Arkiv för the xx

Håkan Hellström 2013 popaganda

Sommaren är alltid för kort. Den tar slut för snabbt och hösten är alltid för lång. Alla hjärtan som redan börjat frysa bjöds under två dagar i Stockholm på sommarens sista smak. Räddningen hette Popaganda, en festival för alla oss med utsökt musiksmak. Och för alla oss som inte riktigt vill släppa taget om sommaren och värmen den förde med sig.

Här är det fullt av kids i Converse och Dr Martens. Platåskor och någon stjärna under ögonen här och där. Varannan poppare har en tygväska med ett budskap om att rädda världen och var tredje kille har odlat ett hipsterskägg.

I entrén delades det ut gratis kondomer som om det inte fanns någon morgondag. I barerna verkar det inte finnas någon gräns för hur många vuxendrickor man fick köpa per beställning och bakom en liten stuga utanför området stod några ungdomar och delade en joint.

Som alltid när jag är på festival blir det en avvägning mellan att njuta av sällskapet och innehållet i plastflaskorna och att se så många band som möjligt.

Festivalen var utsåld så det blev stundtals trångt. Matkön slingrade sig i en evighet, toalettkön var lång och när vi till slut skulle se ett av 2000-talets bästa band fick vi vara de tragiska individerna som stod längst bak.

Detta spelar ingen roll när man vet vad som kommer att ske. Londontrions lågmälda ljudbild och de sköra rösterna som framför sånger om kärlek och vemod gav mig gåshud när jag såg dem i Lisebergshallen förra året.

the xx popaganda 2013

Det börjar med Jamie Smiths typiskt tunga beats. Under livespelningar leder han in musiken i en riktning olik den man återfinner på skivan. Det är framförallt Romy-Madley Crofts och Oliver Sims lågmälda och avvaktande stämmor som bygger upp den mysiga stämningen. Och det passar inte alla heller, ett äldre par rör sig bort från folkmassan framför scenen redan under första låten. När jag frågar om det inte var bra säger mannen bittert att ”det är så jävla tråkigt att klockan har stannat.” Smaken är som baken men majoriteten av publiken älskar det här. Efter första låten utbrister hjärtliga applåder som lyfter upplevelsen till en helt ny nivå.

Under ”Heart Skipped A Beat” kan jag bara tänka på hur vackert och fulländat meningen ”Sometimes I still need you” framförs. Gåshud, igen. Antingen är jag för blödig eller så är The xx sända från ovan.

Under de långsamma ledande partierna säger en kille bakom mig att det är tråkigt och att det aldrig peakar. Under de förlösande ögonblicken då de elektroniska beatsen står i fokus står tjejen framför mig och dansar som om hon stod på ett dansgolv. Den musikaliska uttrycksformen rör sig fram och tillbaka, som ett gummiband. Men kombinationen av de melankoliska raderna och de förlösande refrängerna känns helt rätt. Man leds långsamt in i små euforiska ögonblick och resan dit är halva nöjet.

En tjej bredvid mig frågar en kille om han vill ha ett The xx-hångel. Några sekunder senare tutar långtradaren.

Det är fulländade övergångar och basgångar som skapar vattenringar i Eriksdalsbadets bassänger och får oss att tappa andan.

”Intro” låter kantigare, mer abrupt än på skiva. Någonstans där försvinner en stämning som The xx är mästare på att bygga upp. Smith leder ibland trion mot ett kyligare sound. Inte alltid av godo när man associerar bandet med musik som man konsumerar i sängen till mysbelysning.

När allt klickar, när allt ställs på sin spets så uppstår en magi av sällan skådat slag. Musiken, ljussättningen och publiken tillsammans med de tre personerna på scenen skapar ett ögonblick som borde stå under ordet ”eufori” i ordboken. Har ni inte upplevt The xx live så förstår ni inte. Mina ord kan inte hjälpa er att förstå. Inte heller kan de återskapa det där leendet, gåshuden, euforin eller spänningen som fanns i luften under fredagskvällen.

makthaverskan popaganda 2013

Andra dagen börjar med en massa regn men det spricker upp precis i tid till Makthaverskans spelning. Solen lyser på ett band med en jordnära utstrålning som håller sig i en klump på lilla scenen. Det verkligen osar Göteborgspop, mörk sådan. Gitarrer, bas, trummor och hat. Precis som ett annat band från samma stad sjunger. Faktum är att Makthaverskan förvaltar Göteborgspopen med all svärta och ångest så bra att man nästan blir lite tårögd.

Det är inte fingret åt världen, inte ens när sångerskan Maja Milner gör fingret mot publiken under ”No Mercy”. Hon säger också blygt att hon inte gillar att ha mellansnack. Men här ligger också charmen – för Makthaverskan ligger och ruvar på underbart vacker poplyrik som backas upp av trallvänliga melodier. Och när det släpps löst så spelar det ingen roll att det ibland är lite oslipat. Inte heller att de helt fumlar bort sig i slutet av spelningen och tar en paus för att stämma instrumenten framför publiken.

Det är när bandmedlemmarna kastar av sig klädesplagg, går in i musiken och Majas röst skär genom publiken som man inser att detta är essensen av popmusik. Jag blir förtrollad och under sista låten ”Asleep” inser jag att jag håller på att bli förälskad i Makthaverskan. Och att våra vägar måste korsas igen. Men då tänker jag stå närmare scenen.

Och all cred till bandet när de tackar alla youngsters som kom till spelningen. Alltså alla ungdomar som inte kommer in på klubbarna för att se spelningar och uppleva livets fina ögonblick. Sådant värmer verkligen, vi har alla en gång varit där.

På samma scen spelar en stund senare en av mina favoriter Sibille Attar. Tyvärr är planeringen helt fel, Sibilles mörka musik passar bäst när det är mörkt och allt liksom känns mer på liv eller död. När gryningen är som längst bort och mörkret känns för stort. Nu lyser eftermiddagssolen på henne, känslan av gemenskap infinner sig inte och den mörka ”Alcoholics” upplevs från en ny, ljusare sida.

Sibille skålar med publiken och påpekar att det är saft, varvar dans på scenen med att sitta vid ett piano och sjunga mer intimt. Även om mycket av stämningen går förlorad i dagsljuset kan ingen ta stämman från Sibille Attar. Hon har en av de vackraste rösterna i musiksverige just nu. ”Come Night” blir spelningens enda uppåttjack. Som om de tröttnade på att försöka gräva ner publiken med ångest när solen sken och bara valde att ta något trallvänligt.

Tyvärr så var hungern mäktigare än Jens Lekman så vi intog thaigryta och lammkorv med Jens Lekmans texter om allt och ingenting i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på. Sedan blev vi sugna på att inta shots och eftersom serveringen på området inte kunde tillfredsställa våra behov gick vi ut på stan för att leta upp ett ställe. Allt medan Lekmans ”Black Cab” spelades i bakgrunden. Också ett sätt att njuta av livet på.

Stan höll kvar oss lite för länge för och man släcker inte riktigt törsten med en shot så under Hot Chips spelning släckte vi törsten med öl, sittandes vid en bassäng.

I ärlighetens namn behövde jag inte se Håkan Hellström en gång till i år. Efter att ha sett honom på Slottsskogsvallen i somras kände jag att detta var en bonusspelning. Jag var nog den enda som tänkte så för under lördagen var det fullt av Håkanfans. Vart man än vände sig hade någon en sjömanskostym- eller hatt, Håkantischa, eller tygsäck.

Och jag förstår hur han har fått alla dessa beundrare. Sätt er in i Håkan Hellströms texter, de leder en alltid hem, sprider alltid värme i bröstet och för många även tårar på kinderna. Det går inte att värja sig för de enkla popmelodierna som ibland urartar till något överväldigande stort och sambainspirerat, så stort att man börjar dansa.

Det går inte att ogilla Håkans typiska mellansnack om allt mellan himmel och jord som får en att reflektera över livet och kärleken.

Det går inte att kalla Håkan för ”Hellström” i denna text. Håkan har varit med så länge och alltid funnits där. Då kallar jag honom för Håkan. Som en kär gammal vän.

”Du kan gå din egen väg” är redan välbekant, den känns redan naturlig att sjunga med till. Trots att låten är från den nyaste skivan och framförs med en stammande Håkan i verserna.

I ”För Sent För Edelweiss” fyller vi i hans ord och hela stora Håkanfamiljen sjunger ut i sensommarnatten. Det är också ungefär här som jag kan tänka mig att många kinder blir blöta av tårar. Håkan Hellström skapar en gemenskap med publiken som är svår att sätta ord på. När monitorerna visar ungdomarna längst fram som sjunger med och torkar tårarna så inser man hur stort det här är. Hur stor genomslagskraft poplyriken har på unga hjärtan. Hur den river upp och läker sår, hur den bygger en gemenskap.

Det är svårt att vara stilla under ”Klubbland”, det är svårt att inte skrika när han ber Stockholm att explodera. Och när ”Nu Kan Du Få Mig Så Lätt” framförs så vet jag att varje hjärta i publiken tillägnar den till någon speciell.

Den ömtåliga ”Valborg” som jag blev förälskad i första gången den nådde mina trumhinnor framförs så finkänsligt, så vackert. Och den har redan blivit en klassiker, jag har tappat räkningen på hur många kvällar vi har haft allsång med den under sommaren som gått.

Spelningen avslutas i sedvanlig ordning med ”Du är snart där”. Håkan Hellströms kampsång om att aldrig ge upp, en sång som påminner mig om så många ansikten och så många upplevelser. En sång som jag ville skulle spelas på min begravning när jag hörde den live för första gången. En låt att ha i huvudet under den långa vägen hem.

När musiken är slut, konfettin singlat mot marken och bandet lämnar scenen rör sig folket ut mot stan. Vissa ensamma, andra i par eller grupper. Vissa hemåt och andra mot barerna och nattklubbarna. Till något ställe där sommarens sista smak inte har försvunnit än. Där man i några timmar till kan njuta av mer underbar musik och gemenskap. Precis som på Popaganda 2013.

Amar Bajric

artworks-000036211986-tio407-t500x500

Idag skrev jag om ett av mina favoritalbum från i år, The xxs Coexist, och nu om en remix som John Talabot och Pional gjort på ”Chained”. En dränkande pianovamp växer fram från dunklet och försvinner lika snabbt, tomhet till klarhet till ingenting för att tillslut explodera tillsammans med Oliver Sims hjärtekrossade textrad ”I watched you breathe in / And I wished you’d stop”. De lyckas precis som med ”I belong in your arms” att förvandla ”Chained” till en dansant hit som funkar på alla dansgolv.

Aleksandar Buntic


best albums 2012

Här är vår lista över 2012s tio bästa album.

10. Grimes – Visions

grimes visions

Ja, jag erkänner. Jag är en av dem som föll stenhårt för Claire Boucher. Jag såg en tjej med uppenbar social fobi tvinga sig själv in i hela indievärldens spotlight och bli en ikon för den nya hipsterismen.  I intervjuerna var hon bedårande och kändes äkta. Många såg henne som en produkt av den ”postinternet”-tiden och som ett exempel på ”allt som är fel med dagens ungdom”. Jag såg en modig tjej men väldigt blyg tjej, med en energi som hon knappt själv kan hantera (hon har producerat sjukt mycket innan hon blev pitchforkkändis), plötsligt hamna i rampljuset. Och, det visade sig, att det är precis där hon hör hemma. Hon sa  i en intervju att hon känner sig mäktig när hon spelar sin musik live. Och det är denna kontrast, så uppenbar Visions, som får mig att bli kär i henne och hennes musik.

Bojan Buntic

9. Voices From The Lake – Voices From The Lake

voices from the lake

Det har varit ett skrikigt år inom den elektroniska dansmusiken. Varje ny liten subgrenre har vevat armarna efter uppmärksamhet. Trap har visslat oss rätt i öronen som en liten unge med en visselpipa och fokuseringsproblem. Poststep har lekt med pophits for kids. UK Bass har återuppfunnit sig själv så många gånger att till och med Machinehead tappat vägen. Scuba dunkar ut house och techno och ändrar riktning för britterna. Någonstans är det en UK garage-revival. Någon pumpar ny pianohouse på högsta volym, en annan vill att ravemusiken aldrig ska ta slut, ett galet pianoriff i taget tar man tillbaka UK Garage. Varje subgenre vill bli den nya grejen. Och vad Villalobos sysslar med undrar vi alla.
Men det har funnits en oas mitt i allt detta. En fristad vid en liten sjö där två italienare står bakom turntablen med varsitt glas tequila i handen och spelar musik som får t.om. träden att slappna av.

Bojan Buntic

8. El-P – Cancer 4 Cure

el p cancer 4 cure

Även om Kendrick Lamar gjort ett utmärkt jobb i år, har det definitivt hänt annat på hiphopscenen. El-P, en av de i mitt tycke bästa rapparna modern tid har att erbjuda, släppte Cancer 4 Cure i maj. Cancer 4 Cure är en bylta stenhård rytmik i kalla, mörka gränder. Vad Lamars good kid, m.A.A.d city hade i värme, har Cancer 4 Cure i ren kyla. Sedan är det ju en ren personlig fröjd att Interpols Paul Banks finns med på spåret ”Works Every Time”. För dig som tröttnat på direkt mainstream-rap – jag hatar uttrycket, bra är väl bra och dåligt är väl dåligt – som good kid, m.A.A.d city kanske kan liknas vid, plöj då igenom Cancer 4 Cure. Dock en förvarning. Med tanke på hur himla bra det här är, så finns det nog chans att även detta förr eller senare kommer bli mainstream, din hipster.

Vito Gogola

7. Holy Other – Held

holy other held

Holy Others fantastiska debutalbum är tillsammans med Oneohtrix Point Nevers ”I Only Have Eyes For You” årets vackraste experiment med den mänskliga rösten. Den digitala teknologins möjligheter för röstmanipulation, ned- och upppitchande, förvrängning av stämbanden, klipp och glitches, orddistortion, och allt vad man kan göra, blir ett redskap för popmusiken. Om det vi ej kan tala, måste vi tiga, sa Wittgenstein, men om det vi ej kan tala kan vi också sjunga. Och Holy Other har, precis som Burial, visat att sången har uttrycksmöjligheter vi inte ens kunde ana. Allt vi behövde göra var att sluta tala och sjunga själva, och låta datorerna göra det åt oss.

Bojan Buntic

6. John Talabot – fIN

John Talabot Fin

John Talabot började sitt liv som producent under en glansperiod i Barcelonas klubbliv. Under ett annat alias skapade han balearisk house i Barcelona-periodens hetaste sol. När scenens produktivitet stelnade vände han sig bort, inåt, blev en garderobsproducent, och uppfann sin helt egna musikvärld. Hans debutalbum är fullt av solbrända syntar, melankoliska stämningar, soliga melodier, extatiska Philly-stråkar och rullande housebasar; lika mycket öken som oas, lika mycket törst som porlande bäckar. Musik för både de stora scenerna och de intimaste dansgolven. Det är både ravemusik och mysa-i-soffan-hemma-musiken.

Bojan Buntic

5. Sigur Ros – Valtari

valtari

Valtari är inte bara ett album, Valtari är ett koncept. En historia, en berättelse om allt. Den är sublim, den är dunkel. Harmoniken får stå tillbaka för de tusentals metaforer som Sigur Ros visar oss. Förstår vi egentligen någonting av det här? Kanske inte, men ändå lyckas molnen av ljud omforma oss. Hålla om oss precis så hårt de behöver för att göra avtryck utan att skada. Valtari är ett fantastiskt bra album, för det är bräckligt men samtidigt enormt. Jag hör Edmund Burkes gamla tankar om det sublima viska från ett annat sekel. Hur vi blir rädda för det stora, hur vi blir faschinerade av det lilla. Och det är det Sigur Rós fångar, de fångar det där vi inte kan förstå genom att få oss att tvivla på oss själva och vad det innebär att lyssna på musik.

Zeth Isaksson

4. The XX – Coexist

the xx coexist

Hösten 2012 kommer för alltid vara de söndriga hjärtans höst. De flesta av mina vänner, inklusive mig, har fått ett krossat hjärta och fått kämpa för att komma tillbaka. Med musiken kom jag tillbaka och det var ett album från i år som varit ett starkt ljus för mig. Det var min höst inspelat på skiva. The XXs fantastiska kärleksplatta Coexist kommer alltid ha en stor plats i min musiksamling.

Romy Madley Croft och Oliver Sim skriver på ett avskalat och tydligt sätt och textrader som ”It felt like you really knew me / Now it feels like you see through me” kommer alltid att pulsera i min kropp. Nu är hösten 2012 över och vissa av oss har tack vare musiken, kanske även andra genom låtar som ”Sunset”,” Angels”, ”Missing” och ”Our Song”, lärt sig stå upp igen.

Aleksandar Buntic

3. Kendrick Lamar – good kid, m.A.A.d city

good kid maad city cover

Få ord behöver egentligen sägas om Kendrick Lamar och hans nya skiva. Oavsett om du tycker att han är fullkomligt fenomenal eller bara överhajpad, råder ingen tvivel om att Lamar är ett av de främsta namnen på hiphopscenen i år. Lamar har lyckats göra något så mäktigt som att kombinera trallvänliga melodi med bitskt filosofi. Men ”trallvänlig” i detta sammanhang är verkligen inte alls negativt. Att Lamar lyckas rycka med en i låtar som fungerar i såväl föreläsningssyfte om läran om livet, som på ett dansgolv dränkt i het svett och åtrå, det är om något ganska duktigt gjort. good kid, m.A.A.d city är inte bara ett av årets främsta hiphopalbum; det är ett av årets främsta album i allmänhet. Häng med i Comptons betongdjungel, på ett manér som aldrig känts så underhållande sedan N.W.A.

Vito Gogola

2. Japandroids – Celebration Rock
celebration rock

Mina ord darrade förr av längtan att berätta. Inte längre. De är det tomma worddokkumentets dammtussar — enkla att blåsa bort. Så fort jag ser dem vill jag aldrig mer se dem. Helst av allt vill jag trycka delete på alltihopa, allt jag någonsin skrivit, och börja om. Jag är långt ifrån den celebrerande rockens tid. Nu sitter jag och ändrar typsnitt för att se ifall allt blir bättre. Det är en relativt dum verksamhet. Jag bestämmer mig för Times New Roman.

Men en gång var jag full av inspiration och levde i skrivandets stora glädje. Min recension av Japandroids Celebration Rock blev till på en kvart och en kopp kaffe. Albumets livsbejakelsepunk var min livsextas, mitt Ja. Musiken gick genom hjärnsubstanserna rakt ned i word, inget damm, bara neonblänk. Jag gick runt med blixtar i blicken; mina händer var flammande gitarrslingor flygande genom luften, slag på slag på slag av positivitet, jag var ostoppbar, jag var ett JA som skrek JA som ville JA, som vägrade allt förutom JA JA JA. Jag instämde med Matt i The National, ”I Won’t Be No Runaway”. Och, japp: jag har vägrat fly skrivandet, hur svårt det än är, hur dött och stelt orden än känns. Det är så många ser på det som hänt av rockmusiken idag. De stora albumens tid är förbi. Glöden, slut. Ingen eld i ögonen. Men: Japandroids tittade på detta, utan någon skepticism, och gjorde sitt eget ‘Baba O’ Riley” — precis då när alla andra trodde det var över. I det döda finns det alltid potential till liv, och vårens blommande smärtor leder alltid till en sommar som goes on and on and on, singing out loud, yea yea yea yea yea, like continuous thunder. Det gäller bara att någon är dum nog att försöka ändra typsnitt när alla andra alternativ blåst bort. Det gäller bara att tänka att även det minsta lilla skiftet kan göra all skillnad i världen. Japandroids Celebration Rock är en celebration av alla som vägrat fly när det blivit för tufft, som fortsatt försöka när allt känns hopplöst, en celebration av allt som blåser liv i orden, musiken, livet, istället för att blåsa bort det när det är som ömkligast.

Bojan Buntic

1. Burial – Kindred + Truant

Kindred EP

Burial skriver sin musik på natten. Hans favoritljud är en tändare som vägrar få eld. Det kan man säga är en metafor för hela hans verksamhet. Han försöker få eld, och ibland ser man gnistorna, och i det omslukande mörkret är de någonting stort, någonting oförglömligt, en kontrast som kan få en till tårar. Förr så använde han soundforge och plockade ur ett oändligt samplebibliotek. Jag vet inte hur han gör det längre, men han vet hur man tänder eld på mörkret och röker nattluft som om det vore cigaretter. Allting är sömnlöshet ”Rough Sleep” och månljus eller orangea, kaustiska natthimlar, eller blekt morgonljus och gråa moln; eller stadens lyktor, klubbars neonljus, bilarnas blinkande ögon. Damm som virvlar upp, blixtar. Paranoia bakom gatuhörnen.

Burial sa i en intervju att han gillar musik som man kan gå vilse i eller musik som känns vilsen. Hans favoritexempel är Ruffige Crus ”Beachdrifta”. Det är musiken inuti huvudet på den som tagit en för många MDMA i veckan. Fucked up musik för den som är fucked up in the head. Musik för de vilsna. Ja, över tiden har hans egen musik blivit mer och mer vilsen. Det är en lång väg ifrån hans debutalbum och mästerverket Untrue till de nya episka jättelabyrinterna till låtar, där man varken hittar in eller ut. I år är han lika långt ifrån klubbvärlden som den ”intelligenta” dansmusiken. Mallarmé ville skriva en bok som man kan öppna på måfå och vart man än hamnar så kommer man kunna läsa den utan att behöva resten av sammanhanget, och man kommer aldrig mer behöva eller vilja läsa något annat. Burials Kindred och Truant är det närmaste denna vision jag stött på. Du kan börja var som helst och det kommer att gripa dig. Vart du än börjar är musiken lika vilsen som du. Men du vill inte hitta rätt.

burial one two

När man lyssnar på Burial är det himmelskt att vara borta. Hitta aldrig tillbaka. Man brukar säga att den nya svenska musiken är ”drömsk”. Ja, den är drömsk, men inte som en dröm. Det är susackord och jävligt mycket reverb. Sköna ljud liksom. Men den är lika strukturerad som vardagslivet. Truant är precis som en dröm, ologisk, ständigt skiftande, obegriplig, på väg åt något håll för att sedan helt skifta, för att plötsligt, när man minst vill det, försvinna i tystnad och komma tillbaka. Du var i en dröm med din älskade, nu letar du efter ljus i underjorden med grus i ögonen. Och helt plötsligt lyfter du! Det är inte längre några tak, du svävar mot himmelen, du svävar och svävar och blir lycklig, molnen kysser dig, — och så faller du. Du är i en djungel nu.

När du lyssnat igenom dessa två eps kommer du ändå inte känna att de har tagit slut. För du kommer minnas så lite att du måste lyssna igen. Och igen, och igen. Men när du lyssnar kommer du vilja att det aldrig tar slut. Men det är inte någon snäll musik. Det är mörkt, kallt, plågat. Burial lurar dig ständigt. Som i en farlig romans, du tror att du äntligen kommer att vara älskad, men precis när du närmar dig vänder hon ryggen. Men ibland kommer solljuset fram, och det är alltid när du minst anar. Du har gått ensam hem från klubben, du har slarvat bort din favoritskjorta, du är bakfull och du har tagit smällarna från knarket, musiken är fortfarande i ditt huvud som en tvångstanke, och himlen är täckt av sotiga moln — men plötsligt! En solstråle från ingenstans, några till, och så står du mitt i skenet, det blir oförklarligt varmt, musiken blir stilla. ”I want you…” du blir tårögd och vet att det snart tar slut ”we used to belong”. Det är en bit kvar till lägenheten. ”No, no no no no no no”.

Burials nattmusik är en hyllning till ljuset. Dess nästan fullständiga frånvaro gör dess värde bara mer påtagligt. Som när Sean Penn säger i slutet på Den tunna röda linjen: ”If I do not meet her in this life, then let me feel the lack.” Burial gör musik av den saknaden.

Bojan Buntic

”Hjärtkrossande men vi dansade” – Aleksandar Buntic / på vift med Filip Mijatovic

 

Band: The xx
Album: Coexist
Betyg: 9.3

Hon vaknar kallsvettig, drömmen övergår i verklighet och paniken stiger. Hon jagade runt i ett övergivet hus vid midnattstimmen, försökte ringa honom, försökte skriva ett meddelande, ett hopplöst sms — ”snälla, hjälp mig, kom hit, var är du, var är du, var är du!” — men orden grumlades och hennes fingrar kunde inte hitta till rätt knappar, de skakade av rädsla och vreds runt som deformerade ballerinor, hon ramlade över möbler, rullade in sig i spindelväv, slog vilt omkring och försökte få bort krypen (hennes största infantila rädsla) från den tjocka, tunga, stickade tröjan, hon lindades in i allt misär och började kvävas — i ett blixtljussken dyker hans gestalt upp, i hörnet av rummet bredvid en ålderdomlig väggspegel, hon ser inte konturerna i hans ansikte och han försvinner in i mörkret i nästa sekund, det enda som återstår är en återspegling av hennes inpuppade kropp.

Då vaknar hon och ser honom sitta på stolen vid datorn, som han alltid brukar göra mitt i natten, hon känner en kortvarig lättnad som övergår i fasa, skuggfiguren försvinner i nästa sekund och lämnar henne i total isolerad ensamhet. Hon skakar och hyperventilerar, svettas vilt, suckar, slår i sängen, river i täcket, och grips av ett ofattbart illamående. Hon har en enorm smärta i bröstet och hjärtat slår våldsamt fort. All ångest samlas i magen och hon måste springa till toaletten för att spy, men det finns ingen kraft kvar i kroppen. Hon försökte tidigare under natten dansa bort smärtorna på en dansklubb, för gäves, vettlöst, omöjligt. Hon stannar i sängen och stirrar in i overkligheten, mörkret spelar med hennes hjärna, som arbetar febrilt och uppgivet, och hon ser märkliga skepnader, tecknade figurer, ansikten från skräckfilmer och människor som försvunnit för länge sedan. Två sekunder av Mariah Careys ”My All” upprepas innuti henne som en tvångstanke.

Hon fumlar fram sin mobil ur täcket (hon sover med den som ett gosedjur) och letar upp honom i kontaktlistan, men trycker upp närmaste vän istället. Hon skickar iväg ett sms: ”Jag vill dö”. Hon har ingen aning om att hon aldrig igen kommer uppleva denna förkrosselse, det närmaste kommer vara lidandet vid dödsbädden.

Inte visste hon att han också är uppe just nu, röker en cigg och stirrar ut över staden, glömmer bort sig och alla sina bekymmer i stormen, blixtarna. Han tog deras kärlek mellan tumme och pekfinger, som en ciggfimp, och blåste bort den. Han hostar ihjäl sig, för han röker dubbla cigg, en för honom, och en för henne. Han har lyssnat på Napoleon och flytt. Blicken övergår från ett spektakel till ett annat, i rummet hänger Nils Dardels tavla Den döende dandyn. Varje morgon attackeras han av en ilska som rycker tag i honom som en hetsig vän när båten har krockat i ett isblock, kom, kom, vi måste överleva, för i helvete! Nu på nattetid är han alldeles tom.

Då avslöjar tavlan en hemlighet för honom: Du har förlorat. Han ramlar raklång bak i en hög av kostymer. Taket snurrar och blir transparent, han ser natthimlen och alla stjärnbilder rör sig livligt. Vilken väg finns det tillbaka? Ska jag flyga genom rymden i ett stjärnfall av rosenblad, bröstet späckat av törn, ska jag landa blodig i hennes säng? När han vaknar till tar han en plaststol ur garderoben, bär in den i duschen, klär av sig och sitter still i en skur av iskallt vatten. Han biter ihop. Han går ut på balkongen och låter blåsten smiska den svältande kroppen, håller hårt i räcket så att alla muskler i kroppen spänns. Han hostar så han nästan svimmar, han undrar om han spytt ut sina lungor. Han lägger sig i yllefylten på sängen och blir en pöl av skakande svett. Han tar tillräckligt med smärtstillande för att försvinna bort men vaknar nästa morgon fullt frisk.

Let it unfold.

*

Ja, mina damer och herrar, The xx senaste album må skildra konturerna av begynnande kärlek, ungdomens och hormonernas smärtor, men love is not a child’s play — och jag varnar er för att vifta bort historien som damm på en axel och kalla det för tonårsromantik. The xx är seriösa, och ämnet är seriöst. Romantikern må förändras, bli gammal och trött och för orklös för en till runda, men kärlekens dalar och höjder förändras aldrig. Lars Norén skrev i sin dagbok att man orkar max tre nära relationer under en livstid, och för min del känns det som att tre är att ta i. Bara en kan få dig att längta till atombomber och kometer.

Om The xx fyller i konturerna av en destruktiv (och älskvärd, oändligt helig) samexistens har jag försökt att fylla i med några detaljer, ge berättelsen i albumet lite färg, därav den korta berättelsen ovan. En liten scen om hur det kan se ut bakom ridån.

Jag lyssnar på Coexist på bussen och när jag kommer till ”Try” börjar jag gråta och måste gömma skägg och ögon i luvan. Några små tårar. Jag tittar upp igen, mitt hår är en enda flötig röra, mina ögon rödsprängda av sömnlöshet. Det har nått en sådan nivå av depravation att jag inte längre kan dölja det för allmänheten.

”Why do we waste time, hiding it inside?” Det har du nog hört förut. Men det spelar ingen roll. Texterna på skivan är nämligen den mest rättframma och anspråkslösa poesi jag hört om kärlek, inga pretentioner, inga utsvävningar, inte ens några allvarliga försök till originalitet, bara de rätta orden, kliché efter kliché levererad med en så hög halt av känsla att det övertygar vilken bitter och surmulen cyniker som helst. För de som inte varit igenom historien som berättas, en allmängiltig berättelse om att älska för mycket, fungerar det som både en varning och en förförisk lockelse. Tänk att man kan vara så nära någon.

Jag lyssnar på gitarrmelodin, i slutet på ”Try”, som låter så uppgiven och hoppfull samtidigt, och ler mot en kvinna som tittar på mig nyfiket. Jag tittar på min spegelbild i bussfönstret, jag lever tillfälligt upp i det bleka ljuset, jag blinkar åt mig själv och säger att det är dags att växa upp, pojk.

Jag vill inte avslöja mer av albumets berättelse. Jag kan säga såhär: det griper tag i dig och hänför från början till slut. På ett helt vanligt indiealbum brukar det vara två till tre låtar inom ämnet kärlek, eller fullproppat med falska, tillgjorda texter som bara existerar för melodiernas skull. På Coexist existerar musiken bara för texternas skull, som aldrig drar för mycket uppmärksamhet till sig. Varenda låt är en riktig kärlekslåt.

Det ger inträde till alla en komplicerad relations vinklar och vrår. När jag lyssnar inser jag att om jag hade hört allt detta när jag var liten, skulle jag inte fatta någonting. Hur går sådan här kärlek till? Hur kan den finnas? Det är ett mystär. Utifrån kan det vara svårt att reda ut vad som egentligen händer, alla passionens tvingande känslor syns ju inte utifrån. Detta är ett album som ger tröst åt dem som varit innanför. Det finns gott om sådana album, Spiritualized Ladies And Gentlemen We Are Floating In Space, Becks Sea Change och nu även Jens Lekmans idag utkomna I Know What Love Isn’t, och alla dessa är fantastiska i sig, men Coexist är det bästa jag hört hittills, och det fungerar bäst.

Jag stirrar ut på fullmånen, tänder en cigg och hostar. Jag lyssnar på ”Unfold”. Jag är trött, trött, trött.
Tack för allt.

Bojan Buntic

Ni kan lyssna på albumet i dess helhet på gorilla vs bear.

Här stod det förut ett antal meningslösa ord om den här låten.

Bojan Buntic