Arkiv för veronica maggio

Ge Hit Popaganda 2014

amarbajric —  1 september, 2014 — Lämna en kommentar

 

P1020831

För andra året i rad gick jag runt på Eriksdalsbadet i Stockholm bland skäggiga snubbar och långa kappor från Monki. Skillnaden mot förra året var att jag bjöds på ordentliga förseningar så efter den kissnödiga färden genom rusningstrafiken in i Stockholm och efter att ha fyllt på depåerna igen på vandrarhemmet började årets Popaganda först framåt kvällen på fredagen.

Kelis gjorde sin grej med mjölkskaket medan folk stod i klungor framför scenen och runt oljetunnorna och solstolarna som bredde ut sig framför barerna.

The Pains Of Being Pure At Heart fick min kväll att starta med poppig pop som var lika söt som churrosdoften som spred sig över området. Det skulle vara en lögn att säga att människor sprang mot scenerna under dessa två dagar. De utställda borden var oftast fulla av halvfulla ungdomar som doppade pommes frites i aioli och njöt av musiken på avstånd. Något jag också kan erkänna mig skyldig till. Det blev en helt annan stämning när regnet under dagen gjort gräsmattan blöt och regnkapporna fladdrade i kvällsvinden som en gardering mot framtida skurar som hotade att förstöra frisyren.

The Pains Of Being Pure At Heart lyckades i alla fall underhålla publiken när de från lilla scenen slängde ut sin väl sammansatta och inövade ljud- och ljusshow. Trots att gyttjan här och var höll på att ta sig hela vägen upp till ungdomarnas uppvikta byxor lyckades stämningen rakt framför scenen stundtals vara euforisk. Dansandet utbyttes mot applåder när sångaren öste komplimanger över publikhavet. ”You’re all a very sexy nation…” Jag tackade innan det hela avslutas med den vackra ”Belong”.

När det var dags att beställa ännu en liten plastflaska med öl för 60 kronor tog bartendern vänligt emot kortet i sin kortläsare från lilleputtlandet medan hon dansade till Kelis och Maggio som strömmade ur stereon i baren. Visserligen var det happy hour under eftermiddagarna men det var också då vi som inte fick glittertatueringar i Monkitältet befann oss vid hamnen bakom området. För att de bänkarna var mysigare att sitta på än det blöta gräset eller betongen mellan bassängerna.

Lily Allen insåg antagligen antagligen att det var för kallt och fuktigt för att publiken skulle njuta fullt ut och att det var perfekt perfekt förutsättningar för dans och fest om Popagandas besökare var svampar. Spelningen började med ”LDN” för att få igång publiken och från avstånd uppfattades läget som ganska festligt. Någon får gärna informera mig om hur bra det var, jag tröttnade på Lily Allen för några år sedan och var mitt uppe i någon mer relevant diskussion på en kall och blöt bänk medan en fotograf framför mig drack vin som om det vore blandsaft.

Medan Lily Allen höll på med sin stundtals barnsliga och stundtals arga pop begav vi oss hemåt förbi människorna som stod uppradade i väntan på att bruka bajamajorna.

Lördagen började bättre och varmare. I alla fall vädermässigt, på stan var det nazister som ville prata på torget och visa oss varför människor kan vara äckel. I stället för motdemonstrationen mot Svenskarnas Parti tog vi t-banan vi till området vid den lilla hamnen bakom scenerna. Där hade vi en picknick bland alla de andra ungdomarna medan Little Jinders sinnesstämning och vassa ljud spred sig en bra bit utanför festivalstängslet. Där var det gemenskapen och kärleken som segrade, folk satt på bryggan i en cirkel och tog bilder på varandra medan kassarna från Systembolaget blev så tomma att de ville lätta från marken. Här hällde ett kompisgäng på bänken bredvid oss upp en flaska mousserande vin i plastglas och skålade till Little Jinders ord om att ”do whatever we want”.

Vi hann höra Vit Päls tidstypiska svenska popmusik med texter att dö för innan hotet om att happy hour snart är slut på området blev verkligt. Precis som deras låt kändes livet underbart men för att slippa betala 60 kronor för en Norrlands Guld i plastflaska vallfärdade vi till den heliga platsen med miniatyrkortläsarna för att hinna med det sista av glada timmen.

AlunaGeorge spelade på scenen vid strandbaren, vi höll krampaktigt i våra öl och log som idioter åt tanken på att vi hunnit beställa två för 60 kronor. Trots att det var upplagt för succé så infann sig aldrig stämningen. Inte för att Aluna eller George saknar så mycket på scen, som duo var de underhållande och gav allt från hjärtat. Ljudet hade dock problem att ta sig runt och förbi alla blöta kullar som angränsar till betongdjungeln. En sådan här spelning gör sig bäst inomhus, på ett varmt och intimt ställe där AlunaGeorge inte skulle behöva anstränga sig för att samla publiken runt sin varma lägereld. Precis som med vädret så infann sig inte mycket av värmen, till skillnad från vädret så ansträngde sig duon med bandet riktigt hårt och förtjänar pluspoäng för det. Det blir faktiskt bäst när publiken känner igen låtarna direkt och skriker till när ”Attracting Flies” eller ”Your Drums, Your Love” flyger fram mot dem. Det skulle bli så mycket bättre om förutsättningarna för dem att upptäcka resten också fanns.

Hurula verkar ha insett vikten av att slåss mot vädret och det fortfarande blöta gräset. Medan vi letade efter en tallrik med pommes frites så ekade den uppkäftigaste rösten jag hört på länge över området och för ett ögonblick eller två brann faktiskt Stockholm.

Icona Pop är för mig so last year, eller var det året innan det? Jag såg dem i Malmö för länge sedan, innan jag ens visste varför de älskade det eller körde sin bil in i en bro. Men sedan dess har jag tröttnat på att höra om det och allt det andra som som skapar tuggummit som förlorar smaken och förvandlas till ett smaklöst gummiband av upprepningar efter några minuter. Däremot var de perfekta för festivalstämningen för det finns fortfarande människor som inte blivit bittra av kylan, tuggandet och barpriserna. Människor som inte kräver mer av sin musik än det Icona Pop bjuder på. Dessa festivalbesökare verkade ha kul. Antagligen hade de sparat ihop pengar för att kunna få i sig tillräckligt många 60-kronorsöl.

Och nej, jag gillar inte First Aid Kit så mycket heller så jag antar att någon annan får åka till Popaganda nästa år och skriva om allt som inte föll mig i smaken. Det borde inte vara svårt att hitta folk till det, den stora massan av besökare framför scenen verkade nöjd. Innan First Aid Kit spelar får jag ett fyllecitat slängt mot mig: ”Ser man dubbelt på den här festivalen så ser man fyrdubbelt eftersom alla är likadana”.

Det bästa som hände på Popaganda 2014 var utan tvekan Kindness. Jag anser personligen att Adam Bainbridge har gjort den bästa covern på The Replacements ”Swingin’ Party”. Förutom att spelningen bjöd på en perfekt avslutning på mitt Popaganda så fanns här också ett band som utmanade med allt från funkiga soulvibes till Michael Jacksons skarpa beats, från Kristian Anttilas lekfullhet till The Nationals mogenhet, från en hård ravefest till vaggande mjuka toner. När Adam tar i blir det nästan övermänskligt, hans röst och synten leker och lever ett eget liv, när hela bandet lyser upp den dansande massan framför scenen blir det stundtals riktigt jävla vackert. Mellan applåderna och publiken som dansar långsamt mellan det blöta gräset och falafeldoften hörde jag flera personer skrika ut till sina vänner. ”Fan vad det svänger!”

När spelningen avslutats gav vi oss ut på stan med ett leende på läpparna. På vägen ut frågde två unga tjejer om de kunde få våra armband för att kunna se Veronica Maggio, planer som vi gav upp för något vi trodde skulle vara större större: John Talabot skulle nämligen dra igång ett DJ-set på Debaser Medis senare på natten.

Men någonstans mellan kylan och det vackra, mellan de små 60-kronorsölen och de första drinkarna på Medis faller det platt och sängen kallar. Jag hoppas att John Talabot förlåter oss. Jag kan aldrig förlåta mig själv för de små plastflaskorna som blev många och kortet som alltför ofta kastades in i gapet på de små kortläsarna.

Text/foto: Amar Bajric

Annonser

Veronica Maggio Låtsas som det regnar

Jag får ursäkta för inaktiviteten på bloggen på sistone, men det finns ingen ursäkt för att inte skriva om en av årets vackraste remixar. Den ömsinta balladen ”Låtsas som det regnar” var, enligt mig som har en fallenhet för just kärlek och ballader och att låtsas som det regnar, det absolut bästa spåret på Veronica Maggios senaste superplatta Handen i fickan fast jag bryr mig. Tänk att en av Sveriges just nu bästa, mest aktiva houseproducenter, 12-3 recordings Ruben Brundell, gjorde en superfin remix på just det spåret, något som jag kan ta med mig ut på dansgolvet.

Det är ett minimalistiskt mästerstycke i elegant house. En melodisk skönhet med pulsande bas och samplehantering i en klass för sig. Är vi på väg att få en popremixare i klass med Cyril Hahn här i Sverige?

PS. Lyssna gärna på hans GE HIT MIXEN-bidrag. Det var riktigt tungt.

Bojan Buntic

broder daniel is playing at my house

Nu när den svenska ”indieR&Bn” fått en boom i och med 1987s uppstigning på scenen med succédebuten ”Ocean” kan man påminna sig om att andra, mer ”kommersiella” artister också gör rätt skön rnb faktiskt. Jag kan påminna er om att Oskar Linnros nyligen släppt albumet Klappar och slag och att Veronica Maggio fortfarande har en del själ i sig på Handen i fickan fast jag bryr mig. Det är ju ändå härifrån allt det här nya härliga kommer. 

En annan, mindre uppskattad artist bland de svåra kidsen, Erik Hassle, släppte en låt idag. Jag började fundera på hur jag ska förhålla mig till detta med popstjärnor och kommersiell musik. Inte trodde jag att jag skulle skriva om honom här på bloggen. Jag är ju svår också, eller? Nej, egentligen inte, jag är av åsikten att bra musik ofta hittas just där i ljuset där en hipster eller ett popoffer skyggar undan, som en vampyr som i jakten på ”äkta” blod blivit så blodfattig att hen misstar det för vinyldamm eller besökarantalet på internets mest gömda musikblogg, den där som bara fångar upp ljudsignaler från den mest avlägsna galaxen. Blipp, blopp, ingen annan har hört detta förutom du, för ingen vet om det.

Jodå, jag kan hitta till den bloggen också. Men jag tycker det är kul med folk som skriver om det som ni för det mesta tycker är fruktansvärt jävla skit. Till exempel på Being Blogged, där de där som ni hatar, de där giriga skivbolagens girigaste, mest fåfänga artister tävlar om dina pengar.

Men det är inte alltid dåligt. Ibland är det bra, som ”Talk about it”, denna helt osvåra singel av Hassle. Den påminner mig om en tid då saker kunde vara bra på kommersiell radio också. Han är inte riktigt där, detta är inte något man kan jämföra med Prince eller någon annan storhet från den tiden egentligen, ingen kommer snacka om ”Talk about it”, så som det snackas om Aviciis nya, men det är en härlig ballad.

Jag vet hur du känner dig. Du kan säkert också känna igen dig när James Murphy sjunger om att förlora sin ”edge”. Du ville vara den som lyssnade på M.I.A innan ”Paper Planes” och innan hennes morsa fick höra hennes första sång vid pianot. Alltså, när jag och brorsan hittade ”Harlem Shake” och började spela den flera månader innan… och ingen dansade till den… eller att Postiljonen först spelade i mitt hus… jag vet hur det känns när man förlorar den där låten som man känner tillhör bara en själv. En väninna till mig ville aldrig visa mig sina ”hemliga låtar”. Det kan kännas som man förlorar en del av sig själv när alla andra helt plötsligt börjar tycka att den där soulartisten ingen längre lyssnar på är cool igen. Vem är jag, om inte den som lyssnar på detta som ingen annan lyssnar på?

När man skriver om artister från Hybris, där 1987 huserar, får man skit om man skriver om exempelvis Faye eller Lukas Nord, men älskad om man skriver om de artister därifrån, till exempel Iberia eller Postiljonen, som kommer närmast den fullständigt tomma genrebeteckningen ”indie”. Varför? Jag tror det hör ihop med att vi idag känner oss så vilsna och identitetslösa att vi måste hålla hårt på våra skillnader. Jag lyssnar inte på den där ”kommersiella skiten”, tänker man, och tänker att man är lite bättre, lite smartare, lite mer intresserad av musik än den allmänna lyssnaren där ute som svänger till med höfterna när en ny sexistisk dänga dyker upp på radiokanalerna i köpcentrumen. Jag tror att detta förklarar receptionen av Azure Blues andragiv Beyond The Dreams There’s Infinite Doubt. Det är helt enkelt någon del i en som tänker att en skiva som är så fokuserad på att nå ut riskerar att bli kommersiell. Man kanske istället borde fråga sig varför man är så rädd för just det. Popkvalitén, liksom, blandas ihop med en föreställning om att det som är genomarbetat och för fokuserat, rent, också är mediokert eller oäkta.

Jag har alltid försökt att, precis som några av mina favoritartister och förebilder inom musikkritiken, att balansera precis där mellan det som hipstern hatar och det som ”den hjärndöda pöbeln” älskar. Ibland går man lite för mycket åt ena sidan, och lyssnar lite väl mycket på Rihanas ”The Only Girl In The World” för att sedan inse att det egentligen är en jävla skitlåt. Eller så går man för mycket åt andra hållet, blir för cool, går åt sidan, faller i diket, mot dammet, det bortglömda, oälskade, oupptäckta, och hamnar på den där bloggen som tar upp signaler från okända artister på planeten xHIP725ster – och märker först när man somnat och börjat lyssna på Christina Aguilera i drömmen att man tappat kontakten med den livs levande musiken som just nu skapas här på jorden: från underjoden, där våra fantastiska lokalband plingar och plongar sig fram till ett nytt Makthaverskan, eller en ensam snubbe gör märklig techno från bara ett hjärta till ett annat; från de stora färgglada scenerna där Beyoncé dag ut och dag in överglänser Lady Gaga utan någon som helst ansträngning.

Inse att det finns mer av dig än musiken du väljer att lyssna på. Du behöver inte hålla dig till en grej. Du behöver inte sitta och onanera till Morrisseys biografi och uteslutande lyssna till det Gudfadern godkänner. Det är okej att Lady Gagas ”Applause” var din 2013 års mest upprepade låt i spotify. Och du kommer inte förlora dig själv bara för att din älskade, mest egna favoritartist älskas av alla andra. Sluta besatt indifiera dig själv och börja identifiera dig med dina medmänniskor.

Veronica Maggios nya album kanske är svinbra. Vad vet du? Haru lyssnat? Varför inte ge det en chans? När du skjutit hipstern inom dig växer en ny, mer öppensinnad, mer mångsinnad människa fram. En hippare människa. Varför inte ge det en chans?

Bojan Buntic

handen i fickan fast jag bryr mig

Artist: Veronica Maggio
Album: Handen i fickan fast jag bryr mig
Skivbolag: Universal / Svenska Inspelningar
Betyg: 8.6 / 10

Första lyssningen av Veronica Maggios fjärde album sen debuten 2006, Handen I Fickan Fast Jag Bryr Mig, kommer med ett rus av naivitet. Att gå direkt från den trånande, stockholmshyllande ”Sergels Torg” till det hångelsmaskande popmonstret ”Jag Lovar” är kanske den mest radikala vändningen en Universal-signerad artist gjort i år. Det känns som att Veronica äntligen gör den där bekännelsen som jag undermedvetet suttit och väntat på. Handen I Fickan kommer med en 34-årings nostalgi över sina yngre dagar och jag kan inte säga att jag inte tycker om det. Det är inte första gången Veronica sjunger om att vara ung, ungdomen och kärleken har varit den röda tråden i hennes skapande, men det har aldrig förut känts så här ärligt, och juvenilt.

Albumet utstrålar naivitet: vad texterna än handlar om tycks det följa stilen hos en ungdomsförfattare — ja, varför inte en Johanna Tydell — med hela den där ambivalenta attityden till tonårens dekadens och romantik, hälften charm hälften ångest. När jag lyssnar på Handen i fickan framstår helt plötsligt Haims debutalbum Days Are Gone som vuxen pop, fastän den är skapad av en trio tjejer mycket yngre än Maggio. Även musiken känns naiv — och därmed också levande. Skrikiga körer, som berusade tonåringars röster ur efterfesternas skrål och skrän, refränger som nästan känns som barnramsor, och pubertalt gitarrskrammel ur garage och källare. Man skulle kunna se det som Maggios alldeles egna tolkning av att släppa loss. Här hör vi en friare, mer utforskande Maggio än på Satan i gatan med dess beroende av Oskar Linnros. Ungdomen ligger i fokus: vänskapen, skiten, och framför allt kärleken.

Men subjektet i Handen I Fickan är inte bara ung, och albumet är inte bara nostalgiskt. Den är också mogen på sina ställen. ”Hädanefter” är den där låten som ofta dyker upp i en popartists karriär, den som handlar om barnet. Det känns lite kliché men Veronicas fantastiska röst på den här låten räddar allting. En bra popmelodi är väl alltid en bra popmelodi eller hur?

Men efter att ha lyssnat några gånger börjar det brännas. Det börjar brännas av överplanerad pop och av 34-åringar som sjunger lite för mycket om hemmafester. Jag blir skeptisk. Är detta bara egentligen ett genomplanerat försök till att skriva just hångelpop? Hur länge kan man sjunga om att vara ung när man egentligen inte är det? Spelar det egentligen någon roll? Jag vet inte, men Veronica Maggios fjärde album framstår helt plötsligt som artificiellt – lite samma känsla som jag får när jag lyssnar på Laleh. Jag får svårt att förhålla mig till den där naiviteten. Jag vet inte om jag kan lita på Veronica längre.

De fullständigt briljanta popmelodierna, och naiviteten står i ett hörn. Den klichéartade låten ”Hädanefter” och den påkostade produktionen står i ett. Men mitt i det största popkriget min hjärna utkämpat på länge hindrar jag mig och kommer på att mina tvivel faktiskt inte spelar någon roll. För det är väl precis det popmusik är, oberoende av vart saker kommer ifrån, eller hur äkta de är. En Justin Bieber-låt kan ha en bättre refräng än en låt av skriven utav Håkan Hellström, det spelar ingen roll att Justin Bieber anses vara ”mainstream”, eller ”överproducerad”. Och någonstans vid pianot, där bland flaskor, glas och fimpar, finns den vuxna Maggio och den där mognaden och förändringen jag sökt efter. För man vill ju att en singer / songwriter av det här slaget ska berätta sitt livs historia, och man vill, kanske lite naivt, att det ska vara sant. Att både jag och du och Maggio förändras och att det är bra och att vi gör det tillsammans.

Och när vi kommer till albumets stora ballad, ”Låtsas som det regnar”, så händer det, och vi faller, faller sakta tillsammans med den gamla ”jag kommer”-Veronica, där står hon med hela sin personlighet i handen som ett pumpande hjärta, och reflekterar över det hon ser, pump, pump, blod, blod, liv, liv… livet och kärleken, den vuxna Maggio sjunger som hon aldrig riktigt gjort förut, och genom orkesterns tårar lyckas hon träffa någonstans djupt i mig.

Pop är en av de (väldigt) få musikgenrer som kan förklaras i ett par ord, men som faktiskt också kan leda till djuplodande analyser i hopp om att förstå musik på ett högre plan. För vissa kan det räcka med att skrapa på ytan, och nöja sig där. Man hör de svängiga popmelodierna, nynnar med i orden och slutar så småningom fokusera på det man hör och börjar istället göra något annat. Men det finns också de som inte köper den simpla harmoniken direkt utan faktiskt tänker efter och lyssnar på vad som händer i ljudbilden. Veronica Maggio bemästrar detta pop-spektrum mycket väl. Jag tänker inte börja räkna hur många fantastiska refränger det finns på den här skivan, och jag tänker inte heller gå in i detalj på hur många låtar ifrån den här skivan jag kan vissla versmelodin till – men jag kan säga så mycket som att jag kommit på mig själv med att skutta fram längs de annars slentrianklädda gatorna på väg till gymnasieskolan Spyken. Men samtidigt så lyckas den här skivan starta blodiga krig om vad den egentligen är i min fantasi. Men bortom musikkritikens inre strider står Handen i fickan fast jag bryr mig som ett av årets bästa svenska album.

Emil Moodysson


Veronica Maggio Sergels Torg Video

Veronica Maggios nya singel ”Sergels Torg” har idag fått sig en som utspelar sig i diverse ruiner och öknar, ensliga och symboliska platser, där avsaknaden av Den hon sjunger om ständigt görs närvarande.

Bojan Buntic

sergels torg veronica maggio

Folk snackar om Veronica Maggios nya hit är en flipp eller en flopp, i vanlig ordning, och alla ”hon var bättre förr”-körer har redan börjat. Men det är väl på tiden. Veronica Sandra Karin Maggio är inte längre sjutton år, och det har gått två fullängare sen debuten 2006. Gör man toppop kommer man garanterat börja få skit från sina fans till slut. Kalla det Håkan Hellström-effekten.

Men dårå? Är ”Sergels Torg” en världsbäst poplåt eller har den, som dom säger, flippfloppat sig fram till stranden för sent? Är det så att den kommer, och kommer, och kommer, men aldrig kommer fram? Är detta något man kan förvänta sig av en artist som kammat hem ”Årets pop”, ”Årets kompositör” och ”Årets textförfattare”? på grammisgalan?

”Sergels Torg”, som är skriven tillsammans med Salem Al Fakir, är varken årets pop, årets komposition, eller årets text, och Stockholms Sergels Torg kommer aldrig bli ett stort popämne. Men låten är bra, och tillräckligt bra enligt svensk standard för att gå platina som ”Satan i gatan”. Sköna gitarrarpeggios, galloperande bas, all out-stråkar. Och Veronica sjunger om olycklig kärlek, som vanligt, med hennes sjukt smoooooth röst.

Och det lär komma fler. För Veronica har arbetat hårt på det nya albumet Handen i fickan fast jag bryr mig:

”Idag var med (nästan) allra största säkerhet sista dagen i studion efter ett och ett halvt års slit. Jag är helt uppe i varv och går runt och undrar om jag kanske borde bryta mig in i studion igen och bara göra om allt. Bara göra allt lite, lite bättre liksom. Jag ska försöka skärpa mig och istället lugna ner mig med dålig TV och falafel. Men snälla, om ni ändå skulle se mig i natt med en kofot i handen så har ni min tillåtelse att ge mig en snabb örfil. Då har jag antagligen tappat det helt och tänkt om.”

Albumet kommer gästas av Håkan Hellström, så känn ingen sorg för mig Sergels Torg. Albumet släpps via Svenska Inspelningar, en underavdelning på Universal Music Group.

Bojan Buntic


Text:

Över plattorna på Sergels torg 
Där himlen är tung av sorg 
Jag väntar fast jag redan vet 
Sänker mitt huvud ner 
Om du skulle se tillbaks nån gång 
Har allt gått tillbaks till noll? 
Nu faller regnet över oss 
Men filmen börjar om och om 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år, när vi är tillbaks på noll? 
Jag vet att du vill ha det så 
Men vad spelar det för jävla roll? 
Om det inte kan bli vi nån gång 
Vad finns det då att bry sig om? 
Över plattorna på Sergels torg 

Fast det kommer blåsa upp till storm 
Står jag där jag alltid stått 
Jag stryker bort en ensam tår 
Du vänder dig om och går 
Som om det aldrig nånsin hänt 
Ser stjärnorna lysa än 
Mitt hjärta kanske slutar slå 
Men filmen börjar om ändå 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år, när vi är tillbaks på noll? 
Jag vet att du vill ha det så 
Men vad spelar det för jävla roll? 
Om det inte kan bli vi nån gång 
Vad finns det då att bry sig om? 
Över plattorna på Sergels torg 

Gatorna töms, här finns inget att se 
Ingenting glöms 
Och det finns ingenting som du kan göra åt det 
Allt på en gång, en gång till 
En gång till 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år? 
Jag vet att du vill ha det så 
Och jag förstår 
Men vad spelar det för jävla roll? 
Om det inte kan bli vi nån gång 
Vad finns det då att bry sig om? 
Över plattorna på Sergels torg 

När allt är slut, vad gör väl det 
Om hundra år? 
Över plattorna på Sergels torg 
Jag vet att du vill ha det så 
Och jag förstår 
Över plattorna på Sergels torg 
Vad finns det då att bry sig om?