Archives For still parade

concrete vision still parade

Artist: Still Parade
Album: Concrete Vision
Etikett: Nomethod Records
Betyg: 8.2 / 10

När en, efter att det dundrande dunket från technon bankat sönder hjärnbalken tillräckligt för i år, vill svalka med bra indiemusik, då är det bara öppna mailen och söka på Nomethod records, då kommer Magnus passion för den musiken fram, bara klicka så har du ett nytt, sinnessjukt bra indieband på radarn. Denna morgon, efter att ha kämpat mig fram halva natten från centrum till Backadal, förbi turistfamiljer ryckandes neurotiskt i ögonen som sektmedlemmar av efterruset från Håkan-konserten, hittade jag Still Parade.

I år tycks temat för bra indie vara chill & sommar, balearisk parasol- och solindie, och vi har fått ljuvliga mästerspel i genren, bara på västkusten har vi Two Year Vacation och Futile (båda på fantastiska nya Vårö-etiketten) som släppt enastående popalbum. Om dessa band är ljuvligt blå med svalkande drinkar i handen, dagsfestvimlet som gemensam nämnare, hör vi på Still Parades nya album Concrete Vision (10 juni via Nomethod) den där solnedgången från band som Radio Dept, produktion blekt under dagen av het sommarsol, gassande ljudbilder av värme som dröjer kvar, melodier hörda genom nattliga pooldopp, och texter man knappt kan fokusera på för musiken är så vackert arrangerad, inspelad, processerad och bränd i kanterna av tiotusen effektpedaler, genom sommarkvällarnas dunklare Instafilter: kasettband och polaroidkamera, snarare än mp3-filer och turistbyråfotografi.

”Walk In The Park”, en av albumets styrkeprov, är en tidlös, lullig pardans, hand i hand eller kropp mot kropp, berusade från livebandet vid piren och ett par 3.5:or, en promenad med folkfestens pianoharmonier och dansbandsbasgångar genom parkens lummighet. En låt som bränns som den ständigt närvarande nostalgin från stunder som passerade för högst två timmar sedan. En reminiscens som långt senare, kanske tio år senare, kommer bränna djupt in i huden.

Resten av albumet hakar i en arm på denna minnets dans, och fortsätter lägga små flammor av hågkommelse längst spåret av 10 bitterljuva låtar. ”07:41”, dansar vidare med snygga breakbeatartade trummor, i efterfestens sista timme innan DJ:n sänker basen till lägsta och drar på sin sorgligaste Aphex Twin-ambience, lite för full för att plocka ihop tekniken. En låt man mixar in och ut från house och beatlös atmosfär och känslor.

”True Love” är en låt att sälja in till nya Twin Peaks-säsongen. Det är också här alla de där flammorna jag pratade om får huden att brinna av rysningar, med eld som går in genom porerna till hjärtat. Det är här, om tårarna kommer, som de kommer, kanske vid den plötsliga flöjten, kanske vid de kärleksfulla viskningarna. ”Take My Breath Away” och ”Heaven Or Las Vegas” mixade med skandinavisk melankoli av en lovestep-dj.

När jag kommer till slutet av albumet ”Reason”, följer jag instruktionen i vokalerna ”Take me back to the start”, och börjar om på nytt. Det hårda dunket från avslutaren förföljer mig tillbaka till början, och jag inser att jag har lyssnat på ett album vid gränsen av elektroniska och instrumentella popgenres, en påminnelse om att dansmusiken sträcker sig långt mycket längre än Berghain, och får en nytändning av inspiration kring indiemusiken. Concrete Vision visar sig vara ett av årets bästa indiealbum, men också någonting mer än bara ett indiealbum. En genre vars ansikte blivit så vanskapt av kommersialismen plastighet, visar sig åter igen bara vara en mask som smälter av värmen från beröringen av händer som bryr sig, och bakom ser vi det mänskliga igen.

Bojan Buntic

Lyssna på den hyllade ”Walk In The Park”:

 

Annonser