Arkiv för skyer

postiljonen all that we had lost

Stockholmsproducenten HNNY släppte för en vecka sen en enastående remix av Christina Aguileras ”What A Girl Wants”. Idag tar han med Postiljonens drömmar ut på ett dansgolv i solen. Genom fluffig värme går sedan takten hypnotiskt in i ditt hjärta. Remixen av ”Supreme”, från det norsksvenska drömpopbandets debutalbum Skyer, är ett perfekt spår för tidiga kvällar eller i slutet på natten, något som värmer upp inför dansen eller värmer upp inför nattvandringen hem.

Postiljonen släpper den nya epn All That We Had Lost nästa måndag via Best Fit Recordings. Förutom denna utomordentliga remix förekommer remixar av 1987, Keep Shelly In Athens och Gent Mason.

Bojan Buntic

Postiljonen when the wild things die

Postiljonen spelade in ”When All The Wild Things Die” under inspelningen av debutalbumet Skyer – men låten platsade inte på skivan. Denna lunkande, chilla låt i drömmarnas tonart alluderar troligtvis till den vackra barnboken som nu blivit film, Where the wild things are.

Postiljonen även släpper ”All That We Had Is Lost” som singel någon gång i Oktober, via Best Fit Recordings och Hybris. Singeln kommer innehålla remixar av bland annat I Break Horses, Keep Shelly In Athens och Gent Mason.

Bojan Buntic

Postiljonen Skyer

Band: Postiljonen
Album: Skyer
Etikett: Hybris
Betyg: 8.7

Tillhör man de coola kidsen som hänger med i musikens utveckling så finns det en sak man inte har missat. Det skriker nutid, popmusik, längtan, leenden, tårar och drömmar. Namnet för detta fenomen är så välanvänt idag att det nästan har tappat sin charm. Jag har lovat mig själv att nämna begreppet drömsk popmusik en enda gång under den här recensionen. Nu har jag gjort det. Men kärt barn har många namn så jag kommer att skriva drömpop i fortsättningen. Postiljonens nya är ett lysande exempel på de senaste årens utforskningar inom denna genre.

Denna svensknorska trio har skapat musik sedan 2011 och ska man namedroppa musikaliska jämförelser så är det band som M83, Azure Blue, JJ och Beach House man måste nämna, om man ska namedroppa snålt. Speciellt M83, som efter sin senaste dubbelplatta har visat att man kan para ihop en saxofon med drömsk, elektronisk musik. För visst undrade man vad som pågick första gången man hörde saxofonen i ”Midnight City”? Postiljonen har spunnit vidare på detta koncept och utöver att saxofonen är en röd tråd genom albumet, så kan man också på sätt och vis säga att hela skivan är lika skön som att lyssna på ett härligt, sammetslent saxsolo.

Skivan börjar med den så tidstypiska titeln ”Intro”: stereoformatet används fullt ut, och där kommer saxen in för första gången och något byggs upp i mig och vips så är jag insugen i skivans drömpop á la 2013. Stora slagverk, 80-talssyntar och Mia Böe i ett skimrigt moln av stämsång. Så graciöst, försiktigt och vackert.

Popmusik konsumeras bäst i singelformat och Skyer har många. Men om man istället ser den övergripande som en fullängdare så växer albumet till en drömpopskiva som omfamnar 80-talssoundet, fast med nutida effekter: kaskader av välbehagliga ljud, beats beats beatsbeatsbeats, drömsk reverb, ekokammare, flyktighet, våg efter våg av gnistrande skönhet, och genom, under, över allt det här Böes bräckliga vokaler ljuvliga som vinden. Detta chill som urartar i driv då och då. Känslan när man börjar lyssna: Här kan allt hända, precis som i det glada årtiondets eller drömmarnas värld. Lågmält avvaktande ibland, vandrandes och drömmandes på stranden, ”walked with you, on barefoot nights / dreaming on as we fill the sky” och explosionsartat uppfriskande då och då, bombastiskt om bomber bestod av svala vindar och glädje.

Flera av låtarna har vi hört sedan innan. ”We Raise Our Hearts” till exempel, som tillsammans med ”All That We Had Lost” blev ett av årets låtar 2012 här på Ge Hit Musiken. Den förstnämnda med det där enkla plingandet, slagverket och refrängen som påminner lite om Le Sports one hit wonder ”Tell no one about tonight”, den som får en att sjunga med, blunda och snurra runt på köksgolvet, på någon förfest någonstans.

Och så ”All That We Had Lost”, Postiljonens fantastiska hyllning till och omtolkning av Whitney Houstons ”How Will I Know”. Jag älskar musik man kan skala av i lager, hitta byggande små fragment i, musik som tar det gamla och placerar det rakt ner i dagens populärkultur. Det är sådant som ger en popdänga titeln Bästa Nya Låt.

”Rivers” — en av deras äldre låtar — är som inget annat jag hört förut. Ändå känns det som man har vandrat tillsammans med denna musik innan, längst med bäckar, floder, på väg mot upplösningen vid havet. Mias mjuka röst flyter ut i några uuuuuuuuuuuuuuuuunderbaaaaaaaaaaaaaara sekunder och följs sedan av hårda trummor, men på något sätt blir låten aldrig hårdare för det. Den måste vara gjord av just drömstoft. Och varje gång låten stelnar lite, hårdare, hårdare, så flyter allt ut igen, i regnbågens alla färger. Det är svårt att förklara sådant här med ord. Det är lätt att bli överlyrisk. Det är svårt att förklara drömmar men man vill aldrig att något så vackert ska ta slut. Tur att ”Rivers” följs av ”Skying High” — som får mig att flyga så högt att jag blir viktlös.

Jag har lyssnat på den här charmiga genren ett bra tag nu och det är svårt att bli överraskad med något nytt som stoppar pressarna. Men nyhetens behag är ganska irrelevant i det här avseendet. Här handlar det om utstuderad, genomtänkt och framförallt – om jag får säga det igen — vacker popmusik.

Skyer är inte något revolutionerande, och det kan man inte kräva av det, bara ett barn av sin tid för barn av sin tid, och det får man vara. Men sa jag att det är vackert? Det är det, vackert, oerhört vackert. Albumet går utan några ursäkter ut i bloggosommaren för att stråla av sin skönhet, och den glittrande, vågiga ytan har även ett djup att dyka ned i: du kan spendera hela juni med att försöka fånga upp orden, Mias ord, som förflyktigas i diset som småfisk i den där lilla sjön du brukade besöka med dina föräldrar som barn, de blänker till och försvinner.

Skyer är ingen orkan, snarare sommarkvällens uppfriskande kvällsbris. Den dyker djupt; den flyger till euforiska höjder. Den kommer lämna sina spår i den som lämnar utrymme för dess lätta, svävande fötter. På slutspåret ”Atlantis” får saxofonen stå i rampljuset — och kan det bli mer sentimentalt, intimt och äkta på samma gång? 2011s bästa album, Hurry Up, We’re Dreaming får sin första riktiga konkurrent. Det borde vara lag på att inte nämna drömpop allt för många gånger i en recension, men Skyers skandinaviska variant av genren är nära nog ett mästerverk.

Amar Bajric