirerat, så stort att man börjar dansa.

Det går inte att ogilla Håkans typiska mellansnack om allt mellan himmel och jord som får en att reflektera över livet och kärleken.

Det går inte att kalla Håkan för ”Hellström” i denna text. Håkan har varit med så länge och alltid funnits där. Då kallar jag honom för Håkan. Som en kär gammal vän.

”Du kan gå din egen väg” är redan välbekant, den känns redan naturlig att sjunga med till. Trots att låten är från den nyaste skivan och framförs med en stammande Håkan i verserna.

I ”För Sent För Edelweiss” fyller vi i hans ord och hela stora Håkanfamiljen sjunger ut i sensommarnatten. Det är också ungefär här som jag kan tänka mig att många kinder blir blöta av tårar. Håkan Hellström skapar en gemenskap med publiken som är svår att sätta ord på. När monitorerna visar ungdomarna längst fram som sjunger med och torkar tårarna så inser man hur stort det här är. Hur stor genomslagskraft poplyriken har på unga hjärtan. Hur den river upp och läker sår, hur den bygger en gemenskap.

Det är svårt att vara stilla under ”Klubbland”, det är svårt att inte skrika när han ber Stockholm att explodera. Och när ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt” framförs så vet jag att varje hjärta i publiken tillägnar den till någon speciell.

Den ömtåliga ”Valborg” som jag blev förälskad i första gången den nådde mina trumhinnor framförs så finkänsligt, så vackert. Och den har redan blivit en klassiker, jag har tappat räkningen på hur många kvällar vi har haft allsång med den under sommaren som gått.

Spelningen avslutas i sedvanlig ordning med ”Du är snart där”. Håkan Hellströms kampsång om att aldrig ge upp, en sång som påminner mig om så många ansikten och så många upplevelser. En sång som jag ville skulle spelas på min begravning när jag hörde den live för första gången. En låt att ha i huvudet under den långa vägen hem.

När musiken är slut, konfettin singlat mot marken och bandet lämnar scenen rör sig folket ut mot stan. Vissa ensamma, andra i par eller grupper. Vissa hemåt och andra mot barerna och nattklubbarna. Till något ställe där sommarens sista smak inte har försvunnit än. Där man i några timmar till kan njuta av mer underbar musik och gemenskap. Precis som på Popaganda 2013.

Amar Bajric

DANIEL SAVIO

Svenska Sibille Attar har släppt en av 2013s bästa album, det mörka Sleepyhead, och har fått uppmärksamhet från bland annat Pitchfork.com för låtar som ”Come Night” och ”Julian! I want to be a dancer!”. Nu har skweee-mästaren Daniel Savio gett sig på en remix av ”To Turn Half Blue”: Och resultatet är mäktigt. Sibilles röst påminner om Karin Dreijer Andersson och musiken är melankolisk, dystopisk som någonting ifrån Fever Rays debutalbum. I Daniel Savios händer  blir Sibilles folkinfluerade rock som ett spår ifrån ett nytt, funkigare Blade Runner-soundtrack.

Bojan Buntic

Sibille Attar Sleepyhead

Artist: Sibille Attar 
Album: Sleepyhead
Etikett: Universal / Stranded Rekords
Betyg: 8.5

Sibille Attar har varit namnet vi popnördar lagt på minnet den senaste tiden. Förväntningarna har varit stora sedan förra årets EP The Flowers Bed, som gjorde henne Grammisnominerad för Årets nykomling.

Singeln ”Come Night” från albumdebuten fick mig att bli lyrisk och se livet från en lite nyare sida, samtidigt som jag ville dansa mig både in i och ut ur dekadensen. Vilken försmak!

På kort tid har hon blivit ett med hela popsverige, kombinationen av popmusik som är ärlig och träffar rätt går inte att ta miste på. Det är dekadens på en mognare nivå, inte lika mycket tragiska efterfester utan snarare livsgrubblande. Det handlar om flykten från allt och samtidigt att acceptera livet med all smuts som hör till.

I ”Alcoholics” börjar hon med raderna ”All my friends are alcoholics / I´m probably the same” för att längre fram komma fram till den dystra sanningen ”All my friends are alcoholics / I´m definitley the same”. Brutalt ärligt med lite rim och vackra melodier. Mer än så kan man inte försköna det och hon vet exakt hur man ska få ut det på ett ärligt sätt som varken känns glorifierande eller uppläxande.

Inget om att stjäla från föräldrarnas spritskåp, snarare är spritskåpet öppet och flaskan står på bordet. Tömd. Man flyr för stunden men Attar försäkrar oss att vi inte kommer långt, vi är fast i smutsen. Även om vi är modiga nog att pröva lyckan och sätta oss på ett nattåg mot någon okänd destination.

Sibille Attar har hunnit med mycket, hon har varit medlem i Speedmarket Avenue, The Tourettes och [ingenting] samt medverkat som sångröst på ytterligare några skivor. Hon har hunnit mogna och hitta sitt uttrycksätt och det är just det som lyser igenom och lyfter skivan. Varje rad om smutsen har också en gnista hoppfullhet i sig, en tröst som väger upp det fula och försäkrar oss om att vi är lika. För livet är exakt så som hon uttrycker sig om det och det blir så mycket lättare att ta in det när det framförs uppriktigt, in your face.

”The Day” ger mig, med pianot och den magiska rösten, tillräckligt med tro, hopp och kärlek för att klara både dagen och den mörka natten.

Att det sedan spretar lite och den sista finslipningen inte är satt kan ses som lite charmigt. Sibille Attar lyckas inte helt med konsten att få in mig i sin värld riktigt hela tiden. Vilket är synd för det är en underbar plats att befinna sig på, att vara självmedveten och acceptera allt nederlag. Antagligen vet hon mer än jag om det hon sjunger om, kanske är jag där en dag också, lite modigare och gräver några lager djupare.

Det är svart som tjära. Svårt att bara skaka av sig det och avfärda det som ett försök till en mörk skiva. Kontrasten gör sig påmind med popmelodierna, hennes ljuva röst och smutsen. Olika världar: som att se the girl next door spy ner sig och springa hem med en ny kille varje helg. ”I don´t think, daddy I just drink”.

I ”Come Night” varvas melankolin med popmusik på ett sådant sätt att jag blir helt kluven. Att kombinera det vackra med det svarta, flykten som ett försök att bryta sig loss och samtidigt det tragiska med att inse att vi troligtvis aldrig kommer att lyfta högre än så här.

Det sista glaset innan hemgång, poppa piller för att bedöva sig själv, skitiga hotellrum, askfat fulla med cigaretter och ett framförande som gör henne… folklig?

Hon sticker ut och förför med sina historier men framförallt så betyder de något, både för Sibille och för mig. Och tydligen för det svenska folket också. Det här har vi väntat länge på, det här känner vi syndare igen oss i!

Amar Bajric

Sibille Attar

Min morfar brukade säga att så länge man sjunger och dansar så är allt okej, då har man alltid lyckan inom räckhåll.
Och vi borde sjunga och dansa oftare, livet borde vara som en solig sommardag, helst varje dag. Man ska skapa minnesvärda ögonblick och ha ett soundtrack till dessa. Livet ska vara som en karusell med oändliga loopar, med den där kittlande känslan i magen. Utforska världen, skratta, dansa in i någon och träffa kärleken med stort K. ”You sit by your window, I know you´re thinking of me.”

Sibille Attar har en del i bagaget, hon har tidigare varit medlem i Speedmarket Avenue, The Tourettes och [ingenting] samt medverkat på några till skivor. 2012 släppte hon EP:n The Flowers Bed och med endast fyra låtar har hon blivit Grammisnominerad i kategorin Årets nykomling. Debutfullängdaren Sleepyhead släpps den 20 februari på Stranded Rekords. Behöver jag säga att jag ser fram emot det?
”Come Night” är albumets första singel och den träffar rätt direkt, som en glad smäll på käften som man senare skrattar åt. En känsla som är omöjlig att fly från. När jag spelar upp den för en vän under en kall januaridag så tar det ingen lång stund innan hon sjunger med i refrängen. Lite magi under eftermiddagskaffet. Musikvideon innehåller dans, dans och ännu mer dans och får mig att tänka på morfars visdomsord och låten är ett soundtrack till varma sommardagar när man är på väg någonstans och samtidigt inte flyr från någonting.

Vi packade ner tältet och ölflaken i bilen och åkte på morgonen, jag hade jobbat hela natten och istället för en välbehövd tupplur drack jag några morgonöl. Vi stannade till på vägen för att köpa det sista som behövdes, letade runt på ett köpcentrum lagom onyktra på förmiddagen. Vi satte fart mot något okänt, på väg till ett annat land och en festival. Hade vi haft ett soundtrack så skulle det vara den här låten. ”I´m leaving tomorrow, nothing left here to see”.

Kisspauser och rökpauser. När det blev köer på motorvägen så satt vi med rutorna nedvevade och blåste ut röken, fyllde på med nikotin och alkohol. På väg mot något nytt och spännande, på väg mot en försmak av vad vi önskade att sommaren skulle bli. Väl framme så gav vi bort den ena eurosedeln efter den andra i utbyte mot öl, dansade runt med bar överkropp och skrattade högt trots all smuts och gyttja.

Sibilles röst är sockersöt och ”Come Night” är lättsmält och beroendeframkallande. Det här är en hyllning till livet, ett soundtrack som är en spark i röven och som får en att springa ut och fånga dagen! Den framkallar stora känslor med textens tidlösa meningar om att längta bort, bryta upp och fly. Liksom den svartvita musikvideon med alla dansare som bara längtar efter att få dansa runt med hela färgspektrumet runt sig. Resan dit är halva målet, precis som med vår roadtrip förra sommaren.

Akta er så att ni inte blir gråa. Ni kan välja att inte tro på magkänslan, att vilja veta allt i förväg och söka tröst i tryggheten. Vi gav oss ut, hade inget att förlora. Satte oss i bilen och sjöng med. Vevade ner rutorna, sträckte ut handen och lyfte från den heta asfalten. Vi dansade loss och visste att det blir färgglatt i slutet, precis som i musikvideon. Det handlar om att leva och inte bara överleva. ”Ain´t no way of living for a believer of love”

Amar Bajric