Arkiv för tobias isaksson

 

Utskrift

Artist: Nite Flights
Album: Jet Lag
Etikett: Hybris Recordings
Betyg: 8.2/10

Hösten 2015 var en tid för metamorfoser. Flertalet vänner förvandlades från puppa till fjäril, från fjäril till drake, shaman, eller till någon virtuell, pixlad märklighet framtrollad i ett NASA-laboratorium, och jag gick från dandy och ”nöjesprofil” till hårt arbetande kommunare i Göteborgs stad. DJ-gigen blev färre, bloggen gick in i sin fjärde istid och jag försvann under radarn på sociala medier. Souncloud blev mitt hem. Jag lärde mig producera igen. Började fila på en roman. Reflektera, filosofera, samtala. Mest med Tobias Isaksson, aka Azure Blue, som gick från hjärtblottande författarsnille med passion för indiemusik till teknotrollkarl, DJ- och klubbprofil på Södermalm i Stockholm, med en hel ny arsenal av berättelser, nya produktionsgadgets/trollstavar och en livsåskådning i totalrenovering, och under nya täckmantlar.

Bland annat nattflygaren, Nite Flights. När orden inte längre kom ut vände sig Tobias inåt och lyssnade till hjärtats fetaste dunk, drömklangen från jordens tropiska paradis, fyllans hallucinatoriska melodier, nätternas brus, drinkarnas kling, klubbens ljus. Under en lång, lång tid fick man knappt fatt i Tobias på dagtid, och om man gjorde det så var det i efterruset av en kvälls oförglömligheter från Stockholms innersta kretsar. Men fastän mycket kretsade kring nattens nöjen, besvikelser, lyckorus och sorger, vad som hänt på Spybar, Boqueria eller någon svartklubb eller ute i gatornas vimmel, snurrade allting kring musiken som skulle ut. Det var det viktigaste, och allt annat, bland annat Azure Blues hjärtefråga, kärleken, las åt sidan, eller, rättare sagt, förblev tyst vid sidan och fick tala genom musiken:

Sanningen är att jag tänkt så mycket på kärlek, att det inte fanns några ord kvar. Det är huvudorsaken till att Nite Flights blev instrumentalmusik. Men nu har jag kommit så långt att jag inte är låst vid någon dogm längre. Nu har jag lagt så mycket tid på att skapa en värld av ljud, att det skulle kunna bli låtar med sång. Det finns inga regler. Men från början satte jag mig ner och projicerade mina tankar genom synthar. Det har bara varit jag och syntharna.
(från intervju i Hymn)

Idag 15 april kommer musiken ut för allmänheten via Hybris Recordings, i form av en fullängdare vid namn Jet Lag, 11 spår, de flesta hårda som fan, men vissa mer svävande, eteriska.

Jet Lag är min debut på dansmusikscenen. Eftersom jag också jobbar som nattklubbsarrangör och DJ har jag med klubbdygnsrytm kommit till studion lediga veckokvällar och suttit hela natten och inte gått hem innan jag har gjort klar en ny låt.bland två låtar på en natt. Tiden har förskjutits successivt så mot slutet har jag kommit hem mellan 06 och så sent som lunch dagen efter. Jetlagen har skapat mystiska ljudpaletter. Jag har aldrig haft så kul i studion som när jag lekt fram det här albumet. Utifrån vinylformatet har jag styrt in albumet i två delar. A-sidan är aerodynamisk och luftig medan B-sidan är en road trip i mörka tropiska landskap.

Technon som dominerar debuten är en riskzon mellan skränig lo-fi retro ala L.I.E.S (”So Long”, ”No mans land”, ”The Jinx”, m.m.), Jamie XX-melodism (”Tropical Stopover”, ”Take Off”, ”On The Road”) och Azure Blues blåa synthhimlar (t.ex. sorgekvädena ”Home Sick” och ”Au Revoir”). Å ena sidan acid, å andra filmiskt uppbyggda harmonier från ovan. Referenspunkterna är otaliga men det som är mest framträdande är kollen på den vinylsprakande techno/housen från 80-90tal, en avvikelse från den svenska besattheten kring minimaltechno, Berghainismer och The Avalanches-”semesterhouse” som länge regerat här. Tillbakablicken är nästan ett punkinslag i den svenska scenen, men punkattityden balanseras av ett mästerspel i ljuddesign (även de råaste spåren har fenomenalt vackra ljudbilder) och en känsla för melodi jag närmast finner hos Harald Björk, eller hos popproducenter (vilket Tobias i grunden är). Musiken är väldigt sensuell, ibland sovrumsintim, ibland i-det-mörka-hörnet-av-klubben-sexig, och det sexuella speglas i Alexander Palmeståls fantastiska grafik och omslag till albumet, som ser ut som en blandning mellan reklamkampanj för ett Airline som profilerar sig genom att spela discomusik under flygresorna och konstporr av Jesse Kanda.

Albumet har några utstickare även om det är uppenbart att Tobias strävat efter en persiskt sammansatt väv. På ”On The Road”, en slags invertering av introspåret ”Take Off” gästas han av Erik Lindestad från The Land Below för att uttrycka det ledsamma/euforiska tillståndet av att vara ute ensam på vift i världen, techno för ensliga turnéer. Steel Pans, enkla ord och den där fullkomligt hänförande ”yeah”-samplen från ”Take Off” skapar en megahit som resonerar från hjärtat och ut i mångskimrande discoljus.

Sen har vi ”No Man’s Land”, ett möte mellan de instrumentella ingenmanslanden på David Bowie’s Low, 80s voodootechno och hiphopen. För att vara en tryckare med gråtande synthar i acidregn, är den väldigt tung. Det hårda i produktionen ger nästan aldrig vika för det mjuka i Azurens tidigare output. Men precis efter ingenmanslandet kommer en nu klassisk Azuren-manöver och vi är inne i albumets sköraste spår. Ett litet ambientstycke som nästan låter som om det talar, och påminner om de vackraste spåren från ett av spelhistoriens bästa soundtrack, Chrono Trigger.

Tobias har lyckats fånga det där sakernas mellantillstånd, sömn och verklighet, historia och nu, hårt och mjukt, och albumet blir en perfekt målad yin och yang-symbol, transparent målat över Tobias mångskiftande CV. Vi ser, nu i efterhand, att Jet Lag lös sakralt över allt han tidigare producerat, och det blir både en magisk sammanfattning och en blueprint inför nästa gång Tobias sträcker ut målarpenseln mot det blå eller ner i det djupblå, en bild av en konstnärs metarmorfos.

Bojan Buntic

Annonser

IMG_3937

Igår hade House Music With Love premiär för detta enastående technospår av Nite Flights, Tobias ”Azuren” Isakssons nya projekt/förändringsarbete. Ni vet sedan tidigare min fascination och kärlek kring vår indieguru/kärleksprofet Azure Blue ”the hardest working man in the business”. Det kan ni läsa om här, här, här och säkert här också. Jag har följt hans utveckling sedan 2011s lyriska mästerverk Rule Of Thirds, och hela vägen genom projekt och sidoprojekt och samarbeten och album, från nämnda till spiken i den azurblå kistan på kärlekstrilogin med Beneath The Hill I Smell The Sea, fram till nu när han tar på sig technomagikerns shamaniska kappa och blir nattflygaren (läs vidare i interrvju på Hymn.se om det), en slags klubbens superhjälte i mjuka ljus och dunk dunkande hjärta.

När man avslutar ett Magnum opus inom svensk-internationell indiemusik av den kalibern och ansträngningen så är den naturliga följden att man har slut på ord om det där ämnet och måste hitta till det Wittgensteinskt ordlösa. Nu väntar vi oss just något sånt, ett instrumentellt technoalbum enligt den gamla skolan, 80, 90tal med trummaskiner, analogsynthar och ett hårt minimalistiskt driv i botten, sprinklat med glittrande synthar, himmelsblå atmosfärer och tropiska Jamie XX-style steelpan-melodier som ur en evig semester, och färgat av det vackra, författarbegåvade vemod som gör Tobias till just den han är.

Idag får ni höra den bangigaste bangern från nya albumet Jet Lag (släpps via Hybris Recordings 30:e mars), ”On The Road”, som med ett enkelt uttryck från The Land Belows Erik Lindestad fångar essensen av ett av Tobias favoritteman, vägen, resan och den ensliga kringvandraren med drömmar, anteckningsbok och instrument på resande fot genom fysiska och spirituella landskap.

Bojan Buntic

Press-1-Foto-Sofia-Lindberg

Det fanns en tid då mina Spotify-listor var viktigare än livet självt. I applikationens begynnelse satt jag och indieguden Terry Ericsson och skapade gemensamma listor för alla genrer vi gillade, kunde avgränsa någorlunda och lokalisera de heliga graalerna inom. Som ni kanske minns var inte Spotifys utbud lika heltäckande i början. Men en vanlig dag kunde se ut så här i min Facebook-mail:

Terry: ”Helig graal som saknas på Spotify.” Och så en länk till Wendy & Bonnie – ”The Paisley Window Pane”.
Jag: ”Herregud vad bra! Jag har just lagt till fem nya låtar i folkpsykadelia-mappen. Kolla in!” 
Terry: ”Vem tar tag i country-listan? Gör du det?” 
Jag: ”Okej.”

Ja ni hajar. Med en lite äldre vän vars kulturella kapital en gång var större än Donald Trumps bankkonto (och för mig fortfarande är) förkovrade jag mig i musikhistorien på ett sätt som aldrig tidigare varit så enkelt, fritt och inspirerande.

”And that was called love
By the workers in song
Probably still is
For those of them left”

Men tiden går. Rusar ifrån oss. Våra bankkonton jagar vår fritid. Fritid blir till arbete. Åren går och saker förändras. Vi också. Jag skickade just en playlist som ekar av den tiden till några nära vänner. Jag minns inte när jag gjorde den men det står säkert på Spotify. Hursomhelst är den en sammanslagning av några olika listor som jag gjort för att tonsätta den perfekta lugna söndagen. Det är en lista att vakna till, att sjunka in i, att älska till (ja, jag skriver det utan tvekan eller rodnad) och att baksissomna till.

10893380_10153447087948280_8773552_n

Tiden.

Jag har gjort musik i så många former nu och bokslut är viktigt. Och eftersom det är viktigare än någonsin att kommunicera ett enda stringent budskap för att nå igenom det tjocka filter som är samtiden (Hör du mig bae?) måste jag försöka hålla mig till en någorlunda röd tråd när jag släpper nytt material. Det är annorlunda. Bitskt och lite kallt.

Den blödiga romantiken kommer alltid att finnas i mig. Men i höst vilar den till förmån för en ny inrikting. För att inte röra ihop saker i media vill jag göra ett litet fotavtryck och en obefintlig parentes i mina närmaste vänners liv av den musik som jag väljer att kalla tidlöst romantisk.

Listan heter söndag.
Och jag önskar alla en skön sådan.

Kram.

Tobias Isaksson

Foto:Binniam Eskender
Foto: Binniam Eskender

Artist: Azure Blue
Album: Every Ending Story EP
Skivetikett: Hybris
Betyg: 8/10

Att lyssna på Azure Blue (Tobias Isaksson) känns ibland som att bli bortförd av en flygande matta ifrån det negativa som en gång var, till en nystart någonstans bortom de böljande horisonterna, där solen alltid lyser men aldrig ger hudcancer och ständigt ger dig heads ups för om ditt solbrända anlete börjar se lika orange ut som Björn Ranelids. Här svajar alltid palmerna, med eller utan vind, brustna hjärtan är bara ett minne blott och historier om olyckliga tider återberättas som sagor för de yngre, för allt det negativa är så avlägset. Ja, paradisiska ljudlandskap är något som Tobias Isaksson målar upp med en hantverkares skicklighet, men han ackompanjerar även sin musik med djup och vacker poplyrik:

”You gave it all to me but I lost it again. It was a dream in a dream and the dawn of our downfall. The Milky Way son got a moon full of dust. And The satellite child got a room full of deep space.” 

Att Azure Blue är en av Sveriges mest lyriskt och musikaliskt intressantaste artister råder det ingen tvekan om. I Tobias fall tror jag bland annat att det har att göra med hans ålder. Även om Azuren är tidlös, så är Tobias inte det. Han är 38 och vid den åldern har man hunnit skaffa sig livserfarenhet, lära sig av sina misstag och inkorporera dem i sitt vardagliga liv, men inte minst i sina konstnärliga alster och i Tobias fall: hans musicerande. Det är något som jag tycker (och tror) att  många av de nya unga popartisterna inte hunnit göra än då de fortfarande försöker hitta sig själva. Jag tror att musiken de gör är en undermedveten reflektion av deras pågående ungdomsblomstring, men inte i Azurens fall, han är vuxen och skriver sin musik i efterdyningen av det som kallas livet.

(Värt att tilläga är att jag är att jag bara är 18 år gammal och att jag endast utgår ifrån mig själv som musiker när jag generaliserar unga popmakare. )

På EP:n Every Ending Story har han återigen tagit hjälp av The Land Below och César Vidal, som han gjorde på förrförra månadens badskumsromantiska popsingel Tragedy And Changes, både på remixerna och de två första spåren, något som resulterat i drömska och sinnesutvdigande remixer och låtar som ljuder av slow-motiondykningar ner i kristallklart vatten. Om det är detta som komma skall på fullängdaren Beneath The Hill I Smell The Sea (13:e maj via Hybris) så kommer jag gå loco!

Mattias El Mansouri 

Print

Tobias Isaksson, kungen av spa och badskum och drömsk romantisk pop, har byggt en akvatisk tron i sin studio, och gått under ytan i sex månader för att smida en krona, i guld och havets och solens alla färger och nyanser. På Azure Blues tredje album Beneath The Hill I Smell The Sea (11 maj via Hybris) tar han för första gången makten över hela skapelseprocessen (en kontroll han tidigare visat med sidoprojektet Nite Flites).

På den första singeln ”Tragedy And Changes” får vi ett första smakprov på ett soniskt landskap gjort för dykning ner i det ljuva, blå i solskenet, med vattentäta mp3spelare och ett hjärta som behöver svalkas. Det är en popperfektionist dröm om den perfekta ljudbilden. Och från första glittrande sekund känns det som att andas in frisk luft, en förberedelse för en resa in i djupet av minnen, förhoppningar och fantasier. På denna resa har han tagit med sig en del vänner med talang för musik. På ”Tragedy And Changes” glimmar César Vidal och Erik från The Land Below fram som ädelstenar vid solskenets beröring.

Låten är egentligen en typisk Azuren-låt: ett perfekt slipat, avskalat bildspråk gjort med en poets hantverksskicklighet, vacker poplyrik med djup och utan pretentioner; paradisiska synthmelodier och ljudmattor som det vilar en analog besvärjelse över. Två glädjande överraskningar dock.

Den första: Tobias Isakssons röst lämnar den suddiga periferin och sovrumsdimmorna, och entrar scenen med bravur. Den andra överraskningen: en virvel av acidbluespsykedelia, med en acid-bas filtrerad genom ett Moog Sub Phatty-filter och ett badass, ilsket bluesgitarrsolo. Vi är tveklöst på väg in i en märklig album-upplevelse, och om ”Tragedy And Changes” på något vis är en budbärare om vad som komma skall, kan vi förvänta oss en lika kommunal som introvert upplevelse.

Bojan Buntic

lana del rey nuppie normcore
Normcore-foto på en Normcore-klädd Lana Del Rey. 

Igår blev jag intervjuad av DN Ekonomi om nya sociala nätverket Ello. Efter texten publicerats på DN med min Ello-profil skärmdumpad fick jag frågan om P1 Morgon fick ringa mig. Jag sa ja, men under natten kom känslan av att jag inte hade en aning om vad jag skulle svara om de ringde. Så jag började damma av mina sociologi-studier och kom fram till en samtidsteori.

Låt oss kalla det nuppie-teorin.

Vad hände efter hipsterns död? Jag tänker i termer av neo-yuppie, neo-hippie, post-hipster och normcore. Men eftersom normcore mest gäller mode saknas ett ord. Jag väljer att kalla den typiska nutidspersonen nuppie.

Under våren och sommaren 2014 växte normcoren fram. Idealet var att klä sig normalt. Normcore är en unisex-trend för människor som inte vill utmärka sig genom sina kläder. Men det innebär inte att normcore-personen är otrendig. Det är snarare en motreaktion till alla snabbt förändrade trender och hen väljer helt enkelt medvetet neutrala plagg som jeans, chinos, t-shirts och hoodies. Nuppien är lika modemedveten som hipstern men vet att hen är en på 10 miljoner och klär sig därför enkelt, men väljer sina basplagg med samma omsorg som yuppie-ikonen Patrick Bateman valde typografi på sitt visitkort.

Varför nuppie? För att ordet är en blandning mellan en neo-yuppie och en hippie. Nuppien är superkommersiell och självmedvetet politiskt korrekt, men inte nödvändigtvis för den goda saken. Åsikten är inte bara en hygienfaktor för karma, den är också årets accessoar.

Men till skillnad från hipstern ska nuppien inte omfamna avant garde och indie. Ekonomisk framgång och kändisskap är måttstockar för kvalitet, även om många nuppies i grunden är hipsters som lever på existensminimum, alternativt är rika men lever i dold eller förklädd fattigdom.

En kulturell yttring för nuppien är David Finchers normcore-reklam för GAP under rubriken Dress Normal.

En annan är att nuppien skippar filmfestivalen till förmån för Idol och Paradise Hotel, HBO och Netflix.

Många nuppies är klubbkids som lyssnar på hiphop och RNB, eller deep house och techno. Men det som utmärker nuppiens musiksmak är en blandning mellan 80-tals-yuppiens super-producerade Yuppie-rock-ideal och hipsterns indie-ideal. Nuppien föraktar Avicii och Swedish House Maffia, men lyssnar på Middle Of The Road-musik som Taylor Swift, Katy Perry, och Miley Cyrus.

T o m mer alternativa klubb-nuppies som var stenhårda hipsters har börjat lyssna på Beyonce och Miley Cyrus och svenska mainstream-artister som Rebecka & Fiona och Tove Lo.

Typiska nuppie-labels är gamla anrika majorlabels som återinförs i Sverige. Som Polydor med Tove Lo, Urban Cone och Krunegård. Den typiska nuppie-artisten är indie-chic, men lika välproducerad som Skrillex.

I Sverige kommer Nuppien att frodas som en motreaktion till Löfvens Nya Socialdemokraterna och SD:s Vice Talman. Nuppiens hjärta bultar för FI och rödgrönrosa men den kommersiella samtiden får nuppien att känna sig kluven.

Vår tid är en tid av självförverkligande och narcissism. Så för nuppien är bekräftelsen hårdvaluta och hen hänger på Instagram och Tinder och samlar likes och matchningar som mentala bitcoins. Den typiska nuppien är ett premiärlejon och en serienonogamist som dejtar på löpande band.

Vår turbulenta samtid har gjort att nuppien i smyg oroar sig för allt. Miljökatastrof, ebola, ett tredje världskrig eller zombie-apokalism.

Tobias Isaksson

azure blue beyond the dreams theres infinite doubt

Artist: Azure Blue
Album: Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt
Skivetikett: Hybris
Betyg: 9.3 / 10

När man läser om genren ‘svensk drömpop’ i bloggosfären kan man lätt tro att det handlar om något i stil med:

svensk drömpop

Och visst, när man tänker på Styles ”Du och jag” kan man ju känna av drömmarnas mjuka underströmmar glida in i verkligheten. Och att lyssna på svenska drömpopbandet Postiljonen, är det inte lite som att glida omkring på en flygande monsterhunds rygg ovanför världen i den parallella verkligheten Fantastica? I min jakt på potentiella föregångare till genren, och särskilt Azure Blue, har jag gått från M83 och bakåt — och genom popmaskhål hamnade jag hos Harold Faltermeyer, ”Axel F” och smöriga 80talsballader, och via soundtracket till Flashdance på något sätt till Limahls ”Neverending Story” (producerat av den nu totalt avdankade syntpionjären Giorgio Moroder) som titelspåret till just den där färden över Fantastica på hundrygg: jakten på prinsessan i molnen, i drömmen. Precis som i Terry Gilliams Brazil blir dessa barndomsfantasier till jakten i ditt liv på den rätte. Från tysk fantasy till din innersta dröm och flykt ifrån verklighetens banalitet, ondska, kyla, ångest och den annalkande mardrömmen. Det där temat som allt i världen runtomkring dig säger är det viktigaste av allt, jakten på kärleken.

Man kan säga att Azurens dröm, hans andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt, utspelar sig under täcket efter allt det där. Om New Wave och New Romantic valde andra vägar för syntpopen — vägen bort ifrån heart on the sleeve-feels och uppenbara ballader till kallare, mer ironiska atmosfärer, texter och ljudlandskap. Olika slags masker, murar och krigsstrategier på popmarknaden, bort ifrån kommersialismens Disneys-teman och mer åt punk, kraftwerk, hat, samhällskritik, och teknologisk distans. Ja, ni vet, det är viktigt att vara seriös och viktigt att inte avslöja sig själv.

New Order tog ibland en annan riktning dock. Titta på ”Your Silent Face”, från mästerverket Power, Corruption & Lies, till exempel. Rena, ohämmade känslor, stora synthlandskap och ett hjärta som pulserar på riktigt. Det är inte så konstigt att just Tobias Isaksson valde att göra en Summer Of No Love-edit av den låten åt oss för två månader sen. Om han öppnade sitt hjärta för oss på Rule Of Thirds, debutalbumet, så gömde han sig ändå bakom popreferenser precis som vilken poptrickster som helst, men på Beyond The Dreams… går han fullt ut med både hjärta och synth.

Albumet börjar med ”Time Is On Our Side”, i dåsigheten efter en dröm vid uppvaknandet, det där tillståndet då allt för en stund kan kännas som om allt det värsta som kan hända inte har hänt än och man är i famnen på den kärlek man förlorade: ”Sweet dreams arise and take control / enjoy the ride don’t fake it / I can still believe in feelings / but I still want to feel and believe in / time is on our side”. Vad har Isaksson drömt om? Kanske en vidsträckt resa genom America? Öppningen pekar på Jack kerouac On The Road och Dean Moriartys zenaktiga tillstånd mitt i kaoset, i en bil i full hastighet, svängande mellan andra bilister, berg, stup och den där försäkringen om att tiden är på vår sida, det är lugnt, det är lugnt. Aldrig riktigt förstått vad Kicks-filosofen menade men jag tror det handlar om att man kan vara lugn i de värsta av situationer.

Till exempel när kärleken går åt helvete och hjärtat är krossat. Tobias berättade att det är det mest personliga albumet han har gjort, att det handlar om kärleken och hur den när som helst kan ta slut, och vad som händer när den gör det: sjunkandet i havet som en sten (”Willows and Pines”), virvlarna av ilska och den kommande totala natt (som Dylan sjöng om i ”Not Dark Yet”) i ”Sunset” och det bittra och heliga slutet på allt i ”The Bitter End”.

Det är en bedrift att skapa ett riktigt kärleksalbum som samtidigt är en modern hitkavalkad, utan att falla tillbaka på lallande och superlånga interludier av känsla och solos, något som självaste Per Gessle hade avundats. Jag minns att när jag först hörde ”By Your Sade” så tänkte jag inte ens på att det var en Sade-cover. Covern, som han gjort till en väns bröllop, hade främmandegjort originalet för mig och jag trodde det var en ny ballad, skriven av Azuren själv. Men självklart visste jag innerst inne att jag hört det förut. Och man kan se detta som ett uttryck för hur Isaksson har behandlat både ”drömpop”-genren och det där största av alla teman, på sitt alldeles egna underbara sätt – det är något man hört förut men ändå inte.

Det är ett enhetligt album som följer en strikt form, och på det sättet skiljer det sig från våra drömmar. Analoga syntar, vars ljud har förfinats i besatthet tillsammans med Claes Björklund, pumpar frenetiskt som om det fanns en popriktning av Detroit-techno med Robert Hood i spetsen. Det är lätt hänt att kritiker missar storheten i detta album, för det är skapat med en sådan elegans att varje låt framstår som en självklarhet. Som en vanlig poplåt. Men det är inte vilka slags poplåtar som helst, utan en perfekt syntes av den bästa syntmusiken som produceras idag.

Vår barndoms drömmar om kärlek är viktiga för oss, men vi kanske borde söka oss bortom Disney och Neverending Story och mot en mer vuxen horisont, för tillsammans har vi under de senaste decennium av pop växt, och växt. Och vi är redo att möta kärlekens bittra eftersmak med värdighet, inga mer svarta tårar från myspace, och vi är inte längre barn av Styles mellanstadieromanser — och vad är det egentligen som kommer efter förkrosselsen? Kreativ energi, en jävla massa kreativ energi, och en helt ny azurblå färg på himmelen. Ta det från den hårdast arbetande popartisten i vår samtid:

”Sedan är jag stolt över den producent jag blivit under arbetet med Azure Blue. Nu gör jag färdiga produktioner hela vägen fram till mastering själv. Det kommer massa mer musik från mig framöver.”

Det kan bara komma bättre och bättre musik från en av våra absolut bästa popskapare. Så lämna tvivlet på andra sidan drömmarna åt andra, för någonstans, i en annan ny dröm, i ny pop, finns det fortfarande ett ställe där kärleken är ren och sann.

Bojan Buntic


 

Azure Blue Sunset 2

Mitt fabbospår på Azure Blues nya skiva Beyond The Dream’s There’s Infinite Doubt (via Hybris i oktober) är också det mörkaste, det som givetvis också är mest techno. En isig solnedgång över en relation som gått åt helvete, i havets mörkaste blå, i neonet, i natten, på den ensligaste stadsgata någonstans på andra sidan Atlanten. Min kärlek till denna enastående singel delas av Claes Björklund från iamamiwhoami, som är medproducent. 

På PSL skriver Tobias Isaksson om bakgrunden till låten:

Det är en sorgsen text som handlar om ett komplext breakup. Om två människor som inte längre bor ihop och som nu träffas och ska avgöra om de är tillsammans eller inte. Den pessimistiska titeln ”Sunset” pekar lite åt vilket håll det är på väg. Hela skivan handlar om en kamp för kärleken och hur det till slut blir ett misslyckande.

Låten lyckas fånga den obeveklighet som finns i ett förhållande som är på väg åt det hållet, den där kylan kryper in och går in i märgen. Isaksson har valt att gestalta denna sida av kärleken med kalla, kalla syntar och ljudatmosfärer från detroit-techno och The Knifes arktiska ljudlandskap. Så lite vild djungelfunk på 80talsbeatet så får du en frenetisk resa mot slutet av ett förhållande.

Tungt som in i helvete och långt ifrån etablerade drömpop-schabloner. Lyssna nedan på ett popsymfoniskt vrål.
(lyssna även på den exklusiva mixen Tobias gjorde för Ge Hit Musikens mixserie Ge Hit Mixen, samt en Azure Blue-edit på New Orders ”Your Silent Face”)

Bojan Buntic

mixomslag-azure-blue2

Näst upp att bidra till vår mix-serie är en av Sveriges just nu grymmaste soloartister, Tobias Isaksson, Azure Blue. Debutalbumet Rule Of Thirds är top tio på min lista över svenska album under 00talet. Hans musik kan jämföras med gammal new wave och new romantic, fast med en mer mogen attityd och känsla för lyrik, och också med nyare 80talsinfluerade band som Chromatics och M83. Ja, ni förstår, det är mycket analogsyntar och vackra melodier vi har att göra med. Musik som kommit att omfamnas av kritiker som en föregångare till vågen av så kallad drömpop härifrån Sverige, med en annan Hybris-signering, Postiljonen, i spetsen. Sedan debuten har han släppt en rad enastående singlar som utvecklat konceptet, bland annat ett fantastiskt samarbete med den nya talangen Julia Vero i ”The Road I Know”. Han har nyligen blivit upptagen av bokningsjätten United Stage, så vi lär ju se mer av Tobias live framöver.

Tills vidare får ni lyssna sönder denna underbara mix. Tobias Isaksson beskriver inspirationen bakom den såhär: ”På vägen hem från en fantastisk vecka i New York låg jag och snoozade på flyget till New Orders ‘Your Silent Face’. Varje gång jag vaknade gick jag tillbaka till den igen. Det pågick i åtta timmar och var bästa flygresan någonsin. Nu är den sommarens låt för mig tillsammans med Robert Hood som fått två låtar på mixtapet. Eftersom jag är petig med detaljer kunde jag inte låta bli att pilla lite på låtarna. Jag har spelat lite analogsynth här och där. ‘Your Silent Face’ blev rent av en edit. Trevlig sommar från Azuren.”

Som ni vet är jag ju DJ och ganska så jävla kär i nutida elektronisk dansmusik. Kan ni tänka er hur mycket jag älskar denna mixen då? Robert ****** Hood, Pearson Sound, Kuedo, The Abstract Eye. Tillsammans med den där underbara remixen av Karl X Johans ”Get It All” blir detta nära nog en romantisk resa.

Utöver mixen får ni alltså först här på Ge Hit Musiken höra och ladda ned helt nytt material från Azuren. Nämligen denna fantastiska edit av min absoluta favoritlåt av New Order, ”Your Silent Face”. En edit som hade gett mästaren Todd Terje själv rysning efter rysning. Lyssna / ladda ned ”Your Silent Face (Azure Blue Summer Of No Love Edit)” gratis nedan!

Bojan Buntic

1. Robert Hood – The Exodos
2. The Abstract Eye – I Feel It In My Forehead
3. Space Dimension Controller – Transatlantic Landing Bay
4. Robert Hood – Motor City
5. Pearson Sound – Figment
6. Kuedo – Truth Flood
7. Karl X Johan – Get It All (Azure Blue Remix)
8. New Order – Your Silent Face (Azure Blue Summer Of No Love Edit)

MIX:

Your Silent Face (Azure Blue Summer Of No Love Edit): Your Silent Face (Azure Blue Summer Of No Love Edit)

Azure Blue the road I know

När syntpop är som bäst ifrån Sverige är det släppt på superetiketten HybrisPostiljonen, Jonathan Johansson,  eller Azure Blue. Mannen bakom det sistnämnda artistnamnet är Tobias Isaksson. Han släppte 2011 ett fantastiskt debutalbum späckat med popreferenser och personliga erfarenheter, Rule Of Thirds var ett av årets bästa.

Nu får vi höra ett smakprov från andragivet Beyond The Dreams There’s Infinite Doubtett samarbete med upcoming indiestjärnan Julia Vero (som jag nu inte bara hört här på GHM utan också på HM) som kommer ut någon gång under sommaren. Och sommaren, eller sommarminnen, är precis vad denna välproducerade singel låter som. I saknadens tonart hör vi en mjuk, solnedgångsvarm sång ifrån ett hjärta. Låten premiärspelades idag på The Line Of Best Fit men nu kan ni höra den även här hos oss. Njut.

Bojan Buntic