Arkiv för synthpop

jaaaape

Indie-elektroniska gothpop-trion Jape har vi skrivit om innan. De är ledda av den irländske och numera Malmöbosatte Richie Egan. På fredag spelar de på Fredag på HAK på Scandic Europa i Göteborg tillsammans med Franska Trion. Med det internationellt hyllade albumet This Chemical Sea i bagaget kan vi nog se fram emot något lika galet som det här när de fick en publik på runt 12 000 (källa: Djungeltrumman) att gå helt loco på den irländska musikfestivalen Electric Picnic.

Inför deras spelning på Fredag har Richie gjort en alldeles underbar och enhetlig mix av den bästa elektroniska musiken för oss. I den hör vi bland annat atmosfärisk och melankolisk synthpop innan den går över till medryckande loungehouse och blippig techno. Den råkar också vara såpass bra mixad att jag nästan tycker att Richie borde ha en karriär som DJ vid sidan av. Fast det kanske han redan har?

Mattias El Mansouri 

LÅTLISTA:

Chromatics – White Light
Fleetwood Mac – Dreams ( Psychemagik edit )
Rocha – Feel The Love ( Joakim It’s So Real Remix )
Genius of Time – Juno Jam
Lindstrom – Faar I Kaal ( Todd Terje extended edit )
Chasing Kurt – From the Inside ( Henrik Schwarz Remix )
Mark Jenkyns feat MC Chickaboo – On Me

blipp! lol

Artist: Blipp!
Album: EKO
Skivetikett: Självutgivet
Betyg: 7/10

Jag brukar alltid dra mig för att lyssna på glad elektronisk musik. Framförallt om den är ganska upptempo. Jag antar att det beror på att jag har dålig erfarenhet av sådan och att det i många fall befinner sig i gränslandet till söndertuggad (och ytterst förutsägbar, jobbig, hälsovådlig, ja allt möjligt negativt) studentflakshouse som ämnat för att testosteronstinna snubbar ska stå och pumpa sina armar till. Men så är det inte med Blipp!, den Lund och Falun-baserade trion som proddat glad elektronika sedan 90-talet. För 10 år sedan släppte de sin tredje platta, och efter två års slit är nu deras fjärde alster, EKO, här. Här introduceras vi för synthpop, eufori, arpeggion, medryckande fyrtakter och tranceiga syntmattor. Musiken är sann mot artistnamnet, för det låter onekligen blippigt emellanåt, men inte nödvändigtvis i negativ bemärkelse. Att de håller sig till sin genre tycker jag är välbehövligt i en tid där musikgenrer splittras, bildar en gyttja av undergenrer där samtidens producenter vältrar sig i – där man till slut har kommit ifrån sig och inte vet vad som är vad längre. Det finns en sorts oskyldig godhet i Blipp!s musik och en subtil motreaktion till den kalla och cyniska värld vi lever i som tillåter en att glömma världens sorgekväden som nu är 2015.

Mattias El Mansouri