Archives For way out west

focygen

Den kaliforniska duon Foxygen är på svensk mark för första gången. För två år sedan var bandet bokade att spela på Way Out West men fick ställa in. Tillsammans med nya bandet …And Star Power gör Sam France och Jonatan Rado vad som kan bli Foxygens näst sista spelning – någonsin. Björn mötte upp duons ena halva, Sam France för en intervju på årets upplaga av Way Out West.

”Det känns faktiskt konstigt, jag kommer att sakna den här turnén. Vi har ett så grymt band nu. Lite bitterljuvt, du vet. Det har varit väldigt roligt”, berättar Sam bakom stora solglasögon och en ljus flasköl. 
 
Spelningen i Slottskogen kan – om man vill – ses som en liten lektion i rockhistoria. Foxygen tycks vara inspirerade av allt. Och allt ska ut på samma gång. Därför blir låtarna i mångt och mycket oigenkännliga från skivversionerna när de framförs med en nästan dumdristig intensitet. En konsert med Foxygen skall inte förväxlas med att lyssna på en skiva med dem. Take it or leave it är lite känslan som infinner sig när den dryga timmen av urladdning är slut.

”När det gäller live-grejen har vi kommit till en punkt där vi behärskar vad vi faktiskt håller på med. I början var vi förvirrade. Visst hade vi gjort gig tidigare, men till en början var vi bara ett band som mest höll oss till att spela in i studio. Det har tagit till nu egentligen för oss att hitta en form som fungerar, vi känner oss mer självsäkra nu.”

”Min handled har fortfarande inte läkt…”, berättar Sam när jag frågar om hur det är med hans skador. Han lät operera sin handled tidigare iår. ”…den läker inte eftersom jag fortsätter att göra alla moves jag gör, trots att min läkare har förbjudigt mig. Det är också en av anledning till att turnérandet måste få ett slut.”

GHM: Ni kommer fortsätta att göra skivor, men dra ner på turnerandet?


Att turnera är inte en prioritet just nu. Jag säger inte att vi aldrig kommer att turnera igen, men just nu är jag trött på hela cykeln när det kommer till att släppa skivor, spela in och sedan ut och turnéra. Jag vill bara kunna göra skivor i lugn och ro, utan att skivbolaget (Jagjaguwar) stressar oss, ”gör det här” eller ”gör så här”

GHM: Jag stod väldigt nära när du hoppade ner i publiken nyss
Haha, verkligen? Det kändes bra. Jag hade kul där nere!

GHM: 

Vad menar folk när de kallar Foxygen för ironiska?


Vad jag tror att de menar – och jag vet inte ifall det är negativt eller positivt – är att vi inte har någon skam. Vi anser oss inte överlägsna någon eller något. Blir vi influerade av någonting så använder vi det, och vi har ingen anledning att inte göra det. Men jag tror att det kan vara därför.

GHM: Ni har inspirerats mestadels av 60 och 70tals-musik. Inspirerar ny musik er?


Vi influeras av ny musik också. Kanye West, till exempel eller sådant som spelas på radion, det kan vara vad som helst men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från Hip Hop-världen, eller från kvinnliga artister.

”…men jag tycker att den bästa musiken idag kommer från hip-hop-världen eller från kvinnliga artister.”

GHM: Du har berättat att du brukade imitera dina favoritsångare. Vem imiterar när du är på scenen?


När jag var väldigt ung brukade jag imitera artister som Beck… Jim Morrisson också. Sedan blev det alla från 60 och 70-talet. På scenen kan jag känna mig inspirerad av vem som helst.

GHM: Jag började tänka på David Byrne när jag såg dig nyss
*skratt* Verkligen?! Han är en stor influens, och då talar jag för hela bandet. Bowie också såklart. Jag har försökt hitta samma kostymer som han hade. Det är svårt att hitta bra kostymer…




GHM: Jag älskar eran låt Oh Yeah. Det är en grym soul-låt. Har ni tänkt tanken att släppa en ren soulplatta?
Faktiskt, så jobbar vi på en Hip Hop-skiva just nu. Det kommer finnas soul där med, och mycket R&B.

GHM: 

Ni jobbar också på en orkestral platta?


Ja precis. Den börjar vi med i Oktober. Vad kan jag berätta om den? E.L.O och Jeff Lynn har varit stora influenser.

GHM: Det känns som att det kommer bli en lång skiva?
*skratt* Den kommer att vara normal. Tio – Elva låtar.

GHM: 

Under spelningen framförde ni små uppdiktade bråk som bland annat går ut på att gitarristen och basisten fäktas med svärd och att du blir vansinnig på att de andra bandmedlemmarna står och spelar kort.
Vi brukade ju bråka och knuffas under konserterna, det gör vi fortfarande. Man blir frustrerad, alla i bandet blir det. Men, när vi inte har något att bråka över, då fejkar vi ett bråk istället.

Intervju: Björn Gällman Nyström

Annonser

IMG_2953

De bästa festivalerna åker en inte till för musiken. Eller så här: De bästa festivalerna åker en till för att en VET att det kommer vara bra musik där. Biljettköparna ska inte behöva sitta med pannan i djupa veck och undra vilken line up som är starkast hos de olika festivalerna. Way Out West har under tidigare år konsekvent bokat så kvalitativt och utmanande att musikintresserade människor istället börjar fundera på VAD dom ska se när dom väl kommer dit. Sedan hjälper det också till att det är den sexigast paketerade festivalen. Från den inbjudande hemsidan till köttförbudet till den snygga publiken. Nätt och fint har de byggt upp ett förtroende hos publiken som i år har tagit dem till ett publikrekord.

Så, efter att ha besökt årets festival slog det mig hur man kan tackla en (som i år) utsökt line up:1) Slaviskt följa den noga begrundade lista av artister och band man svurit på att inte missa den här gången heller. 2) Låta sig överraskas.

Jag vet att det inte finns någon motsättning i att se band man har längtat efter att få se, och att låta sig överraskas av artister man inte har sett, men jag känner att jag vill slå ett slag för alternativ nummer 2. Jag hade ju själv varit så peppad på Pet Shop Boys att min iPhone måste tro att jag skämtar när jag drar igång Flamboyant ännu en gång. Och Father John Misty. Visst börjar jag kunna hans senaste skiva I Love You Honeybear i sömnen nu. Men tyvärr var Pet Shop Boys inte alls lika skojiga som jag minns dem från en spelning i Berlin för ett par år sedan. Och det var betydligt trevligare att strossa iväg till ett svalkande Linnétält där Kathleen Hanna var briljant tillsammans med The Julie Ruin, än det hade varit att stanna kvar i solen med Father John Misty.

IMG_2956

Det hade också varit så lätt – att pliktskyldigt ställa sig framför Flamingoscenen på Fredagen och låta Emmylou Harris och Rodney Crowells country skölja över en. Istället hamnade jag framför en 10 minuter försenad Little Jinder-spelning som viskade om att jag definitivt kunde glömma alla tankar om Emmylou Harris. Little Jinders magnetiskt bubbelgumsrosa ångestpop gjorde det omöjligt att lämna giget. Det var så färgsprakande, så laddad stämning och härligt skevt att en blev matt av lycka. Courtney Barnett var den enda som höll, till och med överträffade förväntningarna. Hon hade en för stor T-shirt, en basist och en trummis och lyckades förvandla Magasin 105 på Bananpiren till en skrammelfest som jag håller uppe bland det bästa jag sett i år. Tyler The Creators vansinnesutspel, Todd Terjes knökfulla party i Dungen, GOAT på Bananpiren…alla var höjdpunkter, men det är Little Jinders versioner (tillsammans med Zara Larsson och Rebecca & Fiona) av Sommarnatt och Vita Bergens Klockor jag kommer att bära med mig som starkast.
todd

Bästa:
Surgubben: Visst, Father John Misty är en rolig prick, men alla som var på Sun Kil Moons gig på Lördagsförmiddagen kan nog hålla med om att Mark Kozelek är strået vassare när det kommer till mörk humor. Han känns galen på riktigt.
Mat: Eftersom jag snabbt blivit frälst av Smålandsrullen hann jag inte besvära mig med att testa så mycket annat.
Konsert: Courtney Barnett
Kändisspot: Kan inte välja mellan att springa in i José Gonzales hela tiden (alltså läskigt många gånger) eller när jag av en slump bara satt och stirrade på en person, som visade sig vara Oskar Linnros. Missen: Njuter fortfarande över att jag slapp se The War On Drugs.

Björn Gällman Nyström 

IMG_2939

Daniel Snaith framförde sitt sidoprojekt Daphni på dungenscenen några timmar innan han skulle gå på scen på Linné som Caribou. Han DJ:ade genreöverskridande, de sista 20 minuterna jag fick se av honom (vi kom försent) och jag hann dansa en stund. Direkt efter, då han skred över tiden med några minuter, följdes han upp av >

IMG_2955

Axel Boman: DJ, producent och delägare/en av de tre musketörerna av labeln/trion Studio Barnhus från Stockholm. Han fick mig och alla de andra inne på området att lyfta sin fötter från marken och inte är de konstigt när han lägger sin set-list med en hantverkare minutiösa omsorg och droppar låtar med alltifrån acid till disco, till techno och tropisk house. Han är grym den där Axel.

IMG_2956

En bild från Publikhavet under Axel Bomans set. Det var ganska fullt och jag var väldigt svettig. Så svettig att jag ställde mig i kön till toaletten för att gå in på toa och ta en massa papper för att torka ryggen med,när jag i själva verket kunde gå upp till baren och be om en bit papper. Inte så väl genomtänkt kanske, men anyhow: efter att Axel avslutat sitt briljanta set, tog jag mig ut ur området för att möta upp några vänner och vi gick sedan till smålandsrullarna (för jag äter smålandsrulle varje dag jag är på way out west) och köpte lunch.

IMG_2953

Några drog sig därefter till Tyler The Creator, men jag och tre andra följeslagare satte kurs mot Linnétältet för att få se Daniel Snaith igen, fast denna gången med medmusikanter i hans betydligt kännare konstellation som Caribou.

IMG_2940

Caribou bjöd på konstant ös från början till slut i en dryg timme. Låtarna blev utdragna, basen uppdragen till max och reverbade som delayade arpeggion flödade fritt ut bland folkmassorna i låtar som befann sig i ett gränsland mellan elektronisk pop, kosmisk R&B och känslosam house. Jag var förmodligen för yr av törst och värme då hela linnétältet i princip blev en bastu, men av vad jag kommer ihåg så avslutade dem med ”Can’t Do Without You” (eller så var det kanske den näst sista låten) och jag och resterande publik went loco. Det var oerhört fint.

Efter det släckte vi vår törst med öl för att sedan gå vidare till Dungen där jag bestämt att jag skulle se fd grönländskan och numera danskan Najaaraq Nicoline Kleist Vestbirk, som lite lättare uttalat DJ:ar under namnet Courtesy.

IMG_2950

Som Courtesy gör Vestbirk enligt egen utsago ”techno för rymdfarkoster – rå och bruten ur jorden, i färd mot okända destinationer.”, som det så fint stod på Way Out Wests hemsida. Och så blev det. Det blev en underbar timme fylld med interstellär techno och utomjordisk acid, kosmiska drone-utsvävningar och nerslunganden i de mörkaste av av svarta hål där inga glimrande stjärnors ljus kunde slinka igenom. Hårt och hypnotiserande…precis som techno ska vara.

Mattias El Mansouri

IMG_2890

Att börja dagen med smålandsrulle är som en tradition för mig på Way Out West. För er som inte vet vad en smålandsrulle är, är det ett tunnbröd fylld med sallad, riven ost, lök, groddar, kikärts/bönröra och inlagd gurka. Det låter inte så värst märkvärdigt, men det är hur gott som helst. Trist med en prissättning på 70 kr för en rulle som man inte riktigt blir mätt på, men det är festival och då får man vara beredd på att pröjsa.

IMG_2832

Kindness a.k.a Adam Bainbridge inledde festivalen på Azaleascenen med ett grymt set signerat funk, electronica, massa dans, en grym scennärvaro och publikkontakt (han lät min kompis som stod längst fram få sjunga på en låt) och kastade emellanåt ur vattenflaskor till publiken för att låta oss släcka vår törst under den gassande solen. Att han sedan dansar felfritt och sjunger likaså, är ju bara ett plus i kanten.

IMG_2878

Folk på Gräs. Kan vara dubbeltydigt.

IMG_2882

Ännu mer folk, men på asfalt.

IMG_2889

Vi satt ner och glodde lite på gubbrockarna i The War On Drugs. (Fast här står jag ju faktiskt upp.)

IMG_2884

Susanne Sundförs röst trollband de flesta. Den klöv luften som en pil och genomborrade vårt inre till den slut penetrerade vår benmärg. Till slut var jag dock tvungen att gå på toa och därefter fick jag >>

IMG_2894

>> mata Tina Mehrafzoon från Musikguiden i P3 med bananer. Stackarn hade sänt live från Way Out West hela dagen och var utsvulten.

IMG_2880

Publikhavet inne i Linnétältet. Osäker på om det var innan Susanne Sundför eller Future Islands.

IMG_2893

Mina vänner kalasade på langos samtidigt som vi satt ner på gräset och lyssnade lite till Belle & Sebastian.

IMG_2891

Dagens bästa spelning stod FKA Twigs för, något som var förväntat och över de förväntningar man redan hade. Vi badade i bas, grumliga ljudmattor, sylvassa synthar, stroboskop och benknäckande beats. Men mest av allt var vi hypnotiserade av Tahlia Barnetts oerhört sensuella röst och fantastiska dans. Hennes koreografi var stundtals perfekt kalibrerad med den experimentella electronica som hon gör och hon böjde, töjde, snurrade, dansade och vogueade (!!) precis lika skevt och underbart som hennes musik också råkar vara.

Mattias El Mansouri 

IMG_2832

Dag: Torsdag
Plats: Azalea
Betyg: 7/10

Det är svårt att inte tycka om Adam Bainbridges musik som Kindness. Den är genuin, varm och omfamnande och rör sig obehindrat och subtilt mellan olika soniska landskap, vare sig det gäller funkig disco, electronica eller varm synthpop. Själv har jag aldrig riktigt gett hans musik så mycket tid och uppmärksamhet som jag velat, men jag har alltid tyckt om den, lagt till låtar lite då och då i vissa spellistor, men aldrig lagt tid på att ge hans musik en omsorgsfull lyssning. När han går och ställer sig på Azaleascenen på Way Out West vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig. Jag vet inte ens om jag har några förväntningar, men om jag hade haft några blev dem så gott som överträffade.

Solen gassar, men Bainbridge kommer ut fullt påklädd i en blå kostym (som han sedan tar av sig när konserten börjar lida mot sitt slut). Han dansar helt obehindrat på scenen, jämte sina medmusikanter nedanför scenen och precis framför publiken, resulterandes i massa applåder och kollektiva glädjerus som uppstår kontinuerligt under konsertens gång. Dansar gör han som om han hela sitt liv kollat på Michael Jacksons musikvideor, sexigt fast med en avslappnad attityd och att se honom dansa runt och ha kul blir nästan en del av konsertupplevelsen.  (Han uppmanar också oss i publiken att dansa sexigt, för den delen)

Allt som allt blir jag sjukt glad över att inleda festivalhelgen med Kindness. Bainbridge och hans kompband, som för övrigt inte hade sovit något sen dagen innan då de flög från New York, framför ett felfritt set, med oväntade övergångar, utdragna outron med percussion och trumsolon och en rad med nedstigningar i publikhavet för att låta publiken sjunga med. En bra start på en bra helg.

Mattias El Mansouri

slowdive2
Foto: kulturbloggen.com

Plats: Linnéscenen
Betyg: 10/10

Vad har Rachel Goswell, Simon Scott, Neil Halstead, Christian Savill och Nick Chaplin gemensamt? Förutom att tillhöra samma band, så kommer de alla från en svunnen musikscen som dominerade ett tidigt och svårmodigt 90-tal: Shoegaze-eran.Det var ingen långlivad genre, men den lade grunden för många experimentella akter idag, och det går att spåra tillbaka shoegaze hos alla nutida indieband som rör sig bland suggestiva tongångar och effektdränkta gitarrlandskap. Den lever alltså vidare än idag.

Nu var jag inte ens född på den tiden. Jag kan inte relatera till shoegaze på samma sätt som musikintresserade 30+:are kan, men det är ändå en sorts annorlunda stämning som lägger sig över linnétältet innan Slowdive intar scenen. Jag var bestämd med att få en bra plats långt fram, så jag började köa ganska tidigt. En timme innan för att vara exakt. Redan då hade det redan strömmat in många som hade ställt sig längst fram. De flesta är vuxna, men det återfinns även en hel del nyfrälsta tonåringar som, liksom jag, verkar ha upptäckt bandet ganska nyligen. Många av de äldre gråter. Tårar strömmar ner för deras kinder. De ska om några minuter få se sitt återförenade favoritband. Bandet som tonsatte deras period som tonåringar, bandet som räddade dem. En som står jämte mig står och pratar med sin vän om hur han många gånger när han var ung hade återkommande självmordstankar och hur Slowdive blev räddningen. Fick honom att härda ut. Att överleva.

Slowdive går in på scen och jubel och skrik uppstår. Redan från första låten är vi alla fast. Musik från en svunnen tid breder ut sig i det kolsvarta tältet, allt bröl från meningslösa artister som spelar på andra scener hörs inte. De har upphört att existera. Vi är alla en enhet. Vår blick är fixerad på scenen, på fem siluetter bakom en tjock rökdimma som står och dränker oss i det vackraste av oljud, men vi kämpar inte emot. Vi står där och tar emot, tills vi inte klarar av längre. Det är då tårarna kommer. Mina tårar. Jag hade aldrig gråtit på en spelning förut. Inte ens en tår har jag låtit falla ner. Men det här var annorlunda. Det var en oförklarlig känsla. Rachels vackra tröstande stämmor lägger sig som en sval bris över våra öron samtidigt som Neil står och brölar ut drömska ljudmattor och massiva ljudväggar från sin gitarr. De har åldrats men det känns som att tiden har stått still 20 år. Det låter exakt som på skiva. Det är lika perfekt, polerat, kaotiskt och vackert och det låter inte som något annat jag hört.

Mattias El Mansouri 

Pional
Plats: Dungen
Betyg: 6/10

Det var med trötta steg jag stressade mig fram till Way Out Wests nya musikscen Dungen. Till min stora förvåning möttes jag av en gles och tråkig publik. Några få hade ställt sig längst fram, ett par i mitten och resten hade ställt sig längre bak uppför krönet, samtalandes med sina vänner. En sådan duktig producent som Pional trodde jag skulle fylla området, men jag hade fel. Han kör igång och genast märker jag att volymen är aningen för låg och basen alldeles för svag. Han spelar i en timme, sjunger ovanligt bra på ett par låtar och har en felfri mixing och låtval i sitt set, men det hela faller när publiken inte gensvarar på musiken och när ljudet inte gör den rättvisa. Elektronisk dansmusik ska kännas i bröstkorgen, få byxorna att fladdra och lämna ett avtryck hos en. Det gör den tyvärr inte här.

Jamie XX
Plats: Dungen
Betyg: 8/10

Att Jamie xx skulle dra en stor publik var det ingen frågan om. Han är en betydligt mer etablerad dj och producent än vad Pional är. Mestadels på grund av att han råkar vara medlem i trion The xx. När klockan börjar närma sig 15 och Pional kör sin senaste låt har det strömmat till mer folk och när Jamie går upp på scen drar sig folkmassorna mot scenen, liksom flugor till bajs. Av någon anledning var ljudet felfritt. Allt var perfekt. Jag börjar nästan ifrågasätta om Pional hade haft otur och fått en dålig ljudtekniker, för både volymen och basen är snäppet högre och vassare vilket påverkar responsen hos alla på området som står och ser honom. Han kör ett grymt set som är varvat med gamla discoklassiker, tung tech-house, ett par the xx-låtar och de egna låtarna Sleep Sound och Girl varav de sistnämnda dränker oss i vackra ljudlandskap och tunga beats. Vädret är vackert, solen skiner, alla dansar. Även jag. Det är ren eufori.

Mattias El Mansouri

IMG_3204

Plats: Linnéscenen
Betyg: 8/10

Det har varit mycket snack om Darkside på sistone. Duon som består av producenten Nicholas Jaar och gitarristen Dave Harrington debuterade förra året med albumet Psychic. Den blev hyllad och höjd till skyarna av internationell press och framgången förde dem igår till slottskogen på den sjunde upplagan av sveriges bästa musikfestival: Way Out West.

Jag hade faktiskt tänkt att dra hem. Jag mådde illa och mitt huvud bultade. Det var då jag insåg att jag inte hade ätit något förutom frukt och glass hela dagen. Jag gick och köpte två smålandsrullar, åt upp dem på vägen till Linnétältet och gick och ställde mig längst fram vid scenen. Huvudvärken och illamåendet lade sig lagom till när Nicholas och Dave intog scenen. En timme spelade dem. Det var tillräckligt för att låta oss bli hypnotiserade av deras dunkla, mörka och reverblagda tongångar.

Publiken är som besatt. Nicholas och Dave är medvetna om det. De leker med oss. Dave drar ett par ackord. Nicholas lutar sig över sina synthar och trummaskiner, försöker bygga upp något. Vi följer musiken och eskalerar våra rörelser till den och när vi tror att vi får ett klimax lurar de oss, mixar ner trummorna och skalar ner det till enbart lösa gitarrplock för att sen när vi minst anar det, anfalla oss med  en massiv ljudvägg. Vi gensvarar med att hoppa till de kraniepunkterande beats och högljudda gitarrer som serveras. Även ljusshowen är massiv. Stroboskopen bländar oss och låter oss bara se två spöklika siluetter av de två personerna som står och genererar detta kaos. Men det lugnar sig snart och vi får en chans att återhämta oss.

Det är så hela spelningen ser ut. Det är en musikalisk bergochdalbana som Darkside skapar. Vi bjuds på många mörka ljudlandskap med en bas som som smyger sig fram då och då för att försöka slita ut bröstkorgen ur en. Det är vackert, även när det är som mörkast, för det är helt enkelt så genialiska ljudkollage som ekar runt inne i tältet och så mycket outforskat territorium  som får behandlas i  de långa låtarna som inte sällan passerar tio minuter, att de gladare partierna känns onödiga och överflödiga. Musiken består av fragment av allt du redan hört sammanfogat till något som är olikt allt annat. Jag upplevde en av mina bästa spelningar någonsin.

Mattias El Mansouri

WOW3

Way Out West 2013. En av årets mest omtalade festivaler. Jag var taggad på att för första gången ta del av det stora kalaset.

Och besviken blev jag inte, även om jag fram mot kvällen var helt slut i skallen och tröttare än efter studentfesten för ett par år sedan. Det var bra. Bra område, bra scener, bra personal, bra information och framför allt bra spelningar. Och det är ju därför vi är där, eller hur?

Min Way Out West-upplevelseoskuld fick Daniel Adams-Ray ta. Det var regnigt och dystert men det påverkade inte det glada humöret både hos mig och hos publiken. Svart, vitt och allt därmellan heter hans debutlåtar vars singlar har spelats sönder på radion. På scenen var det enbart vitt. Daniel, hans musiker och dansare bar helvita kläder och stod för en helt fantastisk show. Ja, enbart vitt, förutom en färgglad backdrop på 21 meter. Tydligen Sveriges största. Det vore något att ha på CV:et. Att äga Sveriges största backdrop. När ”Håll om mig” spelas och Petter kommer gungandes in på scen blir folket helt galna. Människor rusar över hela festivalområdet för att inte missa något oförglömligt. Publikröj. Way Out West 2013:s första publikröj.

På samma scen, det vill säga den största, var det dags för Johnossi att inta dryga timmen senare. Aningen händelselöst på scen, men de klarar ändå av att hålla titeln ”ett av Sveriges bästa band” bevarad. Unik sångröst, och faktiskt också ett relativt unikt sound.

Den första gåshuden kom inte förrän dag två. En av de första spelningarna på lördagen, Of Monsters And Men. Det innebar också, för min del, den första riktigt mäktiga allsången. Givetvis till monsterhiten ”Little Talks”.

Jag ville bara gråta när jag såg Håkan Hellström. Lugn, jag klarade mig… Men det är något speciellt med den mannen. På min hemsida beskrev jag det hela enligt följande:

”Håkan har vid sin sida, som alltid, sitt superkompetenta band – som den här gången också gästas av kören från Allsång på Skansen. De må vara vana vid en Stockholmsallsång där människor i medelådern och uppåt sitter uppradade på bänkar och sjunger med lite försiktigt i textraderna som visas på storskärm. Men tro inte att det ens är jämförbart med Allsång på Slottsskogsvallen. Jag måste konstant kippa efter andan, inte enbart för att jag sjunger (läs: skriker) för full hals, utan för att det är så jävla mäktigt. Håkan äger oss. Han äger Göteborg. Och framför allt så äger han årets upplaga av Way Out West.”

Där har ni det.

Sanningen.

The Knife? Ja, vad kan jag skriva om The Knife? De har ett nytt album i bagaget, som är helt och hållet olyssningsbart. Vad hände? Hur kan de tidigare ha släppt några av de bästa albumen som finns att lyssna på i vår vackra musikvärt, till något man inte ens klarar av att lyssna igenom från början till slut? Ja, jag vet inte. Och tyvärr blev jag så fruktansvärt besviken även på spelningen som var helt och hållet i Shaking the Habitual-style rätt igenom. Typiskt. Men jodå, de kom undan med en fet show. Snygga kläder, coolt smink, mäktigt ljud och ljus. Men med otroligt lång intron och aningen händelselös musik så höll det inte hela vägen. De klarade inte av att underhålla mig, och take my words, live är jag inte så kinkig man kan tro.

Upp och gå all in igen dag tre. El Perro Del Mar startade upp dagen alldeles utmärkt på Weekdays mysiga scen. Det var en spännande miljö. Där jag vanligtvis köper min Cheap Monday-kläder stod det nu en brud som framförde ett magiskt gig. Jag blev ungefär lika imponerad som på årets upplaga av Knarrholmen. Lite mer intimt, men en minst lika skön spelning.

Framåt kvällen var det dags för mig att se min första liveakt inne på VIP-området. Ett gäng grabbar som levererade en helt fantastisk DJ-akt kompat med liveinstrument. Det var väldigt intressant, och lagom soft. På vägen dit gick jag i snabb takt över hela festivalområdet, och ännu snabbare när jag råkade höra vad Public Enemy hade att erbjuda. Under säkert tio minuter var allt jag hörde ”eeey, yoo, yoo, eey, yoo” eller ”are you fucking ready? Are you ready to fycking jump? Heeey, yoo, jump, jump!” Ordförråd? Finns det något sådant? Inte vad jag märkte av i alla fall. Jag fick ont i huvudet och skyndade mig därifrån för att lindra både smärta och värk med något iskallt.

Neil Young som bekant ställde in (typiskt, minst sagt) kan man väl enas om att Alicia Keys blev festivalens drottning. Jävlar, vilken pangbrud och vilken spelning. Hennes musik är inte något jag vanligtvis lyssnar på men hon fick hela området att skaka. Kanske inte bokstavligt, men det var så det kändes. Radiohitsen ekade bland träden och ett oberäkneligt antal tusen dansade tills sista tonen spelades. På vägen ut gick alla i ett stort, brett tåg och nynnande i takt till en Keys-melodi. Det kan ha varit det bästa. Den gemenskapen, det delade intresset för musik. Tack, Way Out West. Tack!

Jennifer Last (jenniferlast.se)