Arkiv för svenskt

7cR9Gsgj1hyYDIwlJDluIxGtmv6m8eByt93ThW6J2xM

Malmöduon Swim signerat Carl och Erika har delat med sig av titelspåret från deras kommande debut EP som släpps den 11:e December. Det är ett stycke suggestiv chillwave (ja, ni hörde rätt, den är alltså inte död!!) med percussion som för tankarna till tropikerna ackompanjerat av soniska landskap som ljuder av karga synthmattor. Det är chillwave för långa ensamma nätter, för promenader längs med vintersvarta hav, den typiskt skandinaviska electron i ett nötskal, med paradoxala ljudbilder, mörker och ljus, värme och kyla, korallrev och grumliga svarta hav.

Swims debut-ep släpps på With Love Recordings den 11:e December, en underetikett till Malmöbaserede HMWL.

Mattias El Mansouri

Annonser

Glömska-690x690

Artist: Slowgold
Album: Glömska
Skivetikett: Gaphals
Betyg: 8.4/10

Innan jag upptäckte Slowgold så existerade bara Anna Von Hausswolff som enda referens till min påhittade genre som jag lite löst valt att benämna som Svenska artister med  stämmor som får mitt inre att skälva och mina alldeles för många hårstrån på armen att ställa sig upp i givaktande gåshud. Förmodligen existerar det många sådana, men jag är så dålig på att lyssna på svensk musik att jag förmodligen gått miste om många guldkorn sen jag faktiskt började lyssna på musik och inte bara höra på den.  Men både Slowgold, eller Amanda Werne som hon egentligen heter, samt Anna von Hausswolff har etsat sig fast som två starka, glimmande stjärnor i ett till synes mörkt himlavarv. Båda besitter nämligen två av västsveriges, om inte Sveriges, starkaste och mest uttrycksfulla stämmor och råkar vara ackompanjerade av minst lika, trots sina olika genrer, vacker och suggestiv musik.

I år har Göteborgsbaserade Amanda Werne hunnit släppa ifrån sig två album: LP:n Stjärnfall tidigt i vår och alldeles nyligen EP:n Slowgold ll, båda utgjorda av musik som tagit sin form i det återhållsamma och släpande, det suggestiva och sublima, men aldrig sakrala och för överväldigande. Årets tredje platta i följetången, LP:n Glömska, går i samma fotspår. Eller snarare verkar den cementera något som närmast kan liknas vid Slowgolds  signatursound. Den är tidlös, gammalmodig och kontemporär, flyktig, varaktig och temporär och den är lika behärskad som den är desintegrerad, både lyriskt, musikaliskt och känslomässigt.

Musiken på Glömska är visor, hymner och sorgekväden, pop, rock, folk och progg men den är fortfarande som ovan nämnt tidlös och definieras inte av sin plats, eller som Gaffas Viktoria Ottosson skrev i sin recension av Slowgold ll: ”Slowgold befinner sig varken i svenska skogar eller på amerikanska landsvägar” . De musikaliska referenspunkterna agerar lika mycket förgrund som bakgrund, från 70-talets halvt svulstiga men oerhört melodiösa och slående folkprogg, 90-talets alternativa återhållsamhet signerat Mazzy Star och Hope Sandovals tysta mässanden, som 2000-talets olika singer/songwriters. Men mest av allt vill jag prata om Amanda Wernes röst. Den separerar ryggmärg från ryggrad, klyver luften som en pil innan den träffar hjärtat och snittar upp det med kirurgisk precision samtidigt som det plåstrar om såret med en förälders omsorg. Men framförallt sammanfogar sig hennes stämmor med musiken, både i sorgekväden och i vaggande hymner, som om vore de pusselbitar.

Slowgolds musik är långsam och glimrande, nästan lite som segt flytande guld och ja, kanske är musiken ett avsiktligt musikaliskt förkroppsligande av bandnamnet, kanske inte. Vad jag däremot vet är att Slowgolds musik aldrig är tråkig och uttryckslös. Tvärtom sätter den mitt inre i brand och tömmer mitt ordförråd på superlativ. Men bra musik förtjänar att överösas med sådana.

Glömska släpps på Gaphals, Fredagen den 20:e November.

Mattias El Mansouri 

11224276_959137620812032_4532472847401701652_o

Artist: Elias
EP: Warcry
Skivetikett: Warner Music Sweden
Betyg: 7/10

Det är få nya svenska artister som imponerat så mycket på mig som Elias. I Februari golvade han mig med sin debutsingel ”Revolution” som jag benämnde som ”FKA Twigs fast utan de där överdetaljerade benknäckar-produktionerna, eller James Blake minus sin sub-bas” fast med en gemensam nämnare med att han har en så sjukligt vacker och beroendeframkallande röst, som ju Blake besitter. Det är något som han mest sannolikt fått över att ha varit med i Tensta Gospel Choir sedan han var 13 år gammal, vilket gjorde honom till den yngsta medlemmen i kören.

Grejen med Elias är att han till skillnad mot många andra unga artister (han är bara 19 år gammal) hittat sig själv där många andra står och fipplar med sin ficklampa innan de lyckas lysa upp den kringliga och dåligt utmarkerade stig som det ibland innebär att vara artist och musiker. Det märks på Elias röst, det finns nämligen inga andra, eller åtminstone inte många, som besitter den underbart hesa och soulstöpta stämma som han gör, åtminstone i hans ålder, och med den själfulla intensitet och självsäkerhet som han ger uttryck för när han sjunger. Det är den stämman som höjer samt agerar röd tråd genom den här nyligen släppta debut-ep:n som han valt att döpa till Warcray. Men det är tyvärr också hans stämma som, tillsammans med hans påvisade självsäkerhet, drar ner den.

Det är ingen stor grej, egentligen. Det har bara att göra med att Elias verkar veta att han är sjukt bra och därmed försökt kräma ur sig det yttersta, något som resulterat i en vacker, välproducerad och suggestiv, men stundtals svulstig EP. Han verkar vilja balansera sin röst mot olika kontexter, med musik som turas om att agera förgrund och bakgrund; från första spåret ”Clouds” med sitt molltunga pianospel och dramatiska stråkarrangemang, vidare till den andra låten ”Cosmetic love” där den samtida, maximalistiska soulstöpta electronican introduceras. Det fortsätter så till den näst sista låten ”Green Yes” som visar sig vara min favorit. Den för tankarna till Jessy Lanza‘s ”You Never Show Your Love” (som vi skrev om tidigare iår) och James Blake med sitt minimalistiska trap-stöpta arrangemang och sensuella framtoning.

Vid en första lyssning funkar allt det här, men vid ett par genomlyssningar börjar det bli lite jobbigt att lyssna på. Alla låtarna är nämligen mycket bra, men inte nödvändigtvis jämte varandra, något som ger mig intrycket av att Elias hamnat lite vilse när han på den ena låten tenderar att ha låtit sig ackompanjeras av gospelkörer, stråkar, synthar och bombastiska trummor och på den andra låten tonat ner allt det för att ge plats åt det mer eftertänksamma och minimalistiska. Men jag ser fortfarande Elias som Sveriges nya stjärnskott. Han måste bara lära sig hålla isär och/eller bli bättre på att kombinera det kommersiellt gångbara soundet med det återhållsamma och avskalade, för han sätter båda lika bra.

Mattias El Mansouri 

11846568_700858106724190_2255804380124430510_n

Med en #breakup-hashtag laddade JJ nyss upp månadens förmodligen deppigaste låt. Den låter typiskt JJ med släpande trummaskiner, grumliga ljudlandskap och regnmoln till reverb. Jag behöver inte säga mer, för texten talar om allt; den är direkt och simpel, men förstärks paradoxalt nog av den Yung Lean-stöpta auto-tuningen som lyfter hela låten till ett skevt, droginducerat breakup-stycke. Där sade jag egentligen för mycket.

I wish I could hate you.
I wish I could say that I deserve more, but I really don’t.

Mattias El Mansouri

unnamed

I somras skrev jag om den Trollhättan-baserade duon CANVAS, signerat Trollhättan-bröderna Andreas och Robin Schulz. De hade då släppt singeln ”You & Me” som etsade sig fast i mina trumhinnor med sin välljudande, minimalistiska sommar-melankoli. När de nu har remixat Anna Ternheims första singel från sin kommande platta, kan jag forfarande inte undvika att falla pladask för brödernas gedigna hantverk. De har nämligen stöpt ”Still A Beautiful Day” i ett kargt men skimrande ljudlandskap bestående  av Annas fragmenterade och pitchade stämmor, akvatisk reverb, vinylbrus och organiska synthmattor, något som vagt för tankarna till Moderat och Jon Hopkins suggestiva musik, fast med utsuddade referenspunkter. Lyssna!

Mattias El Mansouri

Bästa nya album: Mattias Alkberg — Personer

jolypmpix
Foto: Kristin Lidell

Göteborgsbaserade Jolympix skulle inte ha nått min radar om det inte vore för en ihärdig pressperson som droppade deras musik i min inkorg och nitiskt följde upp mailet kontinuerligt, bara för att se om jag hunnit lyssna och inte undgå denna suggestiva och magnifika konstellation. Jolympix består av Johanna Nordström, Joel Wästberg, Jonatan Ahlbom och Elsa Hedberg och tillsammans skulpterar de enligt utsago Indie-Beat-Afrodub-pop, men deras debutsingel ”Let It Go” visar prov på annat. Det är minimalistisk, släpande electropop från kallare breddgrader, men framförallt oerhört suggestiv och vacker sådan, med soniska landskap som ljuder av höstmelankoli och ljudmattor som för tankarna till daggvått gräs och disiga åkrar.

Att medlemmarna bland annat synts och spelat med Junip samt repat och spelat in sin kommande självbetitlade EP (kommer i slutet av 2015) i ett kreativt tillhygge i Göteborg med bland annat José Gonzales och Little Dragon som närmsta grannar, säger väl lite om vilken potential deras eklektiska musik har och kan komma att ha. Jag längtar tills deras Indie-Beat-Afrodub-Pop ser världens ljus.

Mattias El Mansouri 

10246421_574419359337822_949764586000115935_n

CANVAS är ett musikprojekt signerat Trollhättan-bröderna Andreas och Robin Schulz som för ett år sedan bestämde sig för att lägga punkrocken, sina sneakers och brädkulturen på hyllan för att omfamna den elektroniska musikens många skepnader. Efter ett år av kurerande av mixtapes och hyllade bootlegs åt Seinabo Sey och Shura har de nu singeldebuterat borta hos våra malmöitiska vänner på HMWL/WLR (ett dotterbolag till HMWL) med låten ”You & Me”, ett stycke vemodig och lågmäld electronica, med lika stora delar Future-soul från Storbritannien som skandinavisk melankoli.

”You & Me” låter onekligen suggestiv och vacker men framförallt oerhört välgjord. Det är intim och utblottande electronica i sitt esse, en tonsättning av en svunnen tvåsamhet som faktiskt lyckas övertyga – olik den annars urtvättade sommarmelankoliska pop-housen vars texter, vältrandes i tumblr-generationens syn på olycklig kärlek, är skrivna av producenter som förmodligen aldrig upplevt hjärtesorg. Kanske är det gästsångaren Philip Strands ömsinta och längtansfulla stämmor perfekta samspel med CANVAS drivande bas, svepande trummor och tropiska syntar som gör allting så bra, eller så kanske det bara råkar vara något äkta för en gångs skull. Det är bra oavsett.

Mattias El Mansouri 

unnamed

Henrik Von Euler är en svensk musikalisk mångsysslare, en oupptäckt ambient-skulptör och hårt arbetande VD på bästa labeln Flora & Fauna. Tillsammans med Tatu Metsätähti  som verkar under det mer kända namnet Mesak, han som startade upp den finska labeln Harmönia och han som kan skryta om att ha haft en farfar som skrev deppiga schlagerlåtar på 30-talet – har gått  ihop sig för att bilda duon Markis Sage. 

”Mutant Love Triangle” är deras första låt från den kommande fullängdaren Pagan Bop/Magisk Resa. Det är ett stycke lekfull acidpop, eller skweee som den relativt nya svensk/finska-genren kallas, fullt av vintage trummaskiner och sönderfrätta acidiska synthar som legat och samlat damm och fukt under en alldeles för lång tid. Det ska bli intressant att få höra mer av deras skweeande.

”Pagan Pop/Magisk resa” släpps på vinyl och kassett den 3:e Augusti på Flora & Fauna.
Den går att förbeställa här.

Mattias El Mansouri 

ricco jets

Ricco Jets består av boråsarna Anton Angwald och Olle Hjelm (som efter noggrann efterforskning otippat nog råkar gå på samma skola som jag). De har nyligen släppt singeln ”Lowsugar Highlife” med tillhörande låten ”Loser’s Ballroom”, båda stöpta i en form av suggestiv indierock med influenser av subtil neo-psychedelia och elektronisk rock. ”Det dom saknar i produktion hoppas jag dom tar igen i själ.”, sade dem när de skrev till oss, men här finns verkligen inget att be om ursäkt för, förutom att vi inte är en tillräckligt stor plattform för att erbjuda dem den uppmärksamhet de förtjänar.

 -”Hej, vi är Ricco Jets från Borås och behöver all hype som kan tillhandahållas. Detta behöver vi för att nå ut till fler öron. Öron som inte mättas av en portion smaklös pop i form av halvfabrikat, öron som är villiga att vada genom hundskit för att, bara kanske, hitta något godare än vad McDonalds serverar, vi letar efter öron som fortfarande mirakulöst hungrar efter något nytt i en tid med fler band än lyssnare.” 

Jag önskar er all hype i världen!

Mattias El Mansouri