Arkiv för the knife

WOW3

Way Out West 2013. En av årets mest omtalade festivaler. Jag var taggad på att för första gången ta del av det stora kalaset.

Och besviken blev jag inte, även om jag fram mot kvällen var helt slut i skallen och tröttare än efter studentfesten för ett par år sedan. Det var bra. Bra område, bra scener, bra personal, bra information och framför allt bra spelningar. Och det är ju därför vi är där, eller hur?

Min Way Out West-upplevelseoskuld fick Daniel Adams-Ray ta. Det var regnigt och dystert men det påverkade inte det glada humöret både hos mig och hos publiken. Svart, vitt och allt därmellan heter hans debutlåtar vars singlar har spelats sönder på radion. På scenen var det enbart vitt. Daniel, hans musiker och dansare bar helvita kläder och stod för en helt fantastisk show. Ja, enbart vitt, förutom en färgglad backdrop på 21 meter. Tydligen Sveriges största. Det vore något att ha på CV:et. Att äga Sveriges största backdrop. När ”Håll om mig” spelas och Petter kommer gungandes in på scen blir folket helt galna. Människor rusar över hela festivalområdet för att inte missa något oförglömligt. Publikröj. Way Out West 2013:s första publikröj.

På samma scen, det vill säga den största, var det dags för Johnossi att inta dryga timmen senare. Aningen händelselöst på scen, men de klarar ändå av att hålla titeln ”ett av Sveriges bästa band” bevarad. Unik sångröst, och faktiskt också ett relativt unikt sound.

Den första gåshuden kom inte förrän dag två. En av de första spelningarna på lördagen, Of Monsters And Men. Det innebar också, för min del, den första riktigt mäktiga allsången. Givetvis till monsterhiten ”Little Talks”.

Jag ville bara gråta när jag såg Håkan Hellström. Lugn, jag klarade mig… Men det är något speciellt med den mannen. På min hemsida beskrev jag det hela enligt följande:

”Håkan har vid sin sida, som alltid, sitt superkompetenta band – som den här gången också gästas av kören från Allsång på Skansen. De må vara vana vid en Stockholmsallsång där människor i medelådern och uppåt sitter uppradade på bänkar och sjunger med lite försiktigt i textraderna som visas på storskärm. Men tro inte att det ens är jämförbart med Allsång på Slottsskogsvallen. Jag måste konstant kippa efter andan, inte enbart för att jag sjunger (läs: skriker) för full hals, utan för att det är så jävla mäktigt. Håkan äger oss. Han äger Göteborg. Och framför allt så äger han årets upplaga av Way Out West.”

Där har ni det.

Sanningen.

The Knife? Ja, vad kan jag skriva om The Knife? De har ett nytt album i bagaget, som är helt och hållet olyssningsbart. Vad hände? Hur kan de tidigare ha släppt några av de bästa albumen som finns att lyssna på i vår vackra musikvärt, till något man inte ens klarar av att lyssna igenom från början till slut? Ja, jag vet inte. Och tyvärr blev jag så fruktansvärt besviken även på spelningen som var helt och hållet i Shaking the Habitual-style rätt igenom. Typiskt. Men jodå, de kom undan med en fet show. Snygga kläder, coolt smink, mäktigt ljud och ljus. Men med otroligt lång intron och aningen händelselös musik så höll det inte hela vägen. De klarade inte av att underhålla mig, och take my words, live är jag inte så kinkig man kan tro.

Upp och gå all in igen dag tre. El Perro Del Mar startade upp dagen alldeles utmärkt på Weekdays mysiga scen. Det var en spännande miljö. Där jag vanligtvis köper min Cheap Monday-kläder stod det nu en brud som framförde ett magiskt gig. Jag blev ungefär lika imponerad som på årets upplaga av Knarrholmen. Lite mer intimt, men en minst lika skön spelning.

Framåt kvällen var det dags för mig att se min första liveakt inne på VIP-området. Ett gäng grabbar som levererade en helt fantastisk DJ-akt kompat med liveinstrument. Det var väldigt intressant, och lagom soft. På vägen dit gick jag i snabb takt över hela festivalområdet, och ännu snabbare när jag råkade höra vad Public Enemy hade att erbjuda. Under säkert tio minuter var allt jag hörde ”eeey, yoo, yoo, eey, yoo” eller ”are you fucking ready? Are you ready to fycking jump? Heeey, yoo, jump, jump!” Ordförråd? Finns det något sådant? Inte vad jag märkte av i alla fall. Jag fick ont i huvudet och skyndade mig därifrån för att lindra både smärta och värk med något iskallt.

Neil Young som bekant ställde in (typiskt, minst sagt) kan man väl enas om att Alicia Keys blev festivalens drottning. Jävlar, vilken pangbrud och vilken spelning. Hennes musik är inte något jag vanligtvis lyssnar på men hon fick hela området att skaka. Kanske inte bokstavligt, men det var så det kändes. Radiohitsen ekade bland träden och ett oberäkneligt antal tusen dansade tills sista tonen spelades. På vägen ut gick alla i ett stort, brett tåg och nynnande i takt till en Keys-melodi. Det kan ha varit det bästa. Den gemenskapen, det delade intresset för musik. Tack, Way Out West. Tack!

Jennifer Last (jenniferlast.se)

 

A Tooth For AN Eye

The Knife har med all rätt skapat osämja bland kritiker i Sverige. Vissa har skrivit att Shaking The Habitual är ett misslyckande (och längtar tillbaka till gammal Deep Cuts / Silent Shout-pop), andra har sagt att det till en stor del är olyssningsbart, och att det låter som ”att stans mest pretentiösa teaterensemble fritt fått tolka konceptet ”sågverk”.” Jag själv tycker att det är för jävla bra.

Och för jävla bra låter också DJn och bass-producenten Cooly Gs remix av skivans mest älskade, popigaste låt ”A Tooth For An Eye”Det låter som man kört låten genom det filter av ekon, reverb och noise som utgör hennes album från 2012 Playin’ MeBas, bas, bas, skrän, stress, frenetiska trummor och Karins spöklika vokaler på panikflykt genom en dystopisk framtidsstad.

Bojan Buntic

 

Shaking The Habitual

Band: The Knife
Album: Shaking The Habitual
Etikett: Rabid Records
Release: 8:e april 2013
Betyg: 9.6 / 10

Varje gång jag hör The Knife öppnar sig en annan dimension, världen blir skruvad som i en skrattspegel, skum, förvrängd, främmande — men framförallt spännande igen, ny. Det är musik från en bortomvärld gjord på ingredienser från denna jordsliga existens. Skär med fickkniv i luften, någonting märkligt faller ur, som känslan av dejavu, som svindeln över att existera. Från ”N.Y Hotel” — en brusten pojke, ett brustet hjärta, adriatiska havsstränder, stormar, solnedgång, kärlekslängtan, till ”We Share Our Mothers Health”, hat, ilska, paranoia, rädsla och ganjapsykoser. I am Darth Vader.

Shaking The Habitual tolkar The Knife det senaste, hetaste inom klubbvärlden, nybrutalistisk brittisk warehousetechno, basmusik, tribalrytmer, sönderfrätta och frätande beats: känslolöshet, illvillighet, terror. Afrobeatgalenskaperna på ”Without You My Life Would Be Boring”, dissonanta flöjter, Karins giftiga vokaler, och polyrytmer, och trolltechnon på ”Stay Out Here” hade lika gärna kunnat komma ifrån NonPlus records, Hessle Audio, Hemlock Recordings istället för duons egna skivetikett Rabid Records.

How at 5am that warehouse beat is coming up like sour steam.

Shaking The Habitual är en misshandlad DJ-platta: långa låtar (de flesta omkring 10 minuer) med breaks för mixövergångar. Skräckestetisk ambient musik utgör inderludier (Mark Pytlik kallar deras musik ”haunted house” i sin recension av Silent Shout, på pitchfork): ”A Cherry On Top” är en västerländsk raga som hade kunnat platsa på en annan oförväntad yttring i pophistorien, Nicos gotiska John Cale-producerade konstmusikalbum, The Frozen Borderline. Och på ”Other Dreams Waiting To Be Realized” får vi ett genuint soundtrack till en icke-existerande skräckfilm, 19 minuter av atmosfäriska oljud.

Ja, The Knife har under tretton år lyckats behålla sin mystik, och deras ”konstigheter” har aldrig, aldrig tett sig konstlade. Detta trots att de ständigt sökt nya vägar till självförverkligande. Shaking The Habitual är ett mästerverk till album inom 2012s största trend för rejvofiler: lo-fi. Den spontanitet (”jam techno”) som man kan spåra hos analogrunkare på den amerikanska etiketten L.I.E.S fullbordas i Olof Dreijers råvilda produktion, det är som att dessa garderobsexperiment i techno bara väntade på Karins röst: DIY, kassettbandsmystik, rostiga synthar, brustna trummaskiner. Helhetsverkan är ett överväldigande heligt skrän, och ett saligt skri, ur en virvel av helvetisk kontrapunkt. Åter igen tar duon fram det obskyra, underjordiska, i oss och i musikvärlden. Men nu råkar det vara något som är fullständigt naturligt för ett av våra käraste, och märkligaste popband — nämligen musik som spottar galla.

Det är en naturlig progression för ett band som inträdde poparenan med ett av de mörkaste, mest groteska album inom den elektroniska dansmusikens historia, det lasertajta Silent Shout. Men det rena mörker som filtrerats genom den skickliga, polerade produktionen har här blivit djungelbeats ur djupet av ditt primala maskindjurhjärta. De har också därmed lämnat det kommersiella poprampljuset (”Heartbeats”, ”One Hit”) för gott: man kan se Shaking The Habitual som ett nytt avantgardistiskt manifest, i musik. Och inte bara i musik. Såhär beskriver de albumet i sitt pressmeddelande, som en parodi på alla modernismens manifest:

At least there’s one thing we stand behind.
There’s still an ecosystem right? And here’s this sound system.
We dusted it off. Electronic is just one place in the body. We went temporarily acoustic.
We made our own instruments. We took an old bedspring, a microphone and:
“Stay out here…”
Now we’re bending our voices to sound like Emily R., who recorded the track on her cellphone speaker.

No habits!
There are other ways to do things.

På så vis placerar sig duon slutgiltigt bland andra världsfrånvända, kulturkritiska band ur rockhistorien: Warp-records abstrakta elektronica, Black Dog, Autechre möter industriell dadamusik, Cabaret Voltaire, Throbbing Gristle. Det vill säga, musikhistoriskt är det inget nytt under solen, om man tittar på de individuella beståndsdelarna i ett helhetsperspektiv. Men för The Knife är det ett steg in i outforskade territorium. Och till skillnad från dessa surintellektuellt experimentella band sker denna upptäcksfärd ej i det medvetet dolda, som ett demonstrativt oväsen vid sidan av, utan som exempelvis aktuella Crystal Castles, direkt i rampljuset. Protesten mot vetenskap, kommersialism, orättvisor, maktstrukturer sker där alla kan höra det. De dekonstruerar inifrån. Fast är det här pop?

Singlarna som hittills släppts har mer eller mindre vänt ryggen till popsensibiliteten på de föregående tre plattorna: den könsrollsifrågasättande ”A tooth for an eye” är det närmaste vi kommer en renodlad poplåt på albumet, och ”Full Of Fire” är en fragdaspottande drake. Den kalla, dystopiska värld som återspeglas i Fever Rays debutalbum har börjat koka vansinnigt.

Men steel drum-kaskaderna, de tunga basgångarna och de skruvade wonktonk-melodierna är fortfarande kvar: hårdhänt, hypnotisk, förlösande musik för ett jordehuvud. Men på Shaking The Habitual får vi ett The Knife som experimenterar med sin egen självbild, och överträder alla gränser som utstakades på Silent Shout. Och regelbrotten mot den egna estetiken resulterar i ett stort konstverk. Shaking The Habitual är lika mycket konstmusik som Det Stora Frågetecknet från 2010: The Knife-OPERAN (???) Tommorow, In A Year.

Allt detta ger ett helhetsresultat med oändlig återspelbarhet, en evighet av upptäckter för den oändlgt nyfikne. Under 12 års tid har den maskbärande duon lyckats behålla sina masker. Shaking The Habitual är ett Stort Frågetecken som med all sannolikhet inte kommer kunna få ett svar: men man kommer aldrig att sluta fråga.

Bojan Buntic

THE KNIFE TOOTH FOR AN EYE

Som ni vet är The Knife på väg mot Way Out West med ett nytt album — Shaking The Habitual — i bagaget, och vi har tidigare hört råtechnospåret ”Full Of Fire”. Det är masshysteri i popvärlden. Vi som vakat har redan hört ”A Tooth For An Eye” innan den togs bort ifrån nätet. Det är ett The Knife efter operaspektaklet Tomorrow, In A Year. Och detta är den första renodlade poplåten ifrån ett album som troligtvis kommer bli årets bästa. Via Gorilla Vs Bear.

Bojan Buntic

THE KNIFE FULL OF FIRE
Jag har varit på andlig semester de senaste dagarna, allmänt borta från musikvärlden, fullständigt närvarande i Den Verkliga Världen. Men en sak har jag givetvis lagt märke till: The Knife är tillbaka. Och HYSTERIN. Spelningar, festivalgig (Way Out West), dvs biljettkaos, och popnördar som kommer i brallan. Yay! The Knife.

Fast vilka skriker yay både före och efter de hört den nya låten?

Karin Dreijer är Full av Eld. Riktigt full. Det är ett The Knife två år efter Det Stora Frågetecknet — operan Tomorrow, In A Year. ??? Tyckte ni det var galet så välkommen till ”Full Of Fire”. Det är en sjukt knäpp låt t.om. för The Knife. Den kommer att sprida sig som en alltuppslukande tunga av flammor genom seapunkvärlden, DIS magazine-folkets hjärnor och stimulera deras artificiella kön; den kommer förbrylla varenda person som trors sig gilla att lyssna på Sveriges Viktigaste Band; och den kommer framför allt att hamna i mina vildaste mixar — ja, om sådär 15 minuter.

Det är nämligen världens knäppaste vokala techno. Det är verkligen att ta i att säga att det är ett gränsfall till en poplåt. Istället kan man jämföra det med vad producenterna på L.I.E.S gör med techno/electro/house, bränner sönder den i kanterna, får den att skrika och skräna som en postpunkmardröm. Det verkar som alla har hoppat på lo-fi techno-trenden.

”Full Of Fire” är en poplåt som håller på fräta sönder. Allt ifrån de första simpla trummaskinsrytmerna, till Karins redan förryckta röst, fräter, fräter, fräter. Den låter så jävla ond.  Mer hetsigt, illvilligt än vad duon någonsin låtit förr. Produktionen är så klart i världsklass. Låten har en oändlig återspelbarhet, oändligt med små detaljer att uppmärksamma och uppskatta. Det är så himla bra att

jag förutspår årets bästa svenska album:

1. The Knife – Shaking The Habitual
2.
Nordpolen – Sen jag träffade dig
3. The Embassy – Sweet Sensation
4.
Håkan Hellström – Det kommer aldrig va över för mig

Bojan Buntic 


Självklart är videon (regisserad av Marit Östberg) lika skum: