Archives For slowdive

slowdivebig

Idag skickade Bojan en av de vackraste förmiddagsymner jag någonsin hört. Det är nämligen Slowdives ”Rutti” som fått sig en ombearbetning i fom av en cover av Brooklynbaserade Aris Kindt, ett samarbete mellan gitarristen Gabe Hendrick och producenten Francis Harris. Det annars så ambienta stycket från den underskattade Pygmalion-plattan, som sorgligt nog ändade bandets karriär i slutet av 90-talet, har stöpts i en ännu mer ambient form med referenspunkter som ekar i de soniska landskap som Grouper och William Basinski verkat i. Suggestivt, förledande och alldeles, alldeles underbart.

Mattias El Mansouri

Annonser

KRANK195_5x5_300dpi

Artist: Valet
Album: Nature
Skivetikett: Kranky
Betyg: 8/10

Det tog sju år för Portlandbaserade  Valet (Honey Owens)  att komma tillbaka till musicerandet, år som långsamt fick henne att överge sitt forna sound, upptäcka ny musik, starta familj och låta det, sakta men säkert forma hennes tillvaro och estetiska riktning. Att få ett tillskott i familjen skulle så småningom komma att skaka tillvaron hemma hos Owens fast på ett bra sätt, och därigenom föddes Nature, hennes tredje platta sedan 2008-års Naked Acid. Inspelad hemma under ett års gång, utvecklades Valet från ett soloprojekt till ett samarbete mellan Owens, hennes partner Rafael Fauria och basisten, trummisen och synthrattaren Mark Burden, en trio som skräddarsydd för att ha komponerat Valets bästa album hittills.

Att lyssna igenom Nature är lite som att sätta sig på en gigantisk stock och färdas genom intets flod på skimrande och kristallklart vatten, genom vida landskap, skogsdungar och solblekta stränder som färgats i ett sepia-filter. Musiken har tydligt rört sig ifrån de smutsiga och klaustrofobiska ljudbilderna som dominerat hennes tidigare plattor Blood Is Clean (2007) och Naked Acid (2008) som båda ljudit av Owens säregna skeva singer/songwriter-psykedelia som badat i distortad, fragmenterad. hemsökt blues och brusig drone.

Valet-2015-B&W

På Nature har allt det där försvunnit och ersatts av ett drömskt skimmer som låter lika lättfattligt som transcedentalt. Det är nästan lite som om Nature varit en protagonist som gjort sig av med sina inre demoner som i detta fallet får stå för Valets tidigare plattor, något som visar sig i de himlavalvsliknande ljudlandskapen som obehindrat låter sig fyllas av oändliga reverbmoln och plockade gitarrackord som resonerat ut i horisonten. Låtarna på Nature pendlar ständigt mellan att låta som drömsk singer/songwriter-musik som försöker bryta sig ur sitt genrefack eller som minimalistisk, expanderande shoegaze som rymt från 90-talet och anpassat sig till vad vi nu kallar nu-gaze. Det märks bland annat på öppningslåten Sunday som börjar med ett extremt reverbat draget 7-ackord som för tankarna till hur Slowdives Rutti hade kunnat låta om den gått i dur och inte moll.

Resten av plattan är lite som en subtil fortsättning på det soundet: det som Neil Halstead från Slowdive smått hann påbörja på Pygmalion innan de upplöstes, det märks till exempel på spåret Transformation som figurerar lite som en betydligt mer euforisk och solskensdränkt Blue Skied An’ Clear.  Däremot vill jag inte reducera Nature till att enbart vara en parallell fortsättning på Pygmalion, för den är mer än så och klarar av att stå på egna ben. Man bruka säga att ”less is more” i minimalistkretsar (det vill jag åtminstone tro för internet sade det) och låtarna på Nature är just det. De frångår allt det bröliga i konventionell 90-tals-shoeaze och kompenserar det istället med polerade svajande ljudbilder förpackade i en pop-flaska, som trots överfylld av reverb inte tycks läcka. Det är lite där som öronproppsmärket killnoise”kill the noise, not the sound”-slogan kan göra sig bäst vid liknelse (även om jag personligen kan tycka att shoegaze skall vara högljudd och trumhinnespräckande).

Men mest av allt tycker jag att Nature visar på Valets oerhörda mångsidighet. Från att tidigare ha gjort psykedelisk, semi-elektronisk folk-blues till att ta sig an expanderad shoegaze och göra det med sådan skicklighet som påvisad på Nature tycker jag placerar Valet som en av världens mest intressanta och underskattade artister. En värdig comeback, tycker jag, och en av årets bästa plattor indeed.

Nature släpps imorn (25:e Maj) på Kranky Records (Grouper, Loscil, Belong, Tim Hecker etc).

Mattias El Mansouri 

Valet

Valet är ett musikprojekt signerat den Portlandbaserade musikern Honey Owens. Hon har i flera år varit aktiv i Portlands alternativa och experimentella musikscen, något som till slut förde henne raka vägen in till fantastiska Kranky Records, en skivetikett som sätter nyskapande och experimentlusta som krav för att få släppas där. Det är därför inte konstigt att de råkar husera mina absoluta favoritartister: Grouper, Tim Hecker, Godspeed You! Black Emperor och Loscil för att nämna några. Väl där fick Honey en plattform för att kunna debutera med plattan Blood Is Clean 2007 och uppföljaren Naked Acid 2008, två plattor fyllda med lika delar himlavalvsplacerade dagbäddar som outgrundliga, psykedeliska reverbdränkta gitarrplock, som hämtade från en singer/songwriter som gör allt för att inte få vara en singer/songwriter. Själv tror jag att hon lyckades projicera sitt medvetande till en Salvador Dali-tavla, därav hennes surrealistiska musik, men jag har inte frågat henne än.

Nu är hon aktuell med albumet Nature som släpps den 25:e Maj på Kranky och har låtit dela med sig av singeln Transformation, en låt som för tankarna till Kanadensiska Black Mountains Night Walks (Honeys röst är nääästan lite lik Amber Webbers)  och Slowdives sista platta Pygmalion, där Neil Halstead började experimentera med loopbaserad ambient och ändlösa gitarrplock reverbade ut i oändligheten. Transformation är en sjukligt transcendental låt, dess skimrande ljudlandskap är som att vakna upp ur en vacker klardröm och upptäcka att solen fortfarande kastar sina dansande skuggor på dina väggar och känna vinden susa in genom ditt fönster och smeka ditt nyvakna anlete. Det är oerhört fint.

Mattias El Mansouri 

Hon släppte även låten Nature förra månaden:

Falling-down

Det händer väldigt mycket i musikvärlden just nu. Allting går så sinnesjukt himla fort och jag kan verkligen inte hänga med. Det är som på ettan förra året på matten när alla liksom hade lyckats räkna ut x men jag fortfarande var på y, eller när jag försökte mig på att se Inception varav varenda gång gjordes i ett sömnlöst tillstånd så att jag var för trött för att orka fatta nånting. Jag har i alla fall deklarerat så nånting står väl fortfarande rätt till, men jag antar att jag helt enkelt varit för ointresserad av vad som egentligen händer i musikvärlden just nu. Men jag ska försöka mig på en kort summering av vad som händer, vad jag tror händer och hur jag har uppfattat det. Häng med! 

1) Björk har samarbetat med The Haxan Cloak och Arca på sin senate platta Vulnicura, som jag beklagligt nog inte lyssnat på än, trots att jag håller Björk lika kärt som en shoegazeare gör om sina effektpedaler. Inte bra, Mattias!

2) Ride har återförenats och Slowdive arbetar på sin fjärde platta sedan Pygmalion som släpptes 1998. Jag gillar det. Ni kan för övrigt läsa min recension av Slowdives spelning på wow förra året och hur de tog min gråta på en konsert-oskuld här.

3) Holly Herndon gör fantastisk och genreraserande elektronisk musik som befinner sig i ett slags post-futuristiskt ljudlandskap samtidigt som hon väcker tankar kring vad musik egentligen är, hur vi kommunicerar genom den och vad den egentligen spelar för roll i en mikro som makrosociologisk kontext. Hon är albumaktuell har jag hört.

4) Och sen är det ju Kanye West. Jag vet inte vad han gör egentligen, men han verkar synas överallt så vi klämmer in honom med.

5) Jay Z har lanserat en musiktjänst som heter Tidal. Det på grund av att Spotify betalar för lite. (lol som om han behöver mer pengar). Men det går tydligen jättedåligt så han verkar vara ett vrak just nu.

6) Nämnde jag att Kanye West typ syns överallt? Jag vet fortfarande inte vad han gör, men han verkar tycka om sig själv mycket.

7) Av någon konstig anledning har Göteborgspop lämnat sitt näste och flytt över nationsgränser för att landa på Pitchfork och Stereogums redaktioner. Makthaverskan och Westkust är verkligen omtycka därborta. Jättekul tycker jag, även om jag inte vet vad pop är. (men det får ni inte säga till någon)

8) FKA Twigs har vogueat i sin nya video Glass & Patron och det ser jättec00lt ut. Hoppas att hon kommer till Sverige snart.

9) Den där Sufjan Stevens är på allas läppar och jag vet återigen inte vem det är. Coolt namn dock. Någon får väl ta och introducera honom/dem till mig.

10) Avicii har inte släppt något nytt, right? Om ja: let’s keep it that way.

Det var typ allt jag hade att säga. 🙂

/Mattias El Mansouri 

Grouper - Alien Observer cover

Det finns få genrer som jag brukar återkomma till så mycket som Ambient och Drone. Och jag har inte ens lyssnat på det särskilt länge till att börja med, kanske två, tre år som max, men det har det senaste året legat mig varmt om hjärtat, mer än någon annan genre. Varför vet jag inte, men jag tror nog att det handlar om hur harmonisk och omfamnande ambient kan vara. Den har ingen klar struktur som all annan musik, ingen fyrtakt som ligger och maler på eller ett förutsägbart klimax. Den bara existerar där, som ett vackert oljud som bara väntar på att få föra dig till den plats du målar upp i ditt inre.

Den har funkat lite som en livräddare för mig, varit livbojen som hållit uppe en från att sugas ner i ett bottenlöst svart hav av tankar och tonsatt välbehövda pauser i en alltför stressad tillvaro. Må det handla om Tim Heckers melankoliska ljudcollage, Thomas Köners arktiska isbrytar-drone, Groupers varma och omfamnande hav av reverb eller William Basinskis ljudlandskap av sorg, ja, det finns något för alla. Den ter sig olika, vackert, suggestivt, men även klaustrofobiskt, becksvart och obekvämt, och nånstans där hittar man sin plats. Det gjorde i alla fall jag.

Här nedan har jag valt ut lite låtar som hjälpt mig att klara av vardagen, några som fått hänga med ut på löprundor ute i skogen under stjärnklara himlar, men även några låtar som helt enkelt är för bra för att jag ska låta dem gå förlorade i en spellista som ingen någonsin kommer att få höra.

Trevlig lyssning!

/Mattias El Mansouri
_________________________________________________________________________________________

Nils Frahm – Says

 

Grouper – Hold

 

Tim Hecker – Song Of The Highwire Shrimper

 

Loscil – Sturgeon Bank

 

Slowdive – To Watch

 

Thomas Köner – Novaya Zemlya 1

 

RAUM – In Stellar Orbit

 

How To Dress Well – Escape Before The Rain

 

William Basinski – 04 92982. 3

 

Belong – Beeside

 

Crystal Castles – Child I Will Hurt You

 

CRIM3S – Drawn

 

Hands – Beelitz Heilstatten Pt.6

 

Grouper – Moon is sharp / Alien Observer 

 

Fennesz & Ryuchi Sakamoto – Haru

 

Thomas Köner – Serac

 

Model 500 – Neptune

 

Loscil – Khanamoot

 

William Basinski – The Disintegration Loop 

 

Clara Moto – Goodnight Twilight

 

Slowdive – Watch Me

 

ISAN – Betty’s Lament

 

White Rainbow – Warm Clicked Fruit

 

Tim Hecker – Studio Suicide 

 

Brian Eno – Drift

 

Grouper – Being Her Shadow 

 

How To Dress Well – Ready For The World

 

Simon Scott – Springstars

 

Dag Rosenqvist – The procession: Become the end

 

 

2014 var inte bara ett bra musikår för Sverige. Det hann släppas mycket bra plattor från världens alla hörn också, ur alla möjliga genrer och från alla sorters människor. Vi har sörjt och vi har fröjdats. Vi förlorade Crystal Castles men vi fick tillbaka Slowdive. Vi förlorade Death Grips men fick tillbaka Ride. Vi fick höra Robin Thickes misogynistiska texter i Blurred Lines, men blev återgäldade med nyheterna om hans debutplattas flopp. På något magiskt sett har tomrum fyllts igen och tårar torkats bort. Vi har fått höra Liz Harris hjärtekrossande sorgekväden, Tahliah Barnetts skruvade benknäckar-beats och dansat till Todd Terjes svalkande fjorddisco.

Ja, det var 2014- ett år fyllt av dalar och toppar. Nu ser vi fram emot 2015 och vad det har att erbjuda. Längre ner följer en lista på de 40  bästa plattorna som vi lyssnade på mest 2014. Vi hoppas att ni gillar den lika mycket som vi gör. Ses nästa år!

Mattias El Mansouri & Bojan Buntic

fka twigs
1) FKA Twigs – EP I

grouper ruins
2) Grouper – Ruins

jag246.11183
3) Angel Olsen – Burn Your Fire For No Witness

Rave_tapes_cover
4) Mogwai – Rave Tapes

caribou-our-love
5) Caribou – Our Love

trust-joyland
6) Trust – Joyland

Atlas_12Gatefold
7) Real Estate – Atlas

81YrvnEbXAL._SL1500_
8) Jon Hopkins – Asleep Versions

halls love to
9) Halls – Love To Give

todd terje
10) Todd Terje – It’s Album Time

Swans_To_Be_Kind
11) Swans – To Be Kind

Benjisunkilmoon
12) Sun Kil Moon – Benji

syro
13) Aphex Twin – Syro

movmentep
14) Movement – Movement

Baths_Ocean_Death
15) Baths – Ocean Death

htdw-wish-cover
16) How To Dress Well – What Is This Heart

CloudNothingsCVR_15cm_300dpi
17) Cloud Nothings – Here and nowhere else

the 2 bears
18) The 2 Bears – The Night Is Young

Gazelle Twin Unflesh
19) Gazelle Twin – Unflesh

CT193-MAC-Cover_14003
20) Mac Demarco – Salad Days

kindness_otherness_cover_digital_300dpi
21) Kindness – Otherness

Graze_Edges
22) Graze – Edges 

doc050.11298v2
23) Damien Jurado – Brothers and sisters of the eternal son

broke-with-expensive-taste-art
24) Azealia Banks – Broke With Expensive Taste

st.-vincent-2
25) St. Vincent – St. VIncent

Layout 1
26) Samaris – Silkidrangar 

BLACKESTLP008_Packshot(1)
27) Black Rain – Darkpool 

SBTRKT_-_Wonder_Where_We_Land
28) SBTRKT – Wonder Where We Land 

a4168717356_10
29) Ricky Eat Acid – Three Love Songs 

objekt flatland
30) Objekt – Flatland

tycho
31) Tycho – Awake

la barca
32) Thomas Köner – LA BARCA complete edition

lukid crawlers
33) Lukid – Crawlers

sd laika
34) SD Laika – That’s Harakiri 

SOHN-Tremors
35) SOHN – Tremors

wife-whats-between
36) Wife – What’s Between 

ye9q_ConversationsArtworkHIRES
37) Woman’s Hour – Conversations 

lbnhrx
38) LBNHRX – Naive Misanthropy 

whorl
39) Simian Mobile Disco – Whorl 

a1318040527_10
40) This Will Destroy You – Another Language 

slowdive2
Foto: kulturbloggen.com

Plats: Linnéscenen
Betyg: 10/10

Vad har Rachel Goswell, Simon Scott, Neil Halstead, Christian Savill och Nick Chaplin gemensamt? Förutom att tillhöra samma band, så kommer de alla från en svunnen musikscen som dominerade ett tidigt och svårmodigt 90-tal: Shoegaze-eran.Det var ingen långlivad genre, men den lade grunden för många experimentella akter idag, och det går att spåra tillbaka shoegaze hos alla nutida indieband som rör sig bland suggestiva tongångar och effektdränkta gitarrlandskap. Den lever alltså vidare än idag.

Nu var jag inte ens född på den tiden. Jag kan inte relatera till shoegaze på samma sätt som musikintresserade 30+:are kan, men det är ändå en sorts annorlunda stämning som lägger sig över linnétältet innan Slowdive intar scenen. Jag var bestämd med att få en bra plats långt fram, så jag började köa ganska tidigt. En timme innan för att vara exakt. Redan då hade det redan strömmat in många som hade ställt sig längst fram. De flesta är vuxna, men det återfinns även en hel del nyfrälsta tonåringar som, liksom jag, verkar ha upptäckt bandet ganska nyligen. Många av de äldre gråter. Tårar strömmar ner för deras kinder. De ska om några minuter få se sitt återförenade favoritband. Bandet som tonsatte deras period som tonåringar, bandet som räddade dem. En som står jämte mig står och pratar med sin vän om hur han många gånger när han var ung hade återkommande självmordstankar och hur Slowdive blev räddningen. Fick honom att härda ut. Att överleva.

Slowdive går in på scen och jubel och skrik uppstår. Redan från första låten är vi alla fast. Musik från en svunnen tid breder ut sig i det kolsvarta tältet, allt bröl från meningslösa artister som spelar på andra scener hörs inte. De har upphört att existera. Vi är alla en enhet. Vår blick är fixerad på scenen, på fem siluetter bakom en tjock rökdimma som står och dränker oss i det vackraste av oljud, men vi kämpar inte emot. Vi står där och tar emot, tills vi inte klarar av längre. Det är då tårarna kommer. Mina tårar. Jag hade aldrig gråtit på en spelning förut. Inte ens en tår har jag låtit falla ner. Men det här var annorlunda. Det var en oförklarlig känsla. Rachels vackra tröstande stämmor lägger sig som en sval bris över våra öron samtidigt som Neil står och brölar ut drömska ljudmattor och massiva ljudväggar från sin gitarr. De har åldrats men det känns som att tiden har stått still 20 år. Det låter exakt som på skiva. Det är lika perfekt, polerat, kaotiskt och vackert och det låter inte som något annat jag hört.

Mattias El Mansouri 

 

Processed with VSCOcam with m4 preset

Det finns festivaler som är skapade för att dra en viss målgrupp, det finns festivaler som vill attrahera alla. Jag vet inte hur arrangörerna tänkte när det var dags att boka band till årets Pitchfork Music Festival (PMF) i Chicago. Förutom den stora bredden i musikstilar och åldersgrupper de försöker att attrahera är området fullt med lokala matstånd och diverse konstnärer som ställer ut och säljer sin konst. Till och med en marknad under tak där det säljs vinylskivor och kassettband får plats.
Det är inget fel på bokningarna men det krävs en musiklysnare och musikälskare för att kunna uppskatta utbudet och får ut det mesta av det mesta. Banden verkar vara noga utvalda för att ge besökarna en värdig musikupplevelse, lördagens och söndagens biljetter var redan slutsålda när vi bestämde oss för att komma in och se varför PMF är så hajpat.
För det första: PMF är ingen musikfestival om din referens för en sådan är vad som händer i Sverige eller Europa när fulla och glada människor i yngre åldrar samlas på en plats för att lyssna på musik, träffa likasinnade, släppa loss och dricka ljummen öl. Här finns inga roligt utklädda typer som ber om kramar, här verkar ingen vilja lära känna någon intimt, förutom killen med hipstersandaler som stöter på en kompis kompis under Sun Kil Moons spelning.

Processed with VSCOcam with f2 preset

De flesta banden här är för mig kända, därmed inte sagt att jag lyssnar på dem eller skulle betala för att se dem spela. Headline på fredag är Beck, en artist som jag antagligen vill se mer gärna än de flesta andra här. De vill antagligen säga att de sett honom spela, att de suttit och ätit pulled pork på en picknickfilt medan Beck rev av några låtar. Vad ”Sea Change” eller hur de förhåller sig till hans nya skiva är en annan sak. När ”Loser” dånar ur högtalarna tror de att det här är ett av livets stora ögonblick. Och jag? Jag observerar, har svårt att interagera med publiken och artisten på scen och försöker bara finna mig själv i denna omöjliga publik av hipsters med höga shorts och låga musikaliska erfarenheter. Men den lokala ölen verkar sälja bra under helgen.

P1020399

PMF verkar vara älskad av pressen. Pressfotograferna ser det här som sin chans att håva hem bilder, att vara där det händer. Där ungdomar tydligen inte kan släppa loss innan de åker hem till sina duschar och sängar. Där par på väg mot medelåldern kämpar med att inte spilla öl på sina pommes frites när de bär matpaketen mot en öppen gräsplätt.  Under Factory Floors tidiga spelning står ett 15-tal pressfotografer framför oss pratar strunt. Nummer sexton närmar sig hjorden och av samtalet kan jag urskilja  ”Jag vet inte varför jag är här. Det känns som att jag kommer att missa något om jag inte är här”. Ungefär så verkar den allmänna bilden av PMF vara.
Under vår observation av fotograferna gömmer vi oss i skuggan. Inte så mycket för att solen steker utan för att den som planerade den här spelningen så tidigt på dagen (16.15) måste ha haft en sönderstekt hjärna. Det är på tok för tidigt för att alkoholen ens ska kunna börja verka, ungdomarna står och halvgungar till rytmen men ingen släpper loss till Factory Floors elektroniska musik.
På tal om sönderstekta hjärnor och att släppa loss: det luktar gräs här och var på området. Folk puffar marijuana som om det vore mentolcigg. Under början av Becks spelning sitter tre tjejer bredvid oss och delar en joint. Ingen bjuder längre än till vänskapscirkeln den här gången. Däremot verkar alla här veta vad folk lyssnar på, även utanför vänskapscirkeln. Plötsligt verkar alla band så slätstrukna, som att de strategiskt skeppades hit för att täcka hela musikspektrumet som är hipp storstadsbo.

photo 3

Vid 17.40-tiden (en timme och fyrtio minuter efter att festivalen öppnat) verkar folk vara på bakismat/munchieshumör. Jag som precis trodde att de inte kunde släppa loss, att ölbiljettsystemet var för krångligt att ta sig igenom (kö för armband för 21+, kö för att köpa biljetter, kö för att köpa öl) men icke. Dessa människor verkar ha släppt loss i den lummiga parken, druckit, rökt gräs och haft kul i någon timme. Nu är det dags för mat och det äts som om det vore ransoneringstider.

P1020406

Efter att Giorgio Moroder spridit sina eurohits över den stora baseballplanen och folket kämpat med att hålla humöret uppe samtidigt som de skämt ut sig med sina dansmoves var det dags för oss att inta någon mer öl och sedan se Beck. Gammalt varvades med nytt på ett underhållande sätt men det går inte att förneka att en sådan här spelning påminner om en artists långsamma slockande låga. Även om Becks fortsättning på grejen han gjorde när under de tidiga åren av karriären är bra så andas stämningen desperation. Publiken verkar rastlös och går på riktigt igång när ”Loser” spelas. Då har till exempel ”Lost Cause” från albumet ”Sea Change” spelats utan att få de applåder den förtjänar. För mig var det ett ögonblick av extas och egentligen allt jag behövde från amerikanen. Publiken får en nytändning under ”Girl”, en utmärkt framförd poplåt där ingen skuld ska gå till Beck för brist på energi på scen!

P1020432

Dag två börjar klockan ett med mer buller och brak än hela gårdagen hade att bjuda på. De mysiga picknickföräldrarna är borta och framför gröna scenen står ungdomar och gungar med kroppen samtidigt som de vrålar och klappar händerna. På scen: Twin Peaks. Lägg det på minnet. Sångaren skuttar runt som en ung Mick Jagger. Trummisen vrålar ut medan han misshandlar sitt trumset. En gitarrist har brutit benet och sitter i rullstol medan han spelar. På scen är de som The Strokes under sina glansdagar. En gitarr slås sönder, halsen slängs ut till publiken. Entusiasmen att vara på en stor scen på PMF lyser igenom, Twin Peaks är ett av två lokala band, lokala kids som fått chansen och tydligen definitivt förtjänat den. Ungt blod pumpas ur högtalarna och kastas tillbaka av publiken med applåderna. Tempoväxlingar som överraskas av explosioner och vice versa. Chicagos finest från just nu och definitivt ett guldkorn på festivalen. Det gäller att komma tidigt.

P1020441

På blå scenen kämpade under eftermiddagen Empress Of med ljudet. Inte bara det: rösten vacklar, jag får en känsla av nervositet från scenen och trots att det dansas som på ett mellanstadiedisko så är musiken för energilös för att hålla oss uppe så vi avnjuter resten i gräset i väntan på Mas Ysas täta och täta syntbaserade ljudbild.

Och när vi pratar om ljudbilder, svenska Axel Willner, under namnet The Field, stod för festivalens höjdpunkt. En spelning där han och syntarna på scen får hjälp av endast en trummis. Det är mörkt och djupt men under förlösande ögonblick sprutas färgglad konfetti ur högtalarna och sätter ben, höfter och huvuden i gungning. Tänk er att ungdomar skulle dansa till techno i en park en sommarkväll, dra ner tempot en aning och dra fram det mörka. Några tusen åskådare, inklusive jag, blev förtrollade under lördagens tidiga kvällstimme.

P1020456

Neutral Milk Hotel är i teorin en intressant spelning. Jag tror inte att någon har missat ”In The Aeroplane Over The Sea” från 1998. Det är en bra skiva men den har med åren blivit ännu mer upphajpad av personer i tajta byxor på singlespeeds som älskar öl från mikrobryggerier. Samtidigt som bandet upplösts och nu återförenas. För att spela på en festival med en massa människor i tajta byxor… Ni fattar. Hur som helst, det röks gräs överallt och stämningen påminner om en välkommen tillbaka-fest. Jag får höra att sångarens röst är fruktansvärd och att allt ligger i musiken. Jag vet att jag älskade den där satans skivan, fast jag upptäckte den långt efter att den kommit ut. Publiken som kom för att se sina indierockhjältar blev antagligen inte besviken. Det är ekon över över publiken, vänliga gitarrer och en skör men vass röst som grubblar över livet och allt som ryms mellan stjärnan och korset. Det lyfter ordentligt under titellåten ”In The Aeroplane Over The Sea”, publiken applåderar och resten av bussresan hem får vi höra om hur underbar spelningen var.

Söndagen hade två band jag ville se och efter att ha avnjutit lokal öl och en värmebölja under helgen skippades kvällens sista spelningar med Grimes och Kendrick LamarDum Dum Girls radade självsäkert upp sig på den mindre blå scenen innan de rev av en kombination av 60-tals lågmäld pop med gitarrambitioner lika stora som de gitarrer de använde. När instrumentens metalliska vinande fann sin plats och sångerskan Dee Dees lena röst svävade över våra huvuden blottade sig alla grundstenarna på en och samma gång. ”Bedroom Eyes” var aggresiv, i ”Coming Down” blev jag förälskad i Dee Dees röst igen, precis som när jag hörde den på skiva. När hon står med gitarren och sjunger ut ord om längtan uppstår några minuter där allt faller på plats. Musikaliskt och långt där inne i mig. Visst fungerar ”I Got Nothing” och liknande popdängor i rockkostym på en öppen scen på eftermiddagen men det här är musik som gör sig bäst på i en mörk liten lokal där den som är närmast scenen vinner. Personligen kunde jag varit utan ”Rimbaud Eyes” från nya skivan, min högst personliga åsikt är att den låten är för enkel och endimensionell för att få spelas högt.
Slowdive beskrivs som ett shoegazeband med distade gitarrer och känslomässiga texter. Fortfarande en för stor scen för att jag riktigt ska kunna få den där instängda känslan som skapar en atmosfär, för att rösterna och gitarrerana ska studsa från människa till människa och tillbaka upp på scen. Tänk er My Bloody Valentine på en för stor scen. Därmed inte sagt att bandet inte imponerar när de sätter igång en jamsession och på fullaste allvar ser ut att trivas framför publiken. Stundtals är det musik som hade överlevt när stjärnorna speglas i drömska ögon. Det enda hindret är ljusföroreningarna från scenen och rökmolnen från de hemmarullade cigaretterna. Picknickfiltarna är ersatta av ett hav med plastglas med det lokala bryggeriets logotyp.

_1020493

Text: Amar Bajric
Foto: Amar Bajric/Hannah Hübner