Arkiv för singer/songwriter

grouper-photo-3
Liz Harris

Några grejer som jag lärt mig med att sammanställa spellistor är att det är sjukt svårt, tidskrävande, prestationshetsigt (för man vill ju vara bra på det) och återigen sjukt svårt. För jag är en perfektionist och vill att allt jag rör vid ska bli perfekt. Den som skriver det här är en som kan lägga flera timmar på att lyssna på en 20 sekunders-snutt från en låt som han själv gjort bara för att se så att reverben verkligen låter tillräckligt fylligt men inte överväldigande. Förhoppningsvis och förmodligen kan ni känna igen er i det: att överarbeta något eller lägga mycket tid på att få ett alster så perfekt att det till slut bara resulterar i ett tvångsmässigt beteende där du slutligen trycker på delete-knappen.

Spellistan nedan var ursprungligen en ”mys”-lista, men då jag insåg att det begreppet ”mys” är väldigt abstrakt (vissa gillar Bon Iver, jag gillar arktisk drone) valde jag att istället fokusera på bra bakgrundsmusik, elektronisk som akustisk, polerad som brusigt analog. Den är vald med omsorg, värdig att tonsätta middagsbjudningar som rödvinsstänkta uppesittarkvällar med dina bästa vänner eller sömnlösa nätter med fällda tårar över en svunnen tvåsamhet och långa nattliga tågresor. Här bjuder jag er på det bästa av det bästa och då menar jag det, för alla låtarna har påverkat mig på något sätt, lyft upp mig när jag varit som lägst eller tonsatt numera fragmenterade minnen av svunna vänskaper samtidigt som den introducerats till mig av människor som ska ha kommit att bli mina bästa vänner. Att den råkar vara sprängfylld med bra musik är snarare en biprodukt.

En liten guide i spellistan: Vad hör vi? 
Mycket etablerat och ”känt” som Portishead, GoldfrappMazzy Star och Mark Kozelek men även mycket smalt, välbevarat och okänt. Allt från höstig kanadensisk folk-drone signerat ANAMAI, varm avantgardistisk pop från japanskan Tujiko Noriko, melankolisk och nyskapande trip-hopig post-dubstep från numera (tyvärr) upplösta Londontrion Nedry och isländsk sagolik, suggestiv elektronika av Samaris, vars texter baserats på isländska folksagor. Den är även fylld med gamla bortglömda låtar från Muse (när de inte var värdelösa, utan tvärtom), Groupers (Liz harris) omfamnande gitarrhav, interstellär rymd-ambient från Dansk/Brittiska duon ISAN, bortglömd och aldrig riktigt upptäckt amerikansk shoegaze från The Meeting Places, mörk, ambient och avantgardistisk doomjazz från franska Dale Cooper Quartet & The Dictaphones och William Basinskis utdragna, soniska sorgelandskap. Enjoy!

*tack går även till Tobias Isaksson (Azure Blue) som tipsade mig om ett par låtar som jag haft med i spellistan*

Mattias El Mansouri 

NOVAH

Uppvuxna på samma gata har Stockholmsyngligarna David Tranberg och Simon Hagström Rennerstedt repat Oasis-covers och egen musik i sina föräldrars garage. Över tiden så utvecklades projektet till indierockbandet Shouting Terry. Bandet tog snabbt fart och fick uppmärksamhet och erbjudanden om kontrakt från båda sidorna Atlanten. Men istället för att bli stjärnor i sina tonår så splittrades bandet och båda spann vidare på egna projekt på var sitt håll. Det var inte förrän sent 2013 som dom slog sina påsar ihop igen och bildade Novah.” 

I det virtuella luftrummet mellan Tyskland och Sverige har de nu  debuterat med låten ”When the storm arived”, en kort hymn på dryga 2:30-minutersstrecket med lika mycket delar avdammad Coldplay, kontemporär singer/songwriter-musik och en gnutta Bon Iver. Låten släpps på den nystartade stockholmsetiketten Icons Creating Evil Art

Mattias El Mansouri 

Valet

Valet är ett musikprojekt signerat den Portlandbaserade musikern Honey Owens. Hon har i flera år varit aktiv i Portlands alternativa och experimentella musikscen, något som till slut förde henne raka vägen in till fantastiska Kranky Records, en skivetikett som sätter nyskapande och experimentlusta som krav för att få släppas där. Det är därför inte konstigt att de råkar husera mina absoluta favoritartister: Grouper, Tim Hecker, Godspeed You! Black Emperor och Loscil för att nämna några. Väl där fick Honey en plattform för att kunna debutera med plattan Blood Is Clean 2007 och uppföljaren Naked Acid 2008, två plattor fyllda med lika delar himlavalvsplacerade dagbäddar som outgrundliga, psykedeliska reverbdränkta gitarrplock, som hämtade från en singer/songwriter som gör allt för att inte få vara en singer/songwriter. Själv tror jag att hon lyckades projicera sitt medvetande till en Salvador Dali-tavla, därav hennes surrealistiska musik, men jag har inte frågat henne än.

Nu är hon aktuell med albumet Nature som släpps den 25:e Maj på Kranky och har låtit dela med sig av singeln Transformation, en låt som för tankarna till Kanadensiska Black Mountains Night Walks (Honeys röst är nääästan lite lik Amber Webbers)  och Slowdives sista platta Pygmalion, där Neil Halstead började experimentera med loopbaserad ambient och ändlösa gitarrplock reverbade ut i oändligheten. Transformation är en sjukligt transcendental låt, dess skimrande ljudlandskap är som att vakna upp ur en vacker klardröm och upptäcka att solen fortfarande kastar sina dansande skuggor på dina väggar och känna vinden susa in genom ditt fönster och smeka ditt nyvakna anlete. Det är oerhört fint.

Mattias El Mansouri 

Hon släppte även låten Nature förra månaden: