Arkiv för trap

2880x1800-light-pink-solid-color-background

Det har släppts mycket bra låtar i år. Alldeles för mycket för att jag ska skulle haft tid att samla allt i ett enda inlägg. Mest av allt har jag lyssnat på det elektroniska; mycket fyrtakter, 303:or, ljudmattor och arpeggion, jag har delvis skitit i gitarrer, eller snarare gett upp hoppet på att försöka hitta bra gitarrbaserad musik, då jag sätter allt för höga krav på hur den ska låta. Här är åtminstone de 15 låtar som jag lyssnat mest på under 2015, fylld med allting från trap till drömpop, ambient, house och techno. Enjoy! /Mattias


Jessy Lanza – You Never Show Your Love 


Sensuell och minimalistisk trap från en hyperdub-resident som jag tycker har fått alldeles för lite uppmärksamhet. Jessy Lanza debuterade 2013 med, också den lite för förbisedda, Pull My Hair Back och har sen dess befunnit lite i skymundan, även om hon blivit erkänd av större medier. Tråkigt tycker jag, men jag längtar efter kommande material.


Pixx – Fall In

4AD;s nya signing. Blott 19 år gammal är Londonbaserade Hannah Rodgers och hon gör redan drömsk, och kontemplerande pop som kan mäta sig med stallkompisarna The Cocteau Twins transcendentala musik. Hon släppte en av årets bästa EP:s nyligen, så gå in och lyssna!


Susanne Sundför – Delirious ( I Break Horses Remix) 

De flesta känner väl till Susanne Sundför. Dock känner inte folk till den fantastiska remix som svenska I Break Horses gjorde på hennes låt Delirious. Skev, oerhört mörk, dränkt i reverb och pitchade ljudmattor. Om ni någonsin undrat hur Susanne Sundförs röst låter ett par toner nersänkt, bör ni lyssna omedebums! En av årets mest förbisedda remixer.


William Basinski – Cascade

William Basinski är för mig och många andra en lika stor del terapeut som han är en konstnär och kompositör. Hans sorgliga kasettbandsambient, sträcker sig flera år tillbaka i tiden, men han är fortfarande lika bra på att tonsätta livets förgänglighet och de gapande svarta hål som i bland uppenbarar sig i vissa människors tidslinjer, som han var förr. Cascade är ett 40 minuter långt, repetivt och framförallt melankoliskt stycke ambient. Ju längre den håller på, desto längre in i bottenlösheten faller man. Jag somnade till den när jag och en vän begav oss ut, sjukt varmt påklädda för att sitta under stjärnorna på ett fågeltorn för att bevittna en blodmåne som skulle uppenbara sig. Ett av de finast och underligaste minnen jag har och framförallt en  av de vackraste låtar jag någonsin hört.


Arca – EN 

Arca a.k.a Alejandro Ghersi är en så sjukt skillad ljudkonstnär att alla vill jobba med honom. Typ Björk, Kanye West och FKA Twigs. När han själv gör musik dock, befinner den sig i gränslandet mellan det underbara och det obekväma, det vackra och groteska. Ungefär så låter EN, som varvar avgrundsvrål och samplade, pitchade mans-frustanden till vackra pianoklink och ambienta ljudmattor.


Swim – Next To Me

En ny malmöduo signerat Erika och Carl. Så mycket mer vet vi eller jag inte. Däremot släppte de en väldigt bra debutsingel, utgjord av karg och drömsk chillwave, som gjord för att strossa runt på stranden och blicka ut över vintersvarta hav.


Swim – Next To Me ( Boeoes Kaelstigen Remix)

Och just det. Boeoes Kaelstigen tog sin an ovannämnda låt och gjorde en av årets vackraste och mest melankoliska remixer. Förmodligen deras bästa också, som de själva påstod i samma veva som releasen. Jag kan inte annat än hålla med.


Nite Flights – Late In The Game

Tobias Isaksson är Nite Flights, och Nite Flights är Tobias Isaksson. Hans musik är, inkluderat med artistnamnet,  ett med tiden på dygnet den är skapad på och låter därefter; vacker och aningen melankoliskt, fast inte på ett överväldigande sätt, utan mer på det kontemplerande tysta viset, som storstadsmelankoli tar sig uttryck i. Late In The Game är en fin och skev liten housepärla med en av årets schystaste disco-arpeggion. Debutalbumet kommer ut den 26:e Februari!


Grimes – Realiti

Grimes behöver ingen närmare förklaring eller biografi. Hon släppte dock en av årets bästa låtar i form av realiti, och även en av hennes bästa låtar. Det behöver ni veta, typ.


Frankey & Sandrino – Acamar

Vore det inte för spellistan ”Played By Jamie xx” på Spotify hade jag varit sen med att upptäcka den här vackra housepärlan, signerat den Berlinbaserade duon Frankey & Sandrino. Liksom ovannämnda låt, tar den sig också uttryck i vackra arpeggion.


Positive Centre – Great Excavator

Berlinbaserade Positive Centre eller Mike Jefford som han egentligen heter skapar mörk, avgrundsdjup techno, som rör sig mellan klassiska fyrtakter och till synes beatlösa kreationer. Great Excavator faller i den senare kategorin, även om bastrummorna här flyter samman med den övriga jordbävningen till bas som präglar den. Precis som titeln antyder låter Great Excavator som en utforskning av en kapsejsad isbrytare som sakta men säkert sjunker i ett iskallt, bottenlöst, svart hav.


Arkajo – Altavista 

Bakom Arkajo hittar vi Göteborgska Nils Krogh, lite mer känd som ena halvan av duon Genius Of Time som han har tillsammans med en också lika duktig techno/house-kreatör, Alexander Berg, som gör musik under namnet Dorisburg. Altavista är titelspåret till  EP:n han släppte tidigare iår (eller var det egentligen sent 2014? Internet säger olika) på Aniara Recordings, som han även driver. Mörk, tung techno när den är som bäst.


FKA Twigs – Glass & Patron 

FKA Twigs, eller Tahlia Barnett som hon egentligen heter, behöver liksom Grimes inte heller någon vidare förklaring då hon i princip har erövrat hela världen med sin experimentella, annorlunda tagning på r&b och electronica. Glass & Patron är Twigs bästa låt enligt mig. Kanske har det med att Barnett dansar så sjukt himla snyggt, eller den benknäckande produktionen som typ har börjat bli lite av Twigs signatursound.


Kornél Kovács – Nordic Rave 4 

Studio Barnhus-residenten Kornél Kovács har hunnit spotta ur sig två högklassiga EP:s iår, Nincs och Radio Koko. Av dessa två är Nincs min favorit med den tillhörande låten Nordic Rave 4 som jag dansat väldigt mycket till i år. Nordic Rave 4 är min favorit av alla de house-låtar som släppts i år. Allt som krävdes bara dessa hyper-processade vocals och de fina, ambienta ljudmattorna i bakgrunden. Och såklart de krispiga 909-hattarna. Och glöm inte acidbasen som kommer i slutet. Bam!


Bjarki – I Wanna Go Bang

Det har varit en stor hype kring den isländska producenten och Dj:n Bjarki det här året. Han var den första artisten att ges ut på Nina Kraviz nya skivetikett трип (trip). I Wanna Go Bang låter lite som det som du inte vill att dina föräldrar eller vänner ska förknippa med dig när du säger att du lyssnar på techno, men samtidigt är den här låten så sjukt fet och tung att den på ett bra PA kommer att få dina hjärnsubstanser att läcka ur ur öronen.

Annonser

Jessy_Hyper_B1_02211bw-670x670

Ontariobaserade och Hyberdubsignade Jessy Lanza har delat med sig av av videon till låtan ”You Never Show Your Love” från den kommande EP:n av samma namn som släpps den 24:e Juli på Hyperdub. I videon ser vi Jessy spela på sin synth bakom en byggnad i ett industriområde, obrydd och totalt likgiltig inför de två gigantiska luftdansare som graciöst står och flaxar med sina armar på varje sida om henne. Musiken som ackompanjerar är sparsam och smekande, en sorts sensuell post-futuristisk soul-hymn som bärs up av släpande trap-beats och tillhörande tung bas. Det för nästan tankarna till Kelela och Movement: minimalistisk, hypnotisk och alldeles, alldeles underbar..cause less is more, right?

Mattias El Mansouri 

ge hit 2013

 

Det händer en hel del skruvade grejer under vår samtidtid medan vi fajtas med våra postmoderna komplex, en växande fascism, rädslor för domedagen, världskrig, simulerad terror, överklasslyx, snuskgubbar med $$$, dålig smak och dödsångest. Det händer en del sjuka saker inom musikvärlden också och våra digitaliserade öron kommer snart vara helt virtuella. Medan ni tappar bort er i era androids på väg till den nyöppnade glassbaren, med fickorna fulla av Pocky och sladdar och allt annat än verklighet – läs! Jag har försökt att orientera mig lite i denna omöjliga labyrint av retweets och soundcloudlänkar (som är ett helvete att kopiera från mobilen) och mjukporr på bussen. Jag har försökt att skissa en liten översikt över samtida happenings i musiken.

Kom igen, häng med mig på denna balansgång mellan skitsmak och utsöktheter. Här får ni en liten sushibuffé med fullständigt syntetiska råvaror. Här får ni 2014 ur mina pretto-ögon.

Vaporwave

new dreams ltd
New Dreams LTD

Avantgardistiskt politiskt statement med ett viktigt konceptuellt innehåll eller en pretentiös form av hissmusik? Vaporwave är byggt med möblemang och skräp från den globala kapitalismens rum och soprum: reklammusik, loungejazz från vänthallar, den där musiken du hör i telefonen medan du väntar på att kopplas vidare till ett nytt samtal. Men dekonstruerat och rekonstruerat. Vaporwave kan låta som allt möjligt: dystopisk midi-hiphop, skruvad självhjälpsmusik, hårdpumpande, glansig techno, flashig wobble dubstep med auto-tunade vokaler.
Det som alla former har gemensamt är ytligheten: denna musik är bara yta.

Producenterna kan kännas igen på namnet: massvis med $$$ och ttt och ###, teckenspråk från Witch House, Seapunk och andra internettrender och ironiska namn som #HDBOYZ. Du hittar dem på svårtydbara tumblrs, märkliga kryptiska hemsidor, disketter, DIS Magazine, och diverse andra neonblänkande ställen med en fascination för cutting-edge framtida konst och musik, 3Dgrafik från fem till femton år gamla datorspel och Windows 98.

Målgruppen är intellektuella estethipsters, och därför lär den aldrig få någon större kommersiell spridning. Om inte SONY eller Universal faktiskt tror att band som #HDBOYZ är på riktigt och vill signera dem.

 

 

#”90-talet”

90talet

90-talet är ”tillbaka” – som vem som helst som råkat klicka upp Internet under året vet. Det märks dock mer i vår tids visuella uttryck och modet än i musiken. Denna trend som tagit över hela världen syns på miljoner Etsy-shoppar och tonåringars tumblrs. Softa lite i din virtuella verklighet på facebook så ser du nog snart att dina vänner gör personliga tidsresor.

Det är viktigt att förstå att detta är en tolkning av 90-talet och att 90-talsestetik ofta bara är en av många beståndsdelar i denna nya uttrycksform. Det kombineras med stilformationer ifrån seapunk-, witchhouse och vaporwave-trenden, och allting annat som är nytt för vår tid: YOLO, #tags och så vidare förekommer frekvent.

Vad gäller musiken så syns det mest på Pitchfork.coms frekventa uppmärksammande av indierock med 90tals-feel, grunge-revivals, och samtida musikvideoproduktion.

Det hörs även på hypermoderna konstsidor som den new york-baserade DISmagazine, där även Vaporwave premieras. Där har 90-talets ravemusik haft en prominent plats: Gabber, happy hardcore, supersmörig trance, jungle och drum & bass, fast omtolkat.

90-talshiphop var ju på uppsving under en väldigt kort period 2012, men har sedan dess fallit mer eller mindre i glömska. Inte heller 90-talshouse har vaknat särskilt mycket till liv trots att Bicep och flera andra houseakter försökt att återuppliva det under hela 2012. Nu när Frankie Knuckles är död kanske vi kan se någon slags större uppsving i hans ära. Det är jag gärna för.
DUNKADUNKADUNKADUNAKDUANEK

mad decent

Trap och footwork i alla dess variationer är fortfarande the shit även om trap försvunnit lite i och med dess definitiva inträde i frankenstein-monstret kallat ”Diplo & Friends” / Mad decent – ett slags konglomerat av musikgenres som vägrar dö på dansgolven. Detta är arenamusik för de stora dansgolven, på festivaler som Emmaboda.

Footwork, denna klubbgenre och dansstil ifrån Chicagos underjord, lär inte dö med pionjären DJ Rashad, som hittades död för några dagar sedan. Den växer och växer och har spridit sig både till Sveriges basproducenter och våra garderobrumsstudios.

edm-1

På tal om stora arenor så är det en genre som regerar på de absolut största: EDM – ett slags samlingsnamn för den mest kommersiella dansmusiken därute. Avicii och Swedish House Mafia är både Sveriges och världens troligtvis största namn inom genren. Det handlar om dunkdunkdunkande electro med stora uppbyggnader och stora melodier. Det är 90-talstrance för vår generations festivalhipsters och fjortisar, och kan höras lika mycket från H&Ms radio som från Friends Arena.

Wobble dubstep kommer vi aldrig att få chansen att glömma. Skrillex sågar, som vi fick återhöra på hans andragiv Recess, lär höras över festivaler världen över i åtminstone 5 år till. Denna vår tids rock’ n’ roll är lika varaktig som Myspace-hjältens töjningar.

 

techno is not dead
Vad gäller mer ”seriösa” genres så händer rätt mycket där också. Under 2013 var det bl.a lo-fi techno som regerade: från storbrittaniens underjord, och från den amerikanska techno-etiketteten L.I.E.S, till amatördjs Traktorbibliotek världen över. Jag själv föll lite för denna dröm och det kan höras på min mix jag gjorde för GHM. Denna trend fokuserar på analoga synthar och rå, primitiv produktion. Det finns en hel del inslag av exotism och afrikanska rytmer, men för det mesta utgörs materialet av ett enkelt och minimalt ljudspråk: det handlar om att gå tillbaka till essensen av technoproduktion och skala av alla lager av ecxess.

På beatport är det fortfarande techhouse som tar mest plats, men även andra former av house blippar upp här och där. Vi har 90-talsrevival, som nämnt tidigare, med BICEP i fronten: massvis med sköna pianon och housedivor.

En annan intressant formation är new jack house – en kombination av bassline och house som försöker återerövra gamla glada raveattityder och atmosfärer just nu i London. Jag vet inte hur långt det spridit sig, men det låter uppfriskande och framför allt väldigt, väldigt dansant.

En annan viktig trend inom housemusiken är nytolkningar av popklassiker: den representeras globalt av Cyril Hahn, vars tolkning av Destiny’s Childs ”Say My Name” snabbt växte till ett transnationellt fenomen. Han fick sig stort antal efterföljare. I Sverige har vi HNNY, som gör utsökta edits på kommersiell pop, och den nya duon About Girls, som blev stora med en take på Rick Astleys ”Never Gonna Give You Up”.

Självklart vägrar basmusiken också att dö. Just nu är det fransmännen som håller fanan högst med nya, experimentella produktioner från podcasten och skivetiketten Clekclekbom. Post-dubstepens vackra, mångrytmiska landskap, med dess tendenser åt loungen, tycks lama i förhållande till denna kraftiga och ubertunga musik.

I sverige händer det mest intressanta i Stockholm, Under Bron, på Studio Barnhus: skweeekungen Baba Stiltz gör innovativ house, Axel Boman skapar out-of-this-world ljudlanskap, och Christian Dinamarca tar den svenska basmusiken till en helt ny nivå.

 

HIPHOP FÖR DEN SKÖNA NYA TIDEN

yung lean

Hiphopen har varit i spotlighten under en väldigt lång tid nu och kommer att fortsätta så länge Diplo och vänner får festivalbokningar. Ni har hört den under två långa år på YAKI-DA och typ alla andra hipstriga klubbar i Göteborg, ni har hört den på indieklubbar på Jazzhuset – den är överallt.

Fastän jag själv inte varit särskilt intresserad av den på senare tid så måste jag erkänna: den lever och regerar och omskapar sig själv hela tiden. T.om. den storsäljande, mest kommersiella hiphopen experimenterar med sina gränser och innoverar ständigt. Det är bara att titta på Kanye West Yeezus.

I underjorden har det växt fram en hiphop för vår generation skapad av ungdomar höga på energidricka. Det började i en egen virtuell community via soundcloud, facebook, twitter, och så vidare men har under 2013 spridit sig till ett slags världsfenomen. Jag talar om Sad Boys och Yung Lean och hela den kulten. Uppväxta i Drakes och Lil Bs efterföljd har de börjat tänja på gränserna för vad hiphop överhuvud taget är. Producenterna hämtar intryck ifrån nya samtida genres som vaporwave, footwork, sea punk, och så vidare, och kombinerar det med en känsla för beats som ifrån modern kommersiell hiphop. Denna nya hiphop karaktäriseras av spontantitet, autotune och fula vokaler, samarbeten över nationsgränser via nätet, och ett fullständigt upplösande i samtiden. Allt är tillåtet. Och det är därför den är intressant.
Även Sincerely Yours, en skivetikett som vi sen tidigare vet har en stor kärlek till just hiphop, har hakat på trenden. För inte så länge sen släppte de en singel av Bladee, en av frontfigurerna i denna kult.

 

Såja, detta är allt för idag. TO BE CONTINUED.

Bojan Buntic

”Booty Bounce Feat. DJ Funk” leaves you unconscious wish visions of a fat ass swirling around your head”. Ja, det låter ju ungefär rätt. Särskilt när vi kommer till droppen. GTA, skriver Mad Decent (världens bästa etikett för TRAP-musik) på soundcloudpresentationen av låten, återför rumpan (den feta sorten) till Miami Bass. Med all rätt. ”Booty Bounce” kan jag lova är exakt lika kul som ungarna har på bilden ovan. Välkommen till The Naima Trains-releaseparty Jazzhuset imorgon och SKAKA RUMPA med mig.

Bojan Buntic


Visa SUPPORT, följ Ge Hit Musiken på

facebook
twitter
hypem