Arkiv för swedish hiphop

12294846_10153678740267224_4712664957777440711_n

 

Det är i dagens stundvis kyliga samhälle inte helt självklart att alltid vara sig själv. Men i en tid präglad av skeva samhällsnormer, machokultur och otäcka högervindar är det viktigare än någonsin tidigare. Det här är något som Miss Rafiki är väl medveten om. Hon är en äldre kvinna från mellanöstern som lämnat sin man, men aldrig sina känslor och drömmar. Hon råkar också vara en man vi känner till som Navid Modiri.

Att våga vara sig själv är inte bara modigt, det är hoppfullt och drömskt. I den ärliga lyriken återfinner vi sorgsna sanningar, men tillsammans med en produktion som tänjer på gränserna hos det vi känner till som både hiphop och svensk pop lämnas vi med en låt bäst beskriven som drömsk.

Kintsugi betyder att laga sina sprickor med guld. Med det som ledord lämnas jag hoppfull inför vad Miss Rafiki kommer bjuda oss på i framtiden. Jag är säker, och inte ett dugg oroad, för Miss Rafiki vågar vara sig själv.

 

Upp som en sol

Och ner som en människa

 

Martin Andersson

När jag slår på tredje upplagan i samlingsserien Dopeness, är jag redo att ta ett kliv in i den svenska hiphopdjungeln, ett område som trots mitt hiphopintresse faktiskt är snudd på ostörd mark. Även om jag är helt frälst av Mohammed Ali och nickade till Snooks låtar under min barndom, kan jag inte undgå att känna en viss tveksamhet när rap från mindre svenska akter ljuder från diverse mobiltelefoner. Den allmänna uppfattningen har varit att texterna saknar djup, att all fokus ligger på att låta så häftig/farlig som möjligt och att det mesta låter ganska lika. Generellt sätt kan många som inte gillar rap hålla med om att alla raplåtar – oavsett var de kommer ifrån – låter lika. Här talar jag dock om en ganska fet nisch som dominerar en stor del av den svenska rapindustrin, där Dopeness tyvärr blir lite av ett bevis på just detta. Varför?

Innan vi går in på den aspekten, ska vi gå igenom vad som är verkligt bra med Dopeness 3. Samlingsskivan innehåller ett flertal svenska artister (med undantag från amerikanskan Dominique Larue) utvalda av Alexander Kihlström, musikredaktör på Kingsize Magazine. Med Kingsize Magazines epitet som Skandinaviens största hiphopmagasin, kan man anta att Dopeness 3 är en någotsånär god bild av Sveriges hiphopklimat just nu. Medan vi på plattan får njuta av en hel del kändare artister, bjuds det även på mindre, mer okända sådana. På så sätt är Dopeness 3 – som är den första i Dopeness-serien som jag lyssnat på – en väldigt spännande platta. Även om jag nästan uteslutande bara lyssnar på amerikansk rap (vilket är lite synd i sig), finns det ett enormt intresse i att se vad som erbjuds på hemmaplan. Jag menar, jag fullkomligt älskar nämnda Mohammed Ali och deras album Vi, så med en tanke om att finna en slags svensk variant på 1990-talets Nas började jag lyssna på Dopeness 3.

Tyvärr är det inte alls vad jag väntat mig. Detta behöver givetvis inte ses som något dåligt – tvärtom kanske det öppnar upp en helt ny dörr för mig – men tyvärr verkar jag inte riktigt hitta den där dörren. Även om samlingen börjar stadigt med Looptroop Rockers sköna ”Trick Ill Down Economics” och jag rådiggar ”Jag > Dig (Wasuh!)”, ”You Can’t Stop Me” och portugisiskan i ”Magic”, så blir det tyvärr en ganska instabil resa genom hiphop-Sverige 2012. Även om intresset höjs i och med Muddy Fatiques ”M.U.D.D.Y.”, så kommer peaken tyvärr redan på åttonde spåret ”Se men inte röra” av Limiters, som förvisso är en enormt skön låt, men som inte klarar av att dra upp hela albumet.

Väldigt få låtar på plattan skulle jag direkt säga är dåliga – de flesta låtarna är bitvis sköna med underhållande texter – men sakta och säkert börjar min ursprungliga tanke om svensk hiphop glida tillbaka. Det rätt igenom svenskspråkiga rappandet osar Ken Ring-imitation, tillsammans med ganska studsiga, överproducerade ”klippa/klistra”-samples eller enformiga pipsignaler. Det engelskspråkiga blir mer tafatta försök att låta så amerikansk så möjligt. Med Dopeness 3 gläds jag över hur duktiga vi egentligen är på hiphop rent tekniskt – det finns givetvis en hel del talang och ljusglimtar – men det saknas själ. I låtar som exempelvis Ken Rings ”Ber en bön” eller ”Kelian” kan jag finna själ. Jag kan till och med nämna Snooks ”Mister Cool” som ett exempel. Det handlar inte om samhällsproblem, omvärlden eller något sådant, men det finns ändå en genomgående känsla som menar att det här betyder någonting. Visst, det är en skojig låt om en cool kille som hjälper gamla tanter över övergångsställen, men varje ord betyder.

Där sviktar innehållet i Dopeness 3 något. Jag reagerar inte riktigt på varken texten, melodierna eller framförarnas aura. Jag blir inte emotionellt med i musiken. Allt låter väldigt cleant, rapparna har talang, produktionen är även den finfin, men ändå är det någonting som fattas. Aggressionen finns där, men tyvärr inte bettet.

Lyssna på Dopeness 3 på spotify.

Vito Gogola