Arkiv för stream

Band: Crystal Castles
Album: (III)
Betyg: 9.5
Release: 2012-11-08

Duon ville gå emot allt vad de tidigare gjort, de bytte ut syntarna och började om från början. Det första man märker av (III) är att ingenting och allting är annorlunda. ”Plague”, som är en av de fyra låtar vi redan innan fått smakprov på, ryter igång vad som är Crystal Castles‘ hittills bästa och råaste album. Det är brutal melankoli, knivsuddar med trubbiga kanter, technosyntar som faller tungt som hagel i natten. ”Kerosene” pumpar igång med — Reese-basen (glöm ej att lägga märke till basgångarna i varje låt, de är raaaaaaaaaaawr), det där svarta hålet till bas, sugande in dig partikel för partikel som en blodlysten dammsugare i rymden. En breakbeat på det, Alice Glass viskande vokaler och helt föryckta chiptuneröster så hör du en jävligt fet nattklubblåts genom dimman.

”Wrath Of God” har vi hört innan också. Men jävlar vad tung den låter på albumet. Och perfekt placerad. Det väsande noiseslutet övergår så sjukt bra i ”Affection”. (III) har ett utomordentligt flow från låt till låt, som en väligenomtänkt dj-mix, en riktig resa, något som förenar klubbmusikens, djns, estetik med rockhistoriens idé om konceptalbumet. Efter att nu ha hört ”Affection” i sitt sammanhang går den djupt. Den där subtila hooken i bakgrunden — nån slags förvrängt, distat blåsinstrument — sätter klorna i mig och hiphopsynten sköljer ur låten som en maskins djupblåa blod.

”Pale Flesh” är ett monster till låt. Sylvassa, nåltunna technopilar flyger omkring medan en tung hiphopbeat håller stadig takt. Så kommer klungor av oljud, man hör knappt var Alice röst börjar och syntarna tar vid, allting är en impressionistisk smet, och smäller upp ljudbilden i ansiktet på dig. Det känns som att få en tatuering av en robot med vilt snurrande ögon, som samtidigt gör väsen av sig. BRÖAAH.

Ja, bröööaaaaah! Detta är en abomination. Du är ständigt på spänn inför vad som ska komma härnäst, som om du tittar på en fransk skräckfilm du inte riktigt kan reda ut. Crystal Castles har tagit sig in i popvärldens mitt, ja, alla älskar dem, och spränger nu med innovation inifrån. Så det ska va, bring the noise. Detta är bättre än miljoner c00la experimenterande pop/punk/techno-”kompositörer” med deras radikala avant-garde idéer direkt från hjärnans torraste mittpunkt. Säg mig, när hörde du senast noisetechno så rå, grov, radikal, punk, möööördande som ”Insulin”? Inte hörde du det i alla fall på en kassettetikett som klistrar ihop banden i djupet av en brunn. Nå, du kanske hittar nått från 1981, men jag tvivlar på att det mäter sig med rubbningsnivån på det här. Detta är definitionen, i ljud, av mänsklig, mörk, dödlig passion.

Förhoppningsvis avlar de imitatörer. På ”Transgender” får Reese-basen snurra igång tiden på ett dödsdisco. Och när ”Violent Youth” tar över snurrar discolampan i full fart. Robotens vilda ögon roterar ännu våldsammare. NÅJA. NOG. Albumets absoluta höjdpunkt är ”Mercenary”. Du går i den nedsläckta världen, du har nyss sett hennes sminkade ögon, hon går med någon annan denna gången, hon tittar på dig förvirrat, du hälsar på honom, trevligt att träffas, jag måste gå, ha en bra kväll, (du har ett spjut bakom ryggen, gömmer ansiktet bakom en sköld, en demonmask) du går medan molnen tornar upp sig på insidan, vreden växer och du ber till Gud att du inte vänder tillbaka medan dregglet rinner nerför hakan (du hör vilda stråkar spela, de kommer närmare, hon viskar till dig) och du känner hur tänderna spänns, isen går i blodet, ögonen blir röda, koncentrerade och glödheta. Det, mina damer och herrar, har vi alla inom oss. Man vill ju inte förlora det finaste man har. Även om man redan förlorat det. Crystal Castles har gjort ett soundtrack till vargen inuti oss. Ni kanske tror att det är totalt kaos, men det är det inte, kaoset är en poplåt. Kaoset är techno med ett mål.

Det virvlar runt som snö när du kommer till slutet ”Child I Will Hurt You” — och det är så vackert att se flingorna falla i gatuljuset, där du nu går, ensam, mot den plats som var ert enda hem, en bänk, tegelväggar, ljus, och ett myller av ciggfimpar och aska. Allt som återstår, bejbi, är aska. Inte ens det. Men jag tar en cigg, du är ändå finast i världen, och fyller i hjärtat på väggen.

Bojan Buntic

Lyssna på (III) på Spotify.

Visa SUPPORT, följ Ge Hit Musiken på

facebook
twitter
hypem

Annonser

We Fuck Alot, We Dance Alot, We Drink Alot / We Laugh, We Scream. Från Randomers We Laugh, We Scream-EP ute på Hemlock Recordings. 

Bojan Buntic

Frida Sundemo, ursprungligen från Göteborg och nu stockholmare, är ännu ett bidrag ifrån Sverige till den nya generationen av popdivor. Robyn satte oss på den internationella popkartan igen med sin 2010s mörka robotelectrobest Body Talk. Duon Icona Pop har hittat egna vägar och fått oss att törsta. Vi vill ha mer, mer, mer. Många försöker och misslyckas, något jävligt – jag får en hel del halvhjärtade försök skickade till vår e-mail varje vecka. ”Indigo” däremot låter bra och visar en artist som är på väg åt rätt håll. Frida, som man ofta sett bakom en ackustisk gitarr, som varit med i Tom Jerry Bomans Tram Sessions, har en fin röst som visar sig fungera utmärkt till elektronisk dansmusik. Vi får se vart detta leder, man kan inte säga särskilt mycket från denna släta radiopop, men möjligheten finns till någonting ännu intressantare. Man kan hoppas!

Bojan Buntic

Visa SUPPORT, följ Ge Hit Musiken på

facebook
twitter
hypem

 

Crystal Castles har lagt upp ännu en låt ”Affection” för streaming från deras tredje album, med det förträffliga namnet, tada, III.  Alice Glass vokaler smetas ut över en 2000-tals hiphopbeat och, ärligt talat, är det en rätt ljum grej. ”Wrath Of God” är hittills det bästa de har visat från albumet, men jag hoppas fortfarande på någonting som verkligen står ut.

Bojan Buntic

Jag skulle se Death Grips på Way Out West. Jag har för mig det var min förtjänst att de blev bokade till och med. Men. De signerade med ett av världens största skivbolag Epic/Columbia Records och avbröt turnén. Det blev, till slut, varken Death Grips eller Frank Ocean. Nej, NO LOVE DEEP WEB skulle bli till först. Nu existerar det, i färdigt skick, fritt att ladda ned här (varning erekt penis). Skivbolaget ville skjuta upp släppdatumet till nästa år men trion ifrån kalifornien höll inte med: ”The label will be hearing the record for the first time with you” skrev de igår på sin twitter och jag fattade ingenting. NU fattar jag.

De la nyss upp denna bild på vokalisten Stefan ”MC Ride” Burnett på sin facebook:

Detta är antingen det mest hardcore och provocerande jag upplevt inom skivbranschen, ett totalt fuck you åt skivindustrin, eller ett publicitetstrick. Hur som helst. Albumet är så jävla fett. Tveklöst ett av årets bästa. Lyssna nedan:

Artist: How To Dress Well
Album: Total Loss
Etikett: Weird World/Domino
Release: 17 September
Betyg: 8.6

”In motor insurance, a total loss is a situation in which a vehicle is damaged and the cost of repair and salvage would exceed the vehicle’s market value.” – Wikipedia

Total Loss har en ny, tydligare och mer genomarbetat produktion. Det är mycket finess och subtilitet. Reverben och ekot används inte längre bara för att skapa atmosfär. Effekten är nu ett redskap bland många andra i Tom Krells hemmatillverkade verktygslåda. All hantverksskicklighet, knastret, atmosfärskapandet, känslan av att lyssna på något sedan länge försvunnet, från Love Remains finns självklart kvar. Bloggare måste dock sluta kalla hans alster för no-fi.

Här har Tom Krell nått en ny platå. Ljudbilden är ett möte mellan mystisk vilsenhet och fullständig klarhet. Vi får kristallklara handknäppningar i den New York deep house-influerade ”& It Was You”. När Tom Krell sjunger sin gospel och stämmorna träder in och ut ur reverbdiset, som om rösterna dyker ner i vatten och fortsätter sjunga, hör vi hårda slag på en baskagge, dunk, dunk, dunk. Krell har alltså gjort en riktig danslåt. Jag kan lätt föreställa mig in denna del i DJ Natures podcast på resident advisor, i hans ”Ruff House & Disco”-mix. Och detta är grejen, trots att Krell har arbetat på sina studioförmågor så kommer musiken fram ur en naturlig källa, filtreras genom ett inre som lidit, förlorat och kämpat. Allting behåller Tom Krells prägel, den läkande kraften från debuten Love Remains.

Man kan tro att Tom Krell tappat mystiken nu när han har blivit en stor och välkänd artist. En älskad ny rnb-röst för indiefolket. Någon som folk gör pilgrimsfärder för att få höra. Det är förvisso sant, den dolda mystiska Krell har försvunnit och ersatts av en lika mystisk ärlig blottad själ. Mystik handlar inte om att dölja sig själv och vara hemlighetsfull. Mysteriet är inte det gömda förflutna utan den ovissa framtiden, den stora potentialen.

När han spelade i Annedalskyrkan på Way Out West sägs det att det var magi och allt blev förändrat för de närvarande. Ett gudomligt ögonblick. Jag gjorde alltså årets miss. Var var jag? Varför var jag inte där? Jag var också vilsen. Jag var full och jag var förälskad igen. Jag var på väg att besegra mig själv. Denna gången skulle allt bli som jag önskade.

”I love to fly. It’s you alone and have peace and quiet, nothing around you but blue sky […] the only bad part about flying is having to come back to the fucking world.”

Det blir inte alltid som man önskar. Den där lilla pojken i ”Say My Name Or Say Whatever” vet vad jag snackar om. Det är både ett uttryck för manodepressivitet och något som vi alla känner igen oss i, att flyga i förhoppningar och sedan falla. Falla jävligt hårt. Total Förlust. Det kostar mer att reparera själen än vad ursprungspriset var.

Tom Krell kan sin melankoli. Det finns två självmordslåtar på hans första album, två Suicide Dreams och ytterligare en till på hans Just Once EP. De ligger mig nära hjärtat och jag har lyssnat på dem mycket sedan Love Remains kom ut 2010. De kommer finnas kvar där bland nya favoriter från detta album.

Så, vad är det här med förlust för något? Det sägs att man kan förlora världen, den blir mörk och tom, och då kommer sorgen. Eller så förlorar man sig själv, och då kommer melankolin. Världen är det den är och alltid har varit, men du är förlorad. Du söker efter något och du vet inte vad det är. Något som kan göra dig hel. Du vill ha tillbaka din mening.

”I can fill my space
fill my time
but nothing can fill this void in my heart” Psychosis 4:41, Sarah Kane

När jag först hörde introduktionen skrek jag ut till min bror: ”Årets bästa album!” Nu har jag lugnat mig. Men det där vattnet som slår emot, blåsten, det ensamma, ensliga pianot, tystnaden. Den där kusliga Jeff Buckley-falsetten som ropar ut till sin mor. Det dånande, blåsiga slutet. Det påminner mig om att stå vid klippavsatser.

Jag vet inte vad som har hänt i Tom Krells liv. Jag vet inte vad som gör att han kan uttrycka sig som han gör i ”Cold Nites”. Men jag vet vad han sjunger om. Och han gör det väl. Som The Weeknd och Perfume Genius öppnar han upp sig för oss. Man får en känsla av att man bevittnar hans trasiga inre i de svåraste stunder. ”Cold Nites” är inte bara en sorglig historia, det finns en kämpande ande i den, en marcherande kraft som vägrar ge upp striden. Denna strid tas upp i alla durmelodier och självsäkerhet som följer på resten av albumet. En stor soulsångares kännetecken är att han fortfarande kan le, även när han sjunger om förlust och krossade hjärtan. Det kan Krell. Men också att visa sin bräcklighet. Ibland, som i ”Struggle”, blir striden svår igen.

Jag hoppas att Krell hittar tillbaka meningen i tillvaron genom sin musik, jag önskar honom all kärlek i världen och att han verkligen sätter allt tillrätta som han sjunger i albumets starkaste spår ”Set It Right”. Den river upp ljudbilden och vi slungas tillbaka i en orkan av resterna från Love Remains. Mitt i allt blir det vindstilla en stund och Krell sjunger om alla han saknar. Jag berörs djupt när stormen återkommer med full kraft och sångaren reser sig över allt sitt lidande och gör sitt bästa för att lovsjunga livet.

För det är det värt. Livet. Och en människa är alltid värd mer än ursprungspriset, sammansättningen av atomer och molekyler som bildar en kropp och dess själ.

Bojan Buntic, twitter, tumblr.

Gillar du det vi gör? Följ oss på FACEBOOK. Varje ny gilla-markering räknas.

PS. How To Dress Well kommer till Sverige i September. Tacka Luger.

Lyssna på albumet i dess helhet på FACT magazine.

Har du någonsin velat höra en brutal metalskiva som handlar om hur Jesus tvillingbror dör vid födseln, reinkarneras och åker på äventyr med en tidsmaskin? Det amerikanska stoner metal-bandet High On Fire släpper De Vermis Mysteriis [ungefär: maskens mysterium] den 3 April. Redan idag kan ni lyssna på den Science Fiction/Kristen mysticism-influerade fullängdaren via NPR First Listen. Namnet kommer från en novell författad av en vän till skräckförfattaren H.P Lovecraft. Berättelsen handlar om hur en man hittar en mystisk bok, och genom att läsa ur den frambesvärjer han en skräckvarelse från en annan dimension. Albumet är producerat av punk metal-bandet Converges gitarrist, Kurt Ballou, och ljudbilden är lika grym som på en av mina favoritskivor i genren hardcore-punk-med-Slayer-riff-i-dubbel/trippel-fart. Lyssna på de genljudande trummorna på singeln ”Fertile Green”, man kan nästan känna dammet i luften från de stampande slagen.

Och här är några axplock från det bästa från 2012 inom metal: grindcoresymfonin Liberteer – Better to Die On Your Feet Than Live On Your Knees; doom metal-bandet Pallbearers efterlängtade debut Sorrow & Extinction; black metal-romantikerna Alcest Les Voyages de L’Âme; och ett av de äldsta crossoverbandet, Corrosion Of Conformity, är tillbaka med ett självbetitlat album; likaså är noise rock-legenderna Unsane tillbaka med ett album som låter som Unsane: Wreck. Och årets hittils bästa låt är  Torche – Kicking. \m/

Idag har det hänt mycket i världen av elektronisk dansmusik: ni fick lyssna på Burial + Four Tet-samarbetet ”Nova” tidigare. Nu kan ni också streama Scubas Personality, ett av årets mest efterlängtade album.


Men det bästa till sist. ”Surph”, mitt favoritspår från förra årets elektroniska mästerverk Glass Swords av maximalisten Rustie, har fått en vokalissa och nästan blivit en poplåt. Kanske en inblick i kommande projekt?

Gilla oss på Facebook
Följ oss på Twitter

Julia HolterEkstasis



Ekstatis
 (eller ecstasy, det betyder: ”att stå utanför sig själv”) finns nu att höra i sin helhet på NPR. De riktigt coola kidsen vet den uppenbara (haha) referensen: Nicos experiment The Frozen Borderline med John Cale. Ekstasis är som ett stycke högintellektuell och avancerad konstmusik som leker med pop- och rockidiom: alltifrån ambient electro, filmmusik, världsmusik, gothpunk till rymdrock. Bara titta på bilden ovan. Vafan är det hon spelar på? Experimentellt, avantgardistiskt, märkligt och svårtillgängligt, men ändå, på nått sätt, popmusik. Steve Reich är väl ändå pop typ? Och Mozart själv har skrivit mer lättillgänglig musik. Fullständigt utsvävande och personligt. Konstrock har gjorts i evigheter, men detta är ändå något nytt. Precis som Grimes senaste, Visions, märker jag att jag är förväntansfull inför varje ny låt på skivan som om vad som helst kan hända. Hon har hajpats av Gorilla Vs Bear nu ett bra tag. Tack och lov, för detta är ecstasy for the mind: ”I can see you drinking my thoughts”.

Nite Jewel – One Second Of Love

Spela Nite Jewels stilrena syntpop tillsammans med Holters album för att för att ha en rejält psykadelisk upplevelse. Det arrangemanget håller dock bara i en sekund av kärlek. Lägg undan några fler sekunder för en av årets bästa album. Och här svänger det verkligen, till skillnad från Holsters groovelösa slowjamz. Secretly Canadian har flyt asså. Först Damien Jurados fantastiska indiefolkalbum (läs Sasas recension av Maraqopa och lyssna gärna på hans egen syntpop) och nu One Second Of Love. Vi har några tusen sekunder av kärlek att ge tillbaka till er!

Just det, den knasiga folkexperimentalisten Andrew Birds senaste album Break It Yourself finns att streama på NPR också. /Bojan

Idag kan du streama två artister som vi älskar: Grimes och Burial.  Grimes senaste album, Visions, finns att lyssna på i sin helhet på NPR. Burials nya ep Kindred finns på Hyperdub.

Burial gör gudomlig musik i genren han själv skapade, ghoststep, och ingen kommer ens i närheten av det han gör. De där plågade R&B spökenas djupa melankoli,  den där tändaren som vägrar få eld. Ni hör redan på namnet att det är mörkt. Han säger att han brukar vänta på natten för att få inspiration till att komponera. Det är smärtsam kärlek, eller ensamhet, det är frågan om. Passande inför den stora K dagen, imorgon. Ja, alla hjärtans dag. Ikväll skriver vi om 10 låtar inom det temat.

Lyssna på ”Archangel” från mästerverket Untrue.

Vad gäller Grimes så kommer vi skriva en längre artikel om den vackra Claire Boucher med de legendariska ögonbrynen och den självklippta luggen, här kan ni höra hennes hit från förra året:

PS, Claire, gift dig med mig.

/Bojan