Arkiv för techno

patrick siech

Artist: Patrick Siech
Album: Viadukt EP
Skivetikett: Parabel
Betyg: 7/10

Det är svårt att inte falla pladask för Patrick Siechs monotona techno. Den är som sprungen ur avgrunden och maler på i en evighet tills du har fått skallfrakturer. För er som är obekanta med denne oerhört grymma Malmöbaserade producent, så viskade en fågel för mig att han är Sandra Moshs pojkvän. (Om någon frågar, så hörde du det inte från mig)

På EP:n Viadukt tas vi med på tre låtar som utforskar djupet i en sorts post-minimalistisk techno där ljudlandskapen är konstruerade av mörker och svart skimmer. Syntmattorna kan verka frånvarande till en början men kommer in lite då och då, eller snarare där det behövs, något som förmedlar känslor av förvridna avgrundsvrål. Det är oerhört suggestivt och för ibland tankarna till hur det hade kunnat låta om The Haxan Cloak gjorde techno, men det mest intressanta dock, är hur han låter skulptera stora ljudlandskap med så få medel. Allt bygger på en grund av monotona men ack så hypnotiska beats. Det låter nästan lite som om musiken vart komponerad i ett stort övergivet lastfartyg då all reverbad percussion tycks resonera ut i oändligheten och komma tillbaka som knastriga och mörka ljudmattor som om vore de en förvrängd bumerang.

Vad som hindrar den här EP:n från att få 10/10 i betyg är avsaknaden av en eller två extra låtar (för jag vill ju höra mer, hallå!) och att det gärna hade kunnat få plats med någon mer subtil melodi utan att göra musiken för förutsägbar. Men nu har jag också suttit och lyssnat på musiken i klassrummet, på tåget och hemma där jag blastat musiken så högt att jag inte märkte att en ny granne hade flyttat in i lägenheten bredvid. Med andra ord har jag lyssnat på musiken på ofördelaktiga platser där musiken inte hör hemma. Den hör bäst till en kontext av grottor, övergivna lagerhus och underjordiska svartfester där man dansar sig svettig till pulserande oljud tills morgonen gryr. Men trots att jag säger det, så är Viadukt fortfarande en oerhört bra EP. Den är hypnotisk och mörk som få, och det med få medel. Det är inte många som klarar av att göra sådan suggestiv och hypnotisk dansmusik med såpass stor avsaknad av greppbara melodier.

Viadukt går att beställa på Decks Records.

Mattias El Mansouri 

offworldcolonies

Örebrobaserade Offworldcolonies har följt upp EP:n Tåkern som han släppte i Februari med ett stycke grott-techno. Ausgarbung (://2503 ) är en utgrävning från forna utomjordiska civilisationer som låtit sig upptäckas av oss techno-arkeologer och det låter lika mörkt, hypnotiskt och bra som alltid.

Mattias El Mansouri 

NM004_Artwork

Artist: Noise Manifesto (rRoxymore, Oni Ayhun, Jaguar Woman, Aquarian Jugs)
Album: Decon Recon #1
Skivetikett: Noise Manifesto
Betyg: 9/10

Vad är dansmusik, vad är Techno och vem sätter ramarna för vad som får betecknas som det? Vem bestämmer vilken sorts musik som hör hemma på en klubb och vilken som hör hemma i en konstinstallation? Vem bör få mest cred i ett artistsamarbete och är musiken i sig viktigare än upphosvmakaren? Det är några av de frågorna som kollektivet Noise Manifesto ställer sig, eller ämnar att väcka hos lyssnaren. Kollektivet utgörs av Oni Ayhun (Olof Dreijer från The Knife), Jaguar Woman (Paula Temple), rRoxymore (Hermione Frank) och Aquarian Jugs (Planningtorock).

Tillsammans ämnar de (någorlunda bra översatt från deras hemsida, hoppas jag) att försätta konceptet om identitet och musik i kris genom att låta osynliggöra musikens upphovsmakare  och därmed låta det hierarkiska tänkandet kollapsa i en kollektiv resonans. På EP:n Decon Recon som spänner över fyra låtar är alla de fyra artisterna ackrediterade på alla spåren, något som lett till att vi egentligen inte vet (eller egentligen inte behöver veta) vem som gjort vad i den kreativa processen. Alla är lika mycket representerade på sina gemensamt skapade alster att själva projektet har (som ämnat) utvecklats till en plattform och en sorts jämställd grogrund där fokus ligger på musik och inte på artister.

Nu har ni fått en väldigt filosofisk introduktion till min tolkning av projektets upphov. Men hur låter egentligen musiken som de gemensamt skapat? Till att börja med kan jag säga att det låter som allt och ingenting, konstigt men greppbart, ogästvänligt men inbjudande och alldeles, alldeles underbart. Jag skulle nog också faktiskt våga tilläga att det här är det bästa inom elektronisk musik som jag hört i år och förmodligen kommer att höra därefter, men det beror ju på om man gillar techno och (bra) dansmusik.

Den tankegången etablerade sig redan 33 sekunder in på EP:n på låten DR1-1, en låt som låter musik från två olika världar kollidera i vad som verkar vara en semi-avantgardistisk singularitet, där obskyr Berlinsk noise-techno fogats samman med fragmenterad jazz, där saxmelodi på saxmelodi avlöser varandra mellan punchiga kickdrums och sönderfrätta hi-hats. Det låter originellt samtidigt som det i grund och botten bara agerar som en sorts produkt av flera års evolution inom techno. Däremot är det också en sorts techno som fått utvecklas på sina egna villkor, av ljudkonstnärer och producenter som sticker hål i de ballonger som vi kallar normer, människor som ser elektronisk dansmusik som något mer än bara just malande fyrtakter, nävar upp i luften och svettiga dansgolv.

rRoxymore_Oni_Ayhun_Jaguar_Woman_Aquarian_Jugs_Decon_Recon_Press_Pic_(c)_Tania_Gualeni_750_594_75_s

Placerar man EPns titel, Decon Recon, i den kontexten blir soundet väldigt självklart: De har dekonstruerat techno och rekonstruerat den igen, på sina egna villkor, i en miljö som inte bryr sig om konventionaliteter och om hur något bör låta. Det är därför man ständigt bjuds på nya soniska överraskningar under hela lyssningen, subtila men påtagliga och det ena mer obskyrt än det andra. Atmosfären förändras hela tiden. På det andra spåret DR1-2 rycks vi bort från den första lättsamheten och slungas ner i avgrunden, där de metalliska ljudmattorna iakttar oss från sina dolda nästen. Vi är inte välkomna i deras värld och ju längre vi stannar desto mer markerar dem sitt revir. Mörkret uppslukar oss och klaustrofobin infinner sig närmare för varje fyrtakt som slås, men innan mörkret paralyserar oss öppnar sig marken och vi ramlar ner med ett plask i DR1-3s akvatiska ljudlandskap, som för tankarna till hur techno hade låtit under havsytan på en annan planet. As a matter in fact så frågade jag Bojan om hur han tyckte att det lät och han svarade att ”alla toner är våta som av rymdagg”. 

Det interstellära temat fortsätter på det sista spåret DR1-4 som figurerar som tonsättningen av att lekfullt springa runt och utforska ett gigantiskt övergivet rymdskepp. Där utlöser varenda löpsteg man tar glitchande, analoga ljud för att hela golvet är fullt av knappar. Ljudbilden är lika nära som den är avlägsen, det är syntharna som gör det. Det plinkas och skruvas precis vid öronen, men allt verkar eka bort i oändligheten i det gigantiska lastutrymmet på rymdskeppet, som om det en gång användes för att frakta stora tankar fyllda av reverb, som olyckligtvis exploderade och lämnade efter sig ett enda stort tomrum av oupphörlig resonans. Men efter en tids utforskande händer något. Analoga ljudmattor a la Vangelis strömmar ut ur rymdskeppets högtalare och hela stället börjar vibrera. Någon har råkat utlösa startknappen och innan vi ens hunnit greppa vad som hänt är vi instängda i det stora lastutrymmet. Oförmögna att  hindra rymdskeppet från att lyfta accepterar vi situationen och skickas ut i tomma intet, i den kalla, kalla rymden, där de närmsta ljusen gnistrar i ett fjärran flera år bort och vägen far genom oändliga landskap av ensamhet.

Det är så det känns att lyssna igenom Decon Recon. I alla fall för mig. Det är dansmusik som inte låter sig hålla sig inom ramarna för hur dansmusik bör låta, vilket ger mer utrymme för en sorts uppskattning som egentligen inte finns inom konventionell dansmusik där musikens ändamål är att få en folkhop att dansa. Låtarna på Decon Recon skenar iväg lite hur dem vill. Det är nästan som att de flyr dansgolven, men låter oss ta del av ett alternativt dansgolv som för att visa att musiken kan stå på egna ben utan nattklubskontexten. Det är därför jag tycker det är så förbaskat bra. Nu ska jag inte tjata mer. Hejdå.

Mattias El Mansouri

BOEOES-KAELSTIGEN-OVERCOMES-LOVE-TIME-SPACE-lite

Senast vi skrev om svenska Boeoes Kaelstigen var de aktuella med den underbara singeln Damm, ”en minimalistisk dröm i fyrtakt placerad i mitten av den där musikaliska triangeln mellan ambient, techno och pop”, som Bojan uttryckte det. Nu har de tagit hjälp av den Stockholmsbaserade soulpop-sångerskan Asha Ali på den nya singeln Any Higher, en låt som återigen placerar in Boeoen Kaelstigen som experter på minimalistisk, svalkande, och inte minst vacker elektronisk pop. Det är inte samma dos melankoli och autobahn klockan tre på morgonen-känsla som uppenbarar sig på Any Higher, men det är fortfarande lika outsägligt vackert.

Med Ashas luftiga stämmor, medryckande fyrtakter, krispiga fingerknäpp och sinnesutvidgande synthmattor vars hemliga ingrediens är att de består av moln, är det här lika mycket drömsk elektronika som gjord för att du ska förlora dig själv på strandfestens dansgolv som det är ett musikaliskt förkroppsligande av alla ändlösa bilder på moln och himlavalv på instagram. Suggestivt, euforiskt och alldeles, alldeles underbart.

Deras debutalbum Overcomes Love, Time & Space släpps den 20:e Maj på Malmös finaste indie-etikett Adrian Recordings.

Mattias El Mansouri 

offworldcolonies 2

Artist: Offworldcolonies
Album: Tåkern
Skivetikett: Under Molnet
Betyg: 8/10

Offworldcolonies är en Örebrobaserad technoproducent men hans musik hade likväl kunnat vara sprungen från en utomjordisk koloni eller ur avgrunden av en outforskad glaciär. Gemensamt för alla låtarna på EP:n Tåkern är just att de vältrar sig i en kall och ogästvänlig atmosfär, men det känns aldrig obehagligt att lyssna på, snarare tvärtom. Låtarna genomsyras av mörka och suggestiva dronelandskap och byggs snabbt upp av dova men slagkraftiga beats, men det mest anmärkningsvärda är längden på låtarna.

De tre första spänner mellan 8-10 minuter varav den tredje hamnar strax under 12 minuter, och det är det som gör det så bra, då längden på låtarna i kombination med den minimalistiska kompositionen ger tillräckligt med tid och utrymme åt att förlora sig själv i musiken i samma hypnotiska effekt som The Field (Axel Willner) ger upphov åt på sina låtar. Men nu är inte det här lika euforiskt och solblekt som The Fields musik, utan står helt på egna ben i ett betydligt mörkare universum som knyter mer an till det experimentella i t.ex Fjäders (Ida Matsdotter) musik än i konventionell, dansvänlig techno. Med det sagt, tycker jag att Offworldcolonies är en producent att hålla koll på, att hålla tummarna för och hoppas att någon bra (läs: stor) label plockar upp honom så att fler får ta del av hans avgrundstechno.

Mattias El Mansouri

pia picknickNej, den här mixen är inte gjord för oss, men jag ville dela den ändå. Med motiveringen ”Gbgs bästa dj” skickade Bojan den här till mig för några dagar sedan och jag föll pladask. Här har Pia Picknick mixat in sjukligt bra och beroende klubbmusik som fick mig att löpa amok i mitt vardagsrum. Håll koll på den här dj:n!

Mattias El Mansouri

masajadaEn helt för mig okänd producent från Stockholm skrev till mig när jag på vår facebooksida beklagade mig över att vi aldrig får något elektroniskt skickat till oss. Han heter Daniel Masajada och har i veckan släppt en remix på Aloe Blacc‘s I Need A Dollar. Det ljuder av en tight produktion, klippta pianoackord och en sönderfrätt hi-hat som rymt från någon technodänga för att klamra sig fast här. Nämnde jag att det låter asbra?

Mattias El Mansouri

76294_638732202855157_703616551_n

Ni vet när ni kör (eller åker) bil en fredagkväll, klockan slagit 22, ni sätter på radion och råkar bi hypnotiserande av en malande  fyrtakt som bara verkas färdas mot oändligheten? Ja, då är det nog Sandra Mosh som varit igång med en mix på Musikguiden i P3. Att snurra skivor har varit Sandras grej sen 2008 då hon började DJ:a på evenemang runtom i Sverige, men hennes karriär satte fart på riktigt 2011 då hon började göra mixar för Musikguiden i P3. Den breddade fanskaran ledde till DJ-båsen på de största klubbarna i och utanför Sverige och till festivalscenerna på Way Out West, Dans Dakar och Sonár.

En av hennes många bedrifter har också inkluderat att vara dansgolvsuppvärmare för producenter som Swedish House Mafia och Marcel Engler, så det är inget snack om att Sandra Mosh är någon att kasta ett getöga på. 2013 började hon producera musik och det resulterade i remixer på bland annat Gnucci och Old för att nämna några. För lite mer än månad sedan så fick även hennes Debut-EP Skallgång se världens ljus på det egenstartade skivbolaget Mosh Musik.

Jag mailade lite frågor till henne och hon var snäll att ge upp lite av sin tid för dem. Intervjun finner ni nedanför.

Du har ju djat sen 2008. Skulle du vilja berätta lite om hur du kom in på det spåret?
Det började väl givetvis med ett enormt musikintresse. Men det var först när jag började intressera mig för elektronisk musik som steget mot att spela skivor också närmade sig. Jag och några kompisar startade ett radioprogram på studentradion i Lund. Programmet hette Elektron och vi spelade mest bara en massa ny, elektronisk musik.

Det här växte sedan även till en klubb och jag började väl känna att jag inte nöjde mig med att endast befinna mig på golvet. Jag kände att jag behövde få dela med mig av min musiksmak och se hur jag själv kunde påverka ett dansgolv. Och så blev jag kär i en dj som blev min personliga coach… Så jag köpte en mixer, skivspelare och började öva helt enkelt.

Har du någonsin blivit bedd om att spela Shoreline?
Jag började spela skivor i Göteborg så vad tror du? 😀

Vad växte du upp med för musik?
Mina föräldrar är inte involverade i musikscenen överhuvudtaget och deras musikintresse sträcker sig väl egentligen inte utanför det mest kommersiella men däremot så har min storebror alltid varit en förebild musikaliskt. Det var han som introducerade mig för allt från hårdrock till hardcore och postrock. Yes jag var faktiskt en hardcoretjej en gång i tiden. Jag har liksom rört mig mellan många olika musikstilar och behållit vissa delar och släppt andra kan man säga.

Du kör ju mycket techno under dina set. Vad var det som drog dig till just den genren?
Technon har verkligen växt gradvis för mig och jag har fallit djupare och djupare in i den. Sen jag började lyssna på elektronisk musik har den funnits där men inledningsvis spelade jag mycket mer house. Sen har jag insett mer och mer att det nog är där jag främst hör hemma så såväl musiken jag spelar som producerar blir mer techno ju äldre jag blir haha.

Det finns ju många som inte gillar klubbmusik eller techno (många av mina vänner, haha) som tycker att det låter repetivt och ”jobbigt”. Själv tycker jag att det är det vackraste av elektroniska oljud, men den förklaringen går ju inte riktigt hem hos icke-frälsta. Vad är det som gör techno så bra?
Känslan av att kunna stänga av världen utanför, släppa allt och ge sig in i trans. Det låter ju sjukt flummigt för många det förstår jag, men om du någon gång fastnat för techno på en fet klubb/fest eller liknande så vet du vad jag pratar om. Det krävs bara rätt setting så tror jag nästan att vem som helst kan falla för techno.

Du har ju nyss startat ditt egna skivbolag som heter Mosh Musik. Vad var det som drev dig till det?
En känsla av att jag inte hade något val ärligt talat. Allt har egentligen rullat på ganska snabbt. Jag hade förvisso spelat skivor under flera års tid innan jag började producera musik, men sen dröjde det inte så lång tid innan tanken på skivbolag dök upp. Det hela kändes plötsligt väldigt fint och naturligt.

Du debuterade nyss med EP:n Skallgång. De två låtarna Skallgång och fanflykt, två ord som betyder sökande och flykt…råkar dem möjligtvis vara en metafor för en verklighetsflykt? Är musik något terapeutiskt för dig?
Helt korrekt. Musiken finns ju liksom alltid där att vända sig till när man behöver den. Beroende på sinnesstämning så varierar den otroligt mycket så klart men den finns alltid där. Att kunna fly verkligheten när den är som allra sämst, och istället vända sig till musiken, klubben och gemenskapen, ja, man kan väl verkligen säga att det kan verka terapeutiskt.

Har du någon låt som du brukar spela för att rädda ett döende dansgolv? (Om du ens behöver rädda dansgolvet)
Jag har efter en tids paus tagit fram Functions remix av Atom TM:s Ich Bin Meine Maschine och den funkar väldigt bra för att sätta igång ett sömnigt dansgolv. Lite förvånande ändå måste jag säga då den är extremt rak och monoton. Men en svinsnygg prodd i kombo med lite tyska vocals, ja klart det funkar liksom..

Vilka producenter tycker du att vi borde hålla ett extra öga på?
Det finns några duktiga boys i Malmö som jag tror mycket på. En kille som kallar sig Gunnesbo och en annan som spelar under eget namn A.Somogyváry fast numera som Somoah. Duktiga technoproducenter som ni kommer att höra mer av framöver tror jag.

När du inte proddar eller djar så gör du…?
Radio! Programleder just nu mitt favoritprogram på SR – Elektroniskt i P2 och gör DJ-mixar till Musikguiden i P3 var tredje fredag.


Du bor ju i Malmö också. Vilket ställe har den bästa falafeln?
Orientgrill a k a roterande kycklingen (vilket jag dock är mycket skeptisk mot) brukar jag gå till rätt ofta. De har massa olika sallader man kan välja mellan och så brukar de ha dill i falafelsmeten vilket är sjukt gott.

Men ett annat konkurrerande ställe som jag kanske gillar ändå lite bättre just nu är Shawarmaspecialisten. Där kan man få falafel i ett sånt stort, härligt persiskt bröd + få halloumi insprängt i falafelbitarna! Very much lyx.

Vilken är Sveriges bästa stad och varför?
Åh nej måste jag svara på det :S Jag har sedan många år tillbaka varit kluven inför det här. Jag bor i Malmö men spenderar otroligt mycket tid i framförallt Stockholm men även Göteborg. Jag har bott i alla städerna i perioder och tycker att alla tre har sin charm + kan inte bo i mindre städer än såhär så jag säger en threesome.

Halvtomt eller halvfullt?
Överfullt.

Varför ska man se dig live?
Jag läste en recension av en spelning jag gjorde på RBMA Weekender för några veckor sen i Stockholm. Det var det en blogg som heter Havsljud som recenserade helgen och jag tycker att de gav en fin beskrivning. Framförallt en fin beskrivning om man ser till folk som vanligtvis inte brukar uppskatta techno, då är det alltså bara att skicka dem till mig 😉

Jag citerar:
Sandra spelar sån berlintechno jag inte riktigt känner mig bekväm med, oftast händer inget och det låter som ett åskmoln samtidigt som djn ser ut som ett åskmoln under kepsen.
Men trots den tunga technon så var det melodiöst, hon verkade ha extremt kul och jag klarade faktiskt en hel timme med några öl. En lördagkväll på Södra Teatern var inte så dumt alls.

Hur kommer du att spendera den kommande vintern och vad har du för planer för Mosh Musik? Kommer du att börja husera andra producenter?
Just nu färdigställer jag en låt som jag har tänkt att släppa for free i julklapp till mina fans. Min plan är att det här bolaget främst ska vara för min egen musik (därav namnet) så nej, jag håller mig till egna produktioner, än så länge i alla fall.

Den här frågan, som inte är en fråga, får du svara på hur du vill.
The owls are not what they seem.

Intervju: Mattias El Mansouri

johanna knutsson hans berg i buy pink street

Berns resident-DJ Johanna Knutsson fortsätter sitt samarbete med Hans berg och släpper en tvåspårig tolva på The Free Spirit Societys nyetablerade Berlin-avdelning. På titelspåret ”I Buy Pink Street” får vi studsig, bastung techno med ett precist detaljarbete som skulle få nästan vilken producent som helst att bli avundsjuk.

Bojan Buntic

Ida Matsdotter Understanding Fear

Jag såg Ida Matsdotter första gången i DJ-båset på ett rave utanför Göteborg, mitt i skogen. I någon timme dansade jag som förhäxad under stjärnorna, längst fram, galnast. När jag återvände hem, långt senare, la jag till henne på soundcloud och var säker på att så småningom skulle hon släppa något nytt som skulle blow my mind lika mycket som DJ-setet den natten.

Och här är det. Och det verkar vara en av hennes första (!!) spår. Det vill säga, något gammalt. Jag har lyssnat på denna smutsiga, industriella dubtechno, ”Understand Fear”, tills depressionsmigränsviskningarna fastnat i hjärnans dammiga labyrinter, tills jag förstått fruktan. Den kryper någonstans i sub-basfrekvenserna, den hörs genom mullret som ett spöke, den krälar fram i gyttjan. Det glädjer mig (jag hör fågelkvitter) så sjukt mycket att någon här i Sverige gör lika bra Basic Channel-grejer som Andy Stott och får mig att drömma om en technorevolution och nya rave, på övergivna industriområden, i gruvschakt, på kyrkogårdar, högst uppe på berg, i den mörkaste skogsdungen i Sverige. Count me in!

Bojan Buntic